En av de sorgligaste varelser jag någonsin har känt var en bullterrier som hette Poncho. Han var liten och kantstött när han kom till sin husse och matte; livet och tidigare ägare hade farit hårt fram med honom. Poncho var fruktansvärt rädd för i stort sett allt som rörde sig och han tacklade rädslan genom att slå tillbaka vid minsta tecken på ”fara”: han bet och bet och bet, och det blev värre och värre. Efter många turer och hundpsykolog och en hemsk incident med en boxervalp som klarade livhanken med blotta förskräckelsen slutade det med att den arme Poncho blev avlivad. Oavsett vart bullterriers försvinner när de dör så har Poncho det bättre där.
Jag tänkte på Poncho när vi fikade ett gäng häromdagen och började tala om vad vi är rädda för. Det visade sig att vi är rädda för i stort sett allting; alla inte för allt, men tillsammans kunde vi täcka upp i stort sett alla aspekter av mänskligt liv.
– Hantverkare, sa började någon lite överraskande. Alltså att släppa in helt okända hemma.
– Att någon ska ta mina barn, fortsatte en annan. Att man ska släppa dem med blicken på H&M och så är de bara borta, som den där vandringssägnen om barnen på Disneyland.
– Att få punktering på kvällen, sa en tredje.
– Att låta någon ta ens väska ner från tåget, sa en fjärde. Jag tror alltid att det är sista gången jag ser den väskan.
– Att höra steg bakom sig på trottoaren när det är mörkt, sa en femte (kvinna).
– Men det kan ju vara någon snäll som kan rädda dig från hemska saker? sa en sjätte (man).
– Tchk!! sa en sjunde (ytterligare en kvinna).
Vi är alltså rädda för allt, åtminstone alla slags främlingar, men ingen kunde förklara varför. En av de mörkrädda har faktiskt blivit rånad en gång, men hon är den enda. Vi andra baserade våra skräckar främst på att det står i tidningen att folk är så farliga.
Jag passade förstås på att kasta in en av de bästa böcker jag har läst på mången god dag, Barry Glassners The Culture of Fear. Den handlar om varför amerikaner är rädda för till exempel mördare, tonårsmödrar (sic) och svarta män när statistiken visar att vad som faktiskt är farligt, statistiskt sett så att säga, är helt andra saker. Glassner analyserar rädslekulturen grundligt. Genom statistik och genom att spåra källor till nyhetsartiklar etc. visar han att de som han kallar fear mongers, fritt översatt ”rädslegrossister”, ofta har dels rejält fel, dels dolda motiv. Som trollkonstnärer vill rädslegrossisterna få amerikanerna att titta åt ett annat håll så att de inte ser var det egentliga tricket utförs. The Culture of Fear är obligatorisk läsning för alla som någonsin har ställt sig frågan ”vad skulle man vara rädd för om man inte läste kvällstidningen”.
– Visst är det väl så i Sverige med, sa en åttonde. Man undrar ju vem som tjänar på att folk är så skitskraja som de faktiskt är. Bevisligen lever en överväldigande majoritet av svenskarna i fredlig samexistens och det går bra för de allra flesta – vem vill få oss att tro att vi befinner oss på randen av kaos, katastrof och avgrund?
– ”Dom”, sa en nionde. ”Dom”, som ligger bakom allting. Nåt som man inte riktigt ser eller förstår men som styr oss alla med osynliga marionettrådar. Rädda människor är lättstyrda människor.
– Och farliga, sa jag.
Jag tänkte på Poncho.
– Det är ens förbannade plikt att inte vara rädd, sa den elfte. För att det inte ska bli farligt på riktigt.
lördag 16 augusti 2008
Stolleprovet del III, Vansbro (2002)
Kamraten M, som inte är särdeles imponerad av kroppsrörelse i grupp, frågade nyligen om jag var klar med ”Stolleprovet”. Sådant kallas på fint språk röjande av attityd: hon pratade om Tjejklassikern. Nej då, äventyret fortsätter. Nu senast var det Tjejsimmet i Vansbro.
Jag och AJ, min Stolleprovskompis, betraktade simmet som en formalitet. Sådant kallas, som den klassiskt bildade vet, hybris. Tjejvättern (9 mil) och Tjejvasan (3 dito) gick fint trots att det handlar om längre distanser än vad vi cyklar/skidar till vardags, så Tjejsimmet – en kilometer, en distans som vi simmar om vi alls gör oss omaket att simma – borde vara en s.k. baggis. Tänkte AJ och jag.
Hej, vad vi bedrog oss, som det heter i ett av dessa märkliga talesätt. Distansen, kilometern, simningen, var en petitess i sammanhanget. Kylan, badmössan och medsimmarna var utmaningen. Kylan, pro primo, var man inte helt oförberedd på. ”Våtdräkt rekommenderas” har det stått i alla start-pm. Jag är en sån som går upp och ner i vikt på ett påtagligt och kontinuerligt sätt och kan alltså inte ge mig till att köpa våtdräkt (eller folkdräkt eller nåt annat dyrt som slutar på -dräkt) eftersom den, vilken storlek den än vore, bara skulle vara lagom vart fjärde år. Alltså återstod ullfett. Ullfett luktar som ett helt får skulle göra om man konserverade det, misslyckades och glömde bort det. Och det smörjer man över hela sin lekamen, och det doftar inte direkt som Tusen och en natt (jo, som tusen och en nätter i ett fähus) och inte hjälper det hälften så mycket som man önskade. När jag kastade mig ut i det sextongradiga vattnet och kände hur strömt det var samt att jag inte bottnade – då, mina vänner, hade jag gräsgrön panik och ångest i halsgropen.
När man (nästan!) hade vant sig vid kylan återstod medsimmarna. I start-pm:et stod en underbart poetisk lögn: ”Gör gärna sällskap med någon vars takt verkar stämma, då försvinner den ensamhetskänsla som ibland kan infinna sig i de breda älvarna.” Ha, sade greven med en onaturlig skorrning! Den känslan påminner om den ensamhetskänsla man ibland upplever i rusningen vid T-centralen. Möjligen kan man uppleva en ensamhetskänsla av existentiell karaktär, men fysiskt – nä, tror inte det. Jag håller mig mot bättre vetande med långa naglar, men har just nu bara nio: en parant dame sparkade av mig vänster ringfingernagel i lördags jäms med Rimi i Vansbro. Det gjorde ont. Jag svor.
Och så den obligatoriska badmössan: min mamma skrattade så hon fick bråck när jag demonstrerade den efteråt. Jag har, har jag insett, en kraftigt tilltagen skalle och mössor som sitter prima på andra passar helt enkelt inte på mig. Den obligatoriska badmössan kröp upp upp upp på skallen – jag drog ner den (med en hand, för om man slutade simma togs man av strömmen) – den kröp upp – jag drog ner – slutligen slet jag den av mig och stuvade in den i baddräkten. Om ni såg nån som simmade i mål á la Anne Boeylyn (= med tre bröst) så var det jag.
Jag har i alla fall begripit varför det kallas ”En svensk klassiker”. Tre av grenarna illustrerar svensk motionsidrott: skidor i frostiga landskap, cykel mellan böljande rapsfält, löpning i doftande granskog. Den fjärde grenen illustrerar hur det är att vara svensk: man har ångest och fryser. Men jo tack, jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det. Det var riktigt roligt. ”Stolle” – ja, kanske.
Jag och AJ, min Stolleprovskompis, betraktade simmet som en formalitet. Sådant kallas, som den klassiskt bildade vet, hybris. Tjejvättern (9 mil) och Tjejvasan (3 dito) gick fint trots att det handlar om längre distanser än vad vi cyklar/skidar till vardags, så Tjejsimmet – en kilometer, en distans som vi simmar om vi alls gör oss omaket att simma – borde vara en s.k. baggis. Tänkte AJ och jag.
Hej, vad vi bedrog oss, som det heter i ett av dessa märkliga talesätt. Distansen, kilometern, simningen, var en petitess i sammanhanget. Kylan, badmössan och medsimmarna var utmaningen. Kylan, pro primo, var man inte helt oförberedd på. ”Våtdräkt rekommenderas” har det stått i alla start-pm. Jag är en sån som går upp och ner i vikt på ett påtagligt och kontinuerligt sätt och kan alltså inte ge mig till att köpa våtdräkt (eller folkdräkt eller nåt annat dyrt som slutar på -dräkt) eftersom den, vilken storlek den än vore, bara skulle vara lagom vart fjärde år. Alltså återstod ullfett. Ullfett luktar som ett helt får skulle göra om man konserverade det, misslyckades och glömde bort det. Och det smörjer man över hela sin lekamen, och det doftar inte direkt som Tusen och en natt (jo, som tusen och en nätter i ett fähus) och inte hjälper det hälften så mycket som man önskade. När jag kastade mig ut i det sextongradiga vattnet och kände hur strömt det var samt att jag inte bottnade – då, mina vänner, hade jag gräsgrön panik och ångest i halsgropen.
När man (nästan!) hade vant sig vid kylan återstod medsimmarna. I start-pm:et stod en underbart poetisk lögn: ”Gör gärna sällskap med någon vars takt verkar stämma, då försvinner den ensamhetskänsla som ibland kan infinna sig i de breda älvarna.” Ha, sade greven med en onaturlig skorrning! Den känslan påminner om den ensamhetskänsla man ibland upplever i rusningen vid T-centralen. Möjligen kan man uppleva en ensamhetskänsla av existentiell karaktär, men fysiskt – nä, tror inte det. Jag håller mig mot bättre vetande med långa naglar, men har just nu bara nio: en parant dame sparkade av mig vänster ringfingernagel i lördags jäms med Rimi i Vansbro. Det gjorde ont. Jag svor.
Och så den obligatoriska badmössan: min mamma skrattade så hon fick bråck när jag demonstrerade den efteråt. Jag har, har jag insett, en kraftigt tilltagen skalle och mössor som sitter prima på andra passar helt enkelt inte på mig. Den obligatoriska badmössan kröp upp upp upp på skallen – jag drog ner den (med en hand, för om man slutade simma togs man av strömmen) – den kröp upp – jag drog ner – slutligen slet jag den av mig och stuvade in den i baddräkten. Om ni såg nån som simmade i mål á la Anne Boeylyn (= med tre bröst) så var det jag.
Jag har i alla fall begripit varför det kallas ”En svensk klassiker”. Tre av grenarna illustrerar svensk motionsidrott: skidor i frostiga landskap, cykel mellan böljande rapsfält, löpning i doftande granskog. Den fjärde grenen illustrerar hur det är att vara svensk: man har ångest och fryser. Men jo tack, jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det. Det var riktigt roligt. ”Stolle” – ja, kanske.
Den oäkta hälften och fårklipparen (2005)
Vissa saker vill man se med egna ögon innan man riktigt tror på dem. Den oäkta hälftens frisör är en sådan sak. Han har berättat om henne många gånger – efter varje gång han har varit och klippt sig, faktiskt – men jag har inte riktigt förstått hur intressant hon var förrän jag själv fick studera henne.
Den oäkte är numera en s.k. fattig student och som sådan intresserad av prisbilliga varor och tjänster. Dem här frisören tar 95:- per klippning. Första gången han besökte henne hade jag nyligen chockad och skakad betalat 1150:- för en färgning och en ringa puts på längden. När jag fick höra vilken spottstyver han hade klippt sig för var min omedelbara reaktion att världen är orättvis och hans nyfunna frisör en skattefuskare av mått och rang – men efter att ha sett henne i aktion inser jag att hon tvärtom tar ut en fullt rimlig timpenning och förmodligen gör rätt för sig vad gäller sociala avgifter etcetera. Det beror ju inte bara på hur mycket man tar betalt utan också på hur fort man arbetar. Att ta sig igenom min kalufs tar tre och en halv timme oavsett hur diskret själva insatsen är. Min frisör drar alltså in drygt 5 kronor i minuten, se ovan. Den prisbilliga frisören drar på samma tid in drygt 95:- eftersom det tar henne en knapp minut att klippa en person med en normal diffus ”herrfrisyr”, till exempel den oäkte. Jag har sett det hända. Det var som att bevittna ett naturfenomen.
När den oäkte hade besökt den prisbilliga ett antal gånger insisterade han på att jag måste gå med och titta när han klippte sig. Det är en ganska udda begäran från någon äldre än fem år, men jag hade å andra sidan fattat ett viss intresse och gick gärna med. Själva miljön var lovande på ett absurdistisk sätt: en cirka tolv kvadratmeter stor undantagssmatt i en tunnelbanenedgång med en inredning såg ut som något ur SVT:s rekvisitaarkiv, typ ”Roy och Roger har en frisersalong ihop” 1983. Vackra tecknade bilder i grälla färger av folk med Sue Ellen-lugg smyckade väggarna. Mitt på golvet på en pinnstol satt en medelålders kvinna. Hon hade benen rakt ut och fötterna på en pall, man liksom hälsades av hennes väl tilltagna fotsulor, och sov djupt. När den oäkte hade ropat på henne tre gånger stod hon upp ur sin sömn på ett dramatiskt vis: hon spratt upp som en nyväckt berguv med ögonen vidgade till tefatsstorlek, som hundens i ”Elddonet”. Därefter muttrade hon en ramsa på ett för mig okänt språk, tryckte ner den oäkte i en stol (jag är så glad att hon inte tog mig!), fattade en elektrisk maskin och skalade håret av hans huvud i fyra raska drag. Den som har sett australiska fårskötare på Discovery vet exakt vad jag försöker förmedla här, enda skillnaden var att hon inte tryckte knät i bröstkorgen på honom. Hela processen inklusive väckningen tog 90 sekunder. Den oäkte reste sig, tryckte en hundring i handen på henne, fick en femma tillbaka och sen var det klart.
Det verkligt märkliga är att det blir rätt bra. Det blir faktiskt hår kvar, och det blir till och med en sorts helt adekvat frisyr. Hon spiller ingen tid på att låta patienten spegla sig efteråt, men det beror antagligen på konceptet ”enhetspris-enhetsfrisyr”. Förra gången fick hon ändå för sig att improvisera lite, kanske beroende på feberyra eller liknande. Jag är lite ledsen över att jag inte var med den gången istället. Det började illavarslande: den prisbilliga gjorde upprepade gånger den internationellt gångbara gesten för ”jag ska skära halsen av dig” när den oäkte klev in, men han förstod efterhand att den syftade på en akut halsåkomma gjorde henne kav hes och förhindrade henne från att muttra ramsor på några språk alls. Därefter förlöpte det hela som vanligt med undantag av att hon bjussade på sju extra sekunder under vilka hon greppade en kam och hyfsade över det hela. Nån spegel blev det däremot inte den gången heller.
– … vilket resulterade i att jag promenerade genom hela Vasastan stylad som Vidkun Quisling med skägg, konstaterade den oäkte lakoniskt. Man tittade på mig.
Dessvärre hade han kammat om sig när jag kom hem. Man kan inte få se allt här i världen.
Den oäkte är numera en s.k. fattig student och som sådan intresserad av prisbilliga varor och tjänster. Dem här frisören tar 95:- per klippning. Första gången han besökte henne hade jag nyligen chockad och skakad betalat 1150:- för en färgning och en ringa puts på längden. När jag fick höra vilken spottstyver han hade klippt sig för var min omedelbara reaktion att världen är orättvis och hans nyfunna frisör en skattefuskare av mått och rang – men efter att ha sett henne i aktion inser jag att hon tvärtom tar ut en fullt rimlig timpenning och förmodligen gör rätt för sig vad gäller sociala avgifter etcetera. Det beror ju inte bara på hur mycket man tar betalt utan också på hur fort man arbetar. Att ta sig igenom min kalufs tar tre och en halv timme oavsett hur diskret själva insatsen är. Min frisör drar alltså in drygt 5 kronor i minuten, se ovan. Den prisbilliga frisören drar på samma tid in drygt 95:- eftersom det tar henne en knapp minut att klippa en person med en normal diffus ”herrfrisyr”, till exempel den oäkte. Jag har sett det hända. Det var som att bevittna ett naturfenomen.
När den oäkte hade besökt den prisbilliga ett antal gånger insisterade han på att jag måste gå med och titta när han klippte sig. Det är en ganska udda begäran från någon äldre än fem år, men jag hade å andra sidan fattat ett viss intresse och gick gärna med. Själva miljön var lovande på ett absurdistisk sätt: en cirka tolv kvadratmeter stor undantagssmatt i en tunnelbanenedgång med en inredning såg ut som något ur SVT:s rekvisitaarkiv, typ ”Roy och Roger har en frisersalong ihop” 1983. Vackra tecknade bilder i grälla färger av folk med Sue Ellen-lugg smyckade väggarna. Mitt på golvet på en pinnstol satt en medelålders kvinna. Hon hade benen rakt ut och fötterna på en pall, man liksom hälsades av hennes väl tilltagna fotsulor, och sov djupt. När den oäkte hade ropat på henne tre gånger stod hon upp ur sin sömn på ett dramatiskt vis: hon spratt upp som en nyväckt berguv med ögonen vidgade till tefatsstorlek, som hundens i ”Elddonet”. Därefter muttrade hon en ramsa på ett för mig okänt språk, tryckte ner den oäkte i en stol (jag är så glad att hon inte tog mig!), fattade en elektrisk maskin och skalade håret av hans huvud i fyra raska drag. Den som har sett australiska fårskötare på Discovery vet exakt vad jag försöker förmedla här, enda skillnaden var att hon inte tryckte knät i bröstkorgen på honom. Hela processen inklusive väckningen tog 90 sekunder. Den oäkte reste sig, tryckte en hundring i handen på henne, fick en femma tillbaka och sen var det klart.
Det verkligt märkliga är att det blir rätt bra. Det blir faktiskt hår kvar, och det blir till och med en sorts helt adekvat frisyr. Hon spiller ingen tid på att låta patienten spegla sig efteråt, men det beror antagligen på konceptet ”enhetspris-enhetsfrisyr”. Förra gången fick hon ändå för sig att improvisera lite, kanske beroende på feberyra eller liknande. Jag är lite ledsen över att jag inte var med den gången istället. Det började illavarslande: den prisbilliga gjorde upprepade gånger den internationellt gångbara gesten för ”jag ska skära halsen av dig” när den oäkte klev in, men han förstod efterhand att den syftade på en akut halsåkomma gjorde henne kav hes och förhindrade henne från att muttra ramsor på några språk alls. Därefter förlöpte det hela som vanligt med undantag av att hon bjussade på sju extra sekunder under vilka hon greppade en kam och hyfsade över det hela. Nån spegel blev det däremot inte den gången heller.
– … vilket resulterade i att jag promenerade genom hela Vasastan stylad som Vidkun Quisling med skägg, konstaterade den oäkte lakoniskt. Man tittade på mig.
Dessvärre hade han kammat om sig när jag kom hem. Man kan inte få se allt här i världen.
Beställt från det kosmiska köket (1999)
I skrivande stund är det april och tillvaron bör rimligtvis vara full av krokus och koltrast. Förhoppningsvis läser ni detta en solig vårkänslomorgon som får livsandarna att gäspa och sträcka på sig efter vintersömnen. Det vore nämligen en passande kuliss till den historia jag tänker berätta om ung och spirande kärlek, men jag tänker berätta den även om det bara är alldeles vanligt väder också.
Historien handlar om P, en yngling som jag kände en kort period å yrkets vägnar då jag var lärare. Den handlar också om beställningen från det kosmiska köket, ett uttryck som jag hittade i en amerikansk älskadigsjälvbok och som går ut på att man kan få sina önskningar att gå i uppfyllelse genom förtröstan. Om du är på restaurang, säger boken, så studerar du menyn noggrant och bestämmer vad du vill ha. Sen slår du ihop menyn, beställer, lämnar tillbaka menyn till kyparen och lutar dig tillbaka. Inte rantar du sen ut i köket var femte minut och frågar om du verkligen kommer att få mat? Nej, du lutar dig lugnt tillbaka i förtröstan och efter en stund kommer just din rätt till just ditt bord. Likadant är det med tillvaron. Analysera, fokusera, önska uttryckligt och avvakta – så småningom går dina drömmar i uppfyllelse.
Jag hade P och hans klass i engelska en vårtermin för länge sedan (P hette egentligen något helt annat, framförallt något mycket längre). Man kan säga att P var en nästan ovanligt vanlig gymnasist. Han var ganska duktig, ganska trevlig, ganska rolig och ganska väluppfostrad. Dessutom närde P en inte helt ovanlig dröm: han ville möta Kärleken. De flesta håller sådana tankar långt borta från sina engelsklärarinnor, men inte P.
Anledningen till att jag fick läsa om P:s vilda längtan var just engelskan och våren. Kring Valentine’s day brukade jag låta adepterna skriva Valentinebrev där de talar om för någon varför de tycker om just honom eller henne. De flesta undvek på ett kreativt sätt att lägga sitt mest privata känsloliv för mina fötter (jag har läst tjogvis av rörande/underhållande/vansinniga epistlar om kärleken riktade till små katter, syrror, rektorer och Leif Pagrotsky). Så icke P. Han skrev till sin ”dreamgirl”, flickan som han längtade efter men ännu inte hade träffat.
Det var ett fascinerande brev. Det handlade nästan uteslutande om hår. Jag visste inte att P kunde så många engelska ord om hår och jag hade då inte lärt honom hälften av dem. Drömflickan skulle ha midjelångt, vågigt, silkigt, svallande, glänsande, mjukt, doftande, stort, underbart Rapunzellikt hår. Jag insåg att jag hade att göra med något så intressant som en sextonårig fullfjädrad fetischist. Denna yngling kunde bara älska en flicka med en kalufs av överjordiska proportioner.
En kosmisk kypare tog upp P:s beställning. Det kosmiska köket började röra i grytorna.
Ett par månader senare såg jag P på skolgården. Han satt på en bänk med någon som alldeles tydligt var drömflickan. Solen hällde ner och påskliljorna ångade väldoft i rabatterna. De unga tu hade antagligen inte märkt om de hade suttit i ett soprum.
Drömflickan var våldsamt söt. Hon hade Bambiögon, bestämd mun och ring i ögonbrynet. Men det intressantaste med henne var ändå hennes hår, även om uttrycket är inadekvat i sammanhanget. Vad P:s drömflicka hade på huvudet var vad man, på det språk i vilket jag hade undervisat P själv, plägar kalla a five o’clock shadow. Hennes skalle såg ut som en biljardboll som man hade strukit lim på och bestrött med sand. Hon hade samma frisyr som Robert Aschberg, bara något kortare. Flickan var helt enkelt alldeles renrakad å huvudets vägnar. P, samme P som hade lagt ut texten om svallande lockar, stirrade på henne med skälvande dyrkan. Hon dyrkade uppenbarligen tillbaka. De tittade på varann som om de tänkte äta upp varann. Sen såg det ut som de gjorde ett hyfsat försök. De kysstes oavbrutet i åtta minuter.
Jag konstaterade förnöjt att den kosmiska köksteorin stämmer. P bestämde sig för vad han ville ha, gjorde sin beställning och blev betjänad. Visserligen råkade han få chateaubriand istället för sjötunga, men han klagade inte. Det kosmiska köket hade expedierat, och universum var vad P beträffade inte en tum större än den soliga parkbänken som han delade med Dreamgirl.
Historien handlar om P, en yngling som jag kände en kort period å yrkets vägnar då jag var lärare. Den handlar också om beställningen från det kosmiska köket, ett uttryck som jag hittade i en amerikansk älskadigsjälvbok och som går ut på att man kan få sina önskningar att gå i uppfyllelse genom förtröstan. Om du är på restaurang, säger boken, så studerar du menyn noggrant och bestämmer vad du vill ha. Sen slår du ihop menyn, beställer, lämnar tillbaka menyn till kyparen och lutar dig tillbaka. Inte rantar du sen ut i köket var femte minut och frågar om du verkligen kommer att få mat? Nej, du lutar dig lugnt tillbaka i förtröstan och efter en stund kommer just din rätt till just ditt bord. Likadant är det med tillvaron. Analysera, fokusera, önska uttryckligt och avvakta – så småningom går dina drömmar i uppfyllelse.
Jag hade P och hans klass i engelska en vårtermin för länge sedan (P hette egentligen något helt annat, framförallt något mycket längre). Man kan säga att P var en nästan ovanligt vanlig gymnasist. Han var ganska duktig, ganska trevlig, ganska rolig och ganska väluppfostrad. Dessutom närde P en inte helt ovanlig dröm: han ville möta Kärleken. De flesta håller sådana tankar långt borta från sina engelsklärarinnor, men inte P.
Anledningen till att jag fick läsa om P:s vilda längtan var just engelskan och våren. Kring Valentine’s day brukade jag låta adepterna skriva Valentinebrev där de talar om för någon varför de tycker om just honom eller henne. De flesta undvek på ett kreativt sätt att lägga sitt mest privata känsloliv för mina fötter (jag har läst tjogvis av rörande/underhållande/vansinniga epistlar om kärleken riktade till små katter, syrror, rektorer och Leif Pagrotsky). Så icke P. Han skrev till sin ”dreamgirl”, flickan som han längtade efter men ännu inte hade träffat.
Det var ett fascinerande brev. Det handlade nästan uteslutande om hår. Jag visste inte att P kunde så många engelska ord om hår och jag hade då inte lärt honom hälften av dem. Drömflickan skulle ha midjelångt, vågigt, silkigt, svallande, glänsande, mjukt, doftande, stort, underbart Rapunzellikt hår. Jag insåg att jag hade att göra med något så intressant som en sextonårig fullfjädrad fetischist. Denna yngling kunde bara älska en flicka med en kalufs av överjordiska proportioner.
En kosmisk kypare tog upp P:s beställning. Det kosmiska köket började röra i grytorna.
Ett par månader senare såg jag P på skolgården. Han satt på en bänk med någon som alldeles tydligt var drömflickan. Solen hällde ner och påskliljorna ångade väldoft i rabatterna. De unga tu hade antagligen inte märkt om de hade suttit i ett soprum.
Drömflickan var våldsamt söt. Hon hade Bambiögon, bestämd mun och ring i ögonbrynet. Men det intressantaste med henne var ändå hennes hår, även om uttrycket är inadekvat i sammanhanget. Vad P:s drömflicka hade på huvudet var vad man, på det språk i vilket jag hade undervisat P själv, plägar kalla a five o’clock shadow. Hennes skalle såg ut som en biljardboll som man hade strukit lim på och bestrött med sand. Hon hade samma frisyr som Robert Aschberg, bara något kortare. Flickan var helt enkelt alldeles renrakad å huvudets vägnar. P, samme P som hade lagt ut texten om svallande lockar, stirrade på henne med skälvande dyrkan. Hon dyrkade uppenbarligen tillbaka. De tittade på varann som om de tänkte äta upp varann. Sen såg det ut som de gjorde ett hyfsat försök. De kysstes oavbrutet i åtta minuter.
Jag konstaterade förnöjt att den kosmiska köksteorin stämmer. P bestämde sig för vad han ville ha, gjorde sin beställning och blev betjänad. Visserligen råkade han få chateaubriand istället för sjötunga, men han klagade inte. Det kosmiska köket hade expedierat, och universum var vad P beträffade inte en tum större än den soliga parkbänken som han delade med Dreamgirl.
Reflektioner om Mumin och Moomin Seagal (2003)
Om det känns som om livet skaver litegrann så här på väg in i de långa kalsongernas natt föreslår jag en tripp till Mumindalen. Mumindalen muntrar upp den dystraste. De som påstår sig inte gilla Mumin har antingen stött på honom när de var i för späd ålder eller enbart råkat på de pastellfärgade moderna japanska Mumintrollen; de är minsann ingen lisa för själen.
Jag är våldsamt förtjust i Mumintrollen och deras bekanta och jag är postumt tokkär i deras andliga mor. Någonstans läste jag att när Tove Jansson åkte ifrån sitt skärgårdsställe för vintern så lämnade hon det olåst med en lapp på dörren: ”Brännvinet står i skåpet”. Om det är en skröna så är det en skön skröna. Och Sommarboken, alla människor måste läsa Sommarboken!
Men alla människor bör också ge Mumin en chans. Om inte annat så för att världen vore en vackrare plats om fler levde enligt Muminmammans maxim ”allt som är trevligt är bra för magen” – och för att mänskligheten grovt räknat sönderfaller i Mumindalens befolkning. En del är Snusmumrikar med okuvlig vandringslust. Dokusåporna befolkas nästan uteslutande av fåfänga Snorkfröknar. I den riktiga världen finns det däremot en hel del prydliga Filifjonkor som hävdar att man måste sköta sitt hushåll rationellt (”Men kan man inte försöka göra det roligt istället?” frågar Muminmamman). Överallt snavar man över Sniff-typer, lite snåla och om sig, för att inte tala om miserabla Misor som tar det som en pik om de får bo i ett rum med prickiga tapeter (”Jag vet att jag har fräknar! Det är inte mitt fel!”). Och så vidare. Det finns Hemuler, Tofslor och Vifslor, Mårror … Att roa sig med att tolka världen enligt Mumindalen är på intet sätt mycket konstigare än astrologi.
Själv kan jag identifiera mig starkt med själva Mumintrollet. Jo, jag har en anstrykning av Misan, men Mumintrollets visa, den som slutar med att ”jag är ett troll som du och tror / att världen det är där jag bor / just nu”, sammanfattar i stort sett min livsinställning. Faktum är att jag också bor ihop med en som har stark förankring i Mumindalen. På den tiden då den oäkta hälften reste jorden runt och sålde bräder hände det sig en gång att han hade en japan som sin ledsagare i Japan, vilket inte i sig är vare sig märkligt eller särskilt kul. Men efter arton försök att brotta ner Hälftens åbäkiga svenska namn och stycka upp det i hanterbara portioner gav japanen upp och döpte honom till Moomin Seagal – ”you look like Steven Seagal, but with the friendly face of Moomin” (fritt översatt ”Du ser ut som en västerländsk actionhjälte, för du är dubbelt så lång som jag och har hästsvans, men du har Mumins vänliga ansikte”). När jag hörde det första gången skrattade jag så jag fick fläskläpp. Än i denna dag kan jag inte hålla mig allvarlig om jag kommer att tänka på ”the friendly face of Moomin” när jag ser Hälftens ansikte kika upp över morgontidningen.
Men nu har han klippt sig, mina ögons ljus, och har ingen hästsvans längre. Han stod och begrundade det en dag framför spegeln.
– Nu ser jag inte ut som Steven Seagal längre, grunnade han. Så blev han tyst en stund.
– Men jag har fortfarande drag av Mumin. Den runda buken, det bleka ansiktet med det framträdande käkpartiet, de små stickande ögonen …
Jag har knappt hämtat mig efter den munterhetsattacken heller. Den oäkta hälften är en solklar Snusmumrik med inslag av Mumin och Muminpappan, men denna dag var han 100 % Misa. Att det fick mig att bryta ut i gapskratt tyder på att jag har ett stråk av Lilla My i mig.
PS 2008: Allteftersom åren går blir jag mer och mer av en Too-tiki. Hennes öppningsreplik i Trollvinter är numera mitt motto i livet: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”
Jag är våldsamt förtjust i Mumintrollen och deras bekanta och jag är postumt tokkär i deras andliga mor. Någonstans läste jag att när Tove Jansson åkte ifrån sitt skärgårdsställe för vintern så lämnade hon det olåst med en lapp på dörren: ”Brännvinet står i skåpet”. Om det är en skröna så är det en skön skröna. Och Sommarboken, alla människor måste läsa Sommarboken!
Men alla människor bör också ge Mumin en chans. Om inte annat så för att världen vore en vackrare plats om fler levde enligt Muminmammans maxim ”allt som är trevligt är bra för magen” – och för att mänskligheten grovt räknat sönderfaller i Mumindalens befolkning. En del är Snusmumrikar med okuvlig vandringslust. Dokusåporna befolkas nästan uteslutande av fåfänga Snorkfröknar. I den riktiga världen finns det däremot en hel del prydliga Filifjonkor som hävdar att man måste sköta sitt hushåll rationellt (”Men kan man inte försöka göra det roligt istället?” frågar Muminmamman). Överallt snavar man över Sniff-typer, lite snåla och om sig, för att inte tala om miserabla Misor som tar det som en pik om de får bo i ett rum med prickiga tapeter (”Jag vet att jag har fräknar! Det är inte mitt fel!”). Och så vidare. Det finns Hemuler, Tofslor och Vifslor, Mårror … Att roa sig med att tolka världen enligt Mumindalen är på intet sätt mycket konstigare än astrologi.
Själv kan jag identifiera mig starkt med själva Mumintrollet. Jo, jag har en anstrykning av Misan, men Mumintrollets visa, den som slutar med att ”jag är ett troll som du och tror / att världen det är där jag bor / just nu”, sammanfattar i stort sett min livsinställning. Faktum är att jag också bor ihop med en som har stark förankring i Mumindalen. På den tiden då den oäkta hälften reste jorden runt och sålde bräder hände det sig en gång att han hade en japan som sin ledsagare i Japan, vilket inte i sig är vare sig märkligt eller särskilt kul. Men efter arton försök att brotta ner Hälftens åbäkiga svenska namn och stycka upp det i hanterbara portioner gav japanen upp och döpte honom till Moomin Seagal – ”you look like Steven Seagal, but with the friendly face of Moomin” (fritt översatt ”Du ser ut som en västerländsk actionhjälte, för du är dubbelt så lång som jag och har hästsvans, men du har Mumins vänliga ansikte”). När jag hörde det första gången skrattade jag så jag fick fläskläpp. Än i denna dag kan jag inte hålla mig allvarlig om jag kommer att tänka på ”the friendly face of Moomin” när jag ser Hälftens ansikte kika upp över morgontidningen.
Men nu har han klippt sig, mina ögons ljus, och har ingen hästsvans längre. Han stod och begrundade det en dag framför spegeln.
– Nu ser jag inte ut som Steven Seagal längre, grunnade han. Så blev han tyst en stund.
– Men jag har fortfarande drag av Mumin. Den runda buken, det bleka ansiktet med det framträdande käkpartiet, de små stickande ögonen …
Jag har knappt hämtat mig efter den munterhetsattacken heller. Den oäkta hälften är en solklar Snusmumrik med inslag av Mumin och Muminpappan, men denna dag var han 100 % Misa. Att det fick mig att bryta ut i gapskratt tyder på att jag har ett stråk av Lilla My i mig.
PS 2008: Allteftersom åren går blir jag mer och mer av en Too-tiki. Hennes öppningsreplik i Trollvinter är numera mitt motto i livet: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”
fredag 15 augusti 2008
Bakom flik 2 i Filofaxen I
Jag är av naturen en samlare. Med tiden har jag slutat med penntroll och luktsudd, men jag kan inte sluta att spara på s.k. grodor, citat och allmänna blandade språkprov som jag antecknar och samlar bakom flik 2 i min Filofax. Från 1987 blev vittjandet av innehållet bakom denna flik ett återkommande inslag i mina spalter. Somligt insamlat är genuint klokt och filosofiskt och annat, mer, är effekten av att folk har sluntit med tanke, trut och penna. Jag antecknar inte sådant av illvilja utan som ett slags utslag av livsglädje.
Däremot har det aldrig föresvävat mig att någonsin redovisa de inte sällan mjältspräckande roliga felsyftningar som version ett av mina kåserier alltid innehåller. Tycker att det känns helt onödigt, faktiskt.
(PS: Jo, jag känner till och är gränslöst förtjust i Avigsidan.com. Däremot har det blivit en princip att aldrig ha med något därifrån i Flik 2-spalterna om jag inte själv fångade grodan först, dvs. hade antecknat den innan jag såg den på Avigsidan.)
Detta är det enda cognacshus som har sin produktion förlagd till en plats.
(Till skillnad från andra sprittillverkare som har sin produktion förlagd till en tidpunkt? Metafysiskt resonemang i drinkbok)
Så var hon ute i korridoren, lång och grå.
(Liza Marklund, lång och färgstark, i Paradiset om jag inte minns fel.)
Persisk matt service
(… utföres i Vasastan och för min inre syn är han tydlig, han som utför servicen: trött, långsam, iförd vackert utsmyckade snabelskor …)
Folk vill ha sex, men det får inte vara för dåligt.
(Komikern Thomas Petersson slår fast evig sanning i radioprogram. Det visade sig att han inte talade om livet i stort utan om skämt som går hem i farser.)
Anita Gradin och den självupptagna gäddan.
(Bildtext i tidning. Ett vill jag ha sagt: den dag jag bildar ett punkband ska det heta exakt så och inget annat. Epitetet syftar alltså inte på gäddans karaktär och allmänna sinnelag utan på att det var förre kommissionären Gradin som drog upp den.)
Engångsartiklar
(Så träffande definieras dasspapper på kvittona i min affär.)
Drive-in-parkering.
(Skylt i Årjäng. Kommentar överflödig.)
Fråga: Åt vilket håll är norr i Australien?
Svar: Ställ dig åt norr och det bör vara åt det hållet.
(Funnet på Internet; elektroniskt replikskifte mellan turist och livstrött informatör inför OS i Sydney)
– Vad säger göken?
– ?
– Vad säger göken?
– Två saker: ”tysta!” och ”sitt ner!”
– … ah, asså nej inte fröken, göken …
(Logopedkamrat försöker få ett barn att svara ”koko” och träna k-ljuden.)
Pappa hade ännu en överraskning: en minimal svart-rosaprickig bikini.
(Ur uppsats i rättningsmallen för centrala prov för högstadiet en gång på världen. Jag får Priscilla, queen of the desert-associationer. Och i så fall kanske överraskning kan vara ett väl valt ord.)
– Tipp tapp, tipp tapp … tom-te-niss-ar äro här i gröten …
(Gunde Svan tolkar känd julvisa i Fångarna på fortet)
– Alla som har fått böter på grund av den här skylten kommer att undanröjas.
(Snubbe i Aschbergreportage om en felaktig parkeringsanvisning. Han lät fullkomligt iskall, nästan som om han menade det.)
Jag begriper inte varför alla måste vara trådsmala. Gud skapade oss till sin avbild, står det i Bibeln. Det finns ingen anledning att tro att han ser ut som Lill-Babs.
(Stefan Andhé. En klok man.)
Vem skrev Eddan?
Sture Erlandsson
(Elev besvarar närmast isländskt lakonisk skrivningsfråga och bevisar att det visst går att glömma ett namn som ”Snorre Sturlason”.)
Arrival – Gods
(Snart kommer änglarna att landa, menar Ulf Lundell. Om de högre potentaterna kommer efter så anmäler de sig lämpligen vid den lastkaj i Sundbyberg där ovanstående anslag sitter.)
Felanmäld. Beräknas klar: Bara Gud vet när
(Föredömligt uppriktig reparatör har fyllt i anslag på trasig dörr.)
Samlandet fortsätter.
Däremot har det aldrig föresvävat mig att någonsin redovisa de inte sällan mjältspräckande roliga felsyftningar som version ett av mina kåserier alltid innehåller. Tycker att det känns helt onödigt, faktiskt.
(PS: Jo, jag känner till och är gränslöst förtjust i Avigsidan.com. Däremot har det blivit en princip att aldrig ha med något därifrån i Flik 2-spalterna om jag inte själv fångade grodan först, dvs. hade antecknat den innan jag såg den på Avigsidan.)
Detta är det enda cognacshus som har sin produktion förlagd till en plats.
(Till skillnad från andra sprittillverkare som har sin produktion förlagd till en tidpunkt? Metafysiskt resonemang i drinkbok)
Så var hon ute i korridoren, lång och grå.
(Liza Marklund, lång och färgstark, i Paradiset om jag inte minns fel.)
Persisk matt service
(… utföres i Vasastan och för min inre syn är han tydlig, han som utför servicen: trött, långsam, iförd vackert utsmyckade snabelskor …)
Folk vill ha sex, men det får inte vara för dåligt.
(Komikern Thomas Petersson slår fast evig sanning i radioprogram. Det visade sig att han inte talade om livet i stort utan om skämt som går hem i farser.)
Anita Gradin och den självupptagna gäddan.
(Bildtext i tidning. Ett vill jag ha sagt: den dag jag bildar ett punkband ska det heta exakt så och inget annat. Epitetet syftar alltså inte på gäddans karaktär och allmänna sinnelag utan på att det var förre kommissionären Gradin som drog upp den.)
Engångsartiklar
(Så träffande definieras dasspapper på kvittona i min affär.)
Drive-in-parkering.
(Skylt i Årjäng. Kommentar överflödig.)
Fråga: Åt vilket håll är norr i Australien?
Svar: Ställ dig åt norr och det bör vara åt det hållet.
(Funnet på Internet; elektroniskt replikskifte mellan turist och livstrött informatör inför OS i Sydney)
– Vad säger göken?
– ?
– Vad säger göken?
– Två saker: ”tysta!” och ”sitt ner!”
– … ah, asså nej inte fröken, göken …
(Logopedkamrat försöker få ett barn att svara ”koko” och träna k-ljuden.)
Pappa hade ännu en överraskning: en minimal svart-rosaprickig bikini.
(Ur uppsats i rättningsmallen för centrala prov för högstadiet en gång på världen. Jag får Priscilla, queen of the desert-associationer. Och i så fall kanske överraskning kan vara ett väl valt ord.)
– Tipp tapp, tipp tapp … tom-te-niss-ar äro här i gröten …
(Gunde Svan tolkar känd julvisa i Fångarna på fortet)
– Alla som har fått böter på grund av den här skylten kommer att undanröjas.
(Snubbe i Aschbergreportage om en felaktig parkeringsanvisning. Han lät fullkomligt iskall, nästan som om han menade det.)
Jag begriper inte varför alla måste vara trådsmala. Gud skapade oss till sin avbild, står det i Bibeln. Det finns ingen anledning att tro att han ser ut som Lill-Babs.
(Stefan Andhé. En klok man.)
Vem skrev Eddan?
Sture Erlandsson
(Elev besvarar närmast isländskt lakonisk skrivningsfråga och bevisar att det visst går att glömma ett namn som ”Snorre Sturlason”.)
Arrival – Gods
(Snart kommer änglarna att landa, menar Ulf Lundell. Om de högre potentaterna kommer efter så anmäler de sig lämpligen vid den lastkaj i Sundbyberg där ovanstående anslag sitter.)
Felanmäld. Beräknas klar: Bara Gud vet när
(Föredömligt uppriktig reparatör har fyllt i anslag på trasig dörr.)
Samlandet fortsätter.
Apropa spraket (1995)
Detta ar en framtidsvision som jag redan fran borjan maste varna for da den kan verka upprorande pa kansliga lasare. Historien utspelas en lordagskvall ar 2010 hemma hos familjen Ostberg i Soderkoping. Man hade en intim slaktmiddag.
– Borja du, Osten, sa Asa, vardinnan. Ta lite kott och sas.
– Far jag? fragade Osten. Det gor jag sa garna. Den hade en sa lacker loksmak.
– Ta for dig, sa Asa. Gosta, rack Osten skalen. Han nar inte dar han sitter inne i hornet.
– Var ar Goran? fragade faster Ollegard, en anka som med tiden blivit ganska dov.
– Jag ar ute i tamburen och klar min son, svarade en rost utifran. Snart maste han forbaske mig lara sig att snora pjaxorna sjalv.
– Sola inte, farsan, gnallde lille Soren.
– Sa dar, sa Goran och slappte ivag Soren till hans vanner som vantade pa garden.
– Ta med dig raksalladen och den inkokta alen fran koket, alskling! ropade Asa till sin akta make.
Snart var alla forenade vid matbordet. Efter en stund hov Hakan, en annan aldre gast, upp sin stamma.
– Kan ni tanka er, sa han, jag borjar bli trott pa den har nystavningen.
– Du har ratt, sa Goran. Det ar mig en gata hur vi kunde folkomrosta for att ga med pa det har.
– Jag maste instamma. Reformen har skovlat spraket. Man vet ju knappt vad man sjal sager, sa Asa.
– Fraga mig, sa faster Ollegard. Numera sjunger jag, gamla fru Haggstrom, varje lordag med ”Soderkopings damkor”. Hur tror ni det kanns? Just nu ovar vi ”Halsa dem darhemma”, tillade hon och bet sig i lappen.
– Numera maste jag vara ett ”foredome” for mina elever, sa Asa som var hogstadielarare i traslojd. Jag kan ju inte garna vara ett ”monster” for dem.
– Personligen foredrar jag att bli kallad ”tystlaten” framfor ”lagmald”, sa Goran. Det ar inte roligt att vara en ”lagmald aklagare”, sarskilt inte nar man har sin arbetsplats i ”tingsratten” i stadens ”radhus”.
– Mycket ska man hora innan oronen trillar av! ropade faster Ollegard.
– Det finns granser, sa Asa. Man maste ju tala lite. Jag kunde hjalpligt forsta detta med Skanska och Gotabanken. Jag vande mig till och med vid att skicka e-post till Svenska Spraknamnden – men det har ar ju fanigt.
– Ursakta, sa Osten i vanskaplig ton, men brukar man inte saga att ost ar ost och vast ar vast och aldrig motas de tva? Fore reformen, vill jag pasta, levde vi i hogonsklig valmaga.
– Gnall inte sa forskrackligt, rot plotsligt hans svagerska Gard, en fore detta fiskmangelska kand for sitt oftast mycket vanliga sinnelag. Sjalv har jag vant mig vid att prata om till exempel ”det svenska kosamhallet” eller ”den vackra sjon Malaren”. Jag sager till och med obehindrat ”skicka mig smoret, Osten!” Allt ar gott och val. Man maste hanga med i utvecklingen. Det dar med att halla svenska spraket svenskt har alltid varit din kapphast. Fantratt! slutade svagerskan Gard.
– Sluta braka, det blir en sa obehaglig stamning, manade Goran. Lat oss konstatera att stavningsreformen ar for vart eget basta och att vi har det sprak vi fortjanar. Lat oss tomma vara bagare och skala for det! Det viktigaste ar ju anda att vi obehindrat kan kommunicera med utlanningar fran varldens alla horn utan att behova besvaras av en massa prickar och ringar!
Han inhostade en appladaska.
– Borja du, Osten, sa Asa, vardinnan. Ta lite kott och sas.
– Far jag? fragade Osten. Det gor jag sa garna. Den hade en sa lacker loksmak.
– Ta for dig, sa Asa. Gosta, rack Osten skalen. Han nar inte dar han sitter inne i hornet.
– Var ar Goran? fragade faster Ollegard, en anka som med tiden blivit ganska dov.
– Jag ar ute i tamburen och klar min son, svarade en rost utifran. Snart maste han forbaske mig lara sig att snora pjaxorna sjalv.
– Sola inte, farsan, gnallde lille Soren.
– Sa dar, sa Goran och slappte ivag Soren till hans vanner som vantade pa garden.
– Ta med dig raksalladen och den inkokta alen fran koket, alskling! ropade Asa till sin akta make.
Snart var alla forenade vid matbordet. Efter en stund hov Hakan, en annan aldre gast, upp sin stamma.
– Kan ni tanka er, sa han, jag borjar bli trott pa den har nystavningen.
– Du har ratt, sa Goran. Det ar mig en gata hur vi kunde folkomrosta for att ga med pa det har.
– Jag maste instamma. Reformen har skovlat spraket. Man vet ju knappt vad man sjal sager, sa Asa.
– Fraga mig, sa faster Ollegard. Numera sjunger jag, gamla fru Haggstrom, varje lordag med ”Soderkopings damkor”. Hur tror ni det kanns? Just nu ovar vi ”Halsa dem darhemma”, tillade hon och bet sig i lappen.
– Numera maste jag vara ett ”foredome” for mina elever, sa Asa som var hogstadielarare i traslojd. Jag kan ju inte garna vara ett ”monster” for dem.
– Personligen foredrar jag att bli kallad ”tystlaten” framfor ”lagmald”, sa Goran. Det ar inte roligt att vara en ”lagmald aklagare”, sarskilt inte nar man har sin arbetsplats i ”tingsratten” i stadens ”radhus”.
– Mycket ska man hora innan oronen trillar av! ropade faster Ollegard.
– Det finns granser, sa Asa. Man maste ju tala lite. Jag kunde hjalpligt forsta detta med Skanska och Gotabanken. Jag vande mig till och med vid att skicka e-post till Svenska Spraknamnden – men det har ar ju fanigt.
– Ursakta, sa Osten i vanskaplig ton, men brukar man inte saga att ost ar ost och vast ar vast och aldrig motas de tva? Fore reformen, vill jag pasta, levde vi i hogonsklig valmaga.
– Gnall inte sa forskrackligt, rot plotsligt hans svagerska Gard, en fore detta fiskmangelska kand for sitt oftast mycket vanliga sinnelag. Sjalv har jag vant mig vid att prata om till exempel ”det svenska kosamhallet” eller ”den vackra sjon Malaren”. Jag sager till och med obehindrat ”skicka mig smoret, Osten!” Allt ar gott och val. Man maste hanga med i utvecklingen. Det dar med att halla svenska spraket svenskt har alltid varit din kapphast. Fantratt! slutade svagerskan Gard.
– Sluta braka, det blir en sa obehaglig stamning, manade Goran. Lat oss konstatera att stavningsreformen ar for vart eget basta och att vi har det sprak vi fortjanar. Lat oss tomma vara bagare och skala for det! Det viktigaste ar ju anda att vi obehindrat kan kommunicera med utlanningar fran varldens alla horn utan att behova besvaras av en massa prickar och ringar!
Han inhostade en appladaska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)