BVC-tanten

undrade häromsistens om Lilla E "är ute nåt om dagarna". De två promenaderna under helgen har båda klockats till 3h45min. Frågan är snarare hur lite man kan vara inne bortsett från den tid då man äter och sover.

Dagens andra reflektion rör brevlådor. Har ni någon brevlåda kvar nära er som INTE töms "Må-fre kl. 10.00"? Om Posten håller på att avskaffa sig själv kommer de antagligen att lyckas, kanske förr än de anar.

Fotnot: Ja, jag tror att den korrekta, professionella, termen är "BVC-tant" - åtminstone känner jag ingen som inte (kärleksfullt, märk väl) säger så. Men man drar sig ju till minnes när den oäkta hälften en gång för länge sedan bad det lilla trollet, då cirka 7 år, att flytta sig och "inte gå ivägen för tanten". Denna okända tant blev tämligen ilsk. "Jag borde ha förstått att jag skulle ha kallat henne 'tjejkvinna'" summerade den oäkte - tyvärr så pass senkommet att tanten redan var långt borta.

Today's news: Lilla E har nu provat att äta gröt.

Hon ser ut som man själv skulle göra om man åt kokt toalettpapper och samtidigt försökte att verkligen komma underfund med universums oändlighet.

Den eventuellt respektlösa hanteringen av barn i kollektivtrafiken (2009)

Ska jag säga alldeles som det är så är jag inte övertygad om enkäters förträfflighet när det gäller att ge en bild av tillvaron och människorna. Om man vill veta om folk föredrar bu eller bä kan ett enkelt kryss väl ha ett värde, men det blir betydligt mer komplicerat när det handlar om Livet, och tredubbelt komplicerat när man ställer frågorna till barn.

En del av min enkätskepsis kan ha att göra med att jag har distribuerat ett antal enkäter under min lärartid, i regel såna där allmänna till intet förpliktigande formulär om psykosocial hälsa. För det första är de ofta yxigt ihoptotade, för det andra definierar de aldrig värdeord och för det tredje (förlåt, men det är sant) tas de inte helt sällan med en klackspark av deltagarna. Jag minns en kille som skulle fylla i en mobbningsenkät där det frågades efter om någon mobbade honom: ”ja/nej” och så plats för fri kommentar. Han kryssade ja och fyllde i mattelärarens namn och skrattade högt och belåtet – dock inte lika högt som när han kom på att han kunde halvsudda bort namnet så att det fortfarande gick att läsa: ”då tror dom att jag är rädd för honom också”. Sånt händer inte alltid, men det är nåt med den anonyma situationen som liksom väcker nåt i folk.

Fredrik Malmberg, barnombudsmannen, skrev häromsistens på DN Debatt om svenska barns tilltro till vuxna. Om jag inte hade haft en så skeptisk inställning till just barn och enkäter hade jag sannolikt reagerat annorlunda än jag gjorde. Innan jag vet mer, betydligt mer, kan jag helt enkelt inte förfasa mig över rubriken ”Barn respekteras inte på vårdcentralerna”. Själva frasen skapar inre bilder: i värsta fall ser man framför sig barn som hålls fast, raljeras över eller får skäll om de blir rädda – men den andra extremen skulle kunna vara att barn inte får göra exakt som de vill på vårdcentralen eller att personalen behandlar vuxna och barn på lite olika sätt. Hur har begrepp som ”respekt” och ”värde” förklarats och exemplifierats för de femte- och åttondeklassare som har svarat på frågorna? Det är möjligt att jag faktiskt är upprörd över resultaten, men jag vet inte.

En hel del av barnen i undersökningen känner sig inte bemötta med respekt i kollektivtrafiken, på biblioteket eller på vårdcentralen. Hur skulle ni själva besvara den frågan? Det är sällan jag känner mig respektlöst bemött på bussen eller biblan, men det vete katten om jag skulle säga att jag blir ”respektfullt” bemött där; jag får visioner av bugande vasaller. Men detta summeras som att ”barnen ger underbetyg åt flera offentliga verksamheter”.

Och roten till problemet anses vara att ”bara” ett av fem barn svarar att de känner till barnkonventionen (jag blir snarare imponerad av vad ungar egentligen kan, hur många vuxna gör det)? Eftersom de inte gör det ”är det svårt för dem att kräva den respekt konventionen ger till varje barn”. Ursäkta, men även om barnkonventionen är ett storartat dokument så ser jag inte riktigt hur en femteklassare ska använda den för att utkräva ”respekt” av biblantanten: fulltexten innehåller 54 paragrafer varav inte helt få handlar om verkliga kränkningar, tortyr, frihetsberövande, övergrepp och vanvård.

Det är klokt och tillrådligt att försöka skaffa sig en bild av barnens värld och det är fint att det finns en barnombudsman. Men nej, jag tror inte riktigt på enkäter – och hur hemskt det än kan låta så tror jag inte att det är ett jättestort problem att barn kryssar i rutor som indikerar att de inte behandlas tillräckligt ”respektfullt” i kollektivtrafiken.

Lilla E har en ny speldosa

Lilla E har en ny speldosa av obestämt asiatiskt ursprung (typ "Made in Hong Kong" eller vad det motsvaras av nu för tiden). Den spelar tio olika melodier varav jag har hört noll förut. Det är intressant att betänka att det rent teoretiskt kan vara dryckesvisor, burleskerier och kraftfulla politiska stycken som strömmar in i hennes små rosenöron. Men hon tycker uppenbarligen att det låter ganska vackert.

För övrigt roades jag häromdagen av Metrorubriken "Rånare dömdes att vara badvakt". Kan det vara så hemskt att vara badvakt? Och är det såpass mycket värre än att vara rånare?

Runningnyheter och ready-to-drink (2007)

I morse kom C till jobbet i affekt.
– ”Runningnyheter”, väste hon, vad menasssss med ”runningnyheter”?! Och på tio skyltar efter varandra?!

Jag är stolt över att säga att jag kunde svara henne. Dels visste jag vad hon hade sett, dels hörde jag den pressansvarige på sportaffärskedjan bakom reklamkampanjen redan i höstas när han förklarade varför hans arbetsgivare inte tvekar att kväka ur sig ett bastardord som ”runningskor”.
– Jo, sade jag milt, ”springskor” är ett barnord och ”jogging” betyder att man springer mycket saktare än ”running”.

C stirrade på mig som om jag vore sinnessvag. Jag förklarade att det inte var min egen åsikt utan bara vad jag hade lärt. Då blev hon snällare, men hon förstod ändå inte.

En vanlig fördom är att bara gamla stofiler utan språksinne retar upp sig på nutidens märkliga blandspråk. Många tycker säkert att C, närmast tvåspråkig och lagvigd vid en amerikan, borde förstå sig på och välkomna engelska inlån – men såvitt jag begriper fungerar det precis tvärtom. Den toksvengelska invasionen beror på att folk som är i bästa fall halvskapliga på engelska försöker lura gemene man att alla som Förstår Engelska också förstår det fina i kråksången med ”runningskor”. Kejsarens new clothes, helt enkelt.

När jag klagar på toksvengelska smusslar jag gärna in mina 70 akademiska poäng i engelska i konversationen – oftast är man den enda i ett sammanhang som hellre vill ha saker på modersmålet och man vill ju inte verka korkad. Men det hjälper sällan. För ett tag sen fick vi en rejält komplicerad tjugosidorsenkät på engelska på jobbet, och jag ansåg mig inte kunna besvara den på bästa sätt innan jag hade sett den komplett med begreppsförklaringar på svenska. Det sa jag på ett personalmöte, och jag kände mig som sagt tvungen att nämna mina 70 poäng. Om jag hade fått tio kronor för varje ansikte vars uttryck sade ”Men då var det väl konstigt att du inte LÄRDE dig något på universitetet, pappskalle” hade jag … tja, haft råd att åka utomlands och lära mig mer engelska, för jag kan långt ifrån tillräckligt.

Alltså – jag kan lite engelska. Ändå förstår jag inte varför Dietpulverföretaget A lanserar nån sorts dekokt under devisen ”ready to drink” när det storsvenska ordet ”drickfärdig” redan finns, ”ready to use” (möjligheten att skapa ord som ”drickfärdig” är för övrigt ett avseende i vilket svenskan är smartare än engelskan). Eller varför kosmetikaföretaget B menar att en doft ”har en rosa ’touch to it’ ”. Eller varför det knappt har funnits en enda svensk titel i ett enda svenskt företag sedan alla kamrerer blev controllers – och just företagen blandar och ger gärna tills man varken vet ut eller in. Nyligen annonserade järnverket C efter en ”Chef Business Control”, och det var inte så lätt att få rätsida på så länge man försökte foga in eng. chef = sv. kock i sammanhanget. Man förväntades fatta att det första ordet var (inlånat) svenskt och att man först därefter skulle gå över till den allestädes närvarande engelskan. När det ska vara busig ironiskt kul blir jag bara förbannad, ursäkta, som t.ex. när telekommunikationsbolaget D körde den där reklamen med ”do as Bella, send 50 sms for only 23 öre per dag” eller hur det var, det blev som ett rött dis för mig alltsammans.

För att överleva utan problem i dagens mediabrus krävs ett utvecklat språksinne, men ett sådant ser inte ut som man tror. Man bör kunna svenska hjälpligt och hanka sig fram på engelska, gott, men först och främst bör man ha knäckt the code till svengelskan.

I dag debatterar jag ...

... "Upphovsrätt, yttrandefrihet ochmångfald" med Johan Greiff från elib och (Sveriges bästa moderator) Erik Blix på Skolforum 13.15-13.45 (Heta Hörnet).

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=mkmcarlsson

http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=mkmcarlsson


Ett sätt att få mer trafik till sin blogg. "Motprestationen" är att man får kolla in ett antal uppslumpade bloggar, vilket får en att känna sig rätt gammal -- många sextonåriga modebloggerskor blir det -- men lite roligt är det faktiskt ...

På asken till munlösliga Alvedon

... alltså såna som man inte behöver svälja med vatten, står den inbjudande texten "Alvedon -- smälter i munnen".

Roligaste Google-ad:en på den här sidan hittills

"Libresse Voice Edition: Kom in & bli inspirerad av roliga budskap om mens, kärlek & vänskap"

"Ont i armen" & Sigge Eklund

Dagens reflektion I: Nu börjar tydligen rapporterna om vaccinationsbiverkningar strömma in -- men om man rapporterar "ont i armen", har man då inte tämligen högt ställda förväntningar på allmän komfort i tillvaron?

Dagens reflektion II: Sigge Eklund skriver klokt, mycket klokt, om förlagsbranschen och e-frågan i DN idag: http://www.dn.se/dnbok/sigge-eklund-google-books-e-bocker-1.979726

Angående spritandet

Om man har fått för sig att mänskligheten har blivit mer begriplig och rationell bör man begrunda detta med spritandet och tänka igen. Jag tycker för övrigt att det är trevligt att det gamla fina uttrycket sprita har kommit i ropet igen även om en s.k. betydelseglidning har ägt rum och det numera handlar om hygien snarare än skörlevnad. Det ursprungliga spritandet, det som sker i glada vänners lag, tycks relativt konstant i riket och genom åren (även om man kan hälla i sig olika saker: inom parentes vill jag gärna – eller kanske snarare motvilligt – meddela att jag senast jag var på systemet iakttog en dryck som hette Baja Päron. Det låter som om konsekvenserna av överkonsumtion kan bli sällsamma). Det andra spritandet, det hygieniska, fluktuerar däremot våldsamt.

I vår familj spritade vi långt innan svinfluensan började grassera, om det nu är det den gör. Den oäkta hälften har nämligen väldigt torra och ledsna tassar, och tro det eller ej men handsprit är vida mildare mot huden än vanlig oldschoolhandtvätt vilket har fått även mig att konvertera till alkohol istället för vatten. Det är något märkligt och osannolikt med det hela – jag menar, vilket skulle ni helst få till exempel i ögonen? – men det är sant. Hur som helst handlar vi därför emellanåt alkogel, det vill säga att vi köper det när det finns, det vill säga när det inte har stått något i tidningen om svininfluensan just den dagen eller dagen före.

Svenskarnas handhygien och benägenhet att sprita är nämligen direkt avhängig vad Bill och Bull, jag menar Expressen och Aftonbladet, trumpetar ut. Man kunde ju tycka att folk borde skaffa sig en egen uppfattning om riskläget generellt och sedan agera ungefär utifrån det under influensasäsongen. Så är dock icke fallet. Braskande rubrik om svininfluensan = folk rusar skräckslaget som skenande gnuer till apoteket och trampar ner varann i spritkön och Slutsålt!-lapparna klistras upp på dörrarna. Ingen braskande rubrik om svininfluensan på 48 timmar = folk ger phan i alltihop och nyser ohämmat på varann i tunnelbanan, ungefär som vanligt. Tills nästa braskande rubrik då de rusar som skenande gnuer etc.

Det verkligt intressanta är ju dessutom att handspriten egentligen inte är en hygienprodukt utan snarare har en sorts religiös besvärjande funktion, som vigvatten fast lite mer trögflytande. Det är viktigare att man har den än att man använder den och otaliga äro de som spritar nitiskt hemma i pörtet men sorglöst petar sig i ögon och näsor efter att ha bacillat ner sig på stan med bankomater och ledstänger. Det är i och för sig inte konstigare än när folk lägger ner mängder med tid och energi på att hitta på affekterade hälsningsritualer för att undvika att ta i hand men tio minuter senare krafsar man glatt i och på samma snacksskålar och brickor med snittar. Och alltsammans är sammantaget inte ett dugg mer ologiskt än hur vi behandlar spritande generellt: hur många går inte ut för att ”ta ett glas vin” och vaknar upp dagen därpå med förlamande baksmälla, något som ingen människa någonsin har fått av ett glas vin?

De olika varianterna av spritande förenas för övrigt i en replik som yttrades av den trevlige syster Anders som var en av dem som lade om mitt sår i somras; se tidigare epistlar angående Hälsan på sistone. Han tvådde sina händer i flödigt med alkogel, vädrade som en lycklig drever och utropade:
– Här luktar det midsommar!


PS: Eller är detta en influensa som griserar istället för grasserar? Förlåt mig, jag har läst en bunt gamla Cello på höstlovet!

... så får vi se hur det går

Kära, som man säger, läsare -- jag överväger att faktiskt börja blogga.

Facebookstatusarna och mina klena försök till twittringar ger mig liksom lite blodad tand och det vore skoj att försöka använda Alladessatexter också till det korta formatets reflektioner, s'att säga.

... men jag fortsätter med torsdagstexterna som vanligt (och hoppas på att den vänlige Agne fortsätter påminna mig när jag glömmer trycka på rätt knapp :-) ...

Äkta svensk lök

I ett avseende bygger hela det moderna samhället på att folk är ungefär som jag. Mitt förhållande till matlagning är såvitt jag kan förstå det ideala: jag tycker mycket om att läsa kokböcker om hur experter rör i grytorna och jag hinner aldrig röra själv. Och Jamie och Tina och Nigella och halvfabrikat är ju de grundvalar som detaljhandeln vilar på – jag är en föredömlig konsument.

Min favoritmatpublikation står sig ändå genom åren: Jochums bästa av John Sjöstrand, Åhlén och söners förlag 1937. Det är en prima bok, om än inte direkt kok-. Konceptet är något mitt emellan kåseri- och receptsamling, 192 sidor utan en enda bild. Tonen är tidens, ganska mycket pilsnerfilm, och Jochum är en klockren förtjusande besserwisser. Varje kapitel, eller episod, eller recept, går ut på att han berättar hur man lagar en maträtt; det är alltså prosa rakt igenom. Inte helt sällan börjar det med att han stöter på sin gamle vän Broddlund, en man som har läckt in i den carlssonska familjevokabulären i uttryck som ”en riktig Broddlund”. Broddlund är en sjusärdeles klåpare, i synnerhet om Jochum får säga det. Vid ett tillfälle menar den stackars Broddlund att han – liksom jag – hellre äter pepparsås än lagar den.
– Och därmed gör du säkert mänskligheten en större tjänst än du anar, replikerar Jochum enkelt.

En episod med gurka kan också illustrera det fina med Jochums bästa.
– Färsk gurka är i alla fall bättre än saltgurka, säger Broddlund i det att han lägger för sig pressgurka.
– Kallar du det där för färsk gurka? ryter Jochum. ”För min del skulle jag vilja kalla det för förlorad eller förstörd gurka. Är det skick och fason att först skala bort det goda gröna skalet på en färsk gurka, sedan skära den i skivor, pressa saften ur dessa och så – fullkonligt dåraktigt – dränka den i en blandning av ättika, socker, peppar och salt? Vad blir det då kvar av den ursprungliga gurksmaken och av gurkan som vitaminbärare?”
Där har ni Jochum i ett nötskal, mannen som slänger sig med oneliners som ”inga invektiv, min herre – pröva först och döm sedan!”, påstridig, prisnosig och alldeles … alldeles underbar.

En del recept, till exempel ett på löksoppa, är helt enkelt bara bra recept, men det är den stilistiska upplevelsen som får mig att läsa om den här boken med jämna mellanrum. Särskilt rolig är Jochum när han kommer i gasen över just svensk lök. Jag vet inte hur det var i Sverige på trettiotalet, om stora partier hemsk utlandslök vällde in över landets gränser, men flera kapitel handlar om den svenska lökens överlägsenhet. Jochum äter ”vida hellre” kokt gul lök med rört smör än sparris – se där ett tips – och trots att han är ”fullständig kosmopolit när det gäller kulinariska ting” kan han inte annat än att framhärda i att våra svenska gula lök ”som vuxit inom våra landamären” är vida överlägsen till exempel den spanska och portugisiska. Även om jag tycker mycket om Mat-Tina måste jag säga att Jochum har mer must i språket.

Fast vid närmare eftertanke vet jag inte om det är min förtjusning över kokböcker som gör att jag älskar Jochum. Kanske tillfredsställer han egentligen bara mitt behov av att det finns halsstarriga kufar i världen. Folk nuförtiden är så utslätade och tillrättalagda. Nästan inga människor har en fixering vid äkta svensk lök.

Terapi med eller utan familj (2009)

– Varför är det så viktigt att folk är gifta och har barn? frågade S.

Jag vet just inte om jag tycker att det är så viktigt. Det som räknas enligt mig är att folk trivs i sitt skinn oavsett civilstånd och tendens till fortplantning (att några får barn är naturligtvis en förutsättning för släktets fortlevnad, men det är nu en gång för alla inte för få vi är på det här jordklotet). Ungefär detta svarade jag, sammanfattat som ett vältaligt ”Öh, hurdåmenaru?”

– Jag menar att det verkar vara så många som går i familjeterapi, fortsatte hon.

Jag vet nu inte heller om det är så många som går i familjeterapi. Men S menar att hon känner ett antal som gör det – för att få hjälp med kassa relationer, för att undvika en separation, för att kunna ta sig helskinnade genom en separation som är oundviklig, för att få stöd i allehanda situationer som kan uppstå kring barn i olika åldrar. Sådan terapi kan man alltså få kostnadsfritt via det allmännas försorg. Det tycker S är alldeles utmärkt, men hon undrade också varför så mycket fokus ligger på just institutionen familjen. Jag var tvungen att försöka googla mig till lite mer fakta här, och det tycks mig som om väldigt många kommuner erbjuder familjeterapi, vilket i sin tur verkar vara professionell hjälp man kan få utan att vara sjuk men som man kan behöva för att det inte är alldeles lätt att vara människa.

Och S har alldeles rätt i att det är svårt att hitta motsvarande stödfunktion för någon som är ensamstående, frisk och utan vad man kallar sociala problem men i behov av tillfällig hjälp i människovardandet. Sådana människor får betala för sig. Jag säger inte att det är fel att betala för sig (tvärtom är jag en sån där ruskig typ som tycker om att påpeka att ”there ain’t no such thing as a free lunch”), men skillnaden som S reflekterar över är intressant.

När det är tal om terapi drar jag mig ofta till minnes en scen ur en Crocodile Dundee-film där någon försöker förklara för C.D. varför stadsfolk går i terapi och hans enkla reflektion är ”Men har dom inga kompisar då?”. Det är ju inte en alldeles vansinnig reflektion. Många är de generationer som har överlevt pest och örlog utan krisgrupper, men under evolutionens lopp har homo sapiens kommit att utvecklas till en varelse som många gånger tycks må bra av att få en utomstående professionell vinkling på sina problem. Familjeterapi är, återigen med brasklappen ”om jag har uppfattat det korrekt”, just detta, alltså ganska likt det man på modernt språk kallar coachning: hjälp att hitta nya ingångar och nya möjligheter.

Och – såvitt jag begriper, som sagt – har S en poäng i att det allmänna lägger många ägg i en korg genom att räkna med att bara familjer har det behovet. (En solklar invändning är förstås att inte ens tillräckligt många familjer får det stöd de skulle behöva, men det har många sagt förut.) Livet kan kantstöta en utan att det har att göra med barn, och det är inte bara genom att hjälpa par/föräldrar som man skapar ett bättre samhälle och i förlängningen sparar pengar, det vill säga att man slipper de utgifter som uppstår som en konsekvens av akut mänskligt lidande. Tänk vad bra det vore om en alldeles ensamstående person skulle kunna få snabb odramatisk livsstöttning när han blir arbetslös eller måste byta jobb på grund av någon åkomma eller måste flytta för att alls kunna få arbete. I sådana högst mänskliga temporära kriser tycks man vara tämligen ensam. Om jag (och S) har förstått hur det ligger till, alltså.

När Lilla E kom till jorden

När Lilla E kom till jorden – ”48 cm 3560 gr” ska man visst infoga i dessa sammanhang – tillstötte komplikationer. Inte med henne: hon var redan från början alldeles okomplicerad och frisk för att inte tala om vacker och redan märkbart intelligent. Hennes gamla mor blev det däremot liksom mer skräp med. Man hoppade upp och kände sig oförskämt pigg ganska direkt efteråt, men tämligen snart framgick det att det var meningen att man skulle ha en klassisk barnsängsperiod på sex till åtta veckor. Faktum är att konvalescensen sträckte ut sig längre än så, så jag är glad att jag inte har behövt tillbringa all denna tid i en faktisk barnsäng; jag menar apropå att sträcka ut sig.

När jag fick barn fick jag alltså också en obehaglig infektion på köpet. Det blev allmän blodförgiftning och inte sådär alldeles lajbans även om jag absolut rekommenderar den som prompt ska ha blodförgiftning att få den när man ändå är lyckorusig över en liten alldeles ny fantastisk människa, det tar udden av själva sjukan. Men krångligt blev det ju förstås ändå. Somliga hinner bara landa nån timme i sin BB-säng innan de studsar vidare hem. Jag, lilla E och den oäkta hälften studsade ingenstans för vi blev kvar i tio dar. Och trots alla endorfiner och oxytociner som bubblade runt i blodomloppet ska jag gladeligt erkänna att alltsammans gick mig på nerverna ganska snart.

Det var smärtstillande medicin tre gånger om dygnet och febertagning fyra, dock inte samma tider. Nån gång under förmiddagen skulle det läggas om sår, men det kunde variera mellan klockan åtta och tretton och jag klandrar ingen för det, men rummet kunde man liksom inte lämna. Äta skulle man också, sa dom, och där blev det ytterligare tre tider att passa (fem om man ville ha mellanmålen också och det ville man emedan det var den enda verkliga underhållning som bjöds, te och rågi). Ytterligare tre gånger tillstötte intravenös antibiotika vilket var det tristaste – dels var själva vätskan stark och sved, det kändes som att ha en flaska Rose’s Lime kopplad in i blodomloppet, dels tog det en jämrans tid på sig. ”Detta tar bara trettio minuter” lovade varje enskild människa som kopplade detta dropp kl. 00 (och de var ett antal, det känns som om jag har varit i kontakt med samtliga av ramsans sjuttiosju skönsjungande sjuksköterskor även om jag inte kan gå i god för samtligas musikaliska utförsgåvor). Sen tog det två timmar. Och mitt i allt detta fanns en ny liten världsmedborgare som skulle lära sig att ammas och rent allmänt att finnas i världen.

Men här fanns också den oäkta hälften. Han höll ordning på alla ovan nämnda klockslag och amningstider och -sidor och mig och lilla E rent allmänt och oroliga telefonsamtal och mina nerver och ringklockan till sköterskan och åkte hem och bytte tvätt så jag fick rena egna pyjamasar och en hårborste och DN och på något sätt såg han till att jag höll humöret uppe, jag vet inte hur han gjorde men sannerligen såg han inte till att jag höll humöret uppe. Sov gjorde han på en liten märklig sned galonbrits – naturligtvis ett utmärkt alternativ till att åka hem, men lika naturligtvis inget som det var tänkt att man ska ligga på tio nätter i sträck. Efter halva tiden hade han nackspärr och utförde allt ovan nämnt med huvet på sned men inte rart utan mer som Quasimodo. Han frågade försynt en sköterska om han kunde få en extra kudde.
– Vi måste först och främst se till att mammorna har det bra, svarade sköterskan kort och kärvt som en rabarber i maj.

En kvart senare ringde jag efter en extra kudde. Det fick jag. Jag gav den till den oäkte. Hade den varit av guld och platina och rabarbersyrran hade vaktat den med sitt liv och en AK4:a hade jag ändå sett till att han hade fått den.

Men nu är vi hemma. Sen länge. Och det är verkligen un-der-bart. Det kan hända att ni framgent får höra mer om Lilla E.

Ännu lite mer om restauranger (2002)

Häromdagen var jag med vännerna G & G och åt vår årliga stôckhôlmsmiddag. Den har varit ett återkommande evenemang sedan jag flyttade till huvudstaden, det vill säga i hela två år, och vi har för närvarande ett femtioprocentigt utfall på lyckade val av lokal. I stort sett var årets ställe okej, men när tågen gick förbi -- och det gjorde de ofta -- hörde man inte vad man sa. Jag som är aningen lomhörd på ett öra fick vända andra kinden till och äta middag i profil som en egyptier, med hörörat vänt mot G &G.

Dagen därpå berättade jag om middagen, och restaurangen, för S.
- Men det var väl roligt för dig som tycker så mycket om schaviga ställen, sa S.
Vilka vanföreställningar medmänniskorna kan lida av! Jag kände mig manad att korrigera henne med en tiominuters föreläsning.

För det första tycker jag inte om "schaviga ställen", men syltor råkar vara ett av mina intressen (syltor som i "- Vad kallar ni den här syltan? - Stadshotellet, ers majestät", inte som i Mamma Scans kalv- ). För det andra är inte en sylta = ett ställe som är behäftat med någon sorts defekt. Att ligga nära stationen har aldrig gjort ett näringsställe till en sylta; gud, att man skulle behöva uppleva dagen då en av ens bästa vänner uppvisade sådana luckor i sin bildning! Att vara en sylta är liksom ett sinnestillstånd hos en restaurang. Inredning från 1986, rök, ledsna plastblommor i spruckna krus, fantasilös mat, happy hour på starkbärs, ett livstrött klientel - annars ingen sylta.

S är inte ensam om begreppsförvirringen. DN På stan hade ett specialnummer om syltor för ett tag sen, och veckan därpå påpekade en insändare att redaktionen hade missat Stockholms mest typiska sylta, på Fleminggatan siochså. Jag och den oäkta hälften såg på varann, vek ihop tidningen och for dit. Det var en gruvlig besvikelse: en liten murrig tysk restaurang med infödd Heinz i kockmössa. En sylta har aldrig någon profil, är aldrig tysk eller fransk - inte ens engelsk, även om det finns många ställen som heter The Nånting and the Nånting Annat (ofta två ihopslumpade ord ur urvalet fox, hound, badger, elephant och whistle) som skänker ut Pripps ur kran och balanserar på den fina linjen mellan kvasipub och sylta. På en sylta serveras "Plank stek 59:-" samt olika variationer på temat utbultad gris med friterade strimlor av mahognybyrå.

Varför har man då syltor som hobby? Varför samlar man på dem? avslutade jag föreläsningen på ett trevligt retoriskt vis. Jo, det är en sorts studentikos överslagsreaktion som gör det lättare att stå ut med att de är en så vanlig företeelse. Om man inte samlar på syltor blir en vanlig Dagens på shoppinggatan i Varberg, Flen eller Skruv lätt en kulinarisk besvikelse. Samlar man på syltor blir man ledsen att det inte var värre, vilket känns bättre.

- Då lunchade jag i alla fall på en sylta i förrgår, sa S. Det är ett av alla ställen där dom säger att Christer Petersson brukar hänga. Jack Vegas-maskiner längs en hel vägg.
- Gott så, nickade jag gillande.
- Där fick jag något som hette wienersnitzel men smakade som nåt man hade gjort i slöjden, sa S.
- Sy- eller trä-? sa jag.
- Trä, sa S.

En vanlig restaurang kan av misstag åstadkomma syslöjdsmässig mat - svampig, mjuk och smaklös - vid enstaka tillfällen, men för att få till det riktigt träslöjdsbetonade, så där torrt så att man får flisor i gommen, krävs övning och erfarenhet.

- Jag tror att vi talar om en sylta här, sa jag. Var ligger den?

Om man vore Krogkommissionen (2002)

Jag hemfaller emellanåt till att recensera böcker och det är mycket roligt, men jag tror att det vore ännu bättre att få recensera krogar. Krogskribent är väl ett drömyrke om något: fara runt och äta gratis trerätters och få betalt för att berätta om att man gör det ... Det är nog däremot inte alltid roligt att vara krog och bli recenserad. I förra veckan slaktade Krogkommissionen i DN På Stan ett stackars ställe så att det var en ledsam fröjd att läsa det (jag är en komplicerad personlighet som älskar en bra, det vill säga rolig, sågning men samtidigt lider som ett djur med den det drabbar). Förrätten består till exempel av vitlöksröra "med flytspackelkonsistens" och därefter "följer, dessvärre, käket".

Ändå tycker jag att ett av mina sämre restaurangbesök var värre - fast det beror förstås på hur man ser det ... Det var sommar och jag hade lurat med den oäkta hälften till ett ställe som jag hade varit på ett drygt år tidigare och hade bevarat i ljust minne; de kunde till exempel göra underverk med kål som man inte trodde var möjliga. Stället hade servering både ute och inne, och vi satte oss ute först. Personalen, en gosse, nickade så rart åt oss och sa välkomna. Sedan visade han oss menyerna på bordet. Sedan ignorerade han oss. Efter några minuter pep han in i sin restaurang som en grävling i sitt gryt och syntes därefter icke mera till.

Av någon anledning tänkte vi liksom inte så mycket på det, för vi var mitt uppe i någon animerad diskussion (vi är båda flitiga Ring P1-lyssnare och har sålunda alltid något, typ mänsklighetens ständigt accelererande vansinne, att dryfta). Men det började bli lite småhuttrigt, så vi bestämde oss för att pipa efter personalgossen in. I dörren stod ytterligare "tre personal" (som jag har läst i Språkvård att man får skriva) och log.
- Vi går dit in och sätter oss, sa vi och nickade mot ett hörn av lokalen som såg trevligt ut.
Vi satte oss. Sedan satt vi där. Igen. "Ingen kom", som det står i visan.

Jag hade lagt ut texten om det där med kål. Den oäkte ville verkligen smaka det. Efter ytterligare en stund gick han tillbaka ut till de tre personalen. En av dem stod och vaktade en låda med menyer på ett Kerberoslikt vis.
- Gör det nåt om jag tar en sån där? sa den oäkte infernaliskt vänligt.
- Nej gud nej, sa Kerberos.

Den oäkte tog en meny och kom tillbaka med den. Vi tittade i den, bestämde oss för kålgrejen som vi hade vetat att vi skulle ha sedan föregående torsdag och slog ihop menyn med en demonstrativ smäll. Ingen lyfte ett ögonbryn. Det finns gränser för vad jag kan tänka mig att göra på restaurang, och en är att gå och fysiskt hämta "en personal" (att säga "en servitör" vore ett hån mot servitörer i hela världen) för att ens få beställa. Vi gick.
- Hej hej, sa personalen när vi passerade.

Vad hade man gjort om man hade varit Krogkommissionen med en deadline och sidan 32 att fylla i DN På Stan? Man kan ju inte säga "Ursäkta, jag är Krogkommissionen", för då är ju hela uppdraget förfelat. Lämnar man en blank walkoversida med hänvisning till restaurangen ifråga? Slänger man stoltheten överbord och recenserar närmaste McDrive för att inte svälta ihjäl? "Det är, för att inte förfalla till överord, obeskrivligt äckligt", skrev Kommissionen om de limemarinerade kycklingbrösten på den stackars restaurangen i På Stan. Jaja. Kommissionen fick åtminstone mat.

Man tittar plötsligt lite extra på vår trevliga grytvante med en bild av Muminmamman i syltkokandet ... och hör duschmusiken ur Psycho.

Far till sitt eget barn (2003)

Så har man återigen träffat på en kvinna som plötsligt har kommit till insikt om att hennes barn inte har någon far. Inte så länge hon inte är gift med barnafadern. Ni vet väl att man anses som i stort sett otillräknelig om man är ogift, särskilt om man får barn? En gift pappa förutsätts vara far till sin hustrus barn, men en sambopappa måste förhöras av socialnämnden. Folk som inte vet om det tror inte på det när man berättar.

Faderskapandet sker via formulär, det förenklade S-protokollet för samboende eller MF-protokollet för andra, ännu mer lösaktiga. Vilket som gäller beror på svaret på frågan ”sammanbodde ni vid tiden för konceptionen?” ”Sammanbodde”? Vafalls? Hur jag än vrider och vänder på det ser jag bara en undertext, med bismak av taliban, i den frågan: ”Vid tiden ungefär då barnet kom till, tillbringade ni då så mycket tid tillsammans att herr X skulle ha uppmärksammat om fröken Y låg med andra karlar?”. Enligt vad man lärde mig på samlevnadundervisningen i åttonde klass är det inte folkbokföringsadressen som gör att det blir barn. Jag tänker på den av mina vänner, född på tjugotalet, som är Sophiasyster och under utbildningen bodde på ett studenthem där man inte fick ha pojkar på rummet efter klockan sjutton. Hon tycker fortfarande att det är märkvärdigt att sjukvårdsutbildade människor inte visste att barn kan komma till före klockan sjutton.

Den inledningsvis nämnda kvinnan var så beklämd av hela faderskapsbekräftandet att hon var gråtfärdig efteråt, och jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Varför kan inte alla föräldrar oavsett civilstånd helt enkelt underteckna samma sorts papper, tillexempel på BB eller hos BVC om vittnen ska föreligga, men utan näsvisa frågor (jag menar, om den utpekade pappan inte anser sig kunna skriva på måste ju i vilket fall som helst en faderskapsutredning vidta)? Och om det, vilket naturligtvis inte är fallet, ligger i någons intresse att hundraprocentigt fastställa faderskap vore väl det mest begåvade att DNA-testa alla bebisar och sannolika fäder? Men sådant är förmodligen inte tänkbart, förmodligen mest för att det skulle vara kränkade för de heligt och lagligt och dubbelduktigt gifta fäderna att ifrågasättas så. Men alla andra fäder kan man kränka – för en gång skull är ordet på sin plats – hur mycket man vill.

Jag hörde dessutom om ett par som mitt i faderskapandet hos socialen fick svara på hur de träffades. Jag vet inte om den frågan hör till formulär MF eller om utredaren liksom ställde den i misshugg, men det är hur som helst högeligen slibbigt. Vad i glödheta Hälsingland har faderskap att göra med hur barnets föräldrar träffades? Är det mer troligt att man är far till sitt eget barn om man träffade barnets mor på en kvällskurs i brysselspets anordnad av Förbundet Högkyrkliga Helnykterister?

Hela intygandeproceduren känns väldigt mycket som något som har att göra med ”oäkta barn”, ett av de mest obehagliga mögliga svinaktiga uttryck som dumma människor under historiens gång har värpt ur sig. Och det osar inte heller så lite ”äktenskapsbryterska” när man rör runt i formulären.

Om den där stackars människan som jag träffade hade vägrat gå till socialnämnden och bli förhörd om sin sexualmoral (vilket var vad hon upplevde att hon blev) hade hennes barn fortfarande varit faderlöst i lagens mening. Tänk på det igen: barn till sambor är faderlösa tills föräldrarna har varit på förhör på soc. Hej, riksdagsmän – skulle ni kunna tänka er att motionera något lite kring en uppfräschning av 1949 års föräldrabalk?

Bakom flik 2 – sommarens skörd 2009

ett antal bröd, stora som förskolebarn
Inte fel, snarare utsökt – courtesy of Siv Andersson, som tysken säger. Inte allt bakom flik 2, bara kanske 98 %, är sådant som lämnar övrigt att önska


I've been skinny. It was fucking boring.
Kate Winslet. Se ovan. Utsökt, menar jag.


Blodsprängda ögon, glåmig hy och grått hår kan vara tecken på dolda sjukdomar
Ja – eller också är det bara måndag.


27 maj opererades Daniel Westling /.../. Den första att besöka honom i sjuksängen var Jonas Bergström.
Jag undrar det, jag. Fast vad vet jag om överklassens vanor?


Förstår mig inte på den som flyttar till Hudiksvall utan att ens ta avsked av flickan den legat med? /Anonym
Sms-insändare i Expressen. Jag hoppas detta är kod för ”möt mig på Centralen med en kappsäck freebasekokain”, annars är den mänskliga tragiken alltför djup.


Ögonblicket försvann för snabbt, det var ett moment jag ville ha kvar.
Linda Rosing spontantalar dåligt översatt engelska i Expressen. ”'Ja, jag gör' kommer hon att svara när det är dags för själva marriaget” kommenterade rappt kamraten L


It sounds like typewriters eating tinfoil while being kicked down the stairs.
Den alldeles, alldeles underbara komiker Dylan Moran om tyska språket. Jag säger inte att jag håller med i sak, bara att han är underbar.


Veckans lantis
Charmerande utslag/överslag av baklängesprovinsialism: när denna rubrik i DN På Stan återfanns placerad ovanför en brud som inte bor i Stockholm utan i ... Berlin.

Läkare missade Zlatans fraktur – opereras idag

Aftonbladet syftar ånyo.

-Vi skulle ha fått 38 000 i kvarskatt. Det skiter man inte ur näven, säger Morgan.
Ständigt detta Aftonblad. Skiter nån nåt ur näven? Nånsin?


Bästa tipsen: Så blir du singelmamma
Ho-hum? Behövs det mer än ett tips: 1) få barn 2) separera, alternativt om så önskas omvänt?

Sen framåt kvällen var det godisregn för de vuxna som det var likör i.
Charlotte Perrelli bloggar om intressant tillställning.


Slipp dina fotknölar
Expressen, för helvete, gör inte dom att fötterna typ sitter ihop?


Michael Jackson begravs utan hjärna
Gott så – det finns folk som styr hela nationer i samma tillstånd.


När du har ätit Milbonayoughurt i 14 dagar har det gått två veckor
Finsk reklam. Kanske onödigt lakonisk, men samtidigt lär den inte hamna hos Etiska rådet för att den är rundhänt med sanningen.

Rapporter från Petersburg (2008)

Den oäkta hälften ska plocka upp och borsta av sin ryska. Jag är helt och hållet för det, men jag tror inte att det blir lika roligt som när han skaffade sig sina grundkunskaper. Den oäkte har sedan många år haft för vana att Förkovra Sig om somrarna. Eftersom han är student – 46 år gammal och universitets-, vill jag understryka av moraliska skäl – har han under många års tid haft ganska långa sommarlov, jag menar ”studiefria perioder”, medan vi som sliter i saltgruvor och grottekvarnar inte har det fullt så flexibelt. När jag jobbar på sommaren och andra, mer mänskliga, sommarlovslediga ägnar sig åt hängmattan eller skogspromenaderna nöter den oäkte helt enkelt bara nya skolbänkar.

Hans första anspråkslösa projekt var att lära sig finska och dom där sommarkurserna måtte givit någon sorts resultat; förra hösten läste han en termin etnologi på finska på Helsingfors universitet. Hans ryska har för allt vad jag begriper inte riktigt samma höjd, djup eller bredd, men han var i Petersburg för ett par somrar sen och det var storartad underhållning att höra om hans framsteg eller åtminstone tillvaro.

Under dessa veckor meddelade han sig primärt i lakonisk telegramstil via sms. Han lyckades ändå förmedla att han bodde med en stor ouppfostrad hund och en barsk medelålders hyresvärdinna av den s.k. gamla stammen i ett tämligen påvert pörte i en förort. Den oäkte kunde i runda tal trettio ord ryska, vilket inte var mer än rättvist med tanke på att hyrestanten kunde lika mycket, på gränsen till något mindre, engelska. Hon hade tänkt sig att de skulle kommunicera via ett rysk-engelskt lexikon, vilket försvårades av att något inträffade som jag dittills bara hade trott hände i lata skolelevers fantasi: hunden åt upp boken. Men de kämpade frenetiskt på, enligt den oäktes reserapporter med Fawlty Towers som förlaga: ”Hon höjer rösten som Basil ju mindre jag förstår och jag är som Manuel, ’jag tala ryska, jag lär mig från ett bok’”. Den oäkte pusslade så gott han kunde med sina trettio ord: ”Häromkvällen försökte jag lura i värdinnan att jag skulle ’tala middag i Petersburg’ när jag skulle in till stan och gå på operan” lydde en annan minnesvärd rapport.

Det rapporterades en del om hunden också. Det var en praktfull och storvuxen dobermanntik som under måltiderna (människornas) satt bredvid den oäkta hälften på kökssoffan med sitt tunga huvud på hans vänsterarm, lugubert betraktande godsakerna. Den oäkte trodde länge att hon hette Fy, det vill säga att det ryska ordet för ”fy” yttrades så ofta att han utgick från att det var namnet.

Den oäkte och hyresvärdinnan fann ändå varandra med tiden, sannolikt eftersom att de inte hade någon möjlighet att prata sönder sin relation. När han fick ryska snuvan – han har enligt utsago varken förr eller senare varit så förkyld som på den kursen – trakterades han med ortens specialkost för sjuklingar, en ohyggligt stor ohyggligt stark gräslök som brände ut alla flimmerhår i de övre luftvägarna och verkade framförallt genom att ta den lidandes uppmärksamhet från de tidigare fysiska symptomen. När han åkte hem fick han med sig en rörande bukett ängsblommor och två burkar inlagda, utsökta, gurkor och tomater. Han kan numera ungefär hundra ord ryska och älskade, som jag förstår det, varje minut av den sommaren i Petersburg.

När han nu tänker ta sina kunskaper till nästa nivå kommer det att ske på Stockholms universitet. Varken han eller jag tror att det kommer att bli ens en tiondel så givande i någon djupare bemärkelse.

Angående Ahasverus (2002)

Jag har aldrig svårt att komma ihåg Ahasverus, Jerusalems vandrande skomakare, när han förekommer i frågesporter. Jag kan nämligen identifiera mig så starkt med honom. Likt Ahasverus tycks jag vara dömd att ständigt vara på väg, och jag har alltid ungefär fyra platser som jag kallar hemma. Det är gott och väl, men det gör att man får säregna problem.

Dessutom gör det att man får åka mycket tåg. I mitt hushåll åker vi konstant, mellan stadshem och lanthem och föräldrahem. Rock'n'roll-Saaben, den gamle trotjänaren, bor i lanthemmet (men kostar försäkring som bodde han i stadshemmet, för sådan är lagen) för vi har inte råd att hysa in honom i Stôckhôlm. Därför är det SJ som fraktar oss. Jag har liksom en lång text om tågresor som jag ständigt skriver på inombords, men jag vet inte om det slutligen kommer att bli ett festligt kåseri, en storslagen elegi eller helt enkelt ett sjusjungande klagobrev till SJ. Problemet med att klaga till SJ är bara att man inte vet vem man ska klaga till. Det är rätt ofta ganska katastroflikt att åka tåg, men man kan ju inte gärna skälla på den överjordiskt vänliga personalen som i lika stor utsträckning som man själv är offer för omständigheterna. Vem adresserar man sin litania till? Generalstinsöverbefälhavaren? Göran Persson? Gud?

Bland ett stort antal incidenter kan jag nämna t.ex. en resa mellan Falun och Stockholm som började vid 16-tiden och slutade vid Arlanda -- inte i Stockholm -- 00.30, en annan där jag trots platsbiljett fick åka 10 mil sittande på golvet mellan två vagnar samt ett antal resor när de flesta toaletterna var paj. Dessutom är det alltid 40 grader varmt i alla tågkupéer. Det är inte ens skönt på vintern. En kamrat till mig smälte en fuskpäls mot ett tågelement (inte med flit, nej). Och så detta med utfodringen! De gånger då det finns en kioskvagn som är med längre än till Eskilstuna är det ändå förbluffande ofta så att bara de som sitter i rätt ände av tåget får riktigt friska kombinationer (kaffe + mazarin, öl + macka). Efter inte alltför lång tid finns det bara slumpmässigt gods kvar, och eftersom folk har en tendens att vilja ha en dryck och ett tilltugg blir det lätt lite eljest. I förra veckan satt jag bredvid en man som ångande av vrede fikade te med jordnötter. En annan mildare äldre herre ville ha kaffe men slutade med en liten flaska vitt vin, som han betraktade liksom förundrat. Så är det att åka tåg.

En helt annan pikant sak när man bor på flera ställen är förvaring av skjutvapen. Vi hålls med sådana emedan vi är en jagande familj. Hittills har byssorna bott hos sin farfar, jag menar hos min svärfar, i ett utmärkt efter konstens alla regler låst vapenskåp, men så kom det till myndigheternas kännedom, och myndigheterna gillade det inte. Vapen måste förvaras på folkboksföringsadressen. Gott. Vapen måste förvaras mitt i storstaden i en lägenhet som ofta står tom istället för på bondlandet i ett hus där det alltid är folk. Gott! Men om vi nu skaffar ett vapenskåp till vårt stôckhôlmshem så kvarstår problemet att älgjakten inte går av stapeln i Sundbyberg utan i anslutning till lanthemmet. Och jag har nämnt att vi åker tåg?

Om ni på tåget mellan Stockholm och Falun någon fredagseftermiddag ser ett par buttra människor som sköljer ner torra mazariner med rödvin, så mucka inte med oss. Vi har nerverna på utsidan, och risken finns att vi har älgstudsare med oss. Det är nog lite synd om Ahasverus, men det finns ett par problem som han trots allt inte har.

Indiepop med goabeats (2008)

- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.
När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.

Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.

Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.

Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.

PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.

Jag vill känna mig som en kund (2009)

Jag har funderat lite över detta med att bli behandlad som en kund. Som nutidsmänniska är man ju rätt van vid att vara just kund: på ICA eller Konsum eller var man nu behagar köpa sin stångkorv, hos frisören, cykelreparatören, Systembolaget, skomakarn, kemtvätten, majblommeförsäljaren och ett stort antal andra instanser (på Tradera och Blocket är man en ”köpare”, men principen är ju densamma).

I andra sammanhang vill man däremot inte vara en kund. Åtminstone tror man inte det när man först tänker på det. När skolor använder organisationsmodeller som utgår från förhållandet ”säljare/kund” får Sveriges befolkning kollektiva magsyraattacker. Och om man faktiskt har magsyraattacker, eller något liknande, vill man under inga omständigheter bli behandlad som en kund på vårdcentralen. Kommunala organ och landstinget generellt kan ha ”klienter” eller ”besökare”, men de har definitivt aldrig kunder. Det är de för Goda för.

Men, som sagt, jag har funderat. Jag befinner mig i en fas av livet då jag för första gången har kontakt med olika slags medborgarvårdande instanser, typ Försäkringskassan, och jag måste säga att inget skulle göra mig gladare än om jag någonstans i dessa administrationens artificiella korridorer skulle bli behandlad som en kund. En kund är nämligen någon man måste ta hand om; delvis eftersom han eller hon betalar för sig, men också för att man har nytta av kundens lojalitet och goda humör. Det kan tyckas vara en cynisk ersättning för ”äkta” engagemang, men det är ett kitt som håller ihop samhället: eftersom dom som har våran djuraffär är supertrevliga och skickar efter saker om nåt inte finns hemma så köper vi exakt alla våra taxgrejer där och rekommenderar alla vi känner att gå dit (under förutsättning att dom kan tänkas ha behov av bajspåsar och sånt).

Men så är det inte riktigt med Försäkringskassan. Det vore mig främmande att avfärda hela myndigheten som en illa skött administrativ kökkenmödding (jag känner personligen både trevligt och klokt folk som jobbar där) men inte med bästa vilja i världen skulle jag kunna rekommendera Försäkringskassan till någon annan, om vi nu för ett ögonblick leker att det funnes ett alternativ. Känslan kan sammanfattas som – tja, en längtan att bli behandlad som en kund. En kund kan man inte sätta i femtiofem minuters telefonkö alltför många gånger. Man kan inte heller helt ersätta personlig kundservice med en chatt (det finns telekomföretag som försöker, men dem väljer jag bort). Vill man fråga en levande människa om till exempel föräldrapenning på telefon så finns helt enkelt inte den möjligheten, inte där jag bor.

Under april–maj ringde jag fem (5) gånger till något som sannolikt var ett callcenter i Motala och blev varje gång lovad att en handläggare skulle ringa upp mig för att boka en tid. Den femte (5:e gången), men ingen av de fyra (4) tidigare, ringde det faktiskt någon efter två dygn – och sa att det inte fungerade så utan att jag skulle infinna mig personligen under en öppettid. Som sedan inte visade sig stämma alls. Så jag fick åka en gång till. Att få svar på mina frågor visade sig i realtid ta en kvart men det tog mig ungefär en arbetsdag totalt sett, i telefonkö och bussresor. Ack, om jag hade fått bli behandlad som en kund, som någon vars tid är värd att respektera! (PS: Med den som hävdar att man inte kan vara kund där man inte betalar vill jag bara tala lite om kommunalskatten. Och den statliga, och momsen, och all annan skatt. Nä. Det är inte där skon klämmer.)

Ledsamma är de, grillhäcklarna! (2008)

Oavsett när ni läser detta är chansen stor att jag nyss har grillat eller kommer att grilla under de närmaste 12 timmarna. Om sanningen ska fram är det sannolikt att jag både nyligen har grillat och snart kommer att göra det igen. Jag tycker olika mycket om olika saker med sommaren, men frågan är om inte grillningen har en pallplats för min del. Man kan grilla i stort sett allt som går att äta om ni frågar mig, även om jag är lite osäker på ärtsoppa och får i kål.

Det grillas alltså en del i vårt hushåll, och ska det sägas alldeles som det är så är det den oäkta hälften som gör det lite drygt nio gånger av tio. Det tycker folk är lite kul, för i vissa kretsar är det viktigt att man höhöhö-skämtar om män som grillar. Hemma hos oss faller det skämtet platt till marken eftersom det är den oäkte som lagar mat ungefär 9 gånger av 10 (jag har sagt det förut och jag säger det igen: varje yrkesarbetande kvinna borde bo ihop med en studerande som har tid att göra långkok mellan etnografierna;). Hos oss skulle det alltså vara roligare om ”hon”, som det heter, steppade upp och började greja med briketter och elektriska tändare och förkläden med lustiga texter – men, å andra sidan, jag gör det ju så sällan. Vi saknar helt enkelt underhållningsvärde som utgångspunkt för könsstereotypa och flåshurtiga grillskämt.

Men det är ju inte bara det här med kvinnsgriseri, eller vad det heter när man är sexistisk på karlars bekostnad. Hela grillningen som sådan förföljs på ett otrevligt sätt. Naturligtvis finns det en massa klimatnervösa miljöhänsyn som man måste ta, och så finns det väl fortfarande akrylamid, och dessutom är världen full av näsvisa grannar som tycker att det Osar Hemskt om någon grillar närmare än i Niedersachsen (jag tycker att det luktar gott, jag). Den enda rent praktiska grillinvändning jag har är att det vore bra om folk inte kastade fläsk- och fågelben fullt så friskt omkring sig i tättbebyggt område; kåsörtaxen nosar sig fram till dem som en målsökande robot och hans stackars matte får göra ett sånt där äckligt mammakrokfinger för att rensa ut gapet på honom (jyckar får som bekant inte äta ben från något som börjar på f, för de gör illa magen).

För någon vecka sedan läste jag ett sånt där ”hallå där, du inte så kända kändis, vad ska du göra i sommar?”-uppslag i en tidning, och där var det naturligtvis en liten hoppa som menade att grilla kommer man väl att göra men det är ju inte så bra, hihi, och så vin, ojoj, och sen blir det till att bada i vassen, hihi. Sådana människor är förmodligen lyckliga alldeles som de är och vem är väl jag att påstå att de borde vara på något annat sätt – men vad ledsamt de måste ha det. Jag hade en kamrat som brukade tackla frestelser som ostbågar och cigarrer genom att konsekvent falla för dem med ett lyckligt tillbakalutat konstaterande: ”det är bra för själen”. Och det tror jag att sommar, grillning och vin är, under förutsättning att man inte låter samvete och skuldkänslor jaga bort fröjden ur dem.

Och förutom trista så är de lite bakom flötet, de där som måste säga hihi när de erkänner att de tycker om att grilla. Grillad mat är bondsk och lite okvinnlig, så det är helt okej att hihia åt sånt – varpå man smaskar i sig en transfett- och kaloribemängd dressingdränkt ”fräsch” sallad eller en läskig lunchpaj (jag har aldrig förstått mig på lunchpaj). Nej, ledsamma är de, grillhäcklarna! Funnes det ett grillfrämjande så anmälde jag mig härmed att bli talesperson för detsamma.

www.twitter.com (MarieKMCarlsson)

Jo, jag tänker som sagt göra ett seriöst försök på Twitter -- formatet har en viss ... kåseripotential, faktiskt (och lämpar sig synnerligen bra för att delge världen Bakom flik 2-spaningar). 140 tecken är liksom nästa steg i den riktning som dagstidningskåserierna är på väg mot: åtminstone fick jag bara färre och färre tecken att röra mig på under mina 23 år :-).

www.twitter.com, alltså, och så MarieKMCarlsson. Välkommen att bli en "follower"!

Finns det bara helkacklat badrum ... (2003)

Hem är intressanta saker. Man är ju liksom där så ofta. Det finns i stort sett lika många definitioner av en trivsam bostad som det finns individer, men en del har förmodligen extra svårt att bli lyckliga. I Stôckhôlm finns det en mäklartjänst där ”köpstarka personer med specifika krav” lämnar in önskemål som sedan annonseras för hugade säljare. I dessa annonser såg jag i söndags en som sökte en ”råvind med altan” och en annan som önskade ”naturnära boende, Kungsholmen eller City”. Människor som är så till den grad ”köpstarka” att de tror att de kan få en vind med altan eller naturnära boende i Stockholms city – jag ömmar lite för dem.

De flesta är inte så petnoga, men det finns sånt som många är beredda att slanta upp för. Helkaklat badrum och kakelugn är hårdvaluta i bostadsannonserna. (Parentes: i vår familj uttalas dessa ord med ck efter en bekant som fick ett sånt där stort hjärnsläpp som gör att man inte kan ljuda ut de enklaste ord och frågade vad ett ”helkacklat badrum” egentligen var för något). Finns det bara helkacklat badrum och kackelugn kan man sälja igloor till ökennomader.

Helkaklat och kakelugn är magiska mäklarord. Det finns fler. ”Perfekt förstaboende” = löjligt liten omöjlig lägenhet. ”Minitvåa” = löjligt liten omöjlig lägenhet med en malplacerad vägg i mitten. ”Sjöglimt” är samma sak i lägenheter som på charterhotell: om grannen i lägenheten mittemot inte drar för gardinerna kan man se arton blå kvadratmillimeter rakt genom nabohuset om man lutar sig åt höger. Sjöglimt, det är fina saker. Mer om detta.

Lanthemmet, huset som den oäkta hälften förde med sig i boet, har upptaxerats precis som alla byggnader överallt vars väggar står hjälpligt upprätta med något som åtminstone liknar ett tak ovanpå. Det är inte på något sätt pittoreskt, men det finns pittoreska ställen ett par stenkast därifrån, och dom räknar ju taxeringsvärdet på någon sorts snitt. Bor man i ett pörte med stampat jordgolv bredvid Kungl. slottet anses man förfoga över en bostad i klass med Kungl. slottet och får skatta för det – jo, i princip är det sant. Vi är livrädda för att dom ska lura herrgårn, ytterligare ett stenkast bort, på någon norsk oljebaron. I så fall kommer vi plötsligt att bo så rasande ståndsmässigt att vi antagligen måste sälja. Det är lite som gubben som slängde tillbaka den nyfångade laxen för att han inte hade råd med så dyr mat. Men vi kan aldrig sälja vårt hus för taxeringsvärdet. Så dumma oljebaroner finns inte.

Efter det första beskedet kändes det relevant att upplysa skattmasen om att vi har fått en riksväg framför uteplatsen sen han tittade senast. Timmerbilarna dundrar förbi mindre än trettio (30) meter från knuten så Ostindiaservisen skulle ha skakat sönder om vi hade haft någon. Grannarna hade en katt som hette Lukas, men den gick sönder så numera har dom en katt som heter Maja och vi får se hur länge den håller. När det stora trollet springer till sin kamrat på andra sidan vägen gör vi korstecken. Riksvägen har icke bidragit till att höja någon sorts värde på boningen – kunde plus minus noll vara att överväga, frågade vi skattmasen.

När vi fick nästa brev hade skattmasen tittat på kartan. Ingen pardon gavs på grund av riksvägen. Däremot hade vi flyttats upp en skatteklass på grund av strandtomten. Det verkar inte så konstigt när man bara skriver det så här, men man får perspektiv på det om jag säger att jag har bott i detta hus av och till i fem år och aldrig sett någon strand. Detta bekymrade mig storligen tills jag fick klart för mig hur det ligger till: åkern bakom lanthemmet stupar rakt ner i en å som alltså inte syns eller går att nå eller gör någon människa glad. Man hör den svagt när det är uppehåll i trafiken och om man vet vad man ska lyssna efter. Sjöglimt, som sagt. Det känns som om man inte har skrivit det sista brevet till skattmasen.

Bakom flik 2 i Filofaxen

Nu var det länge sen det vittjades bakom flik 2 i Filofaxen, platsen där mer eller mindre felskrivet och halvtänkt samlas …


Läs en tjusig tidskrift med expertråd om ett land som medföljer en dagstidning utan kostnad!
Ett litet land, antar man, som lätt går att vika in i en tabloid. Andorra?

På Järntorget i centrala Örebro blev en man attackerad av en okänd gärningsman bakifrån. Mannen fick bland annat ta emot en spark på bakbenet.
Man hade velat se en bild på åtminstone offret. Men nej, det fick man inte.

Äkta svenskt smide
Inte så humoristiskt i sig, men milt roande som beskrivning av ett servettställ i furu.

Känslan av lejonpäls väcker liv i goda minnen från X X:s barndom på en bondgård i Andersböle.
Detta handlade om någon sorts sensorisk träning för förståndshandikappade, men mest ställer man sig frågor om bondgårdarna i Andersböle.
Paret förgiftades i sommarstuga – döda i flera dagar
I det här fallet hände det alltså inget alls på den tredje dagen, men ”flera” antyder trots allt att det blev action något senare.

Hovrättsdom för snusk med munkar
Denna rubrik fick jag mig tillsänd per post alldeles lösryckt, så jag vet inte vad texten handlade om. Jag väljer att tro att det inte alls hade att göra med typ gatukök och flottyrkokare, det blir skojigare så.

I onsdagens utgåva av ”Om ett ord” förekom ett stavfel. Matjessil ska stavas med två s och inget annat.
Jo … helst med två l också, va?

En av systrarna hade visserligen inte glasögonen på så hon såg klart.
Frågan är varför hon någonsin valde att ta på dem?

Man luktade sprit och körde på bil
En variant av den klassiska rubriken ”Man bet hund”, kan man säga.

Välkänt ansikte fyller 80 år
”Att även kroppen bör gratuleras denna dag ägnar man tydligen inte en tanke”, upprörs den inskickande Kalle.

Våra underleverantörer är lyckligtvis helt kapabla att klara kraven vi ställer på dem.
Detta är inte ett gapskratt, det är bara så föredömligt tillbakahållet för att vara reklam. Dom har inte ”branschens bästa underleverantörer”, dom är bara glada och lite förvånade att ha hittat nån som klarar kraven.

Obehörig sov i källarförråd
Vem utfärdar tillstånd I: … för att gå och knyta sig i källarförrådet?

Stop för rattfyllerister vid idrottsplatser
Vem utfärdar tillstånd II: … för denna ytterst olämpliga utskänkning?

Namnet primula är en ihop skrivning av de latinska orden ”herba primula veris” som betyder ”vårens första ört”.
1) Nej, det är det inte. 2) Är det för mycket begärt att folk åtminstone inte särskriver ordet ihopskrivning?

Knullborgarmärket läggs ner – Victoria tänker inte vara tyst
Jag ber om ursäkt för – tja, världen i stort; det är inte jag som har alstrat detta första ord … men detta är en tämligen intressant kombination av (av varandra egentligen helt oberoende) rubriker från en webbtidning.

Nyttiga idioter åt fullfjädrade ideologer i kulisserna
Detta är en intressant rubrik även om man inte, som jag, målar upp ett kannibaldrama för sin inre syn.

Samlandet fortsätter.

Östen! Östen! (2009)

Tiden går och vi med den. Man blir onekligen äldre och äldre för varje dag, men ibland får man också den där läskiga känslan av att det bara brakar in en jätteleverans med vuxenpoäng som man varken har beställt eller förutsett eller kan värja sig mot. Just detta hände häromdan när jag och den oäkte satt och dillade om jag vet då rakt inte vad, antagligen musik i största allmänhet.
– Men du, sa jag. Om du inte har nåt liknande i nån gömma måste vi ju skaffa nån sorts Greatest hits med Östen Warnerbring.

Läs det långsamt, läs det igen – exakt så sade jag och exakt så menade jag till yttermera visso. Hade någon för fem år sen berättat för mig att jag skulle yttra detta sommaren 2009 hade jag skakat på huvet. Hade någon fört det på tal för femton år sen hade vederbörande fått en käftis; hemskt ledsen, men jag hade betraktat det som en oerhörd skymf. För femton år sen var nämligen, om du hade frågat mig, Östen Warnerbring en fe-no-me-nal tönt. Han hade ojordiskt hemska glasögon (att han hade det på den tiden då det var lag på att alla glasögon skulle vara ojordiskt hemska hade jag inte reflekterat över) och gjorde – om du hade frågat mig, som sagt – ett intryck av att gå inåt med tårna. I den mån jag hade haft en känsla av att det överhuvudtaget var en artist hade jag till nöds kunnat rota fram ”Det var länge sen jag plocka några blommor” ur nån gammal mjöldaggsangripen låda i minnets skafferi.

Och sen vet jag inte vad som hände. Jag fortsatte väl att lyssna på musik så som jag alltid har gjort; jag läser och lyssnar på musik som en get äter, det vill säga allt och helt utan urskillning och eftertanke. Jag har aldrig varit nån genremänniska eller nåt direkt popsnöre ens på den tiden då jag inte hade en enda vuxenpoäng; jag var en utpräglat oball tonåring som visserligen bandade vartenda Tracks men som blandade upp det med på tok för mycket Povel Ramel, Frank Sinatra, Billie Holiday och Sonya Hedenbratt för att vara socialt gångbar i alla sammanhang (Sonya tog jag märkligt nog till mig i späd ålder trots att även hon var kraftigt ansatt av glasögon). Och så en vacker dag hörde jag – och nu är vi inne på avdelningen Bekännelser Som Tar Emot – såsom för första gången, fast det sannolikt var den 157:e, Östen W:s svenska version av ”Les bicyclettes de Belsize” (som jag associerar med Engelbert Humperdinck och som i sig själv inte kan anses vara en kreddig låt att spisa), alltså ”Snart blir det sommar igen”. Och så plötsligt hörde jag hur jäkla bra han är, Östen (mångfalt bättre än Engelbert Humperdinck, för det första, men det kanske inte riktigt var dit jag ville komma).

Östen är inte alls en tönt med glasögon. Inte om man lyssnar på honom. Han har en alldeles fantastisk röst – man hade kanske kunnat misstänka något liknande utifrån det objektiva faktum att han var så pass känd som just sångare, men jag har liksom varit alldeles enfaldigt skolgårdsytligt fixerad vid dom där glasögonen. Östen är en klassisk crooner och såna har vi verkligen inte grossvis av i det här landet, en sån där otvivelaktig sammetsröst som helt enkelt bara får det banala att bli Vackert även om det fortfarande kan vara sprängfyllt av klichéer. Och lägg sen till detta hela Piratenköret som jag helt enkelt inte hade förstånd att uppskatta när det begav sig trots att skivan kom så sent som 2003.

En stor banankartong med vuxenpoäng, som sagt. Sådär bom mitt framför näsan, bara. Tja – det kunde vara värre. Vi får se hur det går med Thore Skogman.

Norénsommar (2007)

Uttrycket Norénjul torde vara tämligen välkänt, men det finns definitivt också Norénsomrar. Den litterärt obevandrade får nöja sig med den lätt förenklade förklaringen att något som börjar med förstavelsen Norén-, som i dramatikern Lars Norén, avser något tragikomiskt familjerelaterat som är fullt av gamla surdegar och märkliga långa tystnader.

Så här års pratar man onekligen med en del som väntar sig, eller sitter mitt i, en Norénsommar. Vissa träffar inte sina föräldrar och syskon annat än jul och semester, och man förstår att en hel del vore gladast om de slapp alldeles. (Jag är själv omöjlig som konversationspartner i dessa avseenden, för jag har en Pip-Larssonfamilj och tycker till och med genuint om min svärmor – mina bekanta som genomlever Norénjular och Norénsomrar tycker att jag är en tönt som just aldrig har nåt matnyttigt att berätta.)

Efter ett antal samtal på temat "vi ska ju till landet allihop och – ja, vad ska man säga …" har jag kommit fram till en tes om vad som konstituerar Norénfaktorn, vad som är det sandkorn kring vilket familjekriser byggs upp med lager på lager av den pärlemor som heter undertryckt ångest. Jag tror att det är det är en kombination av "Jag vill bara ha det som jag vill ha det" och "Men lilla vän, ska du inte …".

"Jag vill bara ha det som jag vill ha det"-draget är patologiskt välutvecklat framförallt hos somligt kvinnfolk. Jag vet en som hävdar att den som klyftar tomater istället för att skiva dem "skär fel" – den bakomliggande logiken är alltså att alla vettiga människor skivar tomater och att den som klyftar tomater gör det antingen på grund av vanvett eller för att reta henne. För den som har så Grundmurade Uppfattningar om Hur Man Gör är varje kvart i tillvaron en underbar möjlighet att råka i nya konflikter, särskilt om ett par tre familjer med olika vanor plötsligt drabbar samman under samma tak.

"Men lilla vän, ska du inte …" är en mammagrej (jag skulle säga "föräldragrej" om jag nånsin hade träffat en pappa som körde den stilen). Vissa mammor lägger hela sin föräldraauktoritet bakom "jag vill bara ha det som jag vill ha det" och hittar således alltid något att anmärka på hos sina vuxna barn, oftast döttrar. Jag har bekanta som går i terapi för att lära sig leva med känslan som uppstår då deras mammor till sist lyckas hitta en ovattnad krukväxt bakom en gardin i deras hyperpedantiskt överanpassat imagestädade hem, och jag brukar fråga mig om det egentligen är rätt människa som får behandling i de familjerna.

Visst förekommer det också att män, eller typiskt manligt beteende, skapar osämja i sommarstugor och husvagnar, men jag skulle helt politiskt inkorrekt vilja hävda att den där klassiska Norénkänslan oftast infinner sig på grund av kvinnliga sammandrabbningar. Vad det beror på begriper jag inte. Hur man avhjälper det har jag däremot en teori om: prova tanken "alla är inte som jag och det är väl skönt". Leva och låta leva, helt enkelt. Dög det åt James Bond borde det duga åt lite fler.

Angående parkbarbarer och sopklåpare (2009)

Världen förändras hela tiden, men det är ändå svårt att veta när saker och ting verkligen är annorlunda och när det egentligen är man själv. Typexemplet på det senare är stenarna där barn man lekt, för att inte tala om träden där barn man klättrat eller backarna där lådbil man åkt (det är inte lätt att lyckas få Heidenstams ande att sväva över varje enskild formulering). Det som verkade gigantiskt 1979 är inte alls lika imponerande i dag, och då kan man ju ta i beaktan att åtminstone träden rimligen borde ha växt sedan dess. Det beror på perspektiv, helt enkelt. Det gör det mesta.

Men jag svär på att somligt trots allt är annorlunda nu för tiden. Allt kan inte bero på hur man själv väljer att betrakta det. Till exempel hävdar jag att parkbarbarer och sopklåpare har ökat i antal och slappnat i sin medmänsklighet under det senaste decenniet, och jag tror det är värre än någonsin förr denna vår.

Vi bor invid ett av 08-områdets, kanske rikets, allra mest älskade och befolkade naturområden i urban miljö. Folk i stora horder vallfärdar alltså hem till oss, eller i alla fall nästan, för att grilla, äta picknick och halsa ljummet rosévin ur tetra. Även det allra närmaste närområdet runt (trettonvånings)pörtet är fullt av grillplatser, bänkar och gräsmattor som inbjuder till picknickfiltars från Clas Ohlson utbredande. Och allt detta kunde ju för all del vara trevligt om det stannade vid ett frenetiskt folkliv. Jag tillhör den minoritet som tycker att grillos luktar gott och att glada skratt – ja, till och med sliriga promilletrubadurers systematiska misshandlande av Cornelis – kan vara trevliga inslag i vardagen (åtminstone fram till max 23:45, något tidigare vardagar). Men jag står inte ut med parkbarbarer och sopklåpare.

Människor är rent allmänt slarvigare med sopor och skräp på allmän plats numera. Jag vet inte om det är den stränga sopsorteringen som råder hemma hos folk, så att säga, som får dem att fly ut i gatubilden och preja offentliga papperskorgar fulla med hushållssopor (på väg till jobbet idag såg jag en papperskorg där någon hade försökt trycka ner ett tomt ekonomipack tvättmedel i en öppning på 15 x 15 centimeter). Och lägg så picknicksäsongen till detta. Tomflaskor till förbannelse – jag räknade till 48 stycken under en annan papperskorg igår, uttjänta engångsgrillar, halvtomma potatissalladslådor, chipspåsar, fruktskrutt och -skal, kotlettben, begagnade preventivmedel, läskburkar, snusdosor, glasspapper, fimpar och alla övriga sorters lämningar som uppstår efter att en samling svenskar har haft en trevlig afton i naturen. I min egenskap av matte måste jag också anföra särskilda invändningar mot att det alltid, alltid ska grillas kyckling och fläskkarré – som bekant får hundar av invärtes hälsoskäl inte äta ben som börjar med F, till exempel Fläsk eller Fågel, och det är så jobbigt att var femtionde meter behöva göra mammakrokfinger inne i gapet på kåsörtaxen för att hindra honom från att glufsa i sig förföriskt utspridda rester efter stekt gris och fjäderfä.

Men det värsta av allt är själva inställningen: parkbarbarerna och sopklåparna expanderar sitt livsrum på min, och taxens, och grannarnas, och hela världens bekostnad, till fromma för blott råttor och måsar. De måste rimligen tycka att det är viktigare för dem att slippa ta hem sitt eget skräp än för oss andra att slippa bo i en soptipp. Det är ytterst sällan jag känner mig ”kränkt”, men när jag vadar upp till fotknölarna i lata människors skulor – ja, det är snudd på.

Fler åsikter angående missssommar (2009)

Man kan ha många åsikter om midsommar. Jag har tidigare berättat om E som hänvisar till tilldragelsen ifråga som ”misssommar!” uttalat med samma tonfall som ”dra åt helvete” – hon är en s.k. inbiten singel som trivs fint med sitt liv under hela året utom just då omvärldens krav på romantik, tvåsamhet och familjeliv står henne mer än upp i halsen. Jag känner andra, också kvinnor, som älskar midsommar mer än sig själva och går upp i atomer över att barna ska ha konstfärdiga kransar och det ska hoppas grodor och varas lyckliga tills hela stämningen är spänd och nervös och alldeles för många, inklusive i regel de själva, börjar gråta.

Själv är jag neutralt positiv. Det är egentligen bara en sak jag ställer mig tvekande till: kombinationen av vad man äter och hur man äter det.

Midsommar är enligt min erfarenhet ofta en sån där kompis- eller storfamiljsfest där det kan vara rätt många tillresta barndomsvänner och/eller generationer närvarande. Det beror troligen på just årstiden: man får ju lätt en vision av att det är så Enkelt att Träffas Allihop när man kan Sitta Ute (och det vet vi ju hur det brukar gå: min absolut mest kongeniala midsommarbild är av ett treårigt kusinbarn som sitter på en utemöbel med nosen precis stickande fram ur en drypande regnkapuschong medan hon, lugubert och med en sån där luttrad tusenårsblick som barn kan ha, gnager på en prinskorv med takdropp). I sådana sammanhang känns det grymt att lägga all matlagning på värdfolket och alltså blir det knytkalas. Och naturligtvis ska det ändå vara sån mat som det ska vara. Och det betyder att det blir precis likadant vartenda år.

För det första blir det alltid nåt fel i synken av vem som tar med och gör vad, det spelar ingen roll om det är en strateg och logistiker av kalibern min kompis M som styr upp det. Hon skulle ha kunnat göra hedervärda insatser vid Lützen eller vid annat valfritt fältslag, men hon kan ändå inte undanröja risken för att fyra fruntimmer plötsligt står i varsitt hörn och hackar rödlök. Det finns en universell princip som gör att man alltid när man sätter sig till bords har en liter hackad rödlök till sitt förfogande men ingen gräslök. Dessutom har man sällan erforderliga resurser tillhands, typ de fyra köksspisar som egentligen skulle gå åt, eftersom man oftast är i någons sommarstuga där det knappt finns el och vatten. Därför bestämmer man att den som har längst att resa ska ta med sig den mest intrikata och komplicerade maträtten, modell en svampomelett på 1,5 kvadrat som ”bara ska värmas” men som oftast välter ner i en babyresesäng i bagageutrymmet på Volvo Kombin i första kurvan efter att man har svängt ut hemifrån.

Vidare spelar det ingen roll vad M eller annan befälsperson har meddelat: alla har räknat olika på det att det snart visar sig att man har lax till något mindre än en grupp, sill till en pluton, korv till ett kompani och potatis till ett helt regemente, för att fortsätta bygga ut militärmetaforen, samt att man är femton personer. (Sen är det alltid nån galopperande galning som har tagit med sig discosill med smak av frukt, bär, barbecue och pepparmint eller vilket blommande vansinne som nu råkar vara modernt för året och handgemäng uppstår när alla desperat kastar sig ner i den enda matjesburken.)

Nej, skulle man styra upp midsommar på ett enda sätt så vore det genom att införa den traditionella pastasalladen. Alternativt hämtpizzan. I övrigt tycker jag att det är en i stort sett okej högtid.

Jag betraktade honom eftertänksamt, den grillande mannen. Anledningen var just den att han grillade, och det var tankeväckande ur två aspekter. Han satt i utkanten av Pelousen i Hagaparken, den stora vackra gräsmattan framför Koppartälten, och han hade en stor präktig klotgrill framför sig. Jag kan inte begripa annat än att han hade släpat den med sig på buss 515 från Odenplan, alternativt – och detta vore nästan ännu märkligare – skjutit den framför sig på de små vingliga hjulen från något av de närliggande bostadsområdena som en barnvagn eller ett positiv.

Lika tankeväckande var ändå att han alls satt där, entusiastiskt pustande och frustande över kolen så gnistorna rök över nejden, under en helg då man måste vara analfabet för att inte begripa att det rådde eldningsförbud i hela 08-området. Faktum är att man till och med måste vara oförmögen att tolka symboler: de vänliga dagstidningarna brukar illustrera väderkartorna med mycket tydliga symboler med överkorsade flammande brasor. Dessa påbud berörde uppenbarligen inte den här mannen. För honom var eldningsförbud något som gällde andra, något som gällde pappskallar. På en direkt fråga är jag övertygad om att han hade svarat något i stil med ”men jag eldar ju försiktigt” (på vilket jag hade svarat pyttsan; ”över nejden” som sagt).

Man ser dem allt som oftast, de där som betraktar lagar, regler, förordningar och tyvärr även sunt förnuft som rekommendationer för pappskallar men inte just dem. Jag har hört att en namnkunnig speedwayförare på 80-talet torgförde åsikten att det borde finnas två hastighetsgränser: en för dem som kan köra bil och en för dem som egentligen inte kan men kör ändå. Det är en intressant tanke som är dels god, dels dålig, men det finns hur som helst rätt många som tillämpar den praktiskt.

Jag har berättat det förut, men jag glömmer henne inte: den unga chica kvinnan som på ett varuhus i Helsingfors bestämt placerade sin chihuahua mitt på skylten ”Vi får inte vara här” som satt på en disk på avdelningen för husdjurstillbehör. Sen dess har jag också träffat en dvärgtax i en väska på K-rauta och en yorkshireterrier på Ikea. Kalla mig konservativ, men jag tycker inte att det är riktigt okej så länge det inte går an att drälla omkring därinne med en tankspridd Sankt Bernhard. Dessa hundägare tycker antagligen att det är tillåtet för dem (och deras ”snälla” hundar) men inte för pappskallar.

Hundägare är för övrigt ett rart släkte i ordets dubbla bemärkelse, törs jag säga emedan jag är en själv. Ingenstans får man låta vovven springa lös under sommarhalvåret då naturen är en enda stor kindergarten – men om man för det på tal för dem som låter sina storpudlar och varghundar galoppera fritt i snåren, utom synhåll halvtimmesvis, åberopar de att de ju kan kalla in sin hund vilket ögonblick som helst. ”Förutsatt att den är på armlängds avstånd och du står och vinkar med en oxfilé”, vill man tillägga, men gör det inte. Man vet att de tycker att kopplingstvång är för pappskallar.

När det gäller dykförbud, bälteslag, hjälmtvång och dylikt är jag ärligt talat inte så kinkig. Det går an att skylla sig själv om man gör en egen riskbedömning och den slår fel. Men om det handlar om att elda upp parker, jaga oskyldiga dräktiga rådjur och sätta smutsiga tass-spår på tresitssoffan Kramfors är det bara att gilla läget: lagar och förordningar gäller inte bara pappskallarna utan även dig. Och din hund.

Det skas has bikiniångest (2009)

Hur är det, has det bikiniångest? Det skas det has, står det i pressen (betydligt oftare än någon rimligen kan orka läsa). Bikiniångest – eller ska jag säga ”bikiniångest”? – irriterar mig så här års mer än mycket annat, studentflak och fästingar inräknade.

För det första är ”bikiniångest” en konstlad, krystad och skapad neuros. För lite sen berättade jag om den fina fyrfärgshelsidesannonsen i en engelsk damtidning som hade rubriken ”I år ska jag …”, men jag drar en repris: efter detta följde ett antal sannolikt komplett fiktiva kvinnors nyårslöften varav ett lydde ”I år ska jag byta ut tankinin mot bikini”. (En tankini är en tämligen värdelös uppfinning som förenar det sämsta i bikini och hel baddräkt: den består av ett par bikinibyxor och ett långt linne i baddräktstyg och glipar således oskönt obekvämt i midjan samtidigt som man inte får sol på hela ryggen/magen).

Eftersom annonsens syfte var att få folk, jag menar kvinnfolk, att skriva in sig i en bantningsklubb så var den underförstådda logiken att man får lov att ha tankini tills man blir så mager att man liksom har förtjänat sin bikini. Trams och trefalt trams, säger jag, och upprepar att stränder, pooler, plaskdammar, hav, vattengympor, och insjöar är fulla av trevligt runda magar i bikini. Att på allvar tro att någon skulle stirra extra mycket på just ens egen mage i detta gytter av magar tyder på en narcissistisk egofixering som man bör göra sig av med långt innan man skriver in sig i någon bantningsklubb; det är en universell princip att man måste se till att man är lycklig innan man får börja koncentrera sig på att bli smal. ”Bikiniångest” är för folk som har för mycket tid att göra slut på. Andra bekymrar sig för restskatten, skolmaten, klimatförändringen, eurofrågan, sina liktornar eller att missa bussen. Alla dessa frågor är var och en för sig intressantare ”bikiniångest”.

Fast man förstår ju varifrån folk får såna här dumheter. Till stor del kan det härledas till en enda reklamfilm som har retat mjältbrand på mig under hela våren. Av min godhet ska jag undvika att nämna firmanamnet, men jag kan bifoga upplysningen att jag helt rabiat har slutat köpa flingorna fast de egentligen är mina favoriter rent smakmässigt. Det handlar förstås om den här kvinnan som inte har ätit den här fabrikantens frukostflingor (om man tror att några jämrans cornflakes är vad som är skillnaden mellan mitt midjemått och Dita von Teeses är man antagligen lyckligt nylobotomerad, men låt oss inte fastna i den argumentationen). Hon smyger omkring på en badstrand och har ångest över att hon har bikini, kan man anta; hon har väl lagt av tankinin innan hon var mentalt mogen.

Och varför provocerar detta mig, kan man fråga sig? Jo, naturligtvis för att det är ett försök att slå fast att badstrandsångest är normalt och bör hysas av fullkomligt normala människor – så länge de är kvinnor. Cornflakestokan på stranden gömmer sig på ett förment humoristiskt vis bakom diverse saker, bland annat en luftmadrass som bärs av en karl med stöddig ölmage och berömvärd attityd. Han visar inte minsta tecken på ”badbyxångest”, han ska ner till sjön och paddla badmadrass, han. Och givetvis är det han som är den normala, ja föredömliga, i detta scenario. Vad han äter till frukost har jag ingen aning om, men om det är det som har givit honom hans självkänsla och avslappnade nonchalans så tar jag en portion jag också. Och uppmanar dig, medsyster med ”bikiniångest”, att göra sammaledes. Det är ju för guds skull bara en baddräkt.

Inte tillståndet utan omställningen (2009)

Det jobbiga med att vara bosatt i planeten Tellus frysfack är egentligen inte att det ofta är så mörkt och kallt, det är själva skillnaden som är det uppslitande. Som svensk måste man liksom hålla sig med toppluva, oljerock och bikini (åtminstone om man är en optimistiskt lagd svensk, en sån som inte menar att vi nu för tiden bara har två årstider, ett långt gråbrunt hösthalvår och ett gråbrungrönt något kortare vårhalvår, och att man de flesta år så att säga klarar sig med bara oljerocken).

Men om vi nu utgår från att vi ganska ofta har fyra årstider så innebär det ju alltså ett element av omslag, övergång och tillvänjning. Folk som drabbas av årstidsrelaterade känslosvängningar har det inte alls värst när det är som mörkast/dystrast utan snarare när det ljusnar i en rasande fart (det ligger alltså en del i att det gör ont när knoppar brister). Även om man råkar ha ett humör som liksom ligger jämt utsmetat över tolv månader kan det vara lite meckigt när det börjar våras och somras. Ett klassiskt predikament är den oftast alltför långa perioden då man fyra dagar i veckan huttrar i tunn bomullskappa och övriga tre svettas i ylle-: jag tror den meteorologiska termen är ”april”.

Kåsörtaxen Anton har också en omställningsperiod i början av sommaren, och det är ju sannolikt värre för honom eftersom hela han så att säga är ylle eller åtminstone päls. Visserligen fäller han som en gammal julgran på våren – om man kliar honom på vårt opraktiskt ljusa köksgolv lämnar han en krans av svarta strån runt sig, ungefär som en sån där kontur som dom ritar runt mördade människor på gatan i amerikanska tv-serier. Men det tycks inte hjälpa. Han gillar fint väder och solar sig gärna som en katt, men sådär i maj-juni får han inte riktigt till det. Han är liksom både lycklig och olycklig när han går ut på balkongen och letar upp en lämplig solstrimma att trampa runt och bädda i innan han med en behagfull suck sträcker ut sig … för att femton sekunder senare resa sig, ruska på sig och traska in i vardagsrummet … där han ligger i ungefär femton sekunder innan han ser en varm mysig solfläck ute på balkongen. Etcetera.

Hans värsta trick i början av sommarhalvåret är ändå det som får en själv att känna sig som en hundplågande barbar som grannarna kommer att skriva insändare om i lokalpressen. Om man går ut efter 9.00 eller före 21 tycker han alltid att det är fruktansvärt stekhett på hemvägen oavsett om promenaden har varat en kvart eller en timme. När vi viker in på cykelvägen hemmavid smyger han hukande i skuggan under syrénbuskarna och tittar under lugg och ser ut som om han ser hägringar. När vi kommer in i trapphuset och väntar på hissen kastar han sig undantagslöst på sidan på den kalla marmorn och flåsar med öppen mun och ser ut som ett fall för djurakuten. När en tant kom och snörpte på mun åt mig för lite sen hade vi varit på en vädringsrunda på exakt fem minuter. Kåsörhunden såg ut som om han hade kört taxvärldens motsvarighet till Ironman och som om det var jag som hade tvingat honom. Så fort tanten hade försvunnit ansåg han sig avsvalkad och spratt upp och gjorde ett antal av sina karaktäristiska glada höga upphopp i hissen. Och när det bara har gått några veckor och blivit riktig sommar bekommer det honom inte längre. Då bara trivs han.

Det är antagligen i vissa avseenden lättare att vara inuit, eller bosatt vid ekvatorn, oavsett om man är tax eller människa. Det tuffa är, här som så ofta annars, liksom inte tillståndet utan omställningen.

Pryttlar och pinaler (2007)

Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.

Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.

Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.

Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.

Nationalmuseum har just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.

Om den så kallade allmänbildningen (och om ultradumskallarna) (2009)

Redan för femton år sen förutspådde A ultradumskallarnas genombrott i Sverige. Han sitter numera allt oftare och nickar och säger ”vad var det jag sa”? Man får ju egentligen inte säga högt att det finns folk som är dumskallar även om alla vet att det förhåller sig på det sättet, så vi kan väl för all del linda in det hela genom att istället uttrycka det som att det finns folk som, likt Nalle Puh, ofta har otur när dom tänker.

A:s definition av ultradumskallar är ”folk vars allmänbildning brister på ett amerikanskt sätt”. Svenskar älskar som bekant att raljera över amerikaner och myser varje gång en svensk journalist hittar en bonde i bortre Appalacherna som tror att Sverige är känt för banker, skidorter och gökur trots att vi istället borde vara imponerade över att han trots allt kan så pass mycket om Schweiz (svenskar som vet vad det är för skillnad på Poughkeepsie och Portland växer minsann inte på träd, men detta faktum är inte alls lika intressant att tala om).

Jag vet inte om A har rätt. Möjligen är den så kallade allmänbildningen inte lika utbredd i nationen nu som den var i höjd med Hylands hörna, men å andra sidan blir det ju bara mer och mer att hålla reda på. Den som däremot håller med honom och vill ha vatten på sin kvarn gör klokt i att besöka en av mina favorithemsidor alla kategorier: www.tjuvlyssnat.se.

Idén med Tjuvlyssnat är, som så ofta när resultatet blir genialiskt, oerhört enkel. Folk skickar in saker som de har hört på bussen eller på ICA och det är det hela. Och har man suttit en stund framför Tjuvlyssnat – det är inte svårt – så blir det lätt så att man börjar känna att A har inte bara har rätt utan tar i i underkant. Här har vi till exempel de två tonårspojkarna som filosoferar över att Expedition: Robinson är baserat på den där boken om ”en man som bodde på en öde ö – Tom Cruise”, tjejen som tror att Mussolini är en pastasort och hon som tror att Macbeth är en hamburgare. En flicka påstår sig se ut som en ”moské” en kylig dag (eskimå, ja). Somliga är inte så säkra på sin sak, som hon som inte riktigt visste vem som är Rysslands premiärminister ”så jag skrev Stalin”. Andra är mer styva i korken, till exempel hon som menar att det måste bara fel att Malmbanan går från Narvik i norr till Luleå i söder: ”Luleå ligger ju inte i söder!”
Geografi tycks vara ett ämnesområde där dimman ligger tätare än annorstädes.

En finfin tjuvlyssning från en buss rör två killar vars kamrat har flyttat och där förvirringen är total eftersom den ena inte kan skilja på Ukraina och Kiruna. Två tjejer har hörts diskutera vart öster ligger i Uppsala (”Om man står på stan i Uppsala så måste ju öster ligga åt höger, eller hur? … Men om man står nån annanstans, ligger öster åt ett annat håll då?”). I och för sig är det klent beställt även med matematiken; en gosse har räknat ut att det borde finnas en miljon singlar i Sverige eftersom det finns nio miljoner människor totalt (det tog mig ett tag att luska ut logiken men den finns där, i sin allra luddigaste form: en miljon blir över). Min absoluta favorit är de unga kvinnorna som ska göra tacos och tycker att creme fraiche är så fett att de köper fem deciliter istället för tre eftersom 30 % fett då blir ”utspätt på en större yta”.

Vill man ha kvar sin barnatro på att moderna svenskar alltid är klipska, genomtänkta och välformulerade kanske man ska undvika Tjuvlyssnat.se – men alla ni andra gör klokt i att besöka den. Ni kommer att tala tystare på bussen i flera veckor efteråt, men det är sannolikt en positiv bieffekt.

Ät broccoli och lev längre!! (2009)

Detta med livslängd är fascinerande. Då tänker jag inte bara på Facebooktestet ”When will you die?” som stora delar av bekantskapskretsen gjorde i februari och som gav vid handen att förvånansvärt många kunde räkna med att lägga näsan i vädret någon gång under hösten 2008 och alltså uppenbarligen satt och fyllde i webbformulär vid en tidpunkt då de var saligen avsomnade sedan ett drygt kvartal tillbaka. Framförallt tänker jag på hur gärna vi vill förlänga livet, helt oreflekterat och till varje pris som helst.

Nu senast var det en kvällstidningsbilaga som slog fast hur man kan tjäna in 14 års extra livstid genom att lägga om stil. För all del kan man hävda att det faktiskt är en hel del. Det vanliga i dessa sammanhang brukar vara två–tre år vilket inte är fullt lika imponerande (man behöver inte vara disputerad i praktisk logik för att inse att dessa extra år statistiskt sett kommer att infalla på hemmet Höstsol nån gång mellan säg 83 och 85 års ålder; det är inte Mallisresan 1987 som magiskt kommer att återupprepas).

Lägg till detta att det som krävs ofta är en tämligen minutiös efterlevnad av något dietliknande, typ ”Ät broccoli och lev längre!” Det upphör aldrig att förvåna mig att det uppenbarligen tycks finnas folk som tycker att det verkar lockande, även såna som inte har en pervers fixering vid broccoli. Om man är halvljummet inställd till broccoli och ändå är beredd att sätta i sig säg tre portioner i veckan måste man enligt min ringa mening ansättas av en nästan sjuklig livslust. Och det verkar ju inte friskare om man föreställer sig att det man visualiserar när man tuggar i sig varje portion är ”Ha! Nu lurar jag döden!”

För att öka sin livslängd med inte tolv, inte tretton men fjorton år (för att tala med TV-shop) räcker det dock inte med något enstaka stånd broccoli. Visserligen anges konkreta recept – närmare bestämt bulgursallad med nötter, chiliräkor med ”fräscha grönsaker” och blåbärsdessert – men jag tror inte att ens denna kvällstidningsbilaga menar att man ska livnära sig på enbart dessa tre rätter för resten av livet. Nej, det handlar om att förhindra osynlig inflammation (skyll inte på mig; jag bara citerar!) Detta gör man genom att hålla sitt midjemått under 80 cm (kvinnor) och 94 (män) – alldeles oavsett hur lång man är, vilket är intressant; samma siffra gäller alltså för Magnus Samuelsson som för killen som spelar Mini-Me. Dessutom ska man äta långsamma kolhydrater, fisk, skaldjur, frukt, bär och ”till exempel gurkmeja” (sic), undvika transfetter och rökning, minska stressen, sova tillräckligt samt röra sig en halvtimme om dagen.

Fördelen med denna åtgärdslista är att den objektivt sett är klok och förnuftig (bortsett från midjemåttet och gurkmejan om ni vill ha min personliga åsikt). Men nu kommer kuggfrågan: Hur blir det om man redan beter sig på det viset? Jag känner massvis av folk som lever ungefär efter den där listan. Hur gamla blir de – kan de ta sikte på SCB:s prognos och lägga till 14 eller kan det hända att deras personligen stipulerade livstid var betydligt kortare och så kanske de 14 extra redan håller på att rinna ut fast de knappt är folkpensionärer? Och vad händer om man blir skitstressad av alla råd men fixar resten av listan: förfaller alla 14 eller ska man bara räkna av ett par?

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att det klokaste är att bara försöka leva fullt ut de dagar man faktiskt får tillgodo. Om det råkar serveras bulgursallad emellanåt får man väl stå ut med det också.