Om ljusstakar i folkholkar (2008)

Något mystiskt hände i folkholken i somras. Eftersom ”folkholken” mycket väl kan anses låta mystiskt alldeles i sig själv är det antagligen bäst att vi börjar i den änden: det är helt enkelt gäststugan på mina föräldrars lantställe. Kåsörtaxens transportbur, i vilken han också tillbringar sin nattvila, heter i familjevokabulären ”taxholken”, och således är det fullt logiskt att en gäststuga är en ”folkholk”. Jag såg någonstans att de hade en tävling om vad den nya lite större modellen av friggebod ska heta; ni kan anse mitt förslag såsom härmed inlämnat.

När vi hade bott några nätter i folkholken nu på tampen av sommaren packade jag, inte helt överraskande, upp resväskan när jag kom hem. Att jag ur den kunde hala fram några skrynkliga klädombyten, en necessär och 28 böcker som jag hade tänkt läsa var inte heller överraskande (jag packar alltid 28 böcker som jag hade tänkt läsa på semestern, somliga titlar reser nu för tredje sommaren i sträck). Men det var de två ljusstakarna i gjutjärn som också låg där. Jag gjorde så där som dom gör på film: tittade, blinkade, tittade igen. De låg kvar. Inte om mitt liv så berodde på det hade jag kunnat räkna ut varför de låg där från början.
Den mänskliga hjärnan är märklig på så sätt att den som en ren reflex börjar spotta ur sig förklaringar när något osannolikt inträffar. Min första tanke var att det var den oäkta hälften hade köpt och packat dem, men den slog jag bort efter femton sekunder eftersom ljusstakar råkar vara något som han aldrig skulle skaffa hem fler av (snarare tycker han att vi skulle kunna skaffa undan några av dem vi redan har). Sen fick jag för mig att jag på något sätt mig själv ovetandes hade köpt dem. Det skrämde mig naturligtvis högst väsentligt, men för ytterligare några sekunder kändes det trots allt som en rimlig förklaring; hjärnan är som sagt lustig. Därefter rafsade den, alltså hjärnan, lite planlöst omkring efter hur någon vilt främmande person kunde ha placerat dessa ljusstakar i mitt bagage, men det kändes helt enkelt inte plausibelt.

Sen sansade jag mig och tänkte verkligen efter. Sen ringde jag till min ömma moder och frågade om hon möjligen hade två nya ljusstakar av gjutjärn i folkholken.
– Ja, sa hon.
– Det är bara vad du tror, sa jag.
Ljusstakarna hade alltså stått på ett bord bredvid sängen, och bredvid det hade jag haft min öppna resväska. Jag hade inte ens sett ljusstakarna, men någon måste ha sparkat till väskan eller bordet eller båda på ett vis som gjorde att detta nyanskaffade par i husgeråd dök ner från bordet och landade ljudlöst bland kläderna. Man skulle antagligen aldrig kunna få det att hända om man medvetet försökte, men det hade uppenbarligen hänt nu.

Det verkligt intressanta är dock när man betänker hur det hela hade tett sig om det hade hänt i en annan, mindre familjär folkholk. Ponera att man hade kamperat hemma hos nån halvbekant typ efter en kräftskiva. Hur gör man då när man kommer hem och packar upp vederbörandes ljusstakar? I pluralis? Hade det varit en enstaka hade förklaringen tett sig konstig men sannolik, men när det gäller ett par låter det i mina öron ganska mycket som ”jag stal dem, men samvetet hann ikapp mig” alternativt ”jag var ohyggligt berusad och stal dem, men samvetet hann ikapp mig”. Och att inte alls berätta det är ju inte mycket bättre, för när folk och ljusstakar försvinner samtidigt får man ju liksom en spontan uppfattning om vem som har tagit med sig vem.

Man får se upp med vad som händer i folkholkar, helt enkelt.

Det är *visst* onsdag (2007)

Jag gillar folk som helt och hållet dansar efter sin egen trumma. Det är en sak med dom som är sådär vardagsexcentriska och har rolig hatt, men det är något helt annat med såna som tar det ytterligare ett steg, till ett nästan metafysiskt plan: de som tar sig friheten att själva definiera verkligheten även om deras syn på saken går stick i stäv med hela världens i övrigt.

För lite sen mötte jag en chihuahuamatte som hade en klar dragning åt det hållet. Chihuahuamattar är ibland typen som har en helt egen gräddfil i tillvaron (men inte alltid, ska jag inflika på ett politiskt korrekt sätt, en av de mest trevligt anspråkslösa jag känner hade chihuahua i sjutton år) och den här hade i alla fall satt sina egna normer för husdjur i offentliga lokaler. Hon var en högklackssmattrande hästsvanssvängande tjugonåntingdonna som seglade in på ”keldjursavdelningen” (o, dessa vackra finlandssvenska vändningar!) på ett varuhus i Helsingfors. När djuravdelningar ligger inne i affärer som också saluför matvaror etc. är det enligt min erfarenhet kutym att lämna Fido utanför, men strax ovanför den skylt som kungjorde att ”vi”, dvs. pälsdjuren, ”inte får vara här”, parkerade hon sin jycke. Mitt på disken. Chihuahuan hade en milt nedlåtande kejserlig min som sade ”jag får visst vara här”. Och mattens min sa sammaledes: ”man får visst ha hundar i butiken.”

Lite likadan var en av våra f.d. grannar, en äldre kinesisk dam som hade en egen tideräkning. En dag när den oäkta hälften hade tvättstugan och hade släpat ner arton kassar hade hon helt frejdigt börjat tvätta åstad fast han hade bokat. Den oäkte förde på tal att det var torsdag och klockan var fjorton och hon hade tagit fel. ”Nej nej nej”, sade damen (mest på kinesiska), ”det är onsdag.” Den oäkte framhärdade att det var torsdag – varpå damen plockade ner tvättstugekalendern från väggen och med ett bestämt finger knackade på onsdagen och språkade vidare på sitt hemlands vilda tungomål, som det heter i romanerna. Antagligen sa hon ”det är visst onsdag” och försökte leda det i bevisning genom att peka på densamma onsdag (”med samma logik hade jag ju kunnat knacka på påskafton och kvittra nåt konversatoriskt”, sa den oäkte). Hon fick faktiskt den oäkte att ställa upp på att det visst var onsdag, men i hissen slogs han på ett Sherlock Holmeskt vis av insikten om att han hade ätit ärtsoppa i lunchmatsalen. Han for upp och hämtade dagens tidning för att kunna fortsätta debatten, men när han kom tillbaka hade damen av någon anledning, oklart om det var ärtsoppa, slagits av samma insikt och dragit sig tillbaka. Hon ska ändå ha all heder för att hon lyckades snacka omkull den oäkte; hon måtte ha haft en rent enastående glöd i argumentationen.

Den tredje jag kommer att tänka på är en skomakare/kemtvättare/skräddare vilken kamraten L sökte upp för att han skulle åtgärda ett trasigt blixtlås i en kjol. När hon kom tillbaka för att hämta den visade det sig att skrädderiet inte var hans starkaste sida: jag såg det med egna ögon och kan intyga att det såg ut precis som om han hade städslat en inte alltför händig schimpans att utföra arbetet: långa, sneda stygn i grov tråd med fel färg.
– Men det här kan jag inte betala för, sa L. Det är inte professionellt gjort.



Den här mannen hade däremot inte alltför stor respekt för verkligheten. Han stirrade surt på henne.
– Det är visst bra gjort! sa han högdraget.



På något bakvänt sätt älskar jag honom för den repliken.

Det finns systemvetare som har det sämre (2007)

– Men trivdes dom med sitt arbete, då? sa T.
– Ja, sa S.
– Vet du att dom gjorde det? sa T.
– … jaa, sa S.
– Har du träffat dom sen du blev vuxen?
– Ja, dom har ju alltid kommit på familjens studentuppvaktningar och femtiårskalas och så … men jag har kanske aldrig ställt dom mot väggen och frågat ”trivdes du med ditt jobb?”, sa S.
– Nej just det, sa T.

Vi hade hamnat i en diskussion om s.k. hemnära tjänster. Det är inte klokt så mycket troll det kan gå i något som ändå är så principiellt likt rörmokeri, fotvård och staketmålning. Marknadsekonomin bygger på att man köper saker av varandra (såvitt jag begriper det kan man hålla en ekonomi rullande på att folk betalar varandra för att klia varandra på ryggen), men det är nåt med den där städningen.

När man diskuterar städning ställs det i sanning krav på argumentationen. Meningsutbytet ovan hade sin grund i att S i sitt barndomshem hade hemsystrar och städtanter eftersom hon hade ett syskon som var kroniskt sjukt och föräldrar som var jordbrukare. Det borde låta gott och väl i de flesta öron, men det visade sig vara väldigt viktigt för T att ta reda på huruvida dessa städtanter kände sig exploaterade. Hon menade att det inte var orimligt att anta att de gjorde det.

Förlåt förlåt, men jag tycker att det är tämligen irriterande när den vänligt nedlåtande palestinasjalsinvirade medelklassen berättar för s.k. vanligt hyggligt folk att det är synd om dem om de har jobb som inte kräver högskoleutbildning. Jag fattar inte hur man kan utgå från att en systemvetare är lyckligare än en städare en vanlig torsdag i oktober, alla andra faktorer oräknade, bara för att systemvetaren har gått på högskolan. Det är givetvis trist att tjäna mindre pengar än nån annan, men det är mycket sällan städarens lön som står i fokus för medlidandet och mycket oftare hans arbetsuppgifter.

Jag har ältat det förut men jag tar det igen: jag trivdes prima när jag jobbade som städerska (och i hemtjänsten, och på cafe). Inte för min liv och kniv kan jag begripa varför folk som inte ens har provat på ett yrke kategoriskt kan hävda att det är omöjligt att gilla det. För mig var det extrajobb när jag pluggade, men sådana jobb måste ju också få finnas även om de kan fungera både som tillfällighetsjobb/ingångsjobb och som livstidsengagemang. Jag tillhör ovedersägligen den näsvisa medelklassen, men jag tycker inte att det ger mig rätt att uttala mig om vad som är bäst för andra människor eller antyda att de borde och skulle känna sig utnyttjade om de förstod sitt eget bästa. Men framförallt ser jag inte det orimliga i att hemsystrarna och städtanterna trivdes. De gjorde hundratals goda dagsverken mot avtalsenlig lön och ägnade sin arbetstid åt att hjälpa en familj att få livet att gå ihop. Jag tror att det finns en och annan systemvetare som har det sämre än så, liksom.


PS: Detta handlade alltså om städning i sig, inte om skattelättnader, men jag kan passa på att klämma in att jag blir lite trött på att även seriösa debattörer inte förstår att de påstådda ”subventionerna” av hemnära tjänster inte handlar om att rycka brödet ur munnen på fattiga, sälja det och betala Ingvar Kamprads husa – det handlar om att se till att det kommer in mer friska vita pengar till statskassan genom att avstå från att kräva in en del skatt. Sådär. Nu har jag varit tillräckligt politisk för att det ska räcka till nästa midsommar.

Den kanske har varit färsk hittills (2005)

Vi kom att tala om matförgiftning. Det är inte ofta man gör det, men med tanke på de grafiska detaljer som diskussionen ofta för med sig kan man säga att det är ungefär lagom ofta. Själv har jag två historier på temat. Den ena är helt ointressant och handlar egentligen bara om att jag aldrig har varit så sjuk som en gång efter en varmkorvsincident; jag tror inte att man kan må värst mycket sämre av kolera. Den andra är inte så mycket ballare, men den rymmer i alla fall en intressant replik på temat ”serviceyrke?”.

Det var jag och den oäkta hälften och det var Sundbyberg för ett par år sen och det var strömming. Vi satt ute, omsvepta av ljumma sommarvindar, vilket kan ha haft del i att vi hann lassa in varsin stadig tugga och till och med svälja den. Så såg vi på varandra, hejdade oss och lyfte sedan synkront våra gafflar med en ny tugga strömming, denna gång till näsan. Så illa tror jag aldrig att jag har känt något som har luktat, och jag har definitivt aldrig tidigare svalt ner något som har luktat ens hälften så illa. Hade jag haft möjlighet att infoga en ”scratch and sniff”-ruta i denna tidningsspalt hade jag ändå avstått från att göra det, för så illa vill jag inte mina medmänniskor. Det var något alldeles oheligt. Det osade inte om själva matportionen men om strömmingen, framförallt när man hade trängt genom den stöddiga paneringen.

Vi tillkallade serveringspersonalen.
– Det är nåt fel på fisken, sa vi.
Hon sniffade lite.
– Det är i alla fall ingen som har klagat tidigare, sa hon.
Detta är en relevant utsaga i många sammanhang, men i många andra sammanhang är den komplett enfaldig.
– Det kanske beror på att den har varit färsk hittills, sa den oäkte nobelt.
Hon svepte ut i köket och stack antagligen näsan i fisklådan eller -burken eller vad det nu var, för hon var avsevärt mycket spakare när hon kom ut.
– Ni får beställa något annat, sa hon.
– Tack tack, sa vi.
Vi fick dessutom betala hela notan vilket vi kanske inte hade tänkt oss, men det gjorde inte så mycket. Den oäkte skulle till Finland på kurs direkt efteråt och var fullt upptagen med att meditera över exakt hur det skulle te sig efter den strömmingen. Men det gick rätt bra. Helt kry var man icke, men man blev inte heller så ynklig att man trodde att man hade fått kolera.

Straxt efter den här diskussionen läste jag att Anticimex uppskattar att 1,3 miljoner svenskar blir matförgiftade varje år (fast man kanske snarare bör välja skrivningen ”gör uppskattningen att”, ser jag vid genomläsning av meningen). Den vanligaste orsaken till matförgiftning anges vara ”okunskap” – krögarnas d:o om hygien avses antagligen, men man kan ju lägga till ”restaurangbesökarnas okunskap om krögarnas bristande hygien”. Jag tror att det ligger mycket i det. Såvitt jag begriper är det en allmän tendens att ringakta kunskap. Folk tror att dom kan driva en restaurang bara för att dom lyckas registrera ett firmanamn typ Pizzeria Verona. Dom fattar helt enkelt inte att varje bransch är proppfull av kunskap som man måste ha. Hur funkar bakterier, hur snabbt ska maten kylas, hur gör man i det här jobbet?

Men egentligen är det skönt att det finns branscher där misstagen tar sig påtagligt konkreta uttryck och där myndigheterna griper in till slut. Det innebär att det finns ställen på jorden där klåpare inte kan härja fritt hur länge som helst (jag ska undvika att dra paralleller till annan mänsklig verksamhet; fyll själv i det som önskas). Det är bara så trist dom gånger man själv är den som får den oheliga strömmingen.

Tema Undertecknad (2007)

Häromsistens hade vi filmtemakväll hemma i pörtet. Temat var inget mindre än undertecknad, men det är egentligen inte alls konstigare än SVT:s temakvällar där det ena veckan är Tema Våld och andra veckan Tema Kalmarunionen och därefter Tema Halstabletter. Det hade inom parentes varit trevligt om Orvar Säfström hade velat medverka, för honom är jag så förtjust i att den oäkta hälften börjar bli irriterad, men så var nu inte fallet.

Saken var den att jag i garderobens mörka djup hittade en kasse med filmer från den tiden på 90-talet då kamraten M betraktade världen genom en kameralins och hela mitt liv filmades. Jag var givetvis tvungen att bara kika lite, men det slutade, lika givetvis, ett antal timmar senare med att jag hade plöjt igenom alltsammans. Den oäkte satt troget vid min sida och ställde intelligenta frågor hela tiden, för han är bland mycket annat osannolikt väluppfostrad (och rätt nyfiken). Han fick inte se några större skandaler eller överraskningar, men han fick verkligen vara med på en promenad nerför Minnenas Allé, denna läskiga lilla gatstump.

För vad får man se när man ser femton år gamla filmer? Jo, sig själv i ungefär första upplagans tredje tryckning, för att svänga sig med en förlagsmetafor. För femton år sen var jag sisådär tjugotvå och onekligen i viss mån vuxen efter att ha avverkat åtminstone ett par själsliga stormar. Men ack så mycket troskyldigare och med så mycket mindre grått i luggen! Det finns egentligen inte ett enda avseende i vilket jag är lik mig nu (bortsett från att jag ju onekligen är densamma; detta är djupt filosofiskt).

För det första såg jag ju så ung ut (det är intressant att betänka att man kommer att säga ungefär samma sak om 2007 års utgåva om ytterligare femton år). Jag var hälften så tjock som nu, eller heter det dubbelt så smal. De irriterande fårorna vid munnen som numera syns så bra när jag inte har sovit ordentligt fanns där inte heller, även om jag vet att jag vid ett flertal tillfällen då jag förevigades av M var inne på andra dygnets förmiddag helt utan sömn. Dessutom syns det ju nästan att detta var innan man började jagas av det Digitala: man var liksom ljusare över pannan före wap och LAN och N73. Det framgår också, både av vad som sägs och av min släta panna, att detta var en tid i livet då jag upplevde att jag hade tillräckligt mycket pengar. När man aldrig har haft några pengar alls och plötsligt får studiemedel känner man sig härligt rik även om det är en lånad rikedom på 18 möblerade kvadrat med golvdrag.

Och allt var ju så ljuvligt enkelt. Man hör det på mig och mina kamrater: särdeles många motgångar och bekymmer hade vi ju inte då och där. Vi diskuterar varken vinterdäck eller växthuseffekten och ingen måste plötsligt iväg för att lägga om topplånen. Det är väl att anta att vi hade någon typ av ansvar vi med, men det känns som om det handlade om att låta bli att gå mot röd gubbe. Allt var bara så mycket lättsammare innan man kände sig tvungen att skruva av locket på det stora antal Pandoras askar som man med facit i hand lika gärna hade låtit bli.

Men det verkligt fascinerande var ändå insikten som jag slogs till när den sista kassetten var tillbakaspolad: för femton år sen var jag yngre, vackrare, magrare, slätare, piggare, mer sorglös och uppenbarligen subjektivt sett rikare, och ändå är mitt liv i vartenda identifierbart avseende osannolikt mycket bättre nu än 1993. Temakväll Undertecknad var en mycket lärorik upplevelse.

Management by metaforer (2008)

Är man chef så är världen full av böcker som vill en väl. Det kommer en ny störtflod av managementlitteratur varje säsong och allt är alltid nytt och fräscht men samtidigt välbeprövat och effektivt. Häromsistens var jag på en föreläsning om coachande ledarskap, och den välmente föreläsaren började med att fråga publikum varför just det är så aktuellt just nu. Jag fruktade att någon skulle säga sanningen (”ja hörru Staffan, hade det inte varit den här dagsländan så hade det varit nån annan”) men givetvis var det ingen som gjorde det. Och givetvis finns det en hel del som är bra med coachande ledarskap, för alldeles vansinniga är i regel inte ens managementflugor.

Eller nja och njo – en del kanske trots allt är det. Eller också kan man uttrycka det som att somligt lämpar sig särskilt väl att hämningslöst raljera över. Och det jag senast läste om var ungefär management by metaforer. Det verkar som att det finns en kille – det är alltid en kille – som har skrivit en bok om hur man löser jobbproblem med metaforer. Om en medarbetare har missbruksproblem berättar man att han ”sågar av den gren han sitter på” och detta antas hjälpa; jag vet inte hur men nåt trick finns det väl med det hela. Om någon brister ut att ”du kränker mig hela tiden, du är som ett tåg som kör över mig” så ska man glatt konstruktivt svara ”Om du går upp och sätter dig i tåget och åker med oss andra, så riskerar du aldrig att bli överkörd” (och strax därefter är jag rädd att man skulle bli ett ärende för facket och personalavdelningen på grund av sina allvarliga empatiska brister). Om någon säger att ett samtal känns som att sitta i en domstol bollar man snabbt tillbaka en spetsfundighet om att man vill att det ska kännas som om man är vederbörandes försvarsadvokat – som synes bygger modellen på att man omger sig med välformulerade människor som servar upp snygga metaforiska bollar färdiga att ta på volley.

Och slutligen min personliga favorit: om någon är missnöjd med sin löneförhöjning ska man pedagogiskt lugnt berätta att om man singlar slant tre gånger och får klave tre gånger så kommer det att kännas orättvist, men om man singlar tusen gånger får man statistiskt sett rätt ungefär hälften av gångerna. Jag tror mig veta tillräckligt om världen, människorna och löneförhandlingar för att ana mig till att även detta kan leda till att man rätteligen blir ett fackligt ärende: det är väl sisådär att säga till sina medarbetare att vänta du bara, om ytterligare tusen lönerevisioner har nog slumpen gjort att du också har fått lite med.

Kan vi inte lova att vi idag går ut i tillvaron och hjälper och leder våra medmänniskor medelst metaforer? Konsulterar man Wikipedia om metaforer får man sig till livs det klassiska exemplet ”min ros, jag älskar dig!” och sådana spontana utsagor kan onekligen göra omvärlden lite mer lätthanterlig. Därefter listas i nämnd ordning mansgris, skata, skräcködla, luspudel, stolpskott och snedseglare, och säga vad man vill om dessa uttryck men de är intressanta ur managementperspektiv (jag är misstänker att man i vida kretsar skulle kunna bli omtalad som till exempel något av detta om man körde den där löneargumentationen om slantsingligen).



En gång i världen var jag med i ett studentspex där en lång harang av metaforer om att någon hade tagit ner skylten, ställt undan tofflorna och fiskat sik på grannens tomt avbröts av ett bryskt ”han är död” med emfas på varje stavelse. Lite så känner jag det. Det är oftast lika bra att kalla en spade för en spade.

I andra i TIrolen 9 dgr (2007)

Mitt skrivbordsunderlägg är ungefär som Pandoras ask fast roligare. Rent reflexmässigt stoppar jag intressanta urklipp därinunder – jag vet inte varför, det bara känns rätt. När underlägget inte längre ligger på skrivbordet utan på en stor hög av bråte vittjar jag, och vid det senaste fiskafänget i makulaturhögen skrattade jag opassande högt åt en bunt annonser som jag hade glömt att jag mindes (överkänsliga personer varnas, somligt rör sig också om opassande företeelser).

Den första är ett stilistiskt konststycke som presenterar ett för mig nytt sätt att se på livet. Jag ber att få återge det in extenso minus firmanamnet: ”Poetry of Silver. Trend Collection Spring 2007. X Satin. X tillför verkligen något nytt till ditt badrum. Silkeslena X med sin diskreta design får med Poetry of Silver en extra touch av silvergrå elegans. Trots allt är det faktiskt de små detaljerna som gör den stora skillnaden.”



Man kan tro att detta handlar om badlakan i egyptisk bomull, men, kära vänner, det rör sig i själva verket om vad som profant skulle kunna beskrivas som skithuspapper. Visst kan man shoppa sig lycklig, men hur mycket rikare kan egentligen livet bli för att man torkar sig därbak med Poetry of Silver? Jag kan inte, vill inte, annat än tro att detta är ett grymt och ironiskt skämt från reklambyråns sida.

När jag hade smilat klart åt Poetry of Silver hittade jag en annan liten mapp med ett antal annonser som återfanns i ICA-Kuriren en vecka då jag antar att alla datorer löpte amok samtidigt. En av de mer kryptiska återger en bild av en fisk samt rubriken ????fi????? Texten lyder därefter ”löö ööö öö”, slut citat, och har man frågor på det kan man ringa 72-2GG2GGG.



En annan rubrik har fått fler bokstäver men blir ändå inte mer lättläst: ”Öland, römd i gd borti dhövet”. Ett resebolag drog en riktig nitlott och tvingas ståta med inte bara helt oläsliga resor typ ”I inresa till T rnt arT a i ranken” utan dessutom ”I andra i TIrolen 9 dgr” vilket onekligen är tankeväckande.

Den sista annonsen försöker locka folk till en s.k. erotikmässa i Alvik. Såna mässor dyker upp emellanåt och är – jag vet, ty jag har besökt dem – tämligen trista tillställningar. Om detta vore den första insyn folk skulle få i erotiken skulle färre gripa sig an den så helhjärtat, kan man säga: det är ungefär som marknadsafton i Blomstermåla fast en del fnittrar, och klientelet är ungefär detsamma. Denna mässa har dock något extra att erbjuda: ”Special guest star: Mikael Reuter in sex performance”. Kalla mig lättroad, men jag skrattade så jag grät. Humorn förutsätter i och för sig en insikt om den olyckliga personnamnskrocken med Mikael Reuter – det finns uppenbarligen någon sorts erotiker med samma namn, men för mig är det en lärd och värdig medelålders språkvårdare, Finlands representant i Nordens språkråd. Tänk er en annons som försöker locka folk med en liveshow med Horace Engdahl … nä, något så roligt kommer nog tyvärr aldrig mer att hamna under det skrivbordsunderlägget.

Jag vet varför paraplyaralian har sitt namn (2008)

Den här helgen har jag missat den årligen återkommande ”Kropp och Själ Mässa”, slut citat, som den patologiskt minnesgode möjligen vet att jag har skrivit om för längelänge sen. Där får man lära sig massor av saker som man inte kände till och möjligen inte heller behöver veta; det är aurafärger, totemdjur och energier och inte minst ett test som syftade till att upptäcka vitaminbrist och bestod i att offret fick lägga olika pillerburkar mot magen medan själva … experten … provade vederbörandes armstyrka vid olika burkars magkontakt. Om det låter förvirrat är det ändå intet mot själva uppträdet.

Jag är alltså inte sådär jämrans imponerad av new age. (En gång fick jag ett skällbrev om det som gick ut på att det ändå är bättre än att folk knarkar och hetsbantar. Det är ganska sant men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite som att gilla näsblod bara för att det inte är ebola.) Men i år har jag verkligen missat Kropp och Själ Mässan, det är inte bara det att jag inte var där. Det hade varit toppen med åtminstone några teorier om vad som har hänt med mina blommor på jobbet.

Jag har en massa blommor på jobbet – eller rättare, jag har haft. De är av olika sort och ålder och jag har alltid skött dem likadant (vi tar det här grundligt så att ni verkligen får alla fakta i målet). Det var ett par penningträd, en paraplyaralia, en saintpaula, ett par benjaminfikusar och lite annat smått och blandat. Denna minidjungel har jag flyttat med mig inom huset två gånger tidigare: från sydvästfönster till nordostfönster till österfönster … och sen fem meter längre bort i samma fönsterrad i ost. Och det är den sista miniflytten som har fått saker att hända. Och det är här jag börja misstänka att jag hade kunnat få hjälp på den där trolldomstillställningen.

Plötsligt vek alla blommor ner sig nästan samtidigt och i snabb takt. Jag begrep varför paraplyaralian har sitt namn: en morgon såg den ut exakt som ett hopfällt paraply. Sen tappade den stillsamt sorgset två blad om dagen tills den istället blev till en liten snöstör. Penningträden har tidigare varit ett par riktigt anabola exemplar som somliga har komplimenterat mig för med det skrockfulla inpasset att så länge dessa växter håller stilen kommer det inte att fattas mig pengar. Det känns ganska visset (häpp!) nu när de har fällt inte bara blad utan gren efter gren, inifrån ruttnade på ett riktigt spektakulärt sätt, så nu är det väl bara att invänta fogden och fordringsägarna. Saintpaulan har förvandlats till något litet dammtussliknande, snipp snapp snut så var den också slut. Alla benjaminfikusar jag någonsin har ägt har med jämna mellanrum fällt löv som gamla labradorer i mars, ursäkta den blandade metaforen, för att åter vara i nyskick några månader senare, men på jobbfikusarna den här gången rasade allt av och så var det med det. De står fortfarande kvar som lugubra installationer över tidens flykt.

Och då till själva frågan: varför? Inget har hänt, bortsett från femmetersflytten. Men det måste ju vara nånting. ”Currylinjer”, muttrar en kollega som brukar passera. ”Du sitter på ett currykors”. ”Gammal indiansk begravningsmark”, påstår en annan som förmodligen minns Jurtjyrkogården. ”Klart fall av feng shui, prova att flytta papperskorgen eller nåt”, sa en tredje. Själv kan jag inte ens gissa, men den som har några besvärjelser på lut kanske kan mejla över dem? Och för all del, även den som har konkreta kunskaper om krukväxter är välkomna med kvalificerade gissningar.

Nya tiders oknytt (2003)

Tiden lider och allt blir bara modernare. Inte ens skrymt och skrock förblir desamma. På samma sätt som man knappt ser en enda T-Ford i trafiken är det sällan någon numera ser ett skogsrå ens ute i skogen, och det sistnämnda kan ju lika gärna kunna bero på att skogsråna också har gått ur modet som på att de inte fanns förut. Efterfrågan på fruntimmer med rävsvans och hål i ryggen har helt enkelt minskat, och ser man en naken karl spela fiol i ett vattendrag bör man utgå från att det är Kalle Moraeus som har kommit på obestånd och gör reklamuppdrag. Men andra vakanser har uppstått och nya tiders oknytt har klivit fram för att fylla dem.

Förra veckan handlade Nemi i Dagens Nyheter om hårtomtarna. Sms:en gick som en löpeld genom den kvinnliga bekantskapskretsen i 08-området, samtliga på temat ”Kolla Nemi idag, jag visste det!”. Hårtomtarna är de små decimeterhöga hotfullt kamförsedda jäklarna som kravlar fram i nattens mörker för att toktupera ens hår – det finns ingen annan rimlig förklaring till att man kan lägga sig med slätt hår för att sen vakna upp och se ut som Young Einstein, om nån mer än jag såg den filmen, efter en rejäl headspin.

Förra hösten publicerade ett av Helsingforsbladen en skämtteckning av Ipodscouten, trots att han minsann inte är något att skratta åt. Ipodscouten sitter i botten på fickor och handväskor och slår konstfärdiga knopar av hörlurssladdar. Jag känner honom och jag hatar honom. Det där med allmänna tåtar som tycks slå knut på sig själva har för övrigt några år på nacken; Ipodscoutens företrädares existens påvisas bland annat av Jerome K Jerome i Tre män i en båt när han skriver om draglinor till Themsenbåtar. Man kan linda upp en draglina ömsint, som gällde det att ta linnelindorna av en nyfödd tronföljare, och låta två personer sträcka ut den mellan sig rakt över en åker – vänder dessa personer ryggen till i två minuter så ligger där sedan något ihoptvinnat som ser ut som en illa hopkommen dörrmatta.

Kåsörtaxen, som ligger här bredvid och tittar under den lugg han inte har, vill antyda att han ibland baktalas i dessa spalter. Han låter hälsa att han för egen del är välbekant med filtälvorna som kommer och klipper små runda hål i hemtextilier. De är som malar men mycket större, menar han, och han gör sitt bästa för att jaga bort dem men lyckas inte alltid. Jag tror vad jag vill om den saken. Och även om kåsörtaxen är en på alla sätt förträfflig liten hund är hans andedräkt inte alltid såsom ros och hallontårta, och det får mig osökt att tänka på Dieselmannen som under vissa omständigheter och understundom hemsöker folk under småtimmarna och bevattnar deras snarköppna gap med dieselolja. När baksmälleexperten Napoleon Lindeman talar om känslan av att någon nattlig varelse har använt nämnda gap ”som avträde eller krematorium” är det i själva verket Dielsemannens verk han begrundar. Enligt vad jag har hört sämre människor berätta.

Fast det är ju inte alltid som oknytten helt humant låter en slumra vidare. Kanske far John Blund fortfarande omkring och söver folk genom att låta som Lennart Swahn i falsett, men jag har en mer engagerad relation till hans onda kusin Ville Väck som kommer flygande i vargtimmen och bryter upp ens ögonlock och tvingar en att vakna och helt seriöst börja oroa sig över problem typ vad man ska köpa i julklapp åt svärmor 2012.

Och antagligen finns det också någonstans ett väsen som kan uppfinna klatschiga slut på insiktsfulla kåserier. Dock inte i närheten just nu.

Nina är en hyvens brud (2008)

Det är illa roligt nuförtiden när man kan köpa lösa låtar för en spottstyver på Internet, för man hittar så mycket gammal skojig musik som man hade glömt bort att man kom ihåg. Häromveckan hittade jag ABBA:s ”Nina pretty ballerina” som gick varm på radion är jag var tre äpplen hög men som jag knappast har hört sen dess. Nu har jag laddat ner den och lyssnat på den tjufjorton gånger och upptäckt att den inte blott fortfarande är en klatschig dänga utan också en filosofisk betraktelse över en mänsklig egenskap som tyvärr alldeles håller på att gå ur mode.

Detta epos handlar alltså om Nina, vilket ju inte är mer än man kan vänta sig. Varje dag är hon på väg till kontoret och, försäkrar Agneta Fältskog, you can see her when she catches the train (du kan alltså se henne när hon hinner med tåget). Hon, det vill säga Nina, är bara ett ansikte bland miljoner ansikten men hon är fortfarande ”very special” och dessutom har hon en hemlighet: på fredagkvällarna blir hon alltså ”Nina pretty ballerina”. Dansgolvets drottning och lite som Askungen och alltsammans är veckans höjdpunkt. (Inom parentes kan jag dela med mig av reflektionen att detta med ballerina faktiskt förbryllar och bekymrar mig nu när jag har specialstuderat lyriken: jag trodde hon var en discobrud men det låter ju faktiskt som om det antyds att hon gör slumpmässiga inhopp – häpp – vid till exempel Operabaletten.)

Ungefär detta får man veta av första versen. Andra versen lär oss att nästa morgon är hon tillbaka på kontoret igen (antingen fanns det inte lediga lördagar 1973 eller också jobbar hon bara på ett väldigt jobbigt kontor). Sen följer en hel vecka av tidiga morgnar och där på kontoret sitter Nina och är tyst och trist, men så blir det fredag igen och hon blir ånyo – tja, ballerina (vi kan väl vara överens om att vi inte har riktig kläm på hur det ligger till med det där). Men det verkligt klipska med Nina är hennes konstaterande i första refrängen när hon tråder dansen: ”this is the part she would like to play / but she knows the fun would go away / if she would play it every day”. Hon inser att om hon hade så här roligt jämt, så hade hon aldrig roligt. Just så är det alldeles för få som är, skulle jag vilja påstå.

Jag minns en kille som jag såg på teve som skulle må väldigt bra av att vara lite mer som Nina (eller åtminstone skulle jag må bättre då för jag skulle inte vilja klå upp honom, vilket jag vill så länge han är som han var i intervjun). Han hade gått någon diffus skapande kultur-utbildning för några år sedan och därefter aldrig haft ett jobb. ”Men kan du inte ta ett annat jobb så länge då?” frågade reportern. ”Skulle aldrig falla mig in”, sa den skapande kultur-arbetaren som alltså aldrig hade skapande kultur-arbetat en dag av sitt liv. Han hånflen när han sa det. Han hade aldrig hört något så dumt som tanken på att jobba med något annat än skapande kultur. Jag hoppas att han hade en rik hustru/make/far/mor som försörjde honom, för om jag är med och gör det via nån sorts trygghetssystem så vill jag klå upp honom ännu mer. Jag är, govänner, varken fin eller ädel.

Nina gör precis tvärtom, hon. Hon har liksom så många av oss andra insett att vissa saker är så pass roliga att det inte är meningen att man ska försörja sig på dem (detta kan tolkas som ett ekivokt skämt eller som en djupt filosofisk utsaga, välj själv). Hon har ett hederligt jobb och dansar sig lycklig, men inte samtidigt. Uj vad jag gillar henne för det!

Vet väl varenda människa (2005)

Undan för undan bygger man sig sin egen lilla bild av världen och människorna. Min förhoppning är att jag om sisådär en femtio–sextio år ska ha kommit till Oscar Wilde-stadiet och kan upphöra med all verksamhet utom att sitta i Chesterfieldfåtöljen och spotta ur mig spetsfundiga tvärsäkerheter om mänsklighetens beskaffenhet. Det är min fasta övertygelse att jordens befolkning i stort sett sönderfaller i säg ett trettiotal grundtyper, varav drygt hälften är irriterande.

Den första typen identifierade jag för säkert tio år sedan: Den handlingskraftiga klåparen. Få människor är så destruktiva för all slags verksamhet (urtypen är Onkel Podger i ”Tre män i en båt”, om någon minns honom). Han finns i olika versioner och kan vara antingen teoretiker eller praktiker eller i svårartade fall både och. Glatt och sorglöst griper han sig verket an och fördärvar och ödelägger allt från kostnadsbudgetar till får i kål. Hans brist på förmåga går bara att jämföra med hans totala avsaknad av insikt. Klokt folk lär sig snart att sky och frukta honom, och han kan för övrigt lika gärna vara en hon.

En typ där män däremot är påtagligt överrepresenterade är så välkänd att den har ett etablerat namn: Krokodilen. Krokodilen kännetecknas som vi alla vet av en gigantisk käft och i stort sett ickexisterande öron, och har således större fallenhet för output än input. Han återfinns inte sällan på högre positioner i s.k. spetsiga organisationer, vilket är en effekt av den naturliga impulsen att knuffa undan Krokodilen till nåt ställe där han kan hålla sin älskade låda utan att störa hederligt folk. Det innebär att han skuffas uppåt och uppåt tills han så småningom blir förvaltningschef eller något annat liknande harmlöst. Eftersom ingenting i Sverige egentligen är hierarkiskt i den bemärkelsen att man kan styra genom att byta ut ett par centrala ledare (allt här styrs av omärkliga rörelser bland gräsrötterna som i själva verket gör exakt som de vill) är ledningsgrupper ett utmärkt ställe att gömma Krokodiler.

Min senast identifierade människotyp är en av de läskigaste jag hittills har ringat in: ”Varenda människa”. Det är helt enkelt de som ofta och utan att tveka börjar utsagor med det till synes odramatiska ”Det förstår väl varenda människa …”. Man kan enkelt testa om man själv ligger i riskzonen: det gör man om man utan problem hittar en handfull sätt att avsluta ovan nämnda mening (”… att tomater ska skivas på tvären”, ”att man inte kan lita på folk från Säffle”, ”att dom får skylla sig själva om dom blir överfallna när dom går ensamma på kvällen” etc.) Felet med ”Varenda människa” – som något oftare är kvinna än man – är att de ständigt gör det logiska felslutet att 1) alla är exakt som de själva och 2) de själva alltid gör det rätta, det sanna och det sköna. De kan vara svåra att identifiera; man kan till och med umgås med en ganska länge innan man inser att hon anser sig själv vara alltings mått. Jag tror inte att de är överrepresenterade någonstans utom möjligen i vissa serviceyrken, där de paradoxalt nog gärna ger fritt utlopp åt sin lust att tukta sina kunder, klienter och patienter (”det förstår väl varenda människa att kön går åt vänster”).

Vilken typ man själv är bör man överlåta åt andra att bedöma. Ovanstående är bara tre slumpvalda från en rik provkarta. Jag är såvitt jag vet åtminstone inte ”Varenda människa” – jag har som sagt beslutat att det kan få dröja till framåt 2060 innan jag ska göra anspråk på att ha koll på hela sanningen om mänskligheten.

Teorin om tråkpengar (2004)

En av mina laster är att göra naglarna. Ungefär en gång i månaden går jag till en vänlig person som lägger på ett lager akryl och lackar, och understundom ritar hon dit en liten blomma eller nåt i den stilen. Det är något som jag ”unnar mig”, som det heter med sådant om vilket man antar att andra kan ha åsikter huruvida det är klokt eller ej.

Vad man kanske inte tror är att besöken hos nagelfixaren kan vara tillfällen att få inblickar i människornas själsliv och underlag till inlägg i samhällsdebatten. Senast var det om det här med ”ont om pengar”. Det har jag länge haft åsikter om, men jag har liksom saknat en klatschig anekdot att hänga upp resonemanget på. Det har jag nu. När man sitter hos just den här nagelfixaren befinner man sig på rad, som kor i sina bås, och hör vad folk bredvid pratar om. Dom bredvid mig pratade om skönhetsbehandlingar. Dom unnade sig mer än naglarna.

– Och så ska jag gå och göra sån där spraysolbränna, sa nagelfixaren vid bordet bredvid.
– Vad kostar det? sa kunden.
– Runt fyrahundra, sa fixaren. Det sitter i knappt en vecka. Men jag får det lite billigare för jag känner hon som gör det, kanske ett par hundra.
– Det kostar ju att sola solarium också, sa kunden.
– Jo, sa fixaren.
– Det är bra när man känner nån, sa kunden. Jag fick mina extensions (= långa plast-testar som man svetsar fast i håret, förfs. anm.) för åttahundra av en polare.
– Nåt som jag inte kunde få billigare var tandblekningen, sa fixaren. Det kostar kanske bara femti kronor per gång för krämen, men skenan kostade ett par tusen. Man måste skaffa den hos tandläkarn.
– Jag har inte varit hos tandläkarn på flera år, sa kunden.
– Inte jag heller, inte hos riktiga tandläkarn, sa fixaren. Det är faktiskt fem år sen. Det går ju inte, det är ju så dyrt.
– Ja, bara för att kolla och ta lite tandsten kostar det visst sexhundra, sa kunden.
– Det är fan inte klokt, sa fixaren. Att det får vara så. Det är klart att folk inte har råd, att fattiga får kassa tänder.
Fixaren hade en tatuering runt armen. Jag skulle säga en femtonhundrakronors.

Replikskiftet är aningen komprimerat, men turerna och argumentationen gick exakt så här. Exakt. Beautysalon-knarkarna hade inte råd att gå till tandläkaren, för det kostade ju så mycket som kanske en tjugondel av vad de la på sin skönhetsvård på ett år. Det är ledsamt, inte bara för att skönhet enligt den här definitionen är = ”tatuerad, spraymålad och hårförlängd med en munhåla rutten som Helvetesgapet”.


Folk tycks ha problem med det där med motsatsen till kulpengar. Kulpengar går till fusknaglar, vin, semesterresor, roliga skor och onödiga prylar från Teknikmagasinet. Också mobiltelefoner går mest på kulpengar; oavsett vad de som har intervjuats i kvällspressen om ”fattigdom” i sommar säger så är varken mobiltelefon eller Dieseljeans en mänsklig rättighet.



Motsatsen till kulpengar är tråkpengar. Dessa måste man ut med trots att man inte får något roligt, sexigt, fränt eller ball för kosingen. Hyra, tandläkare, el, sophämtning, mycket köps för tråkpengar – men att man helst ville ha mer kulpengar över är tyvärr inte ett tecken på fattigdom och armod. Det finns folk som är fattiga och inte kan gå till tandläkaren, men det är av-se-värt mycket färre än dom som bara önskar att dom hade mer kulpengar

Och en sak till: folk som röker får inte klaga på att något är dyrt och att de inte har råd innan de har slutat röka. Ledsen, men så är det.

Om möjligheten att tygla attraktionen mellan människor (2007)

Nu tror jag att jag har berättat för alla i hela världen om de engelska dejtingexperterna som jag såg på teve för lite sedan – ja, för alla utom för just dig då, så nu är det din tur att stå ut. De engelska dejtingexperterna var nämligen så väldigt … speciella, skulle man kunna säga, eller rättare sagt var de bara så extremt mänskliga – nå, vänta, så berättar jag!

Jag såg alltså ett teveprogram om några experter vars uppgift var att skapa det perfekta paret, att maximalt optimalt preppa en kvinna och en man för att möta det motsatta könet och dessutom slå fast vilka personer i en grupp som skulle falla handlöst för varandra. Dessa experter – som faktiskt redan från början ganska tydligt liknade skräddarna i en känd dansk folksaga om en oklädd statschef – var beteendevetare och psykologer och antropologer och jag minns inte hälften, men de var samtliga oerhört lärda. Dessutom var de säkra på sin sak: med vetenskapens hjälp går det att tämja och tygla attraktionen mellan människor. Att ingen hittills har lärt sig tämja och tygla åskan, som vid en jämförelse måste anses vara ganska harmlös, var inte ett faktum som de lät sig nedslås av.

Experterna gjorde ungefär som professor Baltasar, om ni minns honom, de funderade och funderade, och vips kom de på det! Kvinnor attraheras alltid och framförallt av synliga tecken på status och makt. Män attraheras med samma lagbundenhet av en viss kvot mellan höft- och midjemått. Dessa två yttre faktorer överskuggar allt annat (och det vore ju fantastiskt behagligt om det vore så: då räckte det med en snygg kostym och en schysst korsett för att både Elefantmannen och Elefantmannens syster skulle ”bli gifta”, som det heter). Dessutom finns det en annan faktor som spelar in, och det är att folk som blir ihop och stannar ihop alltid är lika varandra (om ni har en bättre hälft så stirrar ni antagligen eftersinnande på vederbörande över tidningskanten just nu; hälsa från mig om hälften undrar vad phan ni håller på med).

Så sattes dejtingexperternas listiga planer i verket på nån sorts snabbdejting-tillställning, ni vet ett sånt där evenemang som dom gör program om på TV3 hela tiden, där folk springer omkring med ett anteckningsblock och stöter på femtio fullständiga främlingar och så ringer nån i en klocka var tredje minut (om detta vore den sociala arena som återstode för mig bleve jag hellre eremit i celibat, förf. anm). Och vet ni vad? Dom snusförnuftiga dejtingexperterna hade inte ett enda rätt. Kvinnor visade sig falla för precis vem som helst, inklusive losers med gällivarehäng. Män drogs ostrukturerat och planlöst till rödhåriga, kortväxta och hjulbenta alldeles oavsett midja. Ingen ville ha den som de statistiskt teoretiskt var ämnade för. Många var intresserade av många och de flesta var åtminstone intresserade av, och intressanta för, någon – men ingen var särskilt imponerad av sin hypotetiskt perfekta partner.

För oss som, likt Tommy Nilsson i Melodifestivalen, tror på människan är detta en andens triumf över materien. Folk är så förtjusande konstiga och komplicerade. De går inte att klämma in i En Storlek Passar Alla, varken kroppsligen eller själsligen. ”Om X, så Y” fungerar bra i teoretiskt logik men inte i livet, och det gäller inte bara märkliga dejtingexperiment utan alla mänskliga processer som är mer komplicerade än att bre en smörgås.

”Du passar inte in i bilden”, skaldar Povel Ramel, ”men har nånting som bräcker den: du finns”. Man måste, som så ofta, vara expert för att inte begripa det.

Tax 1.0 (2007)

Man undrar vad man pratade om innan man hade hund. Kåsörtaxen Antons göranden och låtanden fyller numera den delen av vår konversation som inte ägnas åt det som står i morgontidningen eller folk vi känner (vi pratar ändå ungefär lika mycket som förut, vilket måste innebära att vi har slutat diskutera tvättstugan och kollektivtrafiken). Kåsörtaxens excentriska sidor har också bidragit till att en del odödliga repliker har yttrats i familjen. Till exempel har det visat sig att hans kärlek till choklad, vilket han inte tål eftersom han är hund, tilltar exponentiellt ju längre han aldrig har fått smaka det. Därför får choklad inte finnas hemma om den inte befinner sig minst 1,50 meter över golvytan på ett ställe dit man inte kan klättra (taxar klättrar förbluffande bra om bara incitament gives). I julas bannade jag den oäkte för att han hade lagt choklad längst ner i ett skåp (taxar öppnar dörrar förbluffande bra, se ovan).

– För vet du vem som kommer svansandes och slickar sig om munnen om det plötsligt ramlar ut en påse Toblerone ur skåpet? frågade jag pedagogiskt den oäkte.
– Mona Sahlin? svarade han fåraktigt och jag påmindes ånyo om varför just han är den oäkta hälften.

Kåsörtaxen skrattade inte emedan han rent biologiskt sett saknar förutsättningar att göra det. Taxar har trots allt en del vidareutvecklingspotential. Inte minst gäller det rent språkliga justeringar. Tax version 1.0 kan till exempel ”sitt”, ”stanna”, ”ligg” och ”vacker tass”. Ännu gynnsammare för de taxiska hörselorganen tycks språkljuden som konstituerar fraserna ”vill du gå ut?” och ”vill du ha godis?” vara, för där är reaktionen alltid blixtsnabb och han har hittills aldrig uttryckt skepsis eller motvilja.

Tax version 2.0 borde enligt mitt förmenande dessutom känna till betydelsen av komplexare begrepp som ”senare”, ”snart” och ”13.30”. Det skulle vara mycket lättare om han förstod sånt som ”vi ska snart gå ut” eller ”jag kommer tillbaka om en halvtimme”. Dylikt begriper han inte alls, och i början komplicerade och förvirrade man gärna situationen genom att förnumstigt berätta att ”vi ska gå ut i parken om en stund”. Detta låter för taxen som ”zzzz gå ut zzzz”, vilket gör att han börjar utföra för kåsörtaxen Anton typiska höga upphopp av glädje, vilket är grymt i de fall ”en stund” betyder ”trekvart”, vilket antagligen känns som en generation för en liten varelse som inte kan klockan men älskar parken.

Vad taxen däremot har som människan alltför ofta saknar är förmågan att ruska av sig och gå vidare. Människan i sin första utgåva har en trist bugg: modellen har en tendens att låsa sig i ett läge där den ältar och drar i långbänk och agerar utifrån oförrätter som begicks när den firade jul hos Muppemyrs 1984. Sådan är inte taxen. I en bok vi har står det att läsa om dess ”uttrycksfulla ansikte” och jag svär på att kåsörtaxen kan göra miner: han kan utstråla pur dyrkan och kärlek eller med några enkla ögonbrynsrörelser förmedla att han är anklagande, besviken, trumpen och tvär – men de negativa känslorna är samtliga ytterst temporära. Om kåsörtaxen blir trampad på svansen blir han med rätta förbannad i femton sekunder. Sen uppför han sig som om hans svans aldrig blivit trampad. Han återgår till grundtillståndet ”glatt intresserad av tillvaron”.

Just den detaljen borde justeras i Människa 2.0 enligt förlagan Tax 1.0, brukar den oäkte säga, och det har han alldeles rätt i.

Bakom flik 2 i Filofaxen III

Raggarnas Jerry Williams.
Eddie Medusas vän om Eddie Medusa efter den senares bortgång. Jag trodde att det var Jerry Williams som var raggarnas Jerry Williams.

Pizza, kebab, korv, mat
Ovanligt uppriktig skylt på snabbkrubbssylta

Trött med en ton av rotmos.
Vinrecension i Expressen. O, hur trevligt vore det inte att vara vinskribent! Jag kan inte tillnärmelsevis tillräckligt mycket om vin, men det skulle vara roligt att hitta på liknelserna.

Tänker du, eller har du flyttat hemifrån?
Jag vet knappt själv hur man ska kommatera denna sats, men jag vet att hyresgästföreningen (?) som skrev den här annonsen tycker att man är helt dum i huvet om man inte bor kvar hos sina föräldrar i hög ålder.

Efter en god natts sömn bjuder vi på en stor frukostbuffé i vår matsal.
Personalen på Hotell Amaranten annonserar gärna om att de sover på söta örat hela natten medan gästerna får göra vad de vill tills frukosten är klar.

Analfabetiseringsmaterial
planerar ett läromedelsförlag att framställa, läste jag nyss. En intressant om än inte direkt berömvärd pedagogisk insats. Jag är oändligt nyfiken på hur man gör för att lära folk att inte kunna läsa.

Soltorkad tomatsås
vankades på en restaurang som jag besökte nyligen. Oh, yum, som Blackadder säger.

Vet du vad du kommer att säga om du ägnar en minut om dagen åt apelsiner? OJ! Du kommer att utropa detta varje dag med förnyad framåtanda.
Detta, exakt detta, står att läsa på helsidor i annonser i veckopressen i en EU-finansierad kampanj för, ja, apelsiner, då. Eller apelsiner med LSD i – de får en alltså att ropa OJ! "med förnyad framåtanda varje dag" … Ja jäklar. Man får hoppas att (den spanska? tyska?) originaltexten låter något mer begåvad.

Tack för att du reser med Connex!
står det i tunnelbanan på ett försmädligt sätt. När den gröna linjen inte går – vilket den sällan gör – skulle jag gladeligt ta ett annat tåg än ett Connextåg om några sådana fanns. Vad är nästa steg? "Tack för att ni andas syre?"

– Om jag nu ska sätta ord på vad du säger …
sa en prisnosig förändringskonsult som jag träffade för lite sedan. Den ska jag börja köra med.

Biltrafik sker på egen risk
dök plötsligt upp på en skylt bredvid vägen i Dalarna. Man föreställer sig att detta kommer som en överraskning för ganska få.

Blev du vittne till rånet mot Din Sko i torsdags?
sa dom på Efterlyst på TV3 just när jag kom in i rummet i förra veckan. Jag hade inte sett inslaget och hörde inte versalerna utan trodde att Hasse Aro hade ätit LSD-apelsiner.

– Ni har varit ihop länge?
– Ja, i fem år.
– Och ni kände ändå för att gifta er?!
Tjuvlyssnat replikskifte på tåg. En intressant syn på livet och kärleken.

– Nummer siochså, Helena Nilsson, Mora – lycka till på färden ner mot Göteborg!
ropade speakern på Tjejvasan. Alla andra önskade han lycka till på färden mot Mora. Man hoppas att Helena Nilsson fick hjälp med att valla om för grus i trakten av Grängesberg.


Samlandet fortsätter.

Det vill gärna bli bra (2008)

Det finns folk vars vägar korsar ens egna ganska tillfälligt men som man fortfarande funderar över länge efteråt. En del kan man inte ens hitta som kompisars kompisar på Facebook, och mycket längre bort kan ingen komma nu för tiden. Men av dessa förlorade kontakter är det ändå förvånansvärt många som man snubblar över igen av en ren tillfällighet. En vacker dag i parken rundade kåsörtaxen och jag helt slumpmässigt en udde och vips stod vi mitt uppe i O, hennes kompis och kompisens hund. Det var flera år sen vi sågs, så allmän glädje utbröt (förutom hos kåsörtaxen som bara utbröt innan han blev milt men fast tillrättavisad; han har väldigt att förstå vilken funktion cockerspaniels fyller).

O såg verkligen strålande ut. Glittrande ögon, gyllenglänsande hår, rosiga kinder, brett leende. Jag hasplade ur mig några plattityder om att uj vad vi inte har setts på länge, och hon förklarade att hon hade flyttat ihop med en kille i X-sätra och sedan flyttat ifrån killen i X-sätra men att hon på det hela taget var gladare för det sist- än för det förstnämnda. Och livet lekte. Hon dejtade en ännu trevligare typ nu och hade haft sinnesnärvaro nog att behålla förstahandskontraktet på lägenheten i Y-tuna och trivdes fortfarande lika bra där och jobbade på en liten blomstrande firma inne i stan där det var så kul att det svåraste var att ta sig hem på kvällarna.

Och varför delger jag er nu detta? Detta är väl knappast unikt och tyvärr inte ens intressant? I sådan här gemytlig vardagstrivsel finns det väl många som framlever sina dagar? Jo, så är det lyckligtvis, men den här historien berättar jag nu egentligen bara för er som tycker att det mesta är åt h-vete just nu; de vardagsbelåtna får ursäkta så länge. Senast jag träffade O var hon nämligen i ett läge som man inte önskar sin slemmaste fiende. Jag ska inte tynga er med alla detaljer, men det handlade om en olycklig kombination av en separation och ett nytt jobb som det inte var något fel på men som inte passade O. Separationen var uppslitande och resulterade i sömnproblem och ångestattacker (som gick att ta udden av med medicin, men det betyder inte att det var lättvindigt). På jobbet klarade hon sig dessvärre förbi provanställningstiden innan det verkligen stod klart att det inte funkade så det blev bara så mycket större med många turer och LAS och prestige och sårad självkänsla innan det kapitlet var avslutat. Senast jag såg O var hon mager och blek med stressmunsår och jag var ärligt talat orolig för henne. Det gick inte att bortse från att detta kunde vara början på en lång hal rutschkana utför.

O har väldigt många andra mycket närmare vänner än mig så jag blev bara milt bekymrad när hon slutade svara på mess och så småningom bytte nummer, men jag har inte slutat tänka på hur det gick med alltsammans. Och så står hon bara där mitt i grönskan och mår så bra! Jag blev så hjärtinnerligen glad över att hon hade hittat ett jobb som hon älskade (och att det var besvarat), och att hon både hade vågat flytta ihop med en ny och flyttat från honom när han inte var rätt, och att hon var så glad och stark. Av detta lär man sig att en lång hal rutschkana inte nödvändigtvis slutar med att man står på näsan i asfalten nedanför. Det kan sluta med ett hissnande skutt ut i nåt nytt, och så landar man i mjukt gräs.

Det var väl ungefär det jag ville berätta för den som möjligen känner sig ungefär som O för tre år sen: det vill, trots allt och hur det än känns ibland, gärna ordna sig i slutänden.

Om terapin som narkotikum (2002)

Härom eftermiddan hade jag V hemma på skorpor. Skorpor är ett underskattat njutningsmedel. För all del fick hon te också, men framförallt fick hon prata av sig om Y. Hon vill gärna göra det ibland. Y är en av V:s gamla kompisar. Jag känner henne inte, men jag vet, o gud jag vet, att hon går i samtalsterapi. Sen jag kom till Stôckhôlm har jag fattat att folk gör det. Tveklöst är terapi i allmänhet nyttigt (ilskna mejl från Samtalsterapeuternas Riksförbund undanbedes alltså), men den kan, precis som det mesta, användas som en drog. Y snedtänder liksom på den.

Y har problem med att Inse Sitt Eget Värde (ett problem som hon delar med mänskligheten utom Jan Guillou). Det har kostat henne sexhundra spänn i veckan i två år att få reda på det.

– Nu har hon och terapeuten kommit på att hennes syskon inte älskar henne, sa V tungt. Dom visar det nämligen inte på det sätt som Y behöver och det är vad Y upplever som räknas. Hennes föräldrar älskar henne inte heller, för dom ville att hon skulle gå i hjälpklass för trettio år sen för att det tog tid för henne att lära sig läsa, och alltså accepterade dom inte henne som den hon är. Hon är oälskad.
– Hm! sa jag.

– Jag tror inte att Y vet vad jag sysslar med nuförtiden, sa V. När jag blev uppsagd i höstas sa hon ”ja ja” och berättade om hur dom på hennes jobb inte får henne att känna sig uppskattad. När jag berättar om att jag och T bråkar suckar hon som en trött labrador på en brasmatta och frågar om jag inte inser att det sårar henne att jag gnuggar min pojkvän i ansiktet på henne när hon är singel. När jag sa att jag gick ner fyra kilo av magsåret så borde jag förstå att det känns som ett hån för henne som är överviktig när jag som är så smal berättar om att jag magrar.
– Schysst, sa jag.

– Hon var en underbar människa förut, men nu är hon kroniskt insnöad på sitt eget lidande och sitter bara där och ser hur det fortsätter snöa, sa V. Jag läste om en hypokondriker som efter sitt första besök hos sin terapeut märkligt nog fick i läxa att be en polare skriva ner sina alla fysiska symptom under en dag. När hypokondrikern sedan läste listan från ”kl. 7.14 - lite huvudvärk” till ”22.50 - aningens magknip, skum känsla i benet” blev det början till slutet på hypokondrin. ”Du är ju sjukare än jag”, sa hon imponerat till polaren. Hon förstod att alla människor känner av att de har en kropp, att det inte var något unikt för just henne. Förmodligen funkar det även på självömkansknarkare om de inte har sjunkit för djupt i träsket. Om Y skulle be mig skriva ner de Känslor av Otillräcklighet som angriper mig under en dag så skulle hon se det som övergrepp på sin ömtåliga själ när hon läste listan.
– Förmodligen, sa jag.
– Hon tror att allt på något sätt alltid handlar om henne, sa V. Det är hennes ena allvarliga vanföreställning. Den andra är att hon tror att hon är en osjälvisk människa som det är stimulerande att umgås med, jag menar lyssna på.

V suckade så skorpsmulorna rök. Vi summerade månadens urladdning om Y. Sen talade jag en stund om mitt liv och mina världsliga bekymmer. När V gick hem hade vi båda dels talat, dels lyssnat och båda hade fått ut något av samvaron. Det är såvitt jag begriper ungefär det som är skillnaden mellan att tala med mig och att tala med Y. Men så har jag inte heller fått hjälp med att inse vilken känslig natur jag egentligen är.

Bakom flik 2 i Filofaxen II

Söker stenrik karl som antingen är snygg eller väldigt ofta bortrest. Jag är ganska rolig.
Kontaktannons in extenso – detta var hela texten. Hade jag varit karl hade jag svarat, alldeles oavsett om jag uppfyllde resten av kravspecen.

Trädgårdsarbete, promenader och andra lättare fysiska aktiviteter kan räcka för att äldre människors mentala förmåga ska försämras senare.
Det är något inte helt solklart över vad man vill uppnå. Saxat av Thomas Hamilton Sagergrim, trägen och uppskattad grodsamlare och -skickare.

– Ey, du har ju kamphundar!
– Nä, jag svär, dom kampar aldrig!
Replikskifte mellan två yngre gentlemän varav den ena hade bundit sina doggar utanför Vivo. Den andre kan ha sagt ”campar” – men då borde den förste å andra sidan såvitt jag begriper ha sagt ”campinghundar”.

Jag lever ett verkligt asketiskt liv fastän det inte verkar så när jag hoppar in i min Jaguar.
Kirsti Paakkanen, vd för Marimekko. Jag är inte helt säker på att hon försökte vara rolig/aforistisk, men jag hoppas.

Vem vill på sin sällsynta kväll borta från vardagsrutinen /…/ möta en pubertal pessimist som med gäll röst deklarerar att världen är skit och dessutom stinker svett?
Kolumnist i Hufvudstadsbladet syftar friskt.

Spädbarnet färdades tillsammans med ytterligare fyra personer i en mindre bil.
Det är svårt att sätta fingret på varför man hakar upp sig på det här, men jag tror att det har något diffust att göra med att spädbarn så sällan kör bil.

Det är särskilt viktigt eftersom vi har mycket invandrarkillar i lagen … ja, jag skulle säga att det är en 40/20-fördelning mellan invandrare och svenskar.
Man som leder läxhjälp i knattefotbollslag berättar i radion om sin gärning. Fin satsning, fel kille.

Över 50 procent [av krögarna] vägrade servera inte berusade, vilket gläder kommunens alkoholhandläggare.
… vilket i sin tur antagligen förvånar många med mig. Det är inte sällan som icke borttagna dubblerade negationer inte förtydligar utan snarare tvärtom.

Boots is included in the price.
Tack för denna, Kerstin Rydén – och tack för att du berättade att ”detta innebär att man inte behöver betala extra för att kajka runt sjön i en roddbåt” när man besöker nån sorts parkhistoria nånstans. En någorlunda närliggande direktöversättning borde annars vara ”stövlar varde inkluderade i priset”.

Gott med Borgå mått
Här är det inte främst särskrivningen utan den mycket anspråkslösa sloganformuleringen som tilldrar sig min uppmärksamhet. Även om jag har varit i Borgå och funnit det vara en förtjusande stad tycker jag att formuleringen har en underton av ” … och tja, det vet man ju hur dom är i Borgå”.

Har vi tagit slut? Fråga personalen!
Apoteksskylt i botten av en tom hylla. Det är en enormt psykedelisk upplevelse att bli tilltalad inte bara av solkrämsflaskor utan dessutom av solkrämsflaskor som inte finns.

Allt talar för att samlandet kommer att fortsätta.

Varför man aldrig har blivit gift (2002)

Eftersom jag är en snäll och mild människa förvånade det mig när jag kom på mig själv med att le i mjugg när jag hörde talas om en nära förestående skilsmässa. Jag brukar inte mjuggle åt sådant, men det finns en första gång för allting och det är alltid intressant när man får utöka sin emotionella repertoar.

Äktenskapet är för övrigt en intressant historia i sig. Nyligen föll jag i en tankegrop över att det smäller så högt att vara gift trots att färre och färre lägger någon egentlig vikt vid själva äktenskapet. En som är inne på sin sjunde make blir ”änka” om han faller ifrån, medan en som har haft en meningsfull relation med en karl i femtio år inte blir något annat än ”ensam”. Jo, jag inser att huvudproblemet i båda fallen är detsamma, men ni förstår (kanske) vad jag menar. I det fallet och liknande är det liksom vigselringen som definierar relationen oavsett vad den, jag menar relationen, innehåller.

Just på vigselringens (symboliska, men inte bara symboliska) värde bygger bland annat den fina boken Reglerna, The Rules, som debatterades flitigt i mitten av nittiotalet, obs nittonhundranittiotalet. Jag noterade nyligen att den numera betingar sitt rätta pris på Åhléns, där den säljs i hårdband för 19.50. Jag förstår att den inte har sålt så där över hövan bra i Sverige. Reglerna handlar nämligen om hur man fångar en karl och gör en äkta man av honom genom att konsekvent agera som om man inte brydde sig om honom överhuvudtaget.

Givetvis måste man börja med att banta och sminka sig, det måste man i alla amerikanska älskadigsjälvböcker, och sen ska man förstås leta rätt på en karl, men sen är det kalla handens taktik som gäller. Några slumpvisa Regler lyder ”Inled inte samtalet, Bjud inte upp honom, Ring inte till honom och besvara inte alla hans samtal, Dela aldrig notan med honom och Gå hem innan kvällen är slut.” Var och en förstår varför detta inte blev någon försäljningssuccé här i landet. Om svenska kvinnor skulle bete sig på det här sättet skulle det alls inte bli några barn gjorda, som talesättet lyder, i det här landet. Svenska män är nämligen enligt min erfarenhet ungefär som folk, och de flesta skulle alltså tolka ett beteende enligt Reglerna som Tack, men nej tack (känsligare själar tolkar det förmodligen som Dra åt helvete).

Man får också många fina tips om vilken sorts personlighet man bör odla: ”Var inte sarkastisk, berätta inga dumma vitsar”, står det – se där, det är roligt att få reda på varför man inte blivit gift! ”Dessutom tycker de flesta karlar att det är jobbigt med pratsamma kvinnor” – man lär inte bli det heller, nej. Poängen är att män enligt den här boken är erövrare som inte vill ha något som de får enkelt. Det är därför de tycker om sport, spel och krig (jo, det står så). En kvinna som är angelägen och visar det, till exempel genom att svara i telefon när det ringer, anses som en enkel match, och si, då blir det till att titta i stjärnorna efter den eftertraktade äktenskapslicensen. Men annars, om man är en Regelflicka, så blir man fru Nånting och lever sedan lycklig i alla sina dagar. ”Ett Regeläktenskap varar i all evighet, amen.”

Den där skilsmässan som jag log åt? Ja, det var förstås den som man läste om i pressen nyligen: en av författarna till The Rules ska separera från sin man. ”Det har inte alls med Reglerna att göra”, sa hon. Nej, givetvis inte. Mjugg, som sagt. Man kanske är en satmara i alla fall.

Upp i det blå – nej tack (2002)

Det är trist att man inte bara blir äldre utan också fegare. När jag var liten kavade jag sorglöst upp i trädtoppar och på tak, men sen sattes jag i skola att läsa om Newton och sen gick tiden och en dag år 2000 stod jag i Italiens monter på världsutställningen i Hannover sju meter upp i luften på en konstnärlig genomskinlig pinnbro och höll i mig tills det knakade i armen på den oäkta hälften och begrep att jag är väldigt väldigt höjdrädd.

Oftast klarar man ju livet fint ändå, men känslan dyker upp när man minst anar det. Ibland till och med på bio: Sagan om ringen var onödigt tredimensionell i min smak. De vanställda armstöden på stol 171 på Filmstaden Söder kommer för evigt att vittna om min sammansatta natur och klena intelligens: jag höll i mig krampaktigt under partierna när Gandalf och grabbarna balanserade på vittrande stenbroar över avgrunder som syntes mig till och med djupare än sju meter.

Senast höjdskräcken dök upp i ett verkligt oväntat sammanhang var på Valborgsmässoafton i Helsingfors. Alla bör prova finsk valborg. Här hemma firar vi inte alls med samma glöd. Inte heller nyttjar vi språket så innovativt: ”Trevlig valborg” heter ”Glada vappen!” i bestämd form på finlandssvenska, ungefär som att önska folk ”goda julen”. Vappen är en sanslös folkfest som börjar med att studenterna tvättar statyn Havis Amanda och sätter på henne studentmössa. Därefter öppnar tiotusentals helsingforsare – studenter, pensionärer, medelålders kostymherrar, trebarnsmammor – sina medhavda flaskor ”skumvin” och tar på sig sina studentmössor. Sedan vidtar 36 timmars kalas. Helsingforsarna visar direkt sydländska sidor. I stort sett alla medför eller bär någon sorts partyutrustning: ballonger, vippor, serpentiner, flärpor, lösnäsor, peruker ... Detta bör upplevas. Ännu ett tips, för den som är lagd åt det hållet, följer nedan.

Den nya sortens höjdrädsla anföll mig i ateljébaren på det anrika hotell Torni. Det är en s.k. sky bar: först åker man hiss tolv våningar och sen klättrar man upp för en snirklande smal trappa tills man kommer till en inglasad lokal där man kan insupa bland annat utsikten. Jag fick inte spader, för man kom liksom inte så nära kanten, men nog jag tyckte nog att det svajade lite. (Det tycker jag alltid att det gör ovanför femte våningen. I Empire State Building kände jag mig som en svajmastartist och till slut blev jag i stort sett förbannad på alla som tycktes inbilla sig att golvet stod stilla.)

Det gick ganska bra, som sagt. Tills jag skulle besöka det så kallade damrummet. Jag öppnade den alldeles vanliga anonyma dörren, klev in och – hooo, hade Helsinki utsträckt för mina fötter. Vill ni verkligen se Helsingfors litegrann från ovan rekommenderar jag damtoaletten på Torni. Perspektivfönster på toa är annars lyckligtvis ovanligt, men i den högsta byggnaden på mils avstånd funkar det. Ingen ser in, men själv ser man ut. Själv såg jag ljust gräsgrön ut, för det var fönster från ankelhöjd och uppåt på två väggar och här kom man minsann tillräckligt nära kanten. Det gungade som en barkbåt i femton sekundmeter på Ålands hav. Men vad gör man?

”Tja, här sitter jag på dass och är höjdrädd”, tänkte jag. Jag vet inte hur det är med er, men för mig var det var en alldeles ny känsla.