Har schabblat med uppdateringen -- tack, Agne! Ska inte hända igen ...
Vårdguiden är en liten skrift från Landstinget, en blandning mellan telefonkatalog och magasin, och det finns säkert nåt på nätet också antar jag (vissa kunskapsluckor är man mest glad över, till exempel de som uppstår för att man sällan har halsfluss). Detta är antagligen en bra sak, men där jag bor gör dom väldigt märklig reklam. En affischkampanj härjar när detta nedtecknas, och en del är helt begripligt och entydigt, till exempel ”Vart ska jag gå? Vårdguiden” – underförstått att nämnda V. kan svara på denna egentligen djupt existentiella fråga om den avser vart man ska ta vägen när man har till exempel just halsfluss. Men så finns det en annan: ”Varför är hon så arg? Vårdguiden”.
Jag får ingen riktig rätsida på den trots att jag har grunnat. Möjligen förstår man varför det inte står ”Varför är han så arg?” – plötsligt blir det lite mer ”mäns våld mot kvinnor”, som det brukar heta, och det blir konstigt alltsammans. Men ”hon” är inte sådär enormt begripligt heller. Vilken ”hon” avses? En babyflicka som kan tänkas ha ont i magen? En femtifemplussare som kanske eller kanske inte ansätts av klimakteriebesvär (fast då kan man ju tycka att det är bättre att fråga Berit själv än att börja slå i Vårdguiden)? En äldre dam som har blivit så vresig att barna börjar misstänka en begynnande demens? Jag antar att svaret i alla fall inte förutsätts vara ”För att hon är underbetald och underskattad på jobbet och alltid får ta hand om disken hemma”.
Eller också är det just vad det är. Det är ju nämligen så nuförtiden att det allra mest mänskliga vardagliga kan förvandlas till en Sjukdom bara man vänder ryggen till. Jag har nyss läst om en amerikansk bok som heter ”Shyness: How Normal Behaviour Became a Sickness” (fritt översatt ”Blyghet: Hur en vanlig läggning blev en sjukdom”). ”Innan du kan sälja in medicinen måste du sälja in sjukdomen” är författarens tes – och nån måste ha lyckats tämligen bra med både det ena och det andra i USA eftersom det som tidigare kallades blyghet och var normalt numera allt oftare kallas social fobi och medicineras (vilket innebär att en hel massa människor uppfattas, och än värre uppfattar sig själva, som sjuka fast de bara är som de är).
För lite sen läste jag också om något som kallas z-koder i Socialstyrelsens klassificering, det vill säga sådant som anses innebära risk för sjukdom. Om man får tro den artikeln – man vill inte gärna göra det, men jag säger om – så riskerar man sjukdom om man är oenig med chefen, byter jobb, misslyckas på ett prov eller är oense med grannarna. Själv är jag möjligen onaturligt hurtfrisk men jag menar att oenighet med chefen faktiskt kan sluta med en löneförhöjning eller en befordran (om det visar sig att man har rätt och om man har en klok chef; sådana förekommer). Att framställa det som farligt att byta jobb är något mitt emellan vansinnigt och ansvarslöst och om bara de som alltid har lyckats på prov vore friska vore sannolikt hela världen sjuk. Fast det kanske det är just vad den är? Om den egentligen tänker efter?
WHO:s häcklade hälsodefinition från 1946 känns inte så långt borta: ”Hälsa är inte bara frånvaron av sjukdom och handikapp utan fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”. ”Frisk är bara den som inte är tillräckligt undersökt” säger ett cyniskt talesätt, men det är sannolikt värre än så: frisk är bara den som lever i total och komplett extas på alla tänkbara mänskliga plan. Övriga kan konsultera Vårdguiden. Ni som är lite arga, till exempel.
fredag 17 april 2009
torsdag 9 april 2009
Mina åsikter om "spetsgymnasier" (2009)
Vissa saker får man tycka om medan man inte alls får tycka om andra, och logiken i det där intrikata systemet är ofta ännu mer invecklad än vad man tror. De oskrivna reglerna för kvinnor och män är som bekant lite olika, och det är väldigt lätt att tro att om man inte är karl så är det inte riktigt okej att tycka om grovsnus och kampsport. Men sen hejdar man sig och tänker efter: i vida kretsar och många sammanhang är det snarare lite tufft; det ”bygger ett spännande personligt varumärke” om en tjej kampsportar och grovsnusar. Vad man däremot verkligen inte får tycka om utifall att man är fruntimmer i dagens Sverige är att vara hemma och laga mat och snyta barn (jag säger nu inte att alla kvinnor ska vara hemma och laga mat och snyta barn, eller att alla kvinnor nödvändigtvis ens måste ha barn att snyta, jag hävdar bara att man inte får säga det högt om så skulle vara fallet).
På samma sätt är det med ungar och vad de får och inte får vilja. Det är lätt att lura sig att tro att folk i allmänhet tycker att det är fint att ha läshuvud och sådär, men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Grovt räknat finns det två saker som barn och tonåringar får intressera sig för och som samhället och vuxenvärlden vill uppmuntra, och det är idrott och kultur. Bandy, showdans, hästhoppning och foto är fina saker att gilla – men till exempel fysik och samhällskunskap är det inte. Jag skulle vilja påstå att det finns massor av folk i Sverige som tycker fysikfnyksungar inte riktigt har samma rättigheter som sina bandyspelande kamrater.
Åtminstone finns det massor av folk som reagerar blixtsnabbt negativt när man pratar om ”spetsgymnasierna” som ska komma att finnas på ett antal orter i Sverige. Den som brinner för till exempel matematik ska kunna söka dit och med lite tur (eller snarare skicklighet) bli antagen och sen få ägna tre år åt sin passion och sannolikt få ett fenomenalt bra avstamp för att ta sig vidare mot ett arbetsliv med matematiken i fokus. Hade ungen ifråga istället brunnit för fotboll hade samma människor märkligt nog tyckt att det var helt i sin ordning även om logiken är exakt densamma på till exempel fotbolls- och musikgymnasier. Den som älskar att räkna anses på något sätt ta brödet ur munnen på sina sämre lottade kamrater, men man talar sällan om orättvisor eller ”resurser” när det handlar om någons rätt att under tre år koncentrera sig på att spela forward (eller altfiol). Mig veterligen finns det åtminstone en gymnasieutbildning i Sverige där man lär sig att bli gamer, alltså professionell dataspelare, och jag har aldrig läst en enda insändare om att det skulle vara en felsatsning. Ordet ”elitskola” används aldrig när det handlar om sport och kultur, men låt mig säga att inte ens i den mest ultrademokratiska av utopier hade jag blivit antagen till en balettlinje.
Är det inte snarare en ganska sund idé att dels se till att lära alla ungar grunderna i ämnen som matematik, estetisk verksamhet och idrott, dels låta dem som är exceptionellt intresserade och begåvade – förlåt den politiskt inkorrekta termen – få ägna extra tid och energi åt sina specialämnen? Jag tycker att det är enfaldigt att tycka att det är sämre att gilla matte än att gilla fotboll. Jag är inte helt säker på att man får tycka så heller … men det tycker jag inte man behöver bry sig sådär ohyggligt mycket om.
På samma sätt är det med ungar och vad de får och inte får vilja. Det är lätt att lura sig att tro att folk i allmänhet tycker att det är fint att ha läshuvud och sådär, men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Grovt räknat finns det två saker som barn och tonåringar får intressera sig för och som samhället och vuxenvärlden vill uppmuntra, och det är idrott och kultur. Bandy, showdans, hästhoppning och foto är fina saker att gilla – men till exempel fysik och samhällskunskap är det inte. Jag skulle vilja påstå att det finns massor av folk i Sverige som tycker fysikfnyksungar inte riktigt har samma rättigheter som sina bandyspelande kamrater.
Åtminstone finns det massor av folk som reagerar blixtsnabbt negativt när man pratar om ”spetsgymnasierna” som ska komma att finnas på ett antal orter i Sverige. Den som brinner för till exempel matematik ska kunna söka dit och med lite tur (eller snarare skicklighet) bli antagen och sen få ägna tre år åt sin passion och sannolikt få ett fenomenalt bra avstamp för att ta sig vidare mot ett arbetsliv med matematiken i fokus. Hade ungen ifråga istället brunnit för fotboll hade samma människor märkligt nog tyckt att det var helt i sin ordning även om logiken är exakt densamma på till exempel fotbolls- och musikgymnasier. Den som älskar att räkna anses på något sätt ta brödet ur munnen på sina sämre lottade kamrater, men man talar sällan om orättvisor eller ”resurser” när det handlar om någons rätt att under tre år koncentrera sig på att spela forward (eller altfiol). Mig veterligen finns det åtminstone en gymnasieutbildning i Sverige där man lär sig att bli gamer, alltså professionell dataspelare, och jag har aldrig läst en enda insändare om att det skulle vara en felsatsning. Ordet ”elitskola” används aldrig när det handlar om sport och kultur, men låt mig säga att inte ens i den mest ultrademokratiska av utopier hade jag blivit antagen till en balettlinje.
Är det inte snarare en ganska sund idé att dels se till att lära alla ungar grunderna i ämnen som matematik, estetisk verksamhet och idrott, dels låta dem som är exceptionellt intresserade och begåvade – förlåt den politiskt inkorrekta termen – få ägna extra tid och energi åt sina specialämnen? Jag tycker att det är enfaldigt att tycka att det är sämre att gilla matte än att gilla fotboll. Jag är inte helt säker på att man får tycka så heller … men det tycker jag inte man behöver bry sig sådär ohyggligt mycket om.
torsdag 2 april 2009
En ny pappa! med utropstecken och allt (2009)
A satte en skrift under näsan på mig.
– Läs, sade hon. Läs och skriv. Skriv en fin indignerad krönika om sidorna 10 till 13 – nej, förresten, bara läs och skriv som det känns sen.
– Kan jag väl, sa jag. Jag är inte omöjlig. Och jag uppskattar att jag får ta vilken ton jag vill.
– Ja, sa hon. Men jag blir besviken om du inte blir indignerad.
Skriften var en liten bok som A hade fått hos barnmorskan; lilla a förväntas komma till världen i sommar. Den känns mycket seriös även om avsändaren är ett blöjföretag; förstasidan listar faktakonsulter, barnmorskor och chefspsykologer och Lennart Nilsson. Det som handlar om vaccinationer, flaskuppfödning och mor- och farföräldrar har jag inte många åsikter om, men jag förstår A:s infallsvinkel på somligt på sidorna som handlar om En ny pappa! med utropstecken och allt.
Ta till exempel faktarutan om vad som kännetecknar en bra pappa (vara engagerad, ha tid, vara kärleksfull och så vidare). Det är väl inget märkligt med det, men det finns inte ett ord – vare sig i detta kapitel eller något annat – som handlar om en bra mamma. Skönt att veta: fortfarande år 2009 är det valfritt om man blir en ”bra pappa” eller ej, medan en ”bra mamma” antas uppstå med automatik så fort det föds eller adopteras ett barn. (För att den ”bra pappan” ska bli verklighet måste man dessutom delta i föräldragrupp och be om hjälp från sjukhuspersonalen, vilket ger vid handen att fäder generellt lämnade en del övrigt att önska på den tiden då varken det ena eller andra fanns.)
Strax därefter kommer en verkligt förtjusande fråga: ”Men vad får pappor ut av att ta hand om ett spädbarn?” Den behöver egentligen inte kommenteras, men det kommer inte som en överraskning att frågan naturligtvis inte ställs om mammor. Men, tröstar man ”/a/lla undersökningar visar att pappor är fullt kapabla till att ha huvudansvaret för ett barn ända från födseln”. Man utgår nämligen från att läsaren var övertygad om att något annat var fallet.
Och sen kommer det som fick A att gå i spinn: ”Att bli pappa kan utveckla drag hos mannen son står i direkt motsättning till de våldsamma tendenser som finns hos vissa män.” Jag undrar hur det känns att höra till ett kön som man kan behandla på det här sättet i en förment neutral text skriven i utbildningssyfte. När en enda egenskap ska lyftas fram hos män drar man till med våldsamhet, som väl rätteligen måste betraktas som en defekt hos ett försvinnande litet antal människor (flest män, men det är en annan femma). Smaka på meningen ”Att bli mamma kan utveckla drag hos kvinnan som står i direkt motsättning till de irrationella tendenser som finns hos vissa kvinnor” – tror ni den skulle passera förstakorrektur? Knappeligen, och den värderingen är ändå inte lika kränkande. (Och hur troligt är det att hunnen Attila förvandlades till en harmlös lammunge när han fick barn, om han nu fick det …)
En genomsnittlig man, läser jag mellan raderna, är vad vi hemmavid kallar ”helt bet”, alltså handlingsförlamad/handfallen, samt dessutom sannolikt aggressiv och renons på beskyddarinstinkt och ömsinthet. Om detta är sant har jag haft en väldig tur med min far, min bror, min man, mina vänner, min chef, mina kolleger, min frisör, vår vicevärd samt ytterligare ett antal tusen personer jag har haft att göra med. Dom är nämligen som folk allihop trots sina Y-kromosomer.
Indignerad, jag vet inte – men jag tycker att det är skönt att veta att lilla a:s pappa också är en typisk karl. Det vill säga en sån som det inte alls står om i bebisboken.
– Läs, sade hon. Läs och skriv. Skriv en fin indignerad krönika om sidorna 10 till 13 – nej, förresten, bara läs och skriv som det känns sen.
– Kan jag väl, sa jag. Jag är inte omöjlig. Och jag uppskattar att jag får ta vilken ton jag vill.
– Ja, sa hon. Men jag blir besviken om du inte blir indignerad.
Skriften var en liten bok som A hade fått hos barnmorskan; lilla a förväntas komma till världen i sommar. Den känns mycket seriös även om avsändaren är ett blöjföretag; förstasidan listar faktakonsulter, barnmorskor och chefspsykologer och Lennart Nilsson. Det som handlar om vaccinationer, flaskuppfödning och mor- och farföräldrar har jag inte många åsikter om, men jag förstår A:s infallsvinkel på somligt på sidorna som handlar om En ny pappa! med utropstecken och allt.
Ta till exempel faktarutan om vad som kännetecknar en bra pappa (vara engagerad, ha tid, vara kärleksfull och så vidare). Det är väl inget märkligt med det, men det finns inte ett ord – vare sig i detta kapitel eller något annat – som handlar om en bra mamma. Skönt att veta: fortfarande år 2009 är det valfritt om man blir en ”bra pappa” eller ej, medan en ”bra mamma” antas uppstå med automatik så fort det föds eller adopteras ett barn. (För att den ”bra pappan” ska bli verklighet måste man dessutom delta i föräldragrupp och be om hjälp från sjukhuspersonalen, vilket ger vid handen att fäder generellt lämnade en del övrigt att önska på den tiden då varken det ena eller andra fanns.)
Strax därefter kommer en verkligt förtjusande fråga: ”Men vad får pappor ut av att ta hand om ett spädbarn?” Den behöver egentligen inte kommenteras, men det kommer inte som en överraskning att frågan naturligtvis inte ställs om mammor. Men, tröstar man ”/a/lla undersökningar visar att pappor är fullt kapabla till att ha huvudansvaret för ett barn ända från födseln”. Man utgår nämligen från att läsaren var övertygad om att något annat var fallet.
Och sen kommer det som fick A att gå i spinn: ”Att bli pappa kan utveckla drag hos mannen son står i direkt motsättning till de våldsamma tendenser som finns hos vissa män.” Jag undrar hur det känns att höra till ett kön som man kan behandla på det här sättet i en förment neutral text skriven i utbildningssyfte. När en enda egenskap ska lyftas fram hos män drar man till med våldsamhet, som väl rätteligen måste betraktas som en defekt hos ett försvinnande litet antal människor (flest män, men det är en annan femma). Smaka på meningen ”Att bli mamma kan utveckla drag hos kvinnan som står i direkt motsättning till de irrationella tendenser som finns hos vissa kvinnor” – tror ni den skulle passera förstakorrektur? Knappeligen, och den värderingen är ändå inte lika kränkande. (Och hur troligt är det att hunnen Attila förvandlades till en harmlös lammunge när han fick barn, om han nu fick det …)
En genomsnittlig man, läser jag mellan raderna, är vad vi hemmavid kallar ”helt bet”, alltså handlingsförlamad/handfallen, samt dessutom sannolikt aggressiv och renons på beskyddarinstinkt och ömsinthet. Om detta är sant har jag haft en väldig tur med min far, min bror, min man, mina vänner, min chef, mina kolleger, min frisör, vår vicevärd samt ytterligare ett antal tusen personer jag har haft att göra med. Dom är nämligen som folk allihop trots sina Y-kromosomer.
Indignerad, jag vet inte – men jag tycker att det är skönt att veta att lilla a:s pappa också är en typisk karl. Det vill säga en sån som det inte alls står om i bebisboken.
torsdag 26 mars 2009
Hur man blir en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv (2009)
Nu är tiden för postorderkatalogers dunsande genom brevinkastet, onaturligt men snabbt övergående långa köer till de jobbigaste maskinerna på gymmet och en allmän känsla av nystart. Nu är det nästan vår och nu ska krafttag min sju tagas med livet i allmänhet.
In genom brevinkastet dunsar även studieförbundens vårprogram: det finns fler sätt att bli en ny människa än genom en färgglad tunika och svällande biceps. Faktum är att det finns så pass mycket intressant att jag inte vet hur jag ska hinna med det vanliga arbetet i saltgruvan.
Betonggjuteri, till exempel, det kan man gå på kurs om. Faktum är att jag tycker att alla som inte har provat det ska göra det; jag provade i somras och blev tokförälskad. ”Nej, har du blivit en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv?” frågade min hjärtans käre lille broder som alltid har varit mer frispråkig än finkänslig, och svaret på detta är ett oförblommerat ”ja, för tusan”. Det är fånigt roligt att gjuta saker av betong och man kan göra mycket praktiskt och fint att ge bort. Står man bara ut med att julklappssäcken väger 175 kilo finns det egentligen inga skäl att avstå en sådan kurs.
Men det finns ju så mycket annat. Somligt förstår jag inte, till exempel kurserna i ”Dreamweaver CS3”, ”Ikebana” och ”Sticka manligt” – de två första får ni slå upp nånstans och den sistnämnda är helt enkelt en handarbetskurs, men rubriken leder lätt tankarna i riktningen mot nåt Pistvaktaktigt (”och så är det viktigt att man inte får snus i löpmaskorna”).
Somligt eggar fantasin redan från rubriken: ”Fånga det snabbflyende vinterljuset på Fårö!” är en fotokurs som låter smäktande poetisk med en touch av ett sånt där omöjligt uppdrag som de elaka delar ut till de korttänkta, typ ”Kila ner till Bauhaus och köp en synvinkel!”. Annat är för de oinvigda blott ett språk av fikon: American Tribal Style Bellydance är till exempel en orientalisk dans med starka influenser från såväl flamenco och indisk dans som locking och ticking (sic). Detta studieförbund avslutar sina danssidor med uppmaningen att man ska höra av sig om man saknar någon dans så ordnar de en kurs till nästa termin, och jag överväger att skriva dit och be om elektroschottis med limboswing nästa år.
”Sy din egen BH” (1150:- för två gånger) fascinerade den oäkta hälften, som däremot inte hade tänkt sig att slöjda så mycket som att hjälpa till med måttagning och liknade. Jag hotade med att istället skriva in honom på ”Cirkuskurs, prova på” – han är lika rädd för cirkus som andra är för döden och ensamheten. ”Scenskräck workshop” är helt enkelt bara väldigt roligt, ungefär på samma sätt som ”Dragspelsworkshop med intensivt ensemblespel”. Jag ser för mig två galopperande helveten men av väldigt olika karaktär.
”Skymningsmåleri på Grand Hotel i Saltsjöbaden” blir inte så humoristiskt förrän man försöker visualisera hur det skulle vara om jag helt allvarsamt skulle skriva in mig där, jag som inte kan rita av en tändsticka så folk ser vad det liknar (fast det kanske är bra att det är tänkt att utspelas i skymningen). ”Prova på långfärdsskridsko och plurra i isvak” låter ungefär som ”Prova på boxning och svälj en stifttand”; man får kanske lite mer än vad man är beredd att betala för.
Min favorit alla kategorier är i alla fall ”Afterskigitarr”. Jag kan inte tänka mig något annat än att det går ut på att lära sig plinka gura med träningsvärk, armen i mitella och 0.6 promille. Jag ler när jag tänker på det. Detta om något vore ett nytt avstamp inför 2009.
In genom brevinkastet dunsar även studieförbundens vårprogram: det finns fler sätt att bli en ny människa än genom en färgglad tunika och svällande biceps. Faktum är att det finns så pass mycket intressant att jag inte vet hur jag ska hinna med det vanliga arbetet i saltgruvan.
Betonggjuteri, till exempel, det kan man gå på kurs om. Faktum är att jag tycker att alla som inte har provat det ska göra det; jag provade i somras och blev tokförälskad. ”Nej, har du blivit en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv?” frågade min hjärtans käre lille broder som alltid har varit mer frispråkig än finkänslig, och svaret på detta är ett oförblommerat ”ja, för tusan”. Det är fånigt roligt att gjuta saker av betong och man kan göra mycket praktiskt och fint att ge bort. Står man bara ut med att julklappssäcken väger 175 kilo finns det egentligen inga skäl att avstå en sådan kurs.
Men det finns ju så mycket annat. Somligt förstår jag inte, till exempel kurserna i ”Dreamweaver CS3”, ”Ikebana” och ”Sticka manligt” – de två första får ni slå upp nånstans och den sistnämnda är helt enkelt en handarbetskurs, men rubriken leder lätt tankarna i riktningen mot nåt Pistvaktaktigt (”och så är det viktigt att man inte får snus i löpmaskorna”).
Somligt eggar fantasin redan från rubriken: ”Fånga det snabbflyende vinterljuset på Fårö!” är en fotokurs som låter smäktande poetisk med en touch av ett sånt där omöjligt uppdrag som de elaka delar ut till de korttänkta, typ ”Kila ner till Bauhaus och köp en synvinkel!”. Annat är för de oinvigda blott ett språk av fikon: American Tribal Style Bellydance är till exempel en orientalisk dans med starka influenser från såväl flamenco och indisk dans som locking och ticking (sic). Detta studieförbund avslutar sina danssidor med uppmaningen att man ska höra av sig om man saknar någon dans så ordnar de en kurs till nästa termin, och jag överväger att skriva dit och be om elektroschottis med limboswing nästa år.
”Sy din egen BH” (1150:- för två gånger) fascinerade den oäkta hälften, som däremot inte hade tänkt sig att slöjda så mycket som att hjälpa till med måttagning och liknade. Jag hotade med att istället skriva in honom på ”Cirkuskurs, prova på” – han är lika rädd för cirkus som andra är för döden och ensamheten. ”Scenskräck workshop” är helt enkelt bara väldigt roligt, ungefär på samma sätt som ”Dragspelsworkshop med intensivt ensemblespel”. Jag ser för mig två galopperande helveten men av väldigt olika karaktär.
”Skymningsmåleri på Grand Hotel i Saltsjöbaden” blir inte så humoristiskt förrän man försöker visualisera hur det skulle vara om jag helt allvarsamt skulle skriva in mig där, jag som inte kan rita av en tändsticka så folk ser vad det liknar (fast det kanske är bra att det är tänkt att utspelas i skymningen). ”Prova på långfärdsskridsko och plurra i isvak” låter ungefär som ”Prova på boxning och svälj en stifttand”; man får kanske lite mer än vad man är beredd att betala för.
Min favorit alla kategorier är i alla fall ”Afterskigitarr”. Jag kan inte tänka mig något annat än att det går ut på att lära sig plinka gura med träningsvärk, armen i mitella och 0.6 promille. Jag ler när jag tänker på det. Detta om något vore ett nytt avstamp inför 2009.
torsdag 19 mars 2009
Om spolformade sociala smådjur (2002)
Man har svagheter, det har man, fler än man önskade. En av mina råkar vara spolformade små djur -- jag hittar ingen annan gemensam nämnare än formen när jag ska förklara min förtjusning över till exempel taxar och uttrar. Taxar är helt enkelt förträffliga hundar, så enkelt är det med det, och jag är fascinerad av uttrar också. Jag har till och med en brosch med en stiliserad utter. En period under min lärartid hade jag den ganska ofta i skolan tills en yngling en dag hov upp sin stämma.
-- Höddudu, sa han, jag har länge tänkt på det här: den där apan du har på kavajen, varför håller han i en fisk?
Det är en stiliserad utter, som sagt.
Jag blev alldeles lycklig när jag fick se riktiga vilda uttrar i Oregon. Dom låg och plaskade i en bäck i ett naturrreservat, och hade inte den oäkta hälften lurat mig därifrån genom att lova mig en fin bilderbok (eller "fotobok" heter det väl när det är till vuxna) om uttrar när vi kom fram till informationscentret så hade jag stått där än.
Och hur glad blev jag när septembernumret av National Geographic anlände och visade sig innehålla ett fotoreportage (signerat Mattias Klum, för övrigt) om surikater? Mycket glad! Nej, inte ett fotoreportage om små bitar torkad frukt, suckat heter det -- surikat är såna där ökendjur som liknar hermeliner. En sån som Timon i "Lejonkungen", små rackare som reser sig käpprakt upp på bakbenen på ett lustigt vis. (Man kan se dem på www.nationalgeographic.com/ngm/0209 om man vill, och det vill man förstås.) Reportaget är 22 sidor långt, och ändå visar den sista bilden i tidningen, "Final Edit", också en grupp surikater i solnedgången. Under bilden beskrivs hur någon på redaktionen gruffade över att det väl fanns surikater så det räckte i månadens nummer. "Man får aldrig för många surikater!" svarade chefredaktören. Han tycker nog om taxar också.
När man har läst reportaget står det fullkomligt klart varför man ska tycka om surikater. Det är inte bara spolformade och brottsligt söta, de är också bland jordens mest sociala djur. De lever i flockar på uppemot 40 individer, och en del av dem är helt enkelt dagispersonal till professionen: de skyddar och uppfostrar andras ungar medan föräldrarna är ute och skaffar mat. Det verkar strida mot evolutionen att ta hand om andras avkomma, står det i artikeln, men för surikaterna är det ren strategi. Alla tjänar på att leva i en stor grupp -- ju fler som tar hand om valparna, desto bättre mår de och desto snabbare växer de upp till stora starka vuxensurikater. Dessutom vaktar surikater varandra; en klättrar upp på den högsta punkten i landskapet och varnar polarna när det dyker upp fiender.
Surikaterna är förstås inte bara rara. Men även om de emellanåt hemfaller till naturligt brutalt beteende som inte alls passar för mysdjur så tycker jag ändå att surikaterna är mycket bättre än de i mitt tycke överskattade delfinerna, som alla vill simma med och tatuera på sig och ha på sammetsaffischer och högakta för deras intelligens. Intelligens i all ära, men jag gillar sammanhållning och ta hand om valparna också. Man kanske skulle låta tatuera en surikat nu när man inte jobbar i skolan längre? Annars vet man ju hur det skulle bli: "Det där långa platta marsvinet du har på armen, varför står det på bakbenen?". Jag tycker faktiskt om elever också, fast dom sällan är spolformiga. Dom är så uppriktiga.
-- Höddudu, sa han, jag har länge tänkt på det här: den där apan du har på kavajen, varför håller han i en fisk?
Det är en stiliserad utter, som sagt.
Jag blev alldeles lycklig när jag fick se riktiga vilda uttrar i Oregon. Dom låg och plaskade i en bäck i ett naturrreservat, och hade inte den oäkta hälften lurat mig därifrån genom att lova mig en fin bilderbok (eller "fotobok" heter det väl när det är till vuxna) om uttrar när vi kom fram till informationscentret så hade jag stått där än.
Och hur glad blev jag när septembernumret av National Geographic anlände och visade sig innehålla ett fotoreportage (signerat Mattias Klum, för övrigt) om surikater? Mycket glad! Nej, inte ett fotoreportage om små bitar torkad frukt, suckat heter det -- surikat är såna där ökendjur som liknar hermeliner. En sån som Timon i "Lejonkungen", små rackare som reser sig käpprakt upp på bakbenen på ett lustigt vis. (Man kan se dem på www.nationalgeographic.com/ngm/0209 om man vill, och det vill man förstås.) Reportaget är 22 sidor långt, och ändå visar den sista bilden i tidningen, "Final Edit", också en grupp surikater i solnedgången. Under bilden beskrivs hur någon på redaktionen gruffade över att det väl fanns surikater så det räckte i månadens nummer. "Man får aldrig för många surikater!" svarade chefredaktören. Han tycker nog om taxar också.
När man har läst reportaget står det fullkomligt klart varför man ska tycka om surikater. Det är inte bara spolformade och brottsligt söta, de är också bland jordens mest sociala djur. De lever i flockar på uppemot 40 individer, och en del av dem är helt enkelt dagispersonal till professionen: de skyddar och uppfostrar andras ungar medan föräldrarna är ute och skaffar mat. Det verkar strida mot evolutionen att ta hand om andras avkomma, står det i artikeln, men för surikaterna är det ren strategi. Alla tjänar på att leva i en stor grupp -- ju fler som tar hand om valparna, desto bättre mår de och desto snabbare växer de upp till stora starka vuxensurikater. Dessutom vaktar surikater varandra; en klättrar upp på den högsta punkten i landskapet och varnar polarna när det dyker upp fiender.
Surikaterna är förstås inte bara rara. Men även om de emellanåt hemfaller till naturligt brutalt beteende som inte alls passar för mysdjur så tycker jag ändå att surikaterna är mycket bättre än de i mitt tycke överskattade delfinerna, som alla vill simma med och tatuera på sig och ha på sammetsaffischer och högakta för deras intelligens. Intelligens i all ära, men jag gillar sammanhållning och ta hand om valparna också. Man kanske skulle låta tatuera en surikat nu när man inte jobbar i skolan längre? Annars vet man ju hur det skulle bli: "Det där långa platta marsvinet du har på armen, varför står det på bakbenen?". Jag tycker faktiskt om elever också, fast dom sällan är spolformiga. Dom är så uppriktiga.
onsdag 11 mars 2009
Kära läsare ...
... jag skulle vilja utlysa en tävling, vinst oklar men jag kommer väl på något:
Hur tänker Googleannonsgrejen när den slumpar upp botemedel för "Hår Avfall" och "panikångest" utifrån semmeltexten; se förra inlägget?
Hur tänker Googleannonsgrejen när den slumpar upp botemedel för "Hår Avfall" och "panikångest" utifrån semmeltexten; se förra inlägget?
Semmelfascistens klagan (2009)
Sanningen ska väl fram förr eller senare: jag är semmelfascist. Ehuru i andra avseenden liberal och frisinnad är jag i detta avseende rigid och principfast på gränsen till dum i huvet. Semlor ska vara vetedeg med mandelmassa och grädde, punkt slut, och de ska inte serveras på annandag jul utan den tid då det framgår av almanackan att de får finnas till. Allt annat är ett brott mot allt som är heligt.
Nu frågar du dig, kära läsare, möjligen vad jag talar om. Vad för slags semlor avses om det nu inte handlar om mandelmassa och grädde? Jo, det ska jag strax berätta: på samma sätt som smörgåsborden även på i övrigt fullt respektabla ställen numera dignar av discosill (typ barbecuesill, lingonsill och hallonsill) finns det numera discosemlor, och inte alltför få sorter heller. Min arbetsplats har i fikatider hemsökts av såväl citron- som chokladsemlor, och den allra hiskeligaste förteckningen hittade jag i en blogg där den prövade skribenten i ett och samma sammanhang hade sammanträffat med hallon-blåbärssemla, citron-, passion- och pistagesemla, hallon-lakritssemla och chokladsemla med hasselnötscreme. Hallon-lakritssemla – föreställ er en sån. Jag tänker osökt på Phoebe i ”Vänner” när hon smakar på något som Monica har bakat med någon sorts ohyggligt chokladsurrogat: ”Gud i himlen, nu har jag känt smaken av Ondskan!”.
Och dessutom alltså tidpunkten – när det frestas med ”semmelpremiär” och man fortfarande inte har hunnit plocka bort adventsljusstaken känns det liksom bara fel i hela mig. Däremot har jag inte alls samma problem med andra säsongsvaror: jag har alltid tyckt att folk som helst bara äter kräftor i augusti inte låter sig själva vara fullt ut lyckliga. Tänker man närmare på saken är jag egentligen i allmänhet ganska mycket för variation i tillvaron. Snarare tycker jag att det generellt är lite skumt med folk som biter sig fast vid en modell av det goda och därefter slutar se sig om (jag har i och för sig i stort sett alltid samma man, men bortsett från det, då). Jag ser inte poängen i att alltid resa till samma ställe på semestern. Jag provar alltid ”ny smak!” på tuggummi och glass, även om det är Rosor och fotogen. Jag har ingen favoritpizza.
Men varför ligger just semmelfrågan mig så varmt om hjärtat? Är jag en sån som äter semlor bittida och sent, hela långa tiden från fasta till påsk? Alls inte, och det är egentligen det som är märkligast av allt. Jag är en inverterad Ture Sventon: jag äter en endaste semla om året och den ska komma från Vetekatten och det ska vara exakt på fettisdagen. Det är lite varning på det också. Jag är kanske inte riktigt så flexibel och frisinnad som jag vill inbilla mig.
Som ett PS till denna epistel bifogas något som jag har fått berättat för mig och som jag gärna vill ska vara sant. Adolf Fredrik åt som bekant ihjäl sig på semlor – eller, rättare, han dog efter ett slaganfall efter en veritabel brakmiddag som innehöll semlor (eller hetvägg, då). ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin” påstås det ha hetat. Men intill helt nyligen har jag inte vetat om att majestätet avnjöt allt detta just hemkommen från någon sorts sinekur på hälsohem. Det är alltså inte nyttigt med späkelse: man kan dö (efteråt). Detta talar i och för sig för att man skulle utsträcka semmelätandet till större delar av året, för att inte chocka kroppen med omställningen. Men å andra sidan, somligt är som sagt heligt.
Nu frågar du dig, kära läsare, möjligen vad jag talar om. Vad för slags semlor avses om det nu inte handlar om mandelmassa och grädde? Jo, det ska jag strax berätta: på samma sätt som smörgåsborden även på i övrigt fullt respektabla ställen numera dignar av discosill (typ barbecuesill, lingonsill och hallonsill) finns det numera discosemlor, och inte alltför få sorter heller. Min arbetsplats har i fikatider hemsökts av såväl citron- som chokladsemlor, och den allra hiskeligaste förteckningen hittade jag i en blogg där den prövade skribenten i ett och samma sammanhang hade sammanträffat med hallon-blåbärssemla, citron-, passion- och pistagesemla, hallon-lakritssemla och chokladsemla med hasselnötscreme. Hallon-lakritssemla – föreställ er en sån. Jag tänker osökt på Phoebe i ”Vänner” när hon smakar på något som Monica har bakat med någon sorts ohyggligt chokladsurrogat: ”Gud i himlen, nu har jag känt smaken av Ondskan!”.
Och dessutom alltså tidpunkten – när det frestas med ”semmelpremiär” och man fortfarande inte har hunnit plocka bort adventsljusstaken känns det liksom bara fel i hela mig. Däremot har jag inte alls samma problem med andra säsongsvaror: jag har alltid tyckt att folk som helst bara äter kräftor i augusti inte låter sig själva vara fullt ut lyckliga. Tänker man närmare på saken är jag egentligen i allmänhet ganska mycket för variation i tillvaron. Snarare tycker jag att det generellt är lite skumt med folk som biter sig fast vid en modell av det goda och därefter slutar se sig om (jag har i och för sig i stort sett alltid samma man, men bortsett från det, då). Jag ser inte poängen i att alltid resa till samma ställe på semestern. Jag provar alltid ”ny smak!” på tuggummi och glass, även om det är Rosor och fotogen. Jag har ingen favoritpizza.
Men varför ligger just semmelfrågan mig så varmt om hjärtat? Är jag en sån som äter semlor bittida och sent, hela långa tiden från fasta till påsk? Alls inte, och det är egentligen det som är märkligast av allt. Jag är en inverterad Ture Sventon: jag äter en endaste semla om året och den ska komma från Vetekatten och det ska vara exakt på fettisdagen. Det är lite varning på det också. Jag är kanske inte riktigt så flexibel och frisinnad som jag vill inbilla mig.
Som ett PS till denna epistel bifogas något som jag har fått berättat för mig och som jag gärna vill ska vara sant. Adolf Fredrik åt som bekant ihjäl sig på semlor – eller, rättare, han dog efter ett slaganfall efter en veritabel brakmiddag som innehöll semlor (eller hetvägg, då). ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin” påstås det ha hetat. Men intill helt nyligen har jag inte vetat om att majestätet avnjöt allt detta just hemkommen från någon sorts sinekur på hälsohem. Det är alltså inte nyttigt med späkelse: man kan dö (efteråt). Detta talar i och för sig för att man skulle utsträcka semmelätandet till större delar av året, för att inte chocka kroppen med omställningen. Men å andra sidan, somligt är som sagt heligt.
torsdag 5 mars 2009
Är ni förändringsbenägen? (2002)
Hur står det till, är ni förändringsbenägen? Jag hoppas det, för det är något av det viktigaste en människa kan vara förutom rik och vacker. Detta har jag lärt mig hos frisören i en damtidning av den där tjocka blanka stiliga sorten som jag sällan anser mig ha råd med (om jag köpte sådana hela tiden skulle jag inte ha råd att färga håret).
Förändringsbenägenhet som nyckel till lyckans lås var temat i ett stort och pampigt reportage om vad man ska göra "när man har allt men ändå inte mår bra". Det handlade om folk som hade hälsan och jobb och pengar och familj och tro och hopp, stryk det som ej önskas höll jag på att säga -- de hade alltså allt det där som dom säger krävs innan man blir riktigt lycklig. Dessa människors räddning ur tristess och depression var att de var förändringsbenägna och sålunda kapabla att ta det sista lilla trappsteget upp till lyckan.
Så vad gjorde människorna i reportaget för att livet skulle kännas lättare? En bantade tjugofem kilo, en blev bondmora på Gotland och en började en designutbildning i New York. Om detta säger jag inget, alltsammans är under olika omständigheter hedervärda sysselsättningar, men jag blir ändå ängslig: av samma anledning som jag blir ängslig av Jalla! Jalla!, en utmärkt film i vilken jag ändå ser ett underliggande budskap om att man blir impotent och olycklig om man inte byter flickvän med jämna mellanrum, av samma anledning som jag blir ängslig över modereportage som heter "Gör om mig!", av samma anledning som jag blir nervös av Madonna som har haft i stort sett alla typer av mänskliga utseenden som finns utom kines.
Den rådande inställningen är att var och en är sin egen lyckas smed och att lyckan som ska smidas heter konstant förändring. Det är konstigt att det har gått så pass bra för mänskligheten hittills. För det stora flertalet gick livet tills helt nyligen ut på att bli stor och skaffa jobb och familj och sedan i stort sett sträva vidare. Tillvaron är smockfull av människor som har levt sina liv med bara -- "bara" -- den förändring som livet självt har en tendens att leverera i form av årstider, sinnesstämningar, födslar och dödslar och ändå -- "ändå" -- varit lyckliga.
Naturligtvis är det sant att "tiden går och vi med den". Om man blir hispig av tanken på att byta jobb eller fru eller bostad någon enda gång i livet så är det ju inte nyttigt det heller, och det är gott och väl att söka förändring om det är förändring man vill ha. Men det är något oroligt med alla dessa människor som jagar förändring för att det värsta de kan tänka sig är vardagen. Låt dem som vill bryta upp och börja ett nytt liv på designskola i New York, men, snälla tjocka stiliga damtidningar, glöm inte bort att påminna om att ibland räcker det med att sätta upp nya gardiner. Som den lille gossen skrev i skoluppsatsen om sitt besök på bondgården: "Om man jämt hade så roligt så hade man aldrig roligt." Om man alltid gick på designskola i NewYork så gick man aldrig på designskola i New York. Liksom.
(Men nej, jag tycker inte att all förändring är av ondo. Gjorde jag det så skulle jag knappast färga håret, se första stycket.)
Förändringsbenägenhet som nyckel till lyckans lås var temat i ett stort och pampigt reportage om vad man ska göra "när man har allt men ändå inte mår bra". Det handlade om folk som hade hälsan och jobb och pengar och familj och tro och hopp, stryk det som ej önskas höll jag på att säga -- de hade alltså allt det där som dom säger krävs innan man blir riktigt lycklig. Dessa människors räddning ur tristess och depression var att de var förändringsbenägna och sålunda kapabla att ta det sista lilla trappsteget upp till lyckan.
Så vad gjorde människorna i reportaget för att livet skulle kännas lättare? En bantade tjugofem kilo, en blev bondmora på Gotland och en började en designutbildning i New York. Om detta säger jag inget, alltsammans är under olika omständigheter hedervärda sysselsättningar, men jag blir ändå ängslig: av samma anledning som jag blir ängslig av Jalla! Jalla!, en utmärkt film i vilken jag ändå ser ett underliggande budskap om att man blir impotent och olycklig om man inte byter flickvän med jämna mellanrum, av samma anledning som jag blir ängslig över modereportage som heter "Gör om mig!", av samma anledning som jag blir nervös av Madonna som har haft i stort sett alla typer av mänskliga utseenden som finns utom kines.
Den rådande inställningen är att var och en är sin egen lyckas smed och att lyckan som ska smidas heter konstant förändring. Det är konstigt att det har gått så pass bra för mänskligheten hittills. För det stora flertalet gick livet tills helt nyligen ut på att bli stor och skaffa jobb och familj och sedan i stort sett sträva vidare. Tillvaron är smockfull av människor som har levt sina liv med bara -- "bara" -- den förändring som livet självt har en tendens att leverera i form av årstider, sinnesstämningar, födslar och dödslar och ändå -- "ändå" -- varit lyckliga.
Naturligtvis är det sant att "tiden går och vi med den". Om man blir hispig av tanken på att byta jobb eller fru eller bostad någon enda gång i livet så är det ju inte nyttigt det heller, och det är gott och väl att söka förändring om det är förändring man vill ha. Men det är något oroligt med alla dessa människor som jagar förändring för att det värsta de kan tänka sig är vardagen. Låt dem som vill bryta upp och börja ett nytt liv på designskola i New York, men, snälla tjocka stiliga damtidningar, glöm inte bort att påminna om att ibland räcker det med att sätta upp nya gardiner. Som den lille gossen skrev i skoluppsatsen om sitt besök på bondgården: "Om man jämt hade så roligt så hade man aldrig roligt." Om man alltid gick på designskola i NewYork så gick man aldrig på designskola i New York. Liksom.
(Men nej, jag tycker inte att all förändring är av ondo. Gjorde jag det så skulle jag knappast färga håret, se första stycket.)
torsdag 26 februari 2009
Möt barnen på deras nivå men se till att de kommer nånstans också (2008)
Som gammal skolfux om än numera i marginalen gör man med jämna mellanrum avstämning: vad är mest typiskt för skolan just nu? Olika människotyper ger olika svar – datorer, individualisering, höga krav, låga krav – men det mest påtagliga för mig är att skolan, och jag menar att jag fortfarande så att säga är en del av den, inte längre tror på förändring. Skolan vill inte alls omdana människor och göra dem till något annat än vad de var från början – det finns otaliga lärare som gör det, men skolan som institution vågar oftast inte riktigt. Vördnaden för Individens Okränkbarhet kommer emellan.
Kalle, en av dem som jag lärde mig mest av när jag var lärare, gav mig en ögonöppnare vad gäller 90-talets skola: från och med då blev klassresan omöjlig, alltså den sociala förflyttning som gör att man får en annan sorts jobb än sina föräldrar. (När man talar om klassresan handlar det alltid om att komma från ett ”arbetarhem” och bli akademiker, antagligen för att skolan inte har några problem med folk som gör det omvända valet.)
Kalle jobbade mest med de gossar som inte direkt stod törstande vid den bokliga bildningens källa. De hade det inte med sig hemifrån, helt enkelt. När han började sin bana förekom det att en del av dessa gossar med tiden kom att finna en viss glädje i att läsa och skriva på en högre nivå än vad som är omedelbart nödvändigt för överlevnaden, och somliga fick med tiden högre lön än sina föräldrar. Det berodde enligt Kalle på att skolan på den tiden fick låtsas om att folk kan bli något annat än vad de ser ut att vara förutbestämda att bli. (Dessutom hade skolan pondus. Om Kalle sa ”läs Röda rummet” till en sextonåring 1973 så gjorde sextonåringen det. Kalles efterträdare skulle antagligen inte ens komma på idén, men han skulle hur som helst inte heller ha minsta lilla möjlighet att se till att sextonåringen gjorde det. Han kan vädja, tjata eller ”tipsa”, men sextonåringen bestämmer själv, och ingen enda individ har någonsin fått sämre betyg i svenska för att han inte har läst Röda rummet, åtminstone inte i Sverige efter 1995.)
Den förlorade auktoriteten är en sak, men förändringsresignationen är ändå inte en nödvändig konsekvens. Varför ska vi hela tiden förstärka vad vi är istället för att nosa på vad vi kan bli? Barn jobbar utifrån ”sina erfarenheter och kunskaper” från förskoleklass till sista ring. Det handlar alltid om att ”jobba enligt sin egen lärstil”, sällan om att prova en ny. Om Jonna gillar fotboll ska hon göra projekt om fotboll. Man förutsätts ha nått sin fulla potential vid sex års ålder och sen ska man tillbringa 9 + 3 år med att polera på detta perfekta jag. Vi tror inte på att också nutidens Emil i Lönneberga en dag kan bli kommunalnämndens ordförande. Precis som någon vis man har sagt: om Harry Martinson hade gått i skolan i dag hade han fått sitta i tolv år och skriva ”Så känns det att vara sockenbarn”.
Å andra sidan är det inte bara skolan: Sverige i dag tror att allt slutar med här och nu (”det kan inte vara annorlunda, för så är det, för på något annat sätt kan det inte vara”). Vi har den skola vi väljer att ha och den är på många sätt bättre än sitt rykte, men ibland kan jag tycka att det vore klädsamt om vi ville rycka upp oss och låta den få bli lite annorlunda. Alla de hjältar som snart ska släpa sig till första lektionen med en väska full av de prov de rättade till 04:45 i natt förtjänar en mer lättandad livsluft och mer framtidstro. Och det gör de som har skrivit proven också.
Kalle, en av dem som jag lärde mig mest av när jag var lärare, gav mig en ögonöppnare vad gäller 90-talets skola: från och med då blev klassresan omöjlig, alltså den sociala förflyttning som gör att man får en annan sorts jobb än sina föräldrar. (När man talar om klassresan handlar det alltid om att komma från ett ”arbetarhem” och bli akademiker, antagligen för att skolan inte har några problem med folk som gör det omvända valet.)
Kalle jobbade mest med de gossar som inte direkt stod törstande vid den bokliga bildningens källa. De hade det inte med sig hemifrån, helt enkelt. När han började sin bana förekom det att en del av dessa gossar med tiden kom att finna en viss glädje i att läsa och skriva på en högre nivå än vad som är omedelbart nödvändigt för överlevnaden, och somliga fick med tiden högre lön än sina föräldrar. Det berodde enligt Kalle på att skolan på den tiden fick låtsas om att folk kan bli något annat än vad de ser ut att vara förutbestämda att bli. (Dessutom hade skolan pondus. Om Kalle sa ”läs Röda rummet” till en sextonåring 1973 så gjorde sextonåringen det. Kalles efterträdare skulle antagligen inte ens komma på idén, men han skulle hur som helst inte heller ha minsta lilla möjlighet att se till att sextonåringen gjorde det. Han kan vädja, tjata eller ”tipsa”, men sextonåringen bestämmer själv, och ingen enda individ har någonsin fått sämre betyg i svenska för att han inte har läst Röda rummet, åtminstone inte i Sverige efter 1995.)
Den förlorade auktoriteten är en sak, men förändringsresignationen är ändå inte en nödvändig konsekvens. Varför ska vi hela tiden förstärka vad vi är istället för att nosa på vad vi kan bli? Barn jobbar utifrån ”sina erfarenheter och kunskaper” från förskoleklass till sista ring. Det handlar alltid om att ”jobba enligt sin egen lärstil”, sällan om att prova en ny. Om Jonna gillar fotboll ska hon göra projekt om fotboll. Man förutsätts ha nått sin fulla potential vid sex års ålder och sen ska man tillbringa 9 + 3 år med att polera på detta perfekta jag. Vi tror inte på att också nutidens Emil i Lönneberga en dag kan bli kommunalnämndens ordförande. Precis som någon vis man har sagt: om Harry Martinson hade gått i skolan i dag hade han fått sitta i tolv år och skriva ”Så känns det att vara sockenbarn”.
Å andra sidan är det inte bara skolan: Sverige i dag tror att allt slutar med här och nu (”det kan inte vara annorlunda, för så är det, för på något annat sätt kan det inte vara”). Vi har den skola vi väljer att ha och den är på många sätt bättre än sitt rykte, men ibland kan jag tycka att det vore klädsamt om vi ville rycka upp oss och låta den få bli lite annorlunda. Alla de hjältar som snart ska släpa sig till första lektionen med en väska full av de prov de rättade till 04:45 i natt förtjänar en mer lättandad livsluft och mer framtidstro. Och det gör de som har skrivit proven också.
tisdag 17 februari 2009
Gordon, Postis, Space-Kadetten och dom andra (2000)
Det är fullt möjligt att bli alldeles betuttad i döda ting. Kanske är det ett cyniskt konstaterande, ungefär som att ”den som påstår att man inte kan shoppa sig lycklig vet bara inte till vilka affärer man ska gå”, men det är likafullt sant. Min första mp3-spelare, det lilla högteknologiska tändsticksplån som ersatte den tämligen värdelösa apparatus som kallas cd-freestyle, kunde jag i början sitta och bara titta på som om vi vore ihop. Min senaste ickebiologiska kärlek är mina föräldrars nya bil. Det är lite som med den oäkta hälften 1998: jag visste inte att det kunde kännas så.
Precis som många människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet är jag något av en animist när det kommer till bilar. Jag tror att de har en själ och döper alla bilar jag känner (se där, bara; det verbet slank med innan jag hann reflektera över det). Kamraten S:s förra bil hette Postis, en förkortning av det varken särskilt spirituella eller vitsiga Postbilen, helt enkelt eftersom den var liten och aggressivt gallgul och precis lik forna tiders posttjorv minus logotypen. Hennes nya kärra namnade jag Gordon på sex och en halv sekund. Färgen ser grön ut men heter ”gekko”, och den populärkulturellt bevandrade upptäcker omedelbart den subtila Wall Street-vitsen.
I garaget i lanthemmet bor Lilla Blå, helt irrationellt döpt efter sagoelefanten med samma namn och egentligen inte av nån annan anledning än att den är liten och blå. Före Lilla Blå hade vi Rock’n’roll-SAAB:en som fick sitt namn framförallt eftersom jag aldrig vare sig förr eller senare har sett, ägt eller ens bara färdats i ett fordon med mindre sex appeal och rock’n’rollfaktor. Innan Rock’n’roll-SAAB:en hade den oäkta hälften en rad osorterade tjänstebilar som helt saknade charm och personlighet (å andra sidan startade de oftast). Själv förvaltade jag Space-Kadetten, min längsta bilrelation, ett fordon som hade så pass mycket charm att det nästan blev övermäktigt emellanåt. Vår sista långresa tillsammans gick till Bohuslän – på tillbakavägen kom vi i alla fall så nära hem som Askersund innan Space-Kadetten bröt samman i ett moln av rök. Det berodde inte direkt på att vi sprängde någon fartgräns: när man trampade gasen i botten så att plåten böljade på utsidan kunde man pressa upp den i nästan 120 och på den tiden vande man sig helt enkelt av med omkörningar om det inte handlade om hölass, företrädesvis hästdragna.
Men så träffade jag som sagt den här nya. Min känsla för det passande förbjuder mig att i denna text avslöja vilken sort det handlar om, men jag har i alla fall aldrig varit med om något så fantastiskt. Den är automatväxlad, något som jag mobbade min far för ända tills jag faktiskt provade att köra den. Den har tusen finesser och slår på vindrutetorkarna själv när det regnar och kan i stort sett fickparkera för egen maskin, åtminstone är jag säker på att den skulle klara det bättre än många bilförare jag känner. Den är sobert bronsfärgad, smidig som en katt och tyst som en frostnatt i Junosuando. Kan man åka länsbuss kan man köra denna bil; jag har svårt att se att det egentligen måste krävas körkort.
Det finns dock ett, ett enda, problem med den, och det är väl ytterst märkligt att sånt aldrig tas upp i motorbilagorna eller på Top Gear: jag vet inte vad den heter. Det märks liksom inte. Den har ännu inte presenterat sig. Jag tror att det är en han, men helt säker är jag inte ens på det. Säga vad man vill men det är väldigt komplicerat, det här med bilar.
Precis som många människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet är jag något av en animist när det kommer till bilar. Jag tror att de har en själ och döper alla bilar jag känner (se där, bara; det verbet slank med innan jag hann reflektera över det). Kamraten S:s förra bil hette Postis, en förkortning av det varken särskilt spirituella eller vitsiga Postbilen, helt enkelt eftersom den var liten och aggressivt gallgul och precis lik forna tiders posttjorv minus logotypen. Hennes nya kärra namnade jag Gordon på sex och en halv sekund. Färgen ser grön ut men heter ”gekko”, och den populärkulturellt bevandrade upptäcker omedelbart den subtila Wall Street-vitsen.
I garaget i lanthemmet bor Lilla Blå, helt irrationellt döpt efter sagoelefanten med samma namn och egentligen inte av nån annan anledning än att den är liten och blå. Före Lilla Blå hade vi Rock’n’roll-SAAB:en som fick sitt namn framförallt eftersom jag aldrig vare sig förr eller senare har sett, ägt eller ens bara färdats i ett fordon med mindre sex appeal och rock’n’rollfaktor. Innan Rock’n’roll-SAAB:en hade den oäkta hälften en rad osorterade tjänstebilar som helt saknade charm och personlighet (å andra sidan startade de oftast). Själv förvaltade jag Space-Kadetten, min längsta bilrelation, ett fordon som hade så pass mycket charm att det nästan blev övermäktigt emellanåt. Vår sista långresa tillsammans gick till Bohuslän – på tillbakavägen kom vi i alla fall så nära hem som Askersund innan Space-Kadetten bröt samman i ett moln av rök. Det berodde inte direkt på att vi sprängde någon fartgräns: när man trampade gasen i botten så att plåten böljade på utsidan kunde man pressa upp den i nästan 120 och på den tiden vande man sig helt enkelt av med omkörningar om det inte handlade om hölass, företrädesvis hästdragna.
Men så träffade jag som sagt den här nya. Min känsla för det passande förbjuder mig att i denna text avslöja vilken sort det handlar om, men jag har i alla fall aldrig varit med om något så fantastiskt. Den är automatväxlad, något som jag mobbade min far för ända tills jag faktiskt provade att köra den. Den har tusen finesser och slår på vindrutetorkarna själv när det regnar och kan i stort sett fickparkera för egen maskin, åtminstone är jag säker på att den skulle klara det bättre än många bilförare jag känner. Den är sobert bronsfärgad, smidig som en katt och tyst som en frostnatt i Junosuando. Kan man åka länsbuss kan man köra denna bil; jag har svårt att se att det egentligen måste krävas körkort.
Det finns dock ett, ett enda, problem med den, och det är väl ytterst märkligt att sånt aldrig tas upp i motorbilagorna eller på Top Gear: jag vet inte vad den heter. Det märks liksom inte. Den har ännu inte presenterat sig. Jag tror att det är en han, men helt säker är jag inte ens på det. Säga vad man vill men det är väldigt komplicerat, det här med bilar.
torsdag 12 februari 2009
Tänk hästar - eller nåt (2002)
Jag genomgick en kort period av grubbel och vånda för lite sen. Jo, det händer emellanåt, man är ju trots sitt glättiga yttre i stort sett mänsklig. Det var inget existentiellt utan bara lite vinterbetingat ältande av hur destruktiv man är med sin ävlan, ynkliga självkänsla, misstänksamhet, ja, ni vet. Det gick över. Det retliga var att en medmänniska innan dess fick tillfälle att citera mig för mig själv. Sådant är alltid otrevligt.
- Du kör ju jämt med ditt "tänk hästar, inte zebror", sa medmänniskan. Varför gnäller du när jag tänker "zebror" trots att du själv går runt och tänker "brontosaurusar"?
Denna zoologiska observation tarvar eventuellt en förklaring. En gång hörde jag en läkare säga att "när du hör ljudet av hovar: tänk hästar, inte zebror". Det betydde i sammanhanget ungefär att om du känner dig lite hängig en dag så är det mer sannolikt att det är förkylning än att det är ebolavirus, så lägg inte ner för mycket tid på att gruva dig över den där ebolan.
Jag snodde uttrycket och lät det bli mitt sätt att säga "oroa dig inte för sådant som är osannolikt och ta inte ut skit i förväg". Det går att applicera på allt. Om tjejen i kassan är tvär mot dig beror det snarare på hennes restskatt/gallsten än på dig. Om chefen inte svarar på ett mail är det troligare att vederbörande glömde än att det är första vinken om att du kommer att få sparken - etcetera. Den långsökta negativa förklaringen är sällan den sanna, men det är enligt en outgrundlig universalprincip lättare att bygga upp en skräckvision eller reta upp sig än att inse den totalt harmlösa sanningen. Om det finns människor som har en medfödd tendens att tolka allt till det positiva, sådana som hör ljudet av hovar och tänker att här kommer det nog någon ridande för att ge mig serafimerorden och Percy Barneviks pension, så finns de i alla fall bara utanför min bekantskapskrets.
Om häst/zebraprinipens förträfflighet är jag fast förvissad, och jag tycker (tydligen) om att slå folk i huvudet med mitt lilla talesätt.
- Glöm inte det: när du hör hovar ... säger jag allvarsamt men uppmuntrande och ser dem stadigt i vitögat.
Jag kände mig nöjd med detta. Tills nyss, då ovan nämnda medmänniska kom och påstod att när jag hör hovar så tänker jag inte bara "zebror" utan "brontosaurusar", vilket alltså - förklaring för de mindre metaforiskt lagda - betydde ungefär "med vilken rätt säger du 'upp med hakan', gamla dysterkvist?". Det kändes så pass kymigt att jag ruskade på mig och klev ur min självömkan. Och jag fann mig snabbt, för jag är bra på att lägga citat på minnet även om det inte handlar om ljudet av hovar.
-"Du ska göra som jag säger och inte som jag gör", sa jag.
Där tyckte jag att jag klarade mig fint.
- Du kör ju jämt med ditt "tänk hästar, inte zebror", sa medmänniskan. Varför gnäller du när jag tänker "zebror" trots att du själv går runt och tänker "brontosaurusar"?
Denna zoologiska observation tarvar eventuellt en förklaring. En gång hörde jag en läkare säga att "när du hör ljudet av hovar: tänk hästar, inte zebror". Det betydde i sammanhanget ungefär att om du känner dig lite hängig en dag så är det mer sannolikt att det är förkylning än att det är ebolavirus, så lägg inte ner för mycket tid på att gruva dig över den där ebolan.
Jag snodde uttrycket och lät det bli mitt sätt att säga "oroa dig inte för sådant som är osannolikt och ta inte ut skit i förväg". Det går att applicera på allt. Om tjejen i kassan är tvär mot dig beror det snarare på hennes restskatt/gallsten än på dig. Om chefen inte svarar på ett mail är det troligare att vederbörande glömde än att det är första vinken om att du kommer att få sparken - etcetera. Den långsökta negativa förklaringen är sällan den sanna, men det är enligt en outgrundlig universalprincip lättare att bygga upp en skräckvision eller reta upp sig än att inse den totalt harmlösa sanningen. Om det finns människor som har en medfödd tendens att tolka allt till det positiva, sådana som hör ljudet av hovar och tänker att här kommer det nog någon ridande för att ge mig serafimerorden och Percy Barneviks pension, så finns de i alla fall bara utanför min bekantskapskrets.
Om häst/zebraprinipens förträfflighet är jag fast förvissad, och jag tycker (tydligen) om att slå folk i huvudet med mitt lilla talesätt.
- Glöm inte det: när du hör hovar ... säger jag allvarsamt men uppmuntrande och ser dem stadigt i vitögat.
Jag kände mig nöjd med detta. Tills nyss, då ovan nämnda medmänniska kom och påstod att när jag hör hovar så tänker jag inte bara "zebror" utan "brontosaurusar", vilket alltså - förklaring för de mindre metaforiskt lagda - betydde ungefär "med vilken rätt säger du 'upp med hakan', gamla dysterkvist?". Det kändes så pass kymigt att jag ruskade på mig och klev ur min självömkan. Och jag fann mig snabbt, för jag är bra på att lägga citat på minnet även om det inte handlar om ljudet av hovar.
-"Du ska göra som jag säger och inte som jag gör", sa jag.
Där tyckte jag att jag klarade mig fint.
torsdag 5 februari 2009
Var barn ska vara och inte (2008)
Var barn ska vara och inte vara är en fråga som vid varje given tidpunkt engagerar nationen så att densamma håller på att gå upp i limningen. Barn är nämligen något som man kan ha åsikter om på det sättet – det kan hända att det finns massor av folk som har åsikter om i vilka miljöer man vill se eller slippa till exempel pensionärer och smålänningar, men de uttrycker sig inte lika ofta i pressen.
Svenska Dagbladet har haft en sommarserie om ”Asfaltbarn”, och av den kan man lära sig mycket. Bland annat att folk ljuger när de svarar på enkäter: ja, jag kan faktiskt inte tänka mig annat när 87 % svarar att de inte vill kunna boka barnfri plats på tåg och flyg. Jag är inte en sån som påstår att jag ”tycker om barn” sådär rätt ut i luften, men jag älskar människor och barn är små människor och alltså, rent logiskt, älskar jag barn. Däremot tycker jag inte att det kränker deras medborgerliga rättigheter om det skulle kunna vara möjligt för den som till exempel är på affärsresa, eller har sorg och har nerverna på utsidan, eller har tinnitus, att kunna gardera sig mot att bli sittande vid ett gallskrikande spädbarn på en sextimmarsflygning. Jag tycker att det är en strålande idé. Men det är inte helt okej att tycka det.
Däremot är det helt i sin ordning att tycka att mammor med barn inte ska vara på caféer eftersom det är roligare för barnen att vara i lekparken. Detta är en inte alldeles ovanlig lunchrumsåsikt, men den är enligt min ringa mening ganska konstig. Jag tycker ungar får vara med på café (givet att det finns plats för deras gigantiska Urban Jungle-farkoster). För det första är barnen till de mammor som sitter på café oftast så små att de inte märker om de är på café eller i parken eller på regalskeppet Vasa. För det andra tycks debattörerna utgå från att bebismammorna sitter på café tolv timmar om dan och inte bara när debattörerna ser dem. Med samma logik bör inte sotare sitta på café för de bör vara ute och sota. Folk talar spydigt om lattemorsor – i så fall finns det ju också lattemäklare och lattelärare, men dem ids ingen vara spydig mot.
En annan evig stötesten är barns vara eller icke vara med på bröllop och liknande stora kalas. Där tycker jag definitivt nej (men om man tycker ”ja” så bör man ta höjd för det vid bordsplaceringen; jag vet en som tillbringade nästan två timmar av en bröllopsmiddag ensam som ett fyrtorn vid sitt bord eftersom samtliga övriga vid det bordet hade knähöga knattar som skulle matas, nattas och snytas strax före kaffet). Knähögt folk – folk upp till nånstans i höjd med konfirmationsåldern, ärligt talat – har helt enkelt roligare annorstädes än på halvdagslånga vuxenkalas (och de vuxna har roligare utan dem, Men Det Får Man Inte Säga).
Slutligen såg jag en totalt fascinerande fråga i en etikettspalt häromsistens. Det var en barnlös vuxen kvinna som frågade om det var dålig stil av henne att säga ifrån till det par i kamratkretsen som liksom tvångsrekryterade henne som barnvakt. Hon blev inte tillfrågad, ungen levererades bara när de visste att hon ändå var hemma. Ett inlägg i debatten som följde var att kvinnan ifråga var avrundat till ett egoistiskt svin: ”det går ju an att svära sig fri nu, men du får se hur roligt det är att vara ensam på ålderns höst”.
Det är något av det dummaste jag har läst i år. Men det är ju nu så en gång för alla att om man bara lyckas förmedla att man älskar barn så gör det inget om det märks att man inte respekterar vuxna. Det är intressant, det där.
Svenska Dagbladet har haft en sommarserie om ”Asfaltbarn”, och av den kan man lära sig mycket. Bland annat att folk ljuger när de svarar på enkäter: ja, jag kan faktiskt inte tänka mig annat när 87 % svarar att de inte vill kunna boka barnfri plats på tåg och flyg. Jag är inte en sån som påstår att jag ”tycker om barn” sådär rätt ut i luften, men jag älskar människor och barn är små människor och alltså, rent logiskt, älskar jag barn. Däremot tycker jag inte att det kränker deras medborgerliga rättigheter om det skulle kunna vara möjligt för den som till exempel är på affärsresa, eller har sorg och har nerverna på utsidan, eller har tinnitus, att kunna gardera sig mot att bli sittande vid ett gallskrikande spädbarn på en sextimmarsflygning. Jag tycker att det är en strålande idé. Men det är inte helt okej att tycka det.
Däremot är det helt i sin ordning att tycka att mammor med barn inte ska vara på caféer eftersom det är roligare för barnen att vara i lekparken. Detta är en inte alldeles ovanlig lunchrumsåsikt, men den är enligt min ringa mening ganska konstig. Jag tycker ungar får vara med på café (givet att det finns plats för deras gigantiska Urban Jungle-farkoster). För det första är barnen till de mammor som sitter på café oftast så små att de inte märker om de är på café eller i parken eller på regalskeppet Vasa. För det andra tycks debattörerna utgå från att bebismammorna sitter på café tolv timmar om dan och inte bara när debattörerna ser dem. Med samma logik bör inte sotare sitta på café för de bör vara ute och sota. Folk talar spydigt om lattemorsor – i så fall finns det ju också lattemäklare och lattelärare, men dem ids ingen vara spydig mot.
En annan evig stötesten är barns vara eller icke vara med på bröllop och liknande stora kalas. Där tycker jag definitivt nej (men om man tycker ”ja” så bör man ta höjd för det vid bordsplaceringen; jag vet en som tillbringade nästan två timmar av en bröllopsmiddag ensam som ett fyrtorn vid sitt bord eftersom samtliga övriga vid det bordet hade knähöga knattar som skulle matas, nattas och snytas strax före kaffet). Knähögt folk – folk upp till nånstans i höjd med konfirmationsåldern, ärligt talat – har helt enkelt roligare annorstädes än på halvdagslånga vuxenkalas (och de vuxna har roligare utan dem, Men Det Får Man Inte Säga).
Slutligen såg jag en totalt fascinerande fråga i en etikettspalt häromsistens. Det var en barnlös vuxen kvinna som frågade om det var dålig stil av henne att säga ifrån till det par i kamratkretsen som liksom tvångsrekryterade henne som barnvakt. Hon blev inte tillfrågad, ungen levererades bara när de visste att hon ändå var hemma. Ett inlägg i debatten som följde var att kvinnan ifråga var avrundat till ett egoistiskt svin: ”det går ju an att svära sig fri nu, men du får se hur roligt det är att vara ensam på ålderns höst”.
Det är något av det dummaste jag har läst i år. Men det är ju nu så en gång för alla att om man bara lyckas förmedla att man älskar barn så gör det inget om det märks att man inte respekterar vuxna. Det är intressant, det där.
torsdag 29 januari 2009
Angående apatiska hundar (2008)
– Och där ligger du apatisk i alla fall, du otacksamme, sa den oäkta hälften och bligade på den svarta pälsbollen inne i holken.
Två bruna knappögon på halvljus blinkade slött tillbaka. ”Apatisk för dej, va”, sa dom. ”Du vet inte hur det är när en tax är väldigt trött.”
På sistone har vi diskuterat djurskyddslagarna hemmavid. Vi är i princip för dem (även om kåsörtaxen anser dem tandlösa eftersom de inte stipulerar lagstadgad och hög veckoranson av Schmackos, en sorts pressade remsor gjorda av gudvetvad men som kåsörtaxen skulle kunna gå genom eld för). Men man kan ställa sig frågor, det kan man. Nu senast bestämdes det att hundar inte får vara ensamma mer än ett visst antal timmar om dagen, och det är ju i och för sig helt korrekt – fast man trodde kanske att det var tillåtet att använda sitt sunda förnuft till och med innan det stod i lagen, och man kan ju fråga sig om det inte i så fall också borde lagstiftas om hundars rätt till motion. Bor man i Stôckhôlm ser man alltför många jyckar som mest används för att stärka ägarens s.k. image, såväl puffiga minisoffkuddar som mest åker handväska som vapenattrapper med nithalsband som mest står och hänger på Sergels torg.
Direkt fel är det ju alltså inte, detta med regler för djurhållning inklusive lagen om hunds rätt till sällskap. Men när den skulle säljas in till allmänheten blev det för mycket brösttoner. Man kunde läsa artiklar om hur man hade studerat ensamma hundar via webbkamera, och det kändes liksom lite för moralistiskt. ”Ensamma hundar ligger apatiska under stora delar av dagen” stod det och så lades texten ut kring det, och jag skulle vilja påstå att hundar generellt ligger apatiska under stora delar av dagen. Men man säger normalt sett inte så, man säger att de vilar för det är det de gör och det de måste. Alla hundar jag har känt har verkligen förstått att uppskatta och njuta av sin vila, vilket givetvis också i förlängningen gör att en genomsnittlig gråhund är klipskare än en genomsnittlig börsmäklare eller investmentbankir.
Kåsörtaxen har en transportbur i plast, och familjevokabulären är alltså ”holken” för det ser lite ut som en sån. Det var den oäktes snilledrag att skaffa den när kåsörtaxen var ny. ”Han måste ha ett bo som han alltid har med sig”, sa han, ”för det skulle jag vilja ha om jag var han” (kom sen inte och säg att vi saknar empati med faunan även om vi ibland är skeptiska till juridikens argumentation). Precis så har det blivit: ”Här har man alltid med sig”, sjunger dom i Fem myror, och det har kåsörtaxen i allra högsta grad. På tåg, i bil, i lanthemmet, hemma i stan. Han älskar denna holk. Hans holk är hans borg, och där tillbringar han också stora delar av sin dygnsvila, och dygnsvilan är tämligen lång eftersom han är en hund.
Även när vi är hemma hos honom om dagarna så ligger han alltså, om man vill se det så, apatisk. Ibland ligger han på rygg med alla fyra tassarna i vädret och snarkar så det skallrar i holkväggarna. Ibland är han en stillsamt snusande pälsboll. Ibland ligger han på sidan med svansen eller sin långa kran ut genom öppningen. Och om vi skramlar med kopplet studsar han upp som en guttaperka och så går vi två timmar i skogen och när vi kommer hem går han gärna och knyter sig en stund igen. Sens moral: man kan inte lämna en hund lika länge som en kaktus, men man behöver inte försöka skrämma populasen med ”apatisk”. En tax, jag menar hund, behöver sin sömn.
Två bruna knappögon på halvljus blinkade slött tillbaka. ”Apatisk för dej, va”, sa dom. ”Du vet inte hur det är när en tax är väldigt trött.”
På sistone har vi diskuterat djurskyddslagarna hemmavid. Vi är i princip för dem (även om kåsörtaxen anser dem tandlösa eftersom de inte stipulerar lagstadgad och hög veckoranson av Schmackos, en sorts pressade remsor gjorda av gudvetvad men som kåsörtaxen skulle kunna gå genom eld för). Men man kan ställa sig frågor, det kan man. Nu senast bestämdes det att hundar inte får vara ensamma mer än ett visst antal timmar om dagen, och det är ju i och för sig helt korrekt – fast man trodde kanske att det var tillåtet att använda sitt sunda förnuft till och med innan det stod i lagen, och man kan ju fråga sig om det inte i så fall också borde lagstiftas om hundars rätt till motion. Bor man i Stôckhôlm ser man alltför många jyckar som mest används för att stärka ägarens s.k. image, såväl puffiga minisoffkuddar som mest åker handväska som vapenattrapper med nithalsband som mest står och hänger på Sergels torg.
Direkt fel är det ju alltså inte, detta med regler för djurhållning inklusive lagen om hunds rätt till sällskap. Men när den skulle säljas in till allmänheten blev det för mycket brösttoner. Man kunde läsa artiklar om hur man hade studerat ensamma hundar via webbkamera, och det kändes liksom lite för moralistiskt. ”Ensamma hundar ligger apatiska under stora delar av dagen” stod det och så lades texten ut kring det, och jag skulle vilja påstå att hundar generellt ligger apatiska under stora delar av dagen. Men man säger normalt sett inte så, man säger att de vilar för det är det de gör och det de måste. Alla hundar jag har känt har verkligen förstått att uppskatta och njuta av sin vila, vilket givetvis också i förlängningen gör att en genomsnittlig gråhund är klipskare än en genomsnittlig börsmäklare eller investmentbankir.
Kåsörtaxen har en transportbur i plast, och familjevokabulären är alltså ”holken” för det ser lite ut som en sån. Det var den oäktes snilledrag att skaffa den när kåsörtaxen var ny. ”Han måste ha ett bo som han alltid har med sig”, sa han, ”för det skulle jag vilja ha om jag var han” (kom sen inte och säg att vi saknar empati med faunan även om vi ibland är skeptiska till juridikens argumentation). Precis så har det blivit: ”Här har man alltid med sig”, sjunger dom i Fem myror, och det har kåsörtaxen i allra högsta grad. På tåg, i bil, i lanthemmet, hemma i stan. Han älskar denna holk. Hans holk är hans borg, och där tillbringar han också stora delar av sin dygnsvila, och dygnsvilan är tämligen lång eftersom han är en hund.
Även när vi är hemma hos honom om dagarna så ligger han alltså, om man vill se det så, apatisk. Ibland ligger han på rygg med alla fyra tassarna i vädret och snarkar så det skallrar i holkväggarna. Ibland är han en stillsamt snusande pälsboll. Ibland ligger han på sidan med svansen eller sin långa kran ut genom öppningen. Och om vi skramlar med kopplet studsar han upp som en guttaperka och så går vi två timmar i skogen och när vi kommer hem går han gärna och knyter sig en stund igen. Sens moral: man kan inte lämna en hund lika länge som en kaktus, men man behöver inte försöka skrämma populasen med ”apatisk”. En tax, jag menar hund, behöver sin sömn.
onsdag 21 januari 2009
Nationella alkoholneuroser (olika) (2008)
Det är klart att man dricker vin när man är i Paris.
Så skulle man kunna inleda den här texten – om man inte under 22 års aktiv tjänst som krönikör hade fått ett och annat läsarbrev som styr upp en angående vad man får och inte får skriva i tidningen. Man har bland annat lärt sig att alkohol bör behandlas med bildliga silkesvantar. ”Vissa människor, som ärligt och rättframt har svarat på alla frågor i Folkhälsoinstitutets samtliga tester och räknat sina poäng och konstaterat att de inte har alkoholproblem, kan när de är en vecka i Paris, tycka om att dricka ett eller två glas vin – men det betyder inte att alla ska göra det eller att dessa vissa människor inte har den yttersta respekt för människor som har alkoholproblem och alla deras anhöriga” – ungefär så tror jag att man skulle kunna skriva och kunna vinna acceptans hos de flesta, men det skulle fortfarande finnas de som tycker att det bästa är att inte alls skriva om alkohol.
Denna kärnsvenska nervositet i alkoholfrågor stötte jag på när jag nämnde för en halvbekant att vi alltså ska till Paris en vecka för att försöka jaga fram lite livslust så här halvvägs in i de långa kalsongernas natt. ”Å, Paris!” sa hon. ”Promenera, äta god mat, dricka vin …” Sen avbröt hon sig och tittade skyggt och politiskt korrekt på mig under lugg. ”Ja, alltså, jag menar att man kan ju dricka nåt glas om man vill … om man dricker vin alls … menar jag.” Att hon blev besvärad gjorde att jag liksom började överkompensera och kände mig tvungen att försäkra henne om att här skulle min själ drickas vin tills det började läcka ur öronen (något som jag inte alls vet om jag kommer att kunna leva upp till). Hennes oro handlade alltså om att det plötsligt kom för henne att jag, för allt var hon visste, kunde vara fanatisk nykterhetstillskyndare eller ha någon annan typ av komplext förhållande till sprit. Eftersom hon var svensk är hon hårdkodad att alltid tänka den tanken, men denna gång kom den alltså två sekunder för sent och först efter att hon hade talat.
Men den tanken, att man så att säga måste linda in spriten, är inte lika allestädes närvarande i övriga världen. Efter Parisvindiskussionen kom jag att tänka på två sidor jag har rivit ut ur en engelsk damtidning. Jag har tänkt skriva om dessa sidor när jag hittar en bra ingång på dem, och – voila. Den ena är en ”promotionartikel”, alltså lömsk textreklam, med rubriken Wonder Woman: ”När man ständigt går på högvarv är det inget fel i att belöna sig själv för allt hårt arbete man lägger ner. Och när belöningen är det dagliga kvällsglaset av nåt välkylt kan det heller aldrig bli helt fel med vin från XXX” (och sen ska man alltså tävla om att bli ”Superkvinna 2008” hos detta vinhus). I den andra texten jag har sparat är det chefredaktören som i en lätt och ledig ton kåserar om nyårslöften och hur hon ett år lovade att avstå sin dagliga dry martini men sedan insåg att livet måste ha sina guldkanter.
Tänk er en (kvinnlig) svensk skribent som i en bisats berättar om sin dagliga slurk starksprit – hur många timmar till tror ni hon skulle få tillbringa på sin chefredaktörsstol? Och föreställ er en helt neutral, alltså inte modernt provocerande, annons som menar att det är normalt och rekommendabelt att dricka vin varje kväll för att stå ut med vardagen … Säga vad man vill, men i ett land där sådant rasslar ur pressarna utan att det blir folkstorm has det åtminstone inte samma sorts alkoholneuros som vi har i Sverige. Kan det liksom inte bara vara lagom nånstans?
Så skulle man kunna inleda den här texten – om man inte under 22 års aktiv tjänst som krönikör hade fått ett och annat läsarbrev som styr upp en angående vad man får och inte får skriva i tidningen. Man har bland annat lärt sig att alkohol bör behandlas med bildliga silkesvantar. ”Vissa människor, som ärligt och rättframt har svarat på alla frågor i Folkhälsoinstitutets samtliga tester och räknat sina poäng och konstaterat att de inte har alkoholproblem, kan när de är en vecka i Paris, tycka om att dricka ett eller två glas vin – men det betyder inte att alla ska göra det eller att dessa vissa människor inte har den yttersta respekt för människor som har alkoholproblem och alla deras anhöriga” – ungefär så tror jag att man skulle kunna skriva och kunna vinna acceptans hos de flesta, men det skulle fortfarande finnas de som tycker att det bästa är att inte alls skriva om alkohol.
Denna kärnsvenska nervositet i alkoholfrågor stötte jag på när jag nämnde för en halvbekant att vi alltså ska till Paris en vecka för att försöka jaga fram lite livslust så här halvvägs in i de långa kalsongernas natt. ”Å, Paris!” sa hon. ”Promenera, äta god mat, dricka vin …” Sen avbröt hon sig och tittade skyggt och politiskt korrekt på mig under lugg. ”Ja, alltså, jag menar att man kan ju dricka nåt glas om man vill … om man dricker vin alls … menar jag.” Att hon blev besvärad gjorde att jag liksom började överkompensera och kände mig tvungen att försäkra henne om att här skulle min själ drickas vin tills det började läcka ur öronen (något som jag inte alls vet om jag kommer att kunna leva upp till). Hennes oro handlade alltså om att det plötsligt kom för henne att jag, för allt var hon visste, kunde vara fanatisk nykterhetstillskyndare eller ha någon annan typ av komplext förhållande till sprit. Eftersom hon var svensk är hon hårdkodad att alltid tänka den tanken, men denna gång kom den alltså två sekunder för sent och först efter att hon hade talat.
Men den tanken, att man så att säga måste linda in spriten, är inte lika allestädes närvarande i övriga världen. Efter Parisvindiskussionen kom jag att tänka på två sidor jag har rivit ut ur en engelsk damtidning. Jag har tänkt skriva om dessa sidor när jag hittar en bra ingång på dem, och – voila. Den ena är en ”promotionartikel”, alltså lömsk textreklam, med rubriken Wonder Woman: ”När man ständigt går på högvarv är det inget fel i att belöna sig själv för allt hårt arbete man lägger ner. Och när belöningen är det dagliga kvällsglaset av nåt välkylt kan det heller aldrig bli helt fel med vin från XXX” (och sen ska man alltså tävla om att bli ”Superkvinna 2008” hos detta vinhus). I den andra texten jag har sparat är det chefredaktören som i en lätt och ledig ton kåserar om nyårslöften och hur hon ett år lovade att avstå sin dagliga dry martini men sedan insåg att livet måste ha sina guldkanter.
Tänk er en (kvinnlig) svensk skribent som i en bisats berättar om sin dagliga slurk starksprit – hur många timmar till tror ni hon skulle få tillbringa på sin chefredaktörsstol? Och föreställ er en helt neutral, alltså inte modernt provocerande, annons som menar att det är normalt och rekommendabelt att dricka vin varje kväll för att stå ut med vardagen … Säga vad man vill, men i ett land där sådant rasslar ur pressarna utan att det blir folkstorm has det åtminstone inte samma sorts alkoholneuros som vi har i Sverige. Kan det liksom inte bara vara lagom nånstans?
onsdag 14 januari 2009
Tumpar du i kallimallivandra? (2008)
- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.
När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.
Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.
Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.
Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.
PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.
När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.
Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.
Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.
Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.
PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.
torsdag 8 januari 2009
Mikrotrender (2008)
Jag har läst en intressant bok, skulle jag vilja påstå. Tyvärr finns den inte på svenska, i alla fall inte än, men den som läser engelska och är intresserad av nya perspektiv på samtiden kan få några trevliga timmar med den: Microtrends av Mark J Penn och E Kinney Zalesne. Den handlar alltså – inte oväntat med tanke på titeln – om mikrotrender, olika subkulturer som är stora rent numerärt (och alltså kan vara betydelsefulla för till exempel marknadsförare och samhällsplanerare). Om man tittar på de tre exemplen ovan så antar jag att de flesta hade ungefär samma fördomar som jag: visst har man sett några tjejsoldater på CNN men de kan ju inte vara mycket fler än en handfull, i stort sett samtliga mexikaner är katoliker och även om man räknar alla anhörigvårdande män i hela världen så får man väl knappeligen ihop mer än några hundra tusen. Och så visar det sig att det finns minoriteter som ibland är lika många som flera gånger Sveriges befolkning.
Microtrends är alltså i stort sett en statistisk redogörelse, men charmfullt kommenterad. Penn och Zalesne har inga underliggande politiska motiv med sina redogörelser; man får göra vad man vill med upplysningarna men man får veta hur landet ligger. Ett avsnitt som handlar om konsumentdemografi visar att kvinnor lägger mer pengar än män på elektronik och att majoriteten av bilköparna i USA är kvinnor. Det handlar inte om nån sorts trendspaning om att ”kanske en dag”; det är ett faktum: fler kvinnor än män köper bilar. Däremot är bilden av en typisk bilköpare så solklar och fastetsad i det kollektiva medvetandet att 70 % av de kvinnor som tillfrågades i en marknadsundersökning uppgav att de kände sig aviga i en typisk bilhandel eftersom bilhandlar i alla avseenden är skapade, utsmyckade och bemannade med testosteron i åtanke – även om till och med bilhandlarna borde inse att mest stålar kommer ur kvinnors fickor.
Andra mikrotrendsgrupper som samlar kopiöst många människor trots att folk knappt tror att de finns är till exempel sekulariserade sansade muslimer, kvinnor som lever med väsentligt yngre män, vuxna som spelar tv-spel, folk som söker sig till långsamma tålamodskrävande aktiviteter (dessa blir fler i ungefär samma takt som tempot i samhället ökar) och strävsamma par som lever ihop utan att dela bostad trots att de bor i samma stad. Det finns fler. Alla är tankeväckande. Skygglapparna som gör att vi inte ser alla dessa människor är våra förutfattade meningar och åsikter om Hur Det Borde Vara.
Naturligtvis finns det mikrotrendgrupper i Sverige också. I vissa fall är de exakt desamma som i USA: vi har ju också sansade muslimer, kvinnliga bilköpare och plikttrogna omvårdande söner, men sannolikt har vi också en hel del andra om man bara tänker efter. Ibland kallar vi dem minoriteter trots att de är numerärt fler än majoriteten – ”det är inte storleken som gör de här grupperna till minoriteter, det är vårt perspektiv”, säger Penn. Det har han alldeles rätt i. Och perspektiv har man som sagt alltid glädje av att få nya. Jag hoppas nån översätter den här boken.
Microtrends är alltså i stort sett en statistisk redogörelse, men charmfullt kommenterad. Penn och Zalesne har inga underliggande politiska motiv med sina redogörelser; man får göra vad man vill med upplysningarna men man får veta hur landet ligger. Ett avsnitt som handlar om konsumentdemografi visar att kvinnor lägger mer pengar än män på elektronik och att majoriteten av bilköparna i USA är kvinnor. Det handlar inte om nån sorts trendspaning om att ”kanske en dag”; det är ett faktum: fler kvinnor än män köper bilar. Däremot är bilden av en typisk bilköpare så solklar och fastetsad i det kollektiva medvetandet att 70 % av de kvinnor som tillfrågades i en marknadsundersökning uppgav att de kände sig aviga i en typisk bilhandel eftersom bilhandlar i alla avseenden är skapade, utsmyckade och bemannade med testosteron i åtanke – även om till och med bilhandlarna borde inse att mest stålar kommer ur kvinnors fickor.
Andra mikrotrendsgrupper som samlar kopiöst många människor trots att folk knappt tror att de finns är till exempel sekulariserade sansade muslimer, kvinnor som lever med väsentligt yngre män, vuxna som spelar tv-spel, folk som söker sig till långsamma tålamodskrävande aktiviteter (dessa blir fler i ungefär samma takt som tempot i samhället ökar) och strävsamma par som lever ihop utan att dela bostad trots att de bor i samma stad. Det finns fler. Alla är tankeväckande. Skygglapparna som gör att vi inte ser alla dessa människor är våra förutfattade meningar och åsikter om Hur Det Borde Vara.
Naturligtvis finns det mikrotrendgrupper i Sverige också. I vissa fall är de exakt desamma som i USA: vi har ju också sansade muslimer, kvinnliga bilköpare och plikttrogna omvårdande söner, men sannolikt har vi också en hel del andra om man bara tänker efter. Ibland kallar vi dem minoriteter trots att de är numerärt fler än majoriteten – ”det är inte storleken som gör de här grupperna till minoriteter, det är vårt perspektiv”, säger Penn. Det har han alldeles rätt i. Och perspektiv har man som sagt alltid glädje av att få nya. Jag hoppas nån översätter den här boken.
torsdag 1 januari 2009
Det. Är. Inte. Schysst. Att. Piratkopiera. (2008)
Varav hjärtat är fullt talar man påstås det, men det är inte alldeles sant. I så fall skulle varenda spalt jag skriver ha minst ett PS som handlar om illegal fildelning och piratkopiering. Så illa ska det inte bli, men ibland måste jag få klämma ur mig åtminstone något när det känns som om hjärtat nästan rinner över. Det gör det när jag läser de allra mest enfaldiga inläggen som handlar om att allt som går att sno och dela över nätet borde vara gratis och lagligt.
Några filosofiska reflektioner först: det är svårt att vara intellektuellt hederlig och samtidigt påstå att vissa (konkreta) produkter får kosta pengar medan andra (abstrakta) ska vara gratis. Det kan kosta lika mycket att framställa ett gäng låtar som att framställa till exempel en klocka, men färre tycker att det schysst att sno en klocka vare sig det är från urmakaren själv, återförsäljaren eller grannen. Guld är värdefullt för att vi har kommit överens om det, och det skulle vara möjligt att få folk att fatta att immateriella rättigheter också har ett värde.
Naturligtvis är grundproblemet att folk inte vill göra rätt för sig, men så säger ju ingen. Vissa påstår istället att kopiorna av ett verk inte är värda något. Det håller inte heller: om du köper en Volvo betalar du inte bara för plåtvärdet utan också för att den är en kopia av en prototyp som företaget har lagt ner massor av forsknings- och utvecklingspengar på. Varje ”kopia”, alltså varje bil, måste ta hem den kostnaden (plus alla andra kostnader som lokalhyror, städning, revision och personalavdelning etc.). Dessutom vill folk tjäna pengar också. Jo, faktiskt. Förläggare och bilfabrikanter också, inte bara altruistiska fildelare (som sannolikt trots allt också har någon typ av försörjning).
Nu nalkas jag pudelns kärna, och jag inser mina argument av vissa anses väga lätt eftersom jag är både förläggare och upphovsman. Dessa kategorier betraktas av vissa som en generell hämsko på det Fria Informationsutbytet (ett dilemma är förstås att den dag vi hämskor saknar incitament, alltså inte kan tjäna pengar på, att producera och ge ut så kommer det inte längre att finnas nåt att sno). Dock: det är alldeles extra enfaldigt att piratkopiera läromedel. Viss kopiering får ske och regleras i BONUS-avtalet mellan utbildningsanordnare och upphovsmannaorganisationer, men vissa skolor kopierar istället för att alls köpa böcker. Det finns skolor där eleverna inte får skriva på kopiorna för att nästa klass ska ha dem. Mindre än 1 % av den totala skolbudgeten, i den händelse ni undrar, går till tryckta och digitala läromedel.
Och vad är det då man vill slippa betala för? Jo, för kvalitetssäkrat pedagogiskt innehåll. Läromedelsförlagens investeringar är inte papper med tryck utan kvalitetssäkring av material som undervisande lärare framställer på sin fritid. Inte sällan har uppemot hundra lärare granskat ett färdigt material. Förlagen och författarna tjänar givetvis pengar, men – faktiskt – mest på de framgångsrika titlarna i stora ämnen. Latinböcker är i dessa dagar inte särskilt lukrativa, men vi gör dem för de behövs och för delar av den vinst vi gör på andra böcker.
Lägg till detta att Sverige är ett mycket litet språkområde men att investeringarna för en bok eller en webbtjänst är lika stora eller större än för t.ex. ett engelskt förlag. Den som gillar tanken på en framtid med ett rikt utbud av svenskproducerade läromedel utan reklam bör alltså stötta idén att det är synnerligen kortsynt och korkat att piratkopiera skolmaterial.
Ja – det var väl i stort sett bara det jag ville ha sagt: det är fult och dumt att stjäla. Jag inser att det är många som inte håller med mig.
Några filosofiska reflektioner först: det är svårt att vara intellektuellt hederlig och samtidigt påstå att vissa (konkreta) produkter får kosta pengar medan andra (abstrakta) ska vara gratis. Det kan kosta lika mycket att framställa ett gäng låtar som att framställa till exempel en klocka, men färre tycker att det schysst att sno en klocka vare sig det är från urmakaren själv, återförsäljaren eller grannen. Guld är värdefullt för att vi har kommit överens om det, och det skulle vara möjligt att få folk att fatta att immateriella rättigheter också har ett värde.
Naturligtvis är grundproblemet att folk inte vill göra rätt för sig, men så säger ju ingen. Vissa påstår istället att kopiorna av ett verk inte är värda något. Det håller inte heller: om du köper en Volvo betalar du inte bara för plåtvärdet utan också för att den är en kopia av en prototyp som företaget har lagt ner massor av forsknings- och utvecklingspengar på. Varje ”kopia”, alltså varje bil, måste ta hem den kostnaden (plus alla andra kostnader som lokalhyror, städning, revision och personalavdelning etc.). Dessutom vill folk tjäna pengar också. Jo, faktiskt. Förläggare och bilfabrikanter också, inte bara altruistiska fildelare (som sannolikt trots allt också har någon typ av försörjning).
Nu nalkas jag pudelns kärna, och jag inser mina argument av vissa anses väga lätt eftersom jag är både förläggare och upphovsman. Dessa kategorier betraktas av vissa som en generell hämsko på det Fria Informationsutbytet (ett dilemma är förstås att den dag vi hämskor saknar incitament, alltså inte kan tjäna pengar på, att producera och ge ut så kommer det inte längre att finnas nåt att sno). Dock: det är alldeles extra enfaldigt att piratkopiera läromedel. Viss kopiering får ske och regleras i BONUS-avtalet mellan utbildningsanordnare och upphovsmannaorganisationer, men vissa skolor kopierar istället för att alls köpa böcker. Det finns skolor där eleverna inte får skriva på kopiorna för att nästa klass ska ha dem. Mindre än 1 % av den totala skolbudgeten, i den händelse ni undrar, går till tryckta och digitala läromedel.
Och vad är det då man vill slippa betala för? Jo, för kvalitetssäkrat pedagogiskt innehåll. Läromedelsförlagens investeringar är inte papper med tryck utan kvalitetssäkring av material som undervisande lärare framställer på sin fritid. Inte sällan har uppemot hundra lärare granskat ett färdigt material. Förlagen och författarna tjänar givetvis pengar, men – faktiskt – mest på de framgångsrika titlarna i stora ämnen. Latinböcker är i dessa dagar inte särskilt lukrativa, men vi gör dem för de behövs och för delar av den vinst vi gör på andra böcker.
Lägg till detta att Sverige är ett mycket litet språkområde men att investeringarna för en bok eller en webbtjänst är lika stora eller större än för t.ex. ett engelskt förlag. Den som gillar tanken på en framtid med ett rikt utbud av svenskproducerade läromedel utan reklam bör alltså stötta idén att det är synnerligen kortsynt och korkat att piratkopiera skolmaterial.
Ja – det var väl i stort sett bara det jag ville ha sagt: det är fult och dumt att stjäla. Jag inser att det är många som inte håller med mig.
måndag 22 december 2008
Den kvinnliga defekt som är kalashetsen (2008)
Jag har talat om den förr, denna kvinnliga mentala defekt, och med största sannolikhet talte jag även tidigare om den just i jultider: kalashetsen. Vi måste tala mer om den, för vi måste utplåna den om vi ska överleva som nation. Om man tänker sig att svenska kvinnor på sikt ska ha livslust och energi över till att lösa cancerns gåta eller föda fler barn eller bara orka gå till jobbet efter trettonhelgen måste vi – måste, säger jag er – fördriva kalashetsen. Jag vet inte var vi ska göra av den. Kanske kan vi fösa den över Kölen till Norge eller dränka den i Östersjön, men här kan vi inte ha den.
Det blir nämligen nåt fel på somliga fruntimmer så snart julen nalkas. Inte på alla fruntimmer, men å andra sidan stannar det för en del inte vid jul: varje högtid och festlighet framkallar samma mentalt förlamande tillstånd. Som en liten illustration kan jag berätta om den bekant som tillbringade natten före en inflyttningsfest med att gråta hysteriskt och baka hundrafemti små snurriga pajer som var och en var ett veritabelt konstverk och hade kunnat ställas ut på Liljevalchs vårsalong. Att hon grät gjorde inte processen enklare, men det berodde på nervspader: dessa bakverk var den tionde konstfärdiga plockmatssorten hon hade snott ihop samma vecka till det kalaset – efter att hon hade jobbat, hämtat på dagis, gått ut med hunden, matat och snutit och nattat och skickat ett par extra jobbmejl. Hennes man var en typisk medberoende till en kalashetsare: han hjälpte inte till eftersom han tyckte att hon kunde låta bli de förb. pajerna om hon ville. Han uppskattade i och för sig att hon fixade så fint till deras fest, men han menade att hon inte kunde klandra honom för att hon nästan gick i däck för han sa ju mycket riktigt åt henne att tagga ner.
Och detta fick jag alltså veta i efterhand. På själva kalaset stod hon och log brett och vinnande (och lite, lite glasartat) och berättade att ”dom där små pajerna snor man ihop på ingen tid alls!”. Här har vi den första insatsen som jag kräver av alla ansvarskännande medborgare: gå aldrig på den utsagan och fortplanta den framförallt inte själv. Om du har farit runt som en såpad iller för att få ihop ett kalas, säg då som det är. Du kan ju fortfarande understryka att du tycker att resultatet är värt det. Kalashetsare samlar på sig de här luftiga lögnerna om att sno ihop i förbifarten och tror att alla andra ser ut som Angelina Jolie när de mellan 17.00 och 17.35 med en välmanikyrerad vänsterhand gör jul för femton personer medan det bara är de själva som jobbar hela natten med psykbryt och gråtnäsa.
Den andra insatsen är inte så mycket attityd som gerillakrigföring. Låt aldrig en kalashetsare komma åt kvälls- och veckopressens Mysiga Tips! Hittar du en Amelia Jul hemma hos en kalashetsande väninna: döda den, släng den i sopnedkastet och säg att katten åt den. Om du, som jag gjorde nyligen, i en synbarligen fullt klok tidning hittar en liten ruta där det står ”Köp blankt omslagspapper i den temafärg du har valt för just denna jul (sic) och slå in alla glas- och tallriksunderlägg för en trevlig effekt (sic)” så riv ut den utan prut. Om väninnan undrar varför du har stympat hennes tidning, säg att du var tvungen att spara en intressant annons för ett nervhem speciellt för kvinnor som har dukat under i julförberedelserna och att du tänker ge den till en kamrat vars själshälsa du oroar dig för. Lova mig det!
PS: Inga barn har någonsin dött av Mamma Scans köttbullar. Jag är helt säker. God jul!
Det blir nämligen nåt fel på somliga fruntimmer så snart julen nalkas. Inte på alla fruntimmer, men å andra sidan stannar det för en del inte vid jul: varje högtid och festlighet framkallar samma mentalt förlamande tillstånd. Som en liten illustration kan jag berätta om den bekant som tillbringade natten före en inflyttningsfest med att gråta hysteriskt och baka hundrafemti små snurriga pajer som var och en var ett veritabelt konstverk och hade kunnat ställas ut på Liljevalchs vårsalong. Att hon grät gjorde inte processen enklare, men det berodde på nervspader: dessa bakverk var den tionde konstfärdiga plockmatssorten hon hade snott ihop samma vecka till det kalaset – efter att hon hade jobbat, hämtat på dagis, gått ut med hunden, matat och snutit och nattat och skickat ett par extra jobbmejl. Hennes man var en typisk medberoende till en kalashetsare: han hjälpte inte till eftersom han tyckte att hon kunde låta bli de förb. pajerna om hon ville. Han uppskattade i och för sig att hon fixade så fint till deras fest, men han menade att hon inte kunde klandra honom för att hon nästan gick i däck för han sa ju mycket riktigt åt henne att tagga ner.
Och detta fick jag alltså veta i efterhand. På själva kalaset stod hon och log brett och vinnande (och lite, lite glasartat) och berättade att ”dom där små pajerna snor man ihop på ingen tid alls!”. Här har vi den första insatsen som jag kräver av alla ansvarskännande medborgare: gå aldrig på den utsagan och fortplanta den framförallt inte själv. Om du har farit runt som en såpad iller för att få ihop ett kalas, säg då som det är. Du kan ju fortfarande understryka att du tycker att resultatet är värt det. Kalashetsare samlar på sig de här luftiga lögnerna om att sno ihop i förbifarten och tror att alla andra ser ut som Angelina Jolie när de mellan 17.00 och 17.35 med en välmanikyrerad vänsterhand gör jul för femton personer medan det bara är de själva som jobbar hela natten med psykbryt och gråtnäsa.
Den andra insatsen är inte så mycket attityd som gerillakrigföring. Låt aldrig en kalashetsare komma åt kvälls- och veckopressens Mysiga Tips! Hittar du en Amelia Jul hemma hos en kalashetsande väninna: döda den, släng den i sopnedkastet och säg att katten åt den. Om du, som jag gjorde nyligen, i en synbarligen fullt klok tidning hittar en liten ruta där det står ”Köp blankt omslagspapper i den temafärg du har valt för just denna jul (sic) och slå in alla glas- och tallriksunderlägg för en trevlig effekt (sic)” så riv ut den utan prut. Om väninnan undrar varför du har stympat hennes tidning, säg att du var tvungen att spara en intressant annons för ett nervhem speciellt för kvinnor som har dukat under i julförberedelserna och att du tänker ge den till en kamrat vars själshälsa du oroar dig för. Lova mig det!
PS: Inga barn har någonsin dött av Mamma Scans köttbullar. Jag är helt säker. God jul!
torsdag 18 december 2008
Nä. Inte ens med moderater. (2008)
Som trivselskribent uttalar man sig om politik oftare än man tror. Familjefrågor, skolan, trafiken – nästan allt är i någon mening realpolitik, di kallar’t, men själv undviker jag oftast att skriva om något som har en politisk färg.
Dock känner jag mig manad att så göra idag. Jag avser inte att slå fast vilken färg som är bäst (själv är jag politisk zebra rent historiskt; jag röstar inte reflexmässigt lika i riksdag/ landsting/kommun vilket innebär att jag under årens lopp har stöttat i stort sett alla tillgängliga partier) men jag läste en så intressant artikel om tv-serien Svensson, Svensson. Den serien tycker jag är småtrevlig och fyndig, men det tyckte inte skribenten. Inte direkt. Enligt denne är Svensson, Svensson ”borgerlig propaganda”, ”en subtil form av manipulation”, ”en politisk bredsida mot arbetarklassen” och ”en högervriden propagandaapparat”. Det är som man säger ord och inga visor, och det är på något sätt upplyftande att läsa sådant även om man inte håller med i sak, för ett sådant glödande engagemang är mänskligt sällsynt om det inte handlar om hockeyslutspel.
Logiken bakom resonemanget är att huvudpersonen Gustav Svensson är infantil, bakåtsträvande och arbetsskygg (skribentens ord, inte mina) och samtidigt uttalad socialdemokrat. Hans familj framställs däremot som mer duglig: hustrun är uttalad folkpartist och tar med sig pappersarbetet i sängen på kvällen, dottern ”verkar vara någon slags ljuv hemmafru” (som jag minns det är hon i och för sig veterinär, men det kan vara jag som har fel) och svärsonen ”bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomiskt kapital som kompositör”. Ungefär så går argumentationen. Och även om jag alltså alltid uppskattar en god skribent i affekt måste jag komma med invändningar.
För det första: i stort sett all fiktion under Nobelpristagarklass (och en hel del i densamma) handskas med stereotyper. Det är inte alltid vackert – men det är dock inte elakare när man driver med nidbilden av en bakåtsträvande gråsosse än när man driver med en borgerlig karriärkvinna som övernitiskt går till sängs med interpellationssvaren. För det andra: vad är det som säger att svärsonen/kompositören inte är socialdemokrat? Sist jag kollade fanns det en hel del kulturarbetare i S-leden.
Men så har vi det tredje och viktigaste. Varför väcker ironi över socialdemokrater så svallande känslor när det är helt okej att driva med borgerliga? Särskilt populärt är att framställa dem som känslokalla cyniska Krösus Sorkar. Argumentet att man får driva med ”de starka” men inte med ”de svaga”, faller ju duktigt på att det finns mängder av vanligt borgerligt småfolk och dessutom svinrika principiella vänstermänniskor (Henning Mankell, anyone? Liza Marklund?). Det finns en underton i hela den svenska vardagsdebatten som utgår från att en snäll vanlig människa är socialdemokrat. Då gillar man ju ”lojalitet”, ”demokrati” och ”solidaritet” – som det finns hundratusentals borgerliga som har som kärnvärden, men det tror ingen på. De är ju samtliga rika, så de är ju samtliga onda, så dem är det bara snällt att driva med. Solidariskt, liksom.
Enligt min ringa mening får man stå ut med en del stereotypiserande i tv-komedier (och det finns ju dessutom, som man brukar påpeka i såna här sammanhang, en avstängningsknapp). Men ska man ta brösttoner om att Svensson, Svenssons förakt mot arbetarklassen så måste man också ställa upp på att man inte får vara elak mot till exempel centerpartister heller. (Nä, inte ens mot moderater. Faktiskt.)
Dock känner jag mig manad att så göra idag. Jag avser inte att slå fast vilken färg som är bäst (själv är jag politisk zebra rent historiskt; jag röstar inte reflexmässigt lika i riksdag/ landsting/kommun vilket innebär att jag under årens lopp har stöttat i stort sett alla tillgängliga partier) men jag läste en så intressant artikel om tv-serien Svensson, Svensson. Den serien tycker jag är småtrevlig och fyndig, men det tyckte inte skribenten. Inte direkt. Enligt denne är Svensson, Svensson ”borgerlig propaganda”, ”en subtil form av manipulation”, ”en politisk bredsida mot arbetarklassen” och ”en högervriden propagandaapparat”. Det är som man säger ord och inga visor, och det är på något sätt upplyftande att läsa sådant även om man inte håller med i sak, för ett sådant glödande engagemang är mänskligt sällsynt om det inte handlar om hockeyslutspel.
Logiken bakom resonemanget är att huvudpersonen Gustav Svensson är infantil, bakåtsträvande och arbetsskygg (skribentens ord, inte mina) och samtidigt uttalad socialdemokrat. Hans familj framställs däremot som mer duglig: hustrun är uttalad folkpartist och tar med sig pappersarbetet i sängen på kvällen, dottern ”verkar vara någon slags ljuv hemmafru” (som jag minns det är hon i och för sig veterinär, men det kan vara jag som har fel) och svärsonen ”bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomiskt kapital som kompositör”. Ungefär så går argumentationen. Och även om jag alltså alltid uppskattar en god skribent i affekt måste jag komma med invändningar.
För det första: i stort sett all fiktion under Nobelpristagarklass (och en hel del i densamma) handskas med stereotyper. Det är inte alltid vackert – men det är dock inte elakare när man driver med nidbilden av en bakåtsträvande gråsosse än när man driver med en borgerlig karriärkvinna som övernitiskt går till sängs med interpellationssvaren. För det andra: vad är det som säger att svärsonen/kompositören inte är socialdemokrat? Sist jag kollade fanns det en hel del kulturarbetare i S-leden.
Men så har vi det tredje och viktigaste. Varför väcker ironi över socialdemokrater så svallande känslor när det är helt okej att driva med borgerliga? Särskilt populärt är att framställa dem som känslokalla cyniska Krösus Sorkar. Argumentet att man får driva med ”de starka” men inte med ”de svaga”, faller ju duktigt på att det finns mängder av vanligt borgerligt småfolk och dessutom svinrika principiella vänstermänniskor (Henning Mankell, anyone? Liza Marklund?). Det finns en underton i hela den svenska vardagsdebatten som utgår från att en snäll vanlig människa är socialdemokrat. Då gillar man ju ”lojalitet”, ”demokrati” och ”solidaritet” – som det finns hundratusentals borgerliga som har som kärnvärden, men det tror ingen på. De är ju samtliga rika, så de är ju samtliga onda, så dem är det bara snällt att driva med. Solidariskt, liksom.
Enligt min ringa mening får man stå ut med en del stereotypiserande i tv-komedier (och det finns ju dessutom, som man brukar påpeka i såna här sammanhang, en avstängningsknapp). Men ska man ta brösttoner om att Svensson, Svenssons förakt mot arbetarklassen så måste man också ställa upp på att man inte får vara elak mot till exempel centerpartister heller. (Nä, inte ens mot moderater. Faktiskt.)
torsdag 11 december 2008
Frrrrruktsmaskare! (2008)
Jag trodde inte att dom fanns, eller rättare sagt trodde jag inte att dom fanns utanför vår familjs inbillningsvärld, förrän jag läste om dom i Metro: fruktsmaskarna. Av en slump greppade jag en gratistidning på pendeltåget en dag och hittade en insändare om fruktsmaskare, och denna text ska jag be att få återge fritt ur minnet.
Det var synd och skam, skrev skribenten, att en viss sorts fruntimmer inte kan hålla sig ifrån att smacka (han använde termen ”smacka” vilket är en skillnad mellan honom och min familj, se nedan) på äpplen i kollektivtrafiken. Denne man greps nämligen av en helig vrede var gång han på t-banan eller i bussar – ja, till och med i busskurer kunde hans aggressioner väckas – iakttog denna sorts kvinnfolk äppelsmackandes av hjärtans lust ”med saften rinnande utmed hakan”. Inte nog med att själva skådespelet var frånstötande och groteskt, han tyckte sig också kunna tolka in en dolsk baktanke och avsikt: fruntimren äppelsmackar för att de vill visa och till yttermera visso stoltsera med att de äter nyttig och näringsriktig kost.
Alltsammans var, om detta inte redan har framgått, hållet i en vederbörligt förbannad insändarton och jag skulle ha avskrivit Ragnar Jönsson eller vad han nu hette som en snurrpelle av tredje storleken – om det inte hade varit så att jag lever tillsammans med två av hans meningsfränder. Vi upptäckte det, eller snarare upptäckte jag de båda och de varandra, för ett tag sen när det lilla trollet klev av bussen svart i synen av vrede. (Det lilla trollet är f.ö. numera femton år och kommer för allt vad jag begriper fortsätta att bli ännu äldre trots att hon var så liten när hon var mindre.)
– En frrrruktsmaskare! morrade hon. Finns det något värre än att sitta på bussen bredvid en frrruktsmaskare?!
Hon yttrade det sista med både ett utropstecken och ett frågetecken trots att hon normalt sett är mycket fridsam. Det är även hennes far, skulle jag vilja påstå, i normala fall men inte nu.
– Nej! ropade han nästan; jag svär att han nästan ropade. Jag hatar fruktsmaskare!
Här var jag tvungen att kvickt bryta in och förhöra mig om vad som egentligen pågick och menades.
– Fruktsmaskare? frågade jag således lika vältaligt som begåvat.
Den oäkte och trollet satte igång som Piff och Puff på julafton.
– Dom sitter alltid bredvid mig på bussen …
– Nej! Bredvid mig! Alltid!
– … och dom äter frukt låååååångsamt och äckligt …
– … och helst när det är tjuåtta grader på bussen och man blir åksjuk ändå …
– Ja! Lukten är värst!
– Fast ljudet är nästan värre!
– Och dom äter alltid övermogen banan!
– Eller mosiga persikor!
– Eller såna där purémjuka päron för tandlösa!
– Ja! Snuskpäron på buss borde förbjudas! Och citrus! Citrusss!
Jag har sällan sett två människor komma i gasen så snabbt och aldrig över ett så banalt, ursäkta mig Ragnar Jönsson, ämne. Trots intrikata följdfrågor blev det ändå inte begripligare för mig. Somliga personer, närmare bestämt min man, min styvdotter och Ragnar Jönsson, tål inte när andra personer äter frukt i kollektivtrafiken – så enkelt är det.
Faktum är att det är så pass konstigt att jag har svårt att tro att det finns så många som tre personer i landet som hyser denna märkliga aversion. Jag konfronterade den oäkte med insändaren och frågade om han möjligen hade börjar publicera sig under pseudonymen Ragnar Jönsson. Han skummade texten.
– Nä, sa han enkelt. Jag skulle aldrig påstå att äpplen är äckligast.
Det finns en sorts logik i det också, antar jag.
Det var synd och skam, skrev skribenten, att en viss sorts fruntimmer inte kan hålla sig ifrån att smacka (han använde termen ”smacka” vilket är en skillnad mellan honom och min familj, se nedan) på äpplen i kollektivtrafiken. Denne man greps nämligen av en helig vrede var gång han på t-banan eller i bussar – ja, till och med i busskurer kunde hans aggressioner väckas – iakttog denna sorts kvinnfolk äppelsmackandes av hjärtans lust ”med saften rinnande utmed hakan”. Inte nog med att själva skådespelet var frånstötande och groteskt, han tyckte sig också kunna tolka in en dolsk baktanke och avsikt: fruntimren äppelsmackar för att de vill visa och till yttermera visso stoltsera med att de äter nyttig och näringsriktig kost.
Alltsammans var, om detta inte redan har framgått, hållet i en vederbörligt förbannad insändarton och jag skulle ha avskrivit Ragnar Jönsson eller vad han nu hette som en snurrpelle av tredje storleken – om det inte hade varit så att jag lever tillsammans med två av hans meningsfränder. Vi upptäckte det, eller snarare upptäckte jag de båda och de varandra, för ett tag sen när det lilla trollet klev av bussen svart i synen av vrede. (Det lilla trollet är f.ö. numera femton år och kommer för allt vad jag begriper fortsätta att bli ännu äldre trots att hon var så liten när hon var mindre.)
– En frrrruktsmaskare! morrade hon. Finns det något värre än att sitta på bussen bredvid en frrruktsmaskare?!
Hon yttrade det sista med både ett utropstecken och ett frågetecken trots att hon normalt sett är mycket fridsam. Det är även hennes far, skulle jag vilja påstå, i normala fall men inte nu.
– Nej! ropade han nästan; jag svär att han nästan ropade. Jag hatar fruktsmaskare!
Här var jag tvungen att kvickt bryta in och förhöra mig om vad som egentligen pågick och menades.
– Fruktsmaskare? frågade jag således lika vältaligt som begåvat.
Den oäkte och trollet satte igång som Piff och Puff på julafton.
– Dom sitter alltid bredvid mig på bussen …
– Nej! Bredvid mig! Alltid!
– … och dom äter frukt låååååångsamt och äckligt …
– … och helst när det är tjuåtta grader på bussen och man blir åksjuk ändå …
– Ja! Lukten är värst!
– Fast ljudet är nästan värre!
– Och dom äter alltid övermogen banan!
– Eller mosiga persikor!
– Eller såna där purémjuka päron för tandlösa!
– Ja! Snuskpäron på buss borde förbjudas! Och citrus! Citrusss!
Jag har sällan sett två människor komma i gasen så snabbt och aldrig över ett så banalt, ursäkta mig Ragnar Jönsson, ämne. Trots intrikata följdfrågor blev det ändå inte begripligare för mig. Somliga personer, närmare bestämt min man, min styvdotter och Ragnar Jönsson, tål inte när andra personer äter frukt i kollektivtrafiken – så enkelt är det.
Faktum är att det är så pass konstigt att jag har svårt att tro att det finns så många som tre personer i landet som hyser denna märkliga aversion. Jag konfronterade den oäkte med insändaren och frågade om han möjligen hade börjar publicera sig under pseudonymen Ragnar Jönsson. Han skummade texten.
– Nä, sa han enkelt. Jag skulle aldrig påstå att äpplen är äckligast.
Det finns en sorts logik i det också, antar jag.
torsdag 4 december 2008
En sån där paradisresa (2008)
Det är många som skulle bli gröna av avund om de visste vad M:s släkting håller på med just nu. Han är nämligen på paradisresa jorden runt. I ett och ett halvt år. Det är få förunnat. Jag är dock inte det minsta avundsjuk, och det säger jag inte bara för att jag är en sån där patetisk människa som älskar att jobba – nej, grejen är att släktingen företar sin paradisresa i segelbåt. Hellre släktingen än jag, säger jag.
Visserligen är mina fåtaliga kontakter med segling antagligen inget att använda som måttstock: jag har mest medföljt som passagerare i optimistjolle, och det mesta talar för att släktingen kommer att betvinga till exempel Suezkanalen i något lite mer substantiellt fartygsliknande. (När jag skriver detta måste jag få göra ett helt ovidkommande inpass på detta tema samt på temat ”Töntiga posörföräldrar som har barn mest för att få visa upp deras talanger för allmänheten”. I en frukostmatsal på en Finlandsfärja satt jag en gång vid samma bord som en far och hans förhoppningsfulle son. ”Titta, Simon, ett fartyg!” sade fadern och pekade mot horisonten med ett välmanikyrerat finger. ”Va?” frågade Simon. ”Men titta där, Simon”, sade fadern. ”Där! Där är fartyget!” ”Var då?” sa Simon. ”Men Simon, ser du inte fartyget där?” frågade fadern. ”Nä”, sa Simon. ”Jag ser bara en båt.” Det har som sagt inget med saken att göra än att jag inte kan yttra ordet fartyg utan att tänka på den episoden.) Men apropå Finlandsfärja: även om det inte är någon optimistjolle som släktingen lägger ut med så lär det ju inte direkt vara en sån heller, jag menar Finlandsfärja.
Man kan fundera på hur man förbereder sig fysiskt och mentalt för arton månader i en båt. Gits Olsson skrev något tämligen välfunnet på temat segelsemester och jag minns något liknande från den Sällskapsresa som utspelar sig ombord. Det handlar mest om att koka makaroner på spritkök i en hammock i full schvung eller tända samma spritkök i duschen utan att tappa livslusten och jag kan tänka mig att det går åt, men jag tror att det också kan vara en poäng i att öva på att umgås med sitt segelsällskap i till exempel en klädkammare under långa perioder. M:s släkting är inte fullt så djärv att han ensamseglar, han har sin hustru med sig, men frågan är om det inte är djärvare fast på ett annat sätt att utsätta ett äktenskap för den prövningen.
Just det att umgås uteslutande med en och samma människa på en mycket liten yta under lång tid skrämmer mig verkligen trots att den oäkta hälften är mycket trevligare än jag. Själva umgängesaspekten har även M funderat över under det halvår som släktingen hittills har guppat runt på vad som populärt kallas böljan den blå. ”Stackars Ingalill” säger hon ibland eftertänksamt, och det torde på något sätt antyda att det (inte helt otippat) är släktingen som har den verkligt intressanta personligheten i sin familj.
Men vitsen med en sån där paradisresa är ju trots allt inte själva båtåkandet utan snarare och mest strandhuggen. Det måste ju ändå vara alldeles underbart; släktingen befinner sig nu någonstans på samma latitud som Kurrekurreduttön och har så gjort i flera månader. Men även här bedrar man sig. Skolgossens odödliga utsaga om att ”om man alltid hade så här roligt så hade man aldrig roligt” är applicerbar även här. M fick ett mejl häromdagen. ”Visst är det fint”, skrev släktingen. ”Men om sanningen ska fram: har man sett en palm har man sett alla.” Hellre han än jag, som sagt. Vill någon anmärka något om rönnbär så går det alldeles utmärkt.
Visserligen är mina fåtaliga kontakter med segling antagligen inget att använda som måttstock: jag har mest medföljt som passagerare i optimistjolle, och det mesta talar för att släktingen kommer att betvinga till exempel Suezkanalen i något lite mer substantiellt fartygsliknande. (När jag skriver detta måste jag få göra ett helt ovidkommande inpass på detta tema samt på temat ”Töntiga posörföräldrar som har barn mest för att få visa upp deras talanger för allmänheten”. I en frukostmatsal på en Finlandsfärja satt jag en gång vid samma bord som en far och hans förhoppningsfulle son. ”Titta, Simon, ett fartyg!” sade fadern och pekade mot horisonten med ett välmanikyrerat finger. ”Va?” frågade Simon. ”Men titta där, Simon”, sade fadern. ”Där! Där är fartyget!” ”Var då?” sa Simon. ”Men Simon, ser du inte fartyget där?” frågade fadern. ”Nä”, sa Simon. ”Jag ser bara en båt.” Det har som sagt inget med saken att göra än att jag inte kan yttra ordet fartyg utan att tänka på den episoden.) Men apropå Finlandsfärja: även om det inte är någon optimistjolle som släktingen lägger ut med så lär det ju inte direkt vara en sån heller, jag menar Finlandsfärja.
Man kan fundera på hur man förbereder sig fysiskt och mentalt för arton månader i en båt. Gits Olsson skrev något tämligen välfunnet på temat segelsemester och jag minns något liknande från den Sällskapsresa som utspelar sig ombord. Det handlar mest om att koka makaroner på spritkök i en hammock i full schvung eller tända samma spritkök i duschen utan att tappa livslusten och jag kan tänka mig att det går åt, men jag tror att det också kan vara en poäng i att öva på att umgås med sitt segelsällskap i till exempel en klädkammare under långa perioder. M:s släkting är inte fullt så djärv att han ensamseglar, han har sin hustru med sig, men frågan är om det inte är djärvare fast på ett annat sätt att utsätta ett äktenskap för den prövningen.
Just det att umgås uteslutande med en och samma människa på en mycket liten yta under lång tid skrämmer mig verkligen trots att den oäkta hälften är mycket trevligare än jag. Själva umgängesaspekten har även M funderat över under det halvår som släktingen hittills har guppat runt på vad som populärt kallas böljan den blå. ”Stackars Ingalill” säger hon ibland eftertänksamt, och det torde på något sätt antyda att det (inte helt otippat) är släktingen som har den verkligt intressanta personligheten i sin familj.
Men vitsen med en sån där paradisresa är ju trots allt inte själva båtåkandet utan snarare och mest strandhuggen. Det måste ju ändå vara alldeles underbart; släktingen befinner sig nu någonstans på samma latitud som Kurrekurreduttön och har så gjort i flera månader. Men även här bedrar man sig. Skolgossens odödliga utsaga om att ”om man alltid hade så här roligt så hade man aldrig roligt” är applicerbar även här. M fick ett mejl häromdagen. ”Visst är det fint”, skrev släktingen. ”Men om sanningen ska fram: har man sett en palm har man sett alla.” Hellre han än jag, som sagt. Vill någon anmärka något om rönnbär så går det alldeles utmärkt.
torsdag 27 november 2008
Luft, vatten och väldigt många granar (2008)
Temat för dagens predikan är landsbygden. Man tänker på den ibland av olika anledningar. Den oäkta hälften kommer från ännu lantligare sammanhang än jag och mejlade mig en dag ett autentiskt urklipp från när han nätsökte sin hemsocken och fick svaret ”din sökning gav inget resultat”. ”Det ger en aning om hur det måste kännas att vara uppväxt i Viborg före kriget eller att ha Jugoslavien som fosterland”, skrev han lakoniskt.
Och visst skulle det mycket väl kunna vara så att man håller på att avveckla landsorten. Flera tecken pekar i den riktningen. Förr i tiden fanns det till exempel vykort så fort det fanns en mjölkpall. Varje gupp i vägen hade sin egen lilla vy och ofta gjorde man sitt bästa för att fånga ortens egenart (typexemplet är grynig amatörbild av stirrande gumma i huckle som krampaktigt håller en våldsamt sprattlande killing mot bakgrund av ett grånat fähus och så ”Hälsning från Snytbaggskärret”). Så är det inte nu. Sånt är avskaffat. Jag fattade misstankar när det började säljas en ny sorts vykort i affärn som ligger nära lanthemmet: var inte korten med ”Hälsning från X-viken” ovanligt blanka, skarpa och insmickrande? Och var någonstans hade man egentligen tagit detta foto med mumsande lantboskap i motljus framför vitknutad stuga? Detta fick jag inte rätsida på förrän jag såg exakt samma kor på exakt samma kort tjugo mil därifrån med ”Hälsning från Y-viken”. Världen vill bedragas och nu har vi bestämt att all svensk landsbygd är i stort sett densamma och att det är helt onödigt att skilja på den så dramatiskt att man trycker upp flera olika motiv på vykorten. Jag drar mig till minnes en stockholmsbekant som fick veta att jag kommer från Nora. Hans kommentar var ”Nora – ja, jag var i Grangärde för ett tag sen” (ta fram en kartbok om ni inte omedelbart inser hur stockdumt detta är). Men lite så kanske det är, trots allt. Same same, not different.
Men om sanningen ska fram är landsbygden också ganska bra på att förminska och utsläta sig själv. Häromsistens nätsökte vi också en annan av familjens ursprungsorter och hamnade på den sedvanliga ”Flytta till oss”-sidan där orten försöker förklara varför det är en god idé att lämna storstadens larm till förmån för Snytbaggskärret. Sålunda lydde texten: ”Orten X hittar du bäst om du följer väg Y norrut från Z. Här finns gott om det som storstäderna saknar, nämligen frisk och oförstörd luft, rena vattendrag med utmärkt fiske och lugna och vänliga människor med en sund insikt om livet. Här finns en storslagen natur med kalhyggen, berg och urskog.”
Det är inte helt lätt att lämna den texten okommenterad (det är så smärtsamt lätt att göra sig lustig över att de släpar fram kalhyggena som första exempel på sin storslagna natur att jag väljer att låta bli). Men kära snälla nån, varför måste Sveriges alla småkommuner, byar och mindre samhällen komma dragande med luften som första argument för att få fler skattebetalare? Jag vill vara skapt som en nors om någon enda människa i världshistorien har surrat fast cissusen på flyttlasset och givit sig åstad på grund av att det finns mer luft någon annanstans. Och näst därefter kommer vattnet, det gör det alltid, och sen kommer i någon form granarna – fast här är det, medgives, i första hand de nedhuggna man vill framhålla. Luft, vatten och granar. Så beskriver sig den svenska landsbygden. Och sen marknadsför den sig med ett och samma vykort. Kan man skicka den på en aldrig så liten älskadigsjälvkurs?
Och visst skulle det mycket väl kunna vara så att man håller på att avveckla landsorten. Flera tecken pekar i den riktningen. Förr i tiden fanns det till exempel vykort så fort det fanns en mjölkpall. Varje gupp i vägen hade sin egen lilla vy och ofta gjorde man sitt bästa för att fånga ortens egenart (typexemplet är grynig amatörbild av stirrande gumma i huckle som krampaktigt håller en våldsamt sprattlande killing mot bakgrund av ett grånat fähus och så ”Hälsning från Snytbaggskärret”). Så är det inte nu. Sånt är avskaffat. Jag fattade misstankar när det började säljas en ny sorts vykort i affärn som ligger nära lanthemmet: var inte korten med ”Hälsning från X-viken” ovanligt blanka, skarpa och insmickrande? Och var någonstans hade man egentligen tagit detta foto med mumsande lantboskap i motljus framför vitknutad stuga? Detta fick jag inte rätsida på förrän jag såg exakt samma kor på exakt samma kort tjugo mil därifrån med ”Hälsning från Y-viken”. Världen vill bedragas och nu har vi bestämt att all svensk landsbygd är i stort sett densamma och att det är helt onödigt att skilja på den så dramatiskt att man trycker upp flera olika motiv på vykorten. Jag drar mig till minnes en stockholmsbekant som fick veta att jag kommer från Nora. Hans kommentar var ”Nora – ja, jag var i Grangärde för ett tag sen” (ta fram en kartbok om ni inte omedelbart inser hur stockdumt detta är). Men lite så kanske det är, trots allt. Same same, not different.
Men om sanningen ska fram är landsbygden också ganska bra på att förminska och utsläta sig själv. Häromsistens nätsökte vi också en annan av familjens ursprungsorter och hamnade på den sedvanliga ”Flytta till oss”-sidan där orten försöker förklara varför det är en god idé att lämna storstadens larm till förmån för Snytbaggskärret. Sålunda lydde texten: ”Orten X hittar du bäst om du följer väg Y norrut från Z. Här finns gott om det som storstäderna saknar, nämligen frisk och oförstörd luft, rena vattendrag med utmärkt fiske och lugna och vänliga människor med en sund insikt om livet. Här finns en storslagen natur med kalhyggen, berg och urskog.”
Det är inte helt lätt att lämna den texten okommenterad (det är så smärtsamt lätt att göra sig lustig över att de släpar fram kalhyggena som första exempel på sin storslagna natur att jag väljer att låta bli). Men kära snälla nån, varför måste Sveriges alla småkommuner, byar och mindre samhällen komma dragande med luften som första argument för att få fler skattebetalare? Jag vill vara skapt som en nors om någon enda människa i världshistorien har surrat fast cissusen på flyttlasset och givit sig åstad på grund av att det finns mer luft någon annanstans. Och näst därefter kommer vattnet, det gör det alltid, och sen kommer i någon form granarna – fast här är det, medgives, i första hand de nedhuggna man vill framhålla. Luft, vatten och granar. Så beskriver sig den svenska landsbygden. Och sen marknadsför den sig med ett och samma vykort. Kan man skicka den på en aldrig så liten älskadigsjälvkurs?
torsdag 20 november 2008
Om dom nånsin kommer fram till Katmandu (2008)
Jag är en typ A-människa. En sån där hetsig forcerad en som pratar fort och alldeles för lätt retar sig på dem som tar tid på sig (= den mycket mer politiskt korrekta människotypen typ B). En sån som irriterar sig på böcker som heter ”Långsamhetens lov” och hemligen tycker att det romantiseras lite för mycket kring att sitta barfota under en korkek och lukta på blommorna. Om man undrar vilken typ man är sägs det att man ska ställa sig frågan om man brukar vilja organisera om lunchrestauranger. Känner ni omedelbart igen känslan ”men söta Göta, om dom bara lät kön gå åt vänster istället skulle dom hinna fylla lokalen minst en gång till under lunchtid” så är ni, enkelt uttryckt, typ A. Vi är som sagt inte politiskt korrekta, men vi är väl anpassade till samtiden eftersom våra endorfinkickar kommer av sånt som går undan och är effektivt.
Detta var en liten bakgrund till vad jag egentligen hade tänkt tala med er om i dag, nämligen dom som ska till Katmandu. Dom står alltid före mig överallt och har fått sin benämning efter ett utrop som den oäkta hälften undslapp sig en gång i en kö på stationen i Falun. Vi hade asjättebråttom och biljettautomaten var paj och tåget stod i startgroparna, så att säga, på spår 3. Framför oss stod en man som inte hade lika bråttom – inte denna dag, sannolikt inte någonsin i livet. Jag minns mycket tydligt hur han såg ut för han hade cykelhjälm, alltså på sig, alltså inne i lokalen. Han skulle resa en sträcka som krävde sjutton tågbyten. Han pratade m-y-c-k-e-t l-å-n-g-s-a-m-t. Han sa ”va?” alldeles för ofta (kanske tryckte cykelhjälmen igen hans öron). Han frågade tjugotvå gånger om han verkligen skulle hinna byta på åtta minuter i Nässjö.
– Varför hamnar vi alltid bakom dom som ska till Katmandu via Nässjö?! ropade den oäkte gällt, men tyst, men desperat.
Ni måste inte tro mig, men det visade sig till sist att vad hjälmkillen höll på med var att boka en resa som skulle ske två månader senare. Hade vi missat tåget i december på grund av att han valde att stå där och planera sina sportlovsäventyr hade jag drämt handväskan i huvet på honom (och i så fall hade det ju varit tur att han hade hjälm).
Och dom som i överförd bemärkelse ska till Katmandu är överallt och är i vägen. På lunchbufféer, stillsamt kontemplerande exakt vilka sju köttbullar de faktiskt ska välja. På ICA, noggrant räknande upp 167,50 i jämna pengar, det mesta i mynt av lägre valörer. På banken – när man själv ska göra ett ärende på tre minuter ska de först genomföra större delen av en bouppteckning efter en avlägsen släkting i utlandet som de inte vet namnet på och så har de legitimationen längst in i fodret på en trasig handväska. I går kunde jag ha dräpt en på Hemköp som antagligen höll på att doktorera i King Edward och skulle slutföra sina fältstudier innan jag kunde få rafsa ihop till min gratäng: hon plockade oändligt långsamt, vände och vred och stirrade varje exemplar in i vartenda öga, liksom smekte varenda potät och lade tillbaka de flesta innan hon hade fått ihop den Perfekta Potatispåsen. En annan gång stod jag bakom en som skulle ha ett köttfärspaket som innehöll exakt 300 gram (inte 278, inte 320) men som i övrigt faktiskt verkade helt normal.
Men det är alltså inte alls säkert att det är dom det är fel på, dom som ska till Katmandu. Det kanske är mig, eller också är vi helt enkelt bara olika. Men jag vet ju hur jag för min del föredrar att tolka det. Om alla vore som man själv inbillar man sig ju lätt att det skulle vara så mycket enklare.
Detta var en liten bakgrund till vad jag egentligen hade tänkt tala med er om i dag, nämligen dom som ska till Katmandu. Dom står alltid före mig överallt och har fått sin benämning efter ett utrop som den oäkta hälften undslapp sig en gång i en kö på stationen i Falun. Vi hade asjättebråttom och biljettautomaten var paj och tåget stod i startgroparna, så att säga, på spår 3. Framför oss stod en man som inte hade lika bråttom – inte denna dag, sannolikt inte någonsin i livet. Jag minns mycket tydligt hur han såg ut för han hade cykelhjälm, alltså på sig, alltså inne i lokalen. Han skulle resa en sträcka som krävde sjutton tågbyten. Han pratade m-y-c-k-e-t l-å-n-g-s-a-m-t. Han sa ”va?” alldeles för ofta (kanske tryckte cykelhjälmen igen hans öron). Han frågade tjugotvå gånger om han verkligen skulle hinna byta på åtta minuter i Nässjö.
– Varför hamnar vi alltid bakom dom som ska till Katmandu via Nässjö?! ropade den oäkte gällt, men tyst, men desperat.
Ni måste inte tro mig, men det visade sig till sist att vad hjälmkillen höll på med var att boka en resa som skulle ske två månader senare. Hade vi missat tåget i december på grund av att han valde att stå där och planera sina sportlovsäventyr hade jag drämt handväskan i huvet på honom (och i så fall hade det ju varit tur att han hade hjälm).
Och dom som i överförd bemärkelse ska till Katmandu är överallt och är i vägen. På lunchbufféer, stillsamt kontemplerande exakt vilka sju köttbullar de faktiskt ska välja. På ICA, noggrant räknande upp 167,50 i jämna pengar, det mesta i mynt av lägre valörer. På banken – när man själv ska göra ett ärende på tre minuter ska de först genomföra större delen av en bouppteckning efter en avlägsen släkting i utlandet som de inte vet namnet på och så har de legitimationen längst in i fodret på en trasig handväska. I går kunde jag ha dräpt en på Hemköp som antagligen höll på att doktorera i King Edward och skulle slutföra sina fältstudier innan jag kunde få rafsa ihop till min gratäng: hon plockade oändligt långsamt, vände och vred och stirrade varje exemplar in i vartenda öga, liksom smekte varenda potät och lade tillbaka de flesta innan hon hade fått ihop den Perfekta Potatispåsen. En annan gång stod jag bakom en som skulle ha ett köttfärspaket som innehöll exakt 300 gram (inte 278, inte 320) men som i övrigt faktiskt verkade helt normal.
Men det är alltså inte alls säkert att det är dom det är fel på, dom som ska till Katmandu. Det kanske är mig, eller också är vi helt enkelt bara olika. Men jag vet ju hur jag för min del föredrar att tolka det. Om alla vore som man själv inbillar man sig ju lätt att det skulle vara så mycket enklare.
måndag 17 november 2008
Angående Kim och Patrik i Fatbursparken (2008)
I söndags tänkte jag en tanke som fascinerade mig. Det händer inte ofta. Dessvärre var den inte särdeles djuplodande eller nydanande: i sin helhet lydde den ”men gud att dom orkar gå och hålla handen sådär!”. Jag kan personligen inte gå och samtidigt hålla någon i hand med mindre än att jag kommer i otakt och stjälper; det har sannolikt att göra med grovmotorik och jag är inte i besittning av någon sorts motorik alls. Det ser oerhört fint och förälskat ut när folk går genom en park och håller handen och sparkar i höstlöven och ler sådär som på film, men jag får lov att överlåta sådant åt andra.
De som höll hand sådär trevligt i söndags var också mycket riktigt i en park, närmare bestämt i Fatbursparken på Söder i Stockholm. De var i tjugonioochetthalvtårsåldern, vackra, välklädda och rent generellt mycket filmiska. Jag kan tänka mig att dom hette Patrik och Kim (Patrik såg för övrigt väldigt mycket ut som Jens Lapidus, om han är bekant). Dom strosade ut från gångvägen och in bland löven och Patrik tog kort när Kim kastade upp några handfullar löv så de avtecknade sig mot himlen, som var sådär konstgjort kräkvackert jätteblå. Och så fnissade dom och tramsade och Kim nöp Patrik i midjan och han skrattade med tusen vita tänder, och så gick dom upp på vägen igen och vandrade vidare hållandes varandra i hand. Och då gjorde jag den där reflektionen. Och sen tänkte jag på att jag gjorde den. Jag blev faktiskt lite glad.
Patrik och Kim var nämligen, vilket åtminstone någon sannolikt redan har räknat ut, två män. De var ett tämligen typiskt storstadspar av den samkönade sorten. Grejen med min tanke om krångligheten i att hålla varandra i hand är att det helt ärligt var den första tanken jag tänkte om dem – jag hann alltså inte snudda vid reflektionen ”okej, dom är bögar”. Inpass: jag menar däremot inte att jag hyser några reflexnegativa åsikter om den i vars hjärna den tanken susar förbi. Tvärtom tycker jag att det är odramatiskt och tämligen mänskligt eftersom vi har en tendens att automatiskt notera det som är underrepresenterat rent numerärt – exotiska utseenden, enbenthet, mycket långt hår, vad ni vill. Det är däremot ovärdigt att fördöma eller agera gentemot dem som inte är exakt som alla andra, men det är så självklart att det inte behöver nedtecknas (av någon anledning gjorde jag det nu uppenbarligen i alla fall).
Varför blev jag då glad över att jag inte omedelbart tänkte på att två karlar som var ett par var ett par? Svaret är helt enkelt att om jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre alltid fokuserar stenhårt på folks ”sexuella läggning” (ett märkligt uttryck, för övrigt) så finns det antagligen många, många fler som är likadana. Ibland när man konsumerar media får man bilden av att tillvaron är stadd i förfall och civilisationen är i hjälplös utförsbacke: hatbrotten ökar och klimatet för de homosexuella är svårt och bistert. Men här, som i alla andra fall, krävs en verklighetsavstämning av pessimismen och panikmångleriet. Fram till 1944 var homosexualitet kriminellt. Fram till 1979 var det definitionsmässigt en mentalsjukdom. Fram till Jacob Dahlin fanns det knappast en enda öppet homosexuell person på den offentliga arenan. 2008 går Patrik och Kim i Fatbursparken och är dökära och jag normativa förstockade medelklassmänniska tänker bara på vilken motorisk utmaning det är att hålla handen. Världen blir, mina vänner, i de flesta avseenden finare och finare dag för dag. Det är kanske inte är perfekt än – medgives. Men den är tamejfan bättre än 1944 på fler sätt än jag kan räkna.
De som höll hand sådär trevligt i söndags var också mycket riktigt i en park, närmare bestämt i Fatbursparken på Söder i Stockholm. De var i tjugonioochetthalvtårsåldern, vackra, välklädda och rent generellt mycket filmiska. Jag kan tänka mig att dom hette Patrik och Kim (Patrik såg för övrigt väldigt mycket ut som Jens Lapidus, om han är bekant). Dom strosade ut från gångvägen och in bland löven och Patrik tog kort när Kim kastade upp några handfullar löv så de avtecknade sig mot himlen, som var sådär konstgjort kräkvackert jätteblå. Och så fnissade dom och tramsade och Kim nöp Patrik i midjan och han skrattade med tusen vita tänder, och så gick dom upp på vägen igen och vandrade vidare hållandes varandra i hand. Och då gjorde jag den där reflektionen. Och sen tänkte jag på att jag gjorde den. Jag blev faktiskt lite glad.
Patrik och Kim var nämligen, vilket åtminstone någon sannolikt redan har räknat ut, två män. De var ett tämligen typiskt storstadspar av den samkönade sorten. Grejen med min tanke om krångligheten i att hålla varandra i hand är att det helt ärligt var den första tanken jag tänkte om dem – jag hann alltså inte snudda vid reflektionen ”okej, dom är bögar”. Inpass: jag menar däremot inte att jag hyser några reflexnegativa åsikter om den i vars hjärna den tanken susar förbi. Tvärtom tycker jag att det är odramatiskt och tämligen mänskligt eftersom vi har en tendens att automatiskt notera det som är underrepresenterat rent numerärt – exotiska utseenden, enbenthet, mycket långt hår, vad ni vill. Det är däremot ovärdigt att fördöma eller agera gentemot dem som inte är exakt som alla andra, men det är så självklart att det inte behöver nedtecknas (av någon anledning gjorde jag det nu uppenbarligen i alla fall).
Varför blev jag då glad över att jag inte omedelbart tänkte på att två karlar som var ett par var ett par? Svaret är helt enkelt att om jag har kommit så långt i min utveckling att jag inte längre alltid fokuserar stenhårt på folks ”sexuella läggning” (ett märkligt uttryck, för övrigt) så finns det antagligen många, många fler som är likadana. Ibland när man konsumerar media får man bilden av att tillvaron är stadd i förfall och civilisationen är i hjälplös utförsbacke: hatbrotten ökar och klimatet för de homosexuella är svårt och bistert. Men här, som i alla andra fall, krävs en verklighetsavstämning av pessimismen och panikmångleriet. Fram till 1944 var homosexualitet kriminellt. Fram till 1979 var det definitionsmässigt en mentalsjukdom. Fram till Jacob Dahlin fanns det knappast en enda öppet homosexuell person på den offentliga arenan. 2008 går Patrik och Kim i Fatbursparken och är dökära och jag normativa förstockade medelklassmänniska tänker bara på vilken motorisk utmaning det är att hålla handen. Världen blir, mina vänner, i de flesta avseenden finare och finare dag för dag. Det är kanske inte är perfekt än – medgives. Men den är tamejfan bättre än 1944 på fler sätt än jag kan räkna.
Faktiskt inte en text utan snarare ett ... blogginlägg
Nu måste jag för första gången faktiskt skriva nåt här som jag motvilligt skulle kunna gå med på liknar ett blogginlägg (och är ungefär lika intressant som ett genomsnittligt d:o för den bredare allmänheten, dvs. inte så värst):
TACK alla vansinnigt vänliga, trevliga, charmiga och spirituella människor som hälsade på Hilaris på Bokmässan Örebro slott och/eller var på något av mina "prat"! Jag saknar er NA-läsare alldeles våldsamt!
TACK alla vansinnigt vänliga, trevliga, charmiga och spirituella människor som hälsade på Hilaris på Bokmässan Örebro slott och/eller var på något av mina "prat"! Jag saknar er NA-läsare alldeles våldsamt!
torsdag 6 november 2008
Ut i skogen ska ni gå (2008)
Idag läste jag i tidningen att kontakten med naturen är viktig för människan, en nyhet av digniteten ”solen gick upp även i morse”. Att vistas i naturen förebygger ohälsa och stress, men nutidsmänniskan har hittat på ett antal andra sätt försöka uppnå bättre hälsa och leva naturligt (till exempel att köra bil till gymmet eller åka till fjällen för att fara fram över nejden på skoter). Effekten blir den motsatta. Den påstådda boten blir ytterligare ett stressmoment och ytterligare en konsumtionsvara. Att bara vara ute är däremot underskattat och ovanligt som fritidssysselsättning. Så säger alltså forskarna, och jag håller fullkomligt med.
Det här med att folk inte är ute är nämligen en av våra käraste käpphästar när vi är i lanthemmet, som ligger i en liten by som befinner sig mitt bland djupa skogar och glittrande sjöar och blånande berg. Vi är rätt mycket i skogen när vi är på landet för den oäkta hälften är helt enkelt en sån människa: en överslagsräkning säger att vi avverkar sådär 15–20 skogstimmar i veckan. Det intressanta är att vi så ytterst sällan möter en enda människa när vi är ute. Även om vi som sagt utgår från en liten by så bor det folk mest överallt i trakten, och vi går inte sällan på vandringsleder och banade vägar. Det är långt ifrån varje gång man ser en levande själ bortsett från tjädrar men är det nån alls så är det enstaka hundägare, löpare och gamla farbröder som liksom den oäkte har skogen i sig. Det är en gåta att inte fler bara är i skogen och promenerar, leker häst eller indian, plockar svamp och bär, har utflykt, visar myrstackar för barnen eller bara sitter på en stubbe och glor. Det finns gott om folk som promenerar i omgivningarna runt lanthemmet, men förbryllande många väljer att göra det av och an utmed riksvägen.
Det skulle förvåna mig om inte naturen ger omedelbara mätbara positiva hälsoeffekter även om man så bara går rätt ut i skogen i en kvart, sätter sig på en sten på ett fall och stirrar ut i luften och går hem igen. Människosläktet är onekligen utarbetat för att vistas bland växter och djur och frisk luft; shoppinggalleriorna dök upp så pass sent under evolutionen att de åtminstone inte ännu påverkar oss positivt på det sättet. Skogsmänniskor får dessutom ett osedvanligt fräscht utseende, vilket väl om något borde väl appellera till de fåfänga samtidsmänniskorna. Vi fick ett fint exempel på det senast när vi var i lanthemmet. När vi kom ut ur skogen och upp på en skogsbilväg kom Tage skuttande över en myr som ett aprilväder med en femlitershink i en svångrem runt midjan. Enligt utsago hade han smålänningar (det lät lite som att ha fotsvamp men han menade att han hade dem hemma på besök) och därför ville han få tag i några deciliter av traktens hjortron. Det är en makalös karl att se energisk ut ända ut i lillfingrarna och de yttersta hudlagren, och jag sa just det när han hade hoppat in i bilen och farit iväg för att utfodra sina smålänningar: ”Gud vad jag skulle vilja se sådär frisk ut som Tage” föll mina ord. Sen började jag gapskratta och så även den oäkte. Det var möjligen aningen galghumoristiskt, men ändå: Tage är närmare åttio och under det senaste året har han klarat av en hjärtinfarkt och en cancerbehandling. Det är något milt roande i att en trettiosjuåring längtansfullt säger sig vilja se så frisk ut.
Men faktum kvarstår och jag anser saken vara bevisad: gack ut i skogen och sitt på en stubbe, för det kommer att göra er gott. Har ni tur blir ni på sikt så fräscha som Tage.
Fotnot: Artikeln jag läste var ”Ju mer av grönska desto friskare blir du” av Ingrid Persson i Svenska Dagbladet 080921. Läs den om ni fortfarande inte är överbevisade om stubbsittandets fördelar!
Det här med att folk inte är ute är nämligen en av våra käraste käpphästar när vi är i lanthemmet, som ligger i en liten by som befinner sig mitt bland djupa skogar och glittrande sjöar och blånande berg. Vi är rätt mycket i skogen när vi är på landet för den oäkta hälften är helt enkelt en sån människa: en överslagsräkning säger att vi avverkar sådär 15–20 skogstimmar i veckan. Det intressanta är att vi så ytterst sällan möter en enda människa när vi är ute. Även om vi som sagt utgår från en liten by så bor det folk mest överallt i trakten, och vi går inte sällan på vandringsleder och banade vägar. Det är långt ifrån varje gång man ser en levande själ bortsett från tjädrar men är det nån alls så är det enstaka hundägare, löpare och gamla farbröder som liksom den oäkte har skogen i sig. Det är en gåta att inte fler bara är i skogen och promenerar, leker häst eller indian, plockar svamp och bär, har utflykt, visar myrstackar för barnen eller bara sitter på en stubbe och glor. Det finns gott om folk som promenerar i omgivningarna runt lanthemmet, men förbryllande många väljer att göra det av och an utmed riksvägen.
Det skulle förvåna mig om inte naturen ger omedelbara mätbara positiva hälsoeffekter även om man så bara går rätt ut i skogen i en kvart, sätter sig på en sten på ett fall och stirrar ut i luften och går hem igen. Människosläktet är onekligen utarbetat för att vistas bland växter och djur och frisk luft; shoppinggalleriorna dök upp så pass sent under evolutionen att de åtminstone inte ännu påverkar oss positivt på det sättet. Skogsmänniskor får dessutom ett osedvanligt fräscht utseende, vilket väl om något borde väl appellera till de fåfänga samtidsmänniskorna. Vi fick ett fint exempel på det senast när vi var i lanthemmet. När vi kom ut ur skogen och upp på en skogsbilväg kom Tage skuttande över en myr som ett aprilväder med en femlitershink i en svångrem runt midjan. Enligt utsago hade han smålänningar (det lät lite som att ha fotsvamp men han menade att han hade dem hemma på besök) och därför ville han få tag i några deciliter av traktens hjortron. Det är en makalös karl att se energisk ut ända ut i lillfingrarna och de yttersta hudlagren, och jag sa just det när han hade hoppat in i bilen och farit iväg för att utfodra sina smålänningar: ”Gud vad jag skulle vilja se sådär frisk ut som Tage” föll mina ord. Sen började jag gapskratta och så även den oäkte. Det var möjligen aningen galghumoristiskt, men ändå: Tage är närmare åttio och under det senaste året har han klarat av en hjärtinfarkt och en cancerbehandling. Det är något milt roande i att en trettiosjuåring längtansfullt säger sig vilja se så frisk ut.
Men faktum kvarstår och jag anser saken vara bevisad: gack ut i skogen och sitt på en stubbe, för det kommer att göra er gott. Har ni tur blir ni på sikt så fräscha som Tage.
Fotnot: Artikeln jag läste var ”Ju mer av grönska desto friskare blir du” av Ingrid Persson i Svenska Dagbladet 080921. Läs den om ni fortfarande inte är överbevisade om stubbsittandets fördelar!
torsdag 30 oktober 2008
Om ljusstakar i folkholkar (2008)
Något mystiskt hände i folkholken i somras. Eftersom ”folkholken” mycket väl kan anses låta mystiskt alldeles i sig själv är det antagligen bäst att vi börjar i den änden: det är helt enkelt gäststugan på mina föräldrars lantställe. Kåsörtaxens transportbur, i vilken han också tillbringar sin nattvila, heter i familjevokabulären ”taxholken”, och således är det fullt logiskt att en gäststuga är en ”folkholk”. Jag såg någonstans att de hade en tävling om vad den nya lite större modellen av friggebod ska heta; ni kan anse mitt förslag såsom härmed inlämnat.
När vi hade bott några nätter i folkholken nu på tampen av sommaren packade jag, inte helt överraskande, upp resväskan när jag kom hem. Att jag ur den kunde hala fram några skrynkliga klädombyten, en necessär och 28 böcker som jag hade tänkt läsa var inte heller överraskande (jag packar alltid 28 böcker som jag hade tänkt läsa på semestern, somliga titlar reser nu för tredje sommaren i sträck). Men det var de två ljusstakarna i gjutjärn som också låg där. Jag gjorde så där som dom gör på film: tittade, blinkade, tittade igen. De låg kvar. Inte om mitt liv så berodde på det hade jag kunnat räkna ut varför de låg där från början.
Den mänskliga hjärnan är märklig på så sätt att den som en ren reflex börjar spotta ur sig förklaringar när något osannolikt inträffar. Min första tanke var att det var den oäkta hälften hade köpt och packat dem, men den slog jag bort efter femton sekunder eftersom ljusstakar råkar vara något som han aldrig skulle skaffa hem fler av (snarare tycker han att vi skulle kunna skaffa undan några av dem vi redan har). Sen fick jag för mig att jag på något sätt mig själv ovetandes hade köpt dem. Det skrämde mig naturligtvis högst väsentligt, men för ytterligare några sekunder kändes det trots allt som en rimlig förklaring; hjärnan är som sagt lustig. Därefter rafsade den, alltså hjärnan, lite planlöst omkring efter hur någon vilt främmande person kunde ha placerat dessa ljusstakar i mitt bagage, men det kändes helt enkelt inte plausibelt.
Sen sansade jag mig och tänkte verkligen efter. Sen ringde jag till min ömma moder och frågade om hon möjligen hade två nya ljusstakar av gjutjärn i folkholken.
– Ja, sa hon.
– Det är bara vad du tror, sa jag.
Ljusstakarna hade alltså stått på ett bord bredvid sängen, och bredvid det hade jag haft min öppna resväska. Jag hade inte ens sett ljusstakarna, men någon måste ha sparkat till väskan eller bordet eller båda på ett vis som gjorde att detta nyanskaffade par i husgeråd dök ner från bordet och landade ljudlöst bland kläderna. Man skulle antagligen aldrig kunna få det att hända om man medvetet försökte, men det hade uppenbarligen hänt nu.
Det verkligt intressanta är dock när man betänker hur det hela hade tett sig om det hade hänt i en annan, mindre familjär folkholk. Ponera att man hade kamperat hemma hos nån halvbekant typ efter en kräftskiva. Hur gör man då när man kommer hem och packar upp vederbörandes ljusstakar? I pluralis? Hade det varit en enstaka hade förklaringen tett sig konstig men sannolik, men när det gäller ett par låter det i mina öron ganska mycket som ”jag stal dem, men samvetet hann ikapp mig” alternativt ”jag var ohyggligt berusad och stal dem, men samvetet hann ikapp mig”. Och att inte alls berätta det är ju inte mycket bättre, för när folk och ljusstakar försvinner samtidigt får man ju liksom en spontan uppfattning om vem som har tagit med sig vem.
Man får se upp med vad som händer i folkholkar, helt enkelt.
När vi hade bott några nätter i folkholken nu på tampen av sommaren packade jag, inte helt överraskande, upp resväskan när jag kom hem. Att jag ur den kunde hala fram några skrynkliga klädombyten, en necessär och 28 böcker som jag hade tänkt läsa var inte heller överraskande (jag packar alltid 28 böcker som jag hade tänkt läsa på semestern, somliga titlar reser nu för tredje sommaren i sträck). Men det var de två ljusstakarna i gjutjärn som också låg där. Jag gjorde så där som dom gör på film: tittade, blinkade, tittade igen. De låg kvar. Inte om mitt liv så berodde på det hade jag kunnat räkna ut varför de låg där från början.
Den mänskliga hjärnan är märklig på så sätt att den som en ren reflex börjar spotta ur sig förklaringar när något osannolikt inträffar. Min första tanke var att det var den oäkta hälften hade köpt och packat dem, men den slog jag bort efter femton sekunder eftersom ljusstakar råkar vara något som han aldrig skulle skaffa hem fler av (snarare tycker han att vi skulle kunna skaffa undan några av dem vi redan har). Sen fick jag för mig att jag på något sätt mig själv ovetandes hade köpt dem. Det skrämde mig naturligtvis högst väsentligt, men för ytterligare några sekunder kändes det trots allt som en rimlig förklaring; hjärnan är som sagt lustig. Därefter rafsade den, alltså hjärnan, lite planlöst omkring efter hur någon vilt främmande person kunde ha placerat dessa ljusstakar i mitt bagage, men det kändes helt enkelt inte plausibelt.
Sen sansade jag mig och tänkte verkligen efter. Sen ringde jag till min ömma moder och frågade om hon möjligen hade två nya ljusstakar av gjutjärn i folkholken.
– Ja, sa hon.
– Det är bara vad du tror, sa jag.
Ljusstakarna hade alltså stått på ett bord bredvid sängen, och bredvid det hade jag haft min öppna resväska. Jag hade inte ens sett ljusstakarna, men någon måste ha sparkat till väskan eller bordet eller båda på ett vis som gjorde att detta nyanskaffade par i husgeråd dök ner från bordet och landade ljudlöst bland kläderna. Man skulle antagligen aldrig kunna få det att hända om man medvetet försökte, men det hade uppenbarligen hänt nu.
Det verkligt intressanta är dock när man betänker hur det hela hade tett sig om det hade hänt i en annan, mindre familjär folkholk. Ponera att man hade kamperat hemma hos nån halvbekant typ efter en kräftskiva. Hur gör man då när man kommer hem och packar upp vederbörandes ljusstakar? I pluralis? Hade det varit en enstaka hade förklaringen tett sig konstig men sannolik, men när det gäller ett par låter det i mina öron ganska mycket som ”jag stal dem, men samvetet hann ikapp mig” alternativt ”jag var ohyggligt berusad och stal dem, men samvetet hann ikapp mig”. Och att inte alls berätta det är ju inte mycket bättre, för när folk och ljusstakar försvinner samtidigt får man ju liksom en spontan uppfattning om vem som har tagit med sig vem.
Man får se upp med vad som händer i folkholkar, helt enkelt.
torsdag 23 oktober 2008
Det är *visst* onsdag (2007)
Jag gillar folk som helt och hållet dansar efter sin egen trumma. Det är en sak med dom som är sådär vardagsexcentriska och har rolig hatt, men det är något helt annat med såna som tar det ytterligare ett steg, till ett nästan metafysiskt plan: de som tar sig friheten att själva definiera verkligheten även om deras syn på saken går stick i stäv med hela världens i övrigt.
För lite sen mötte jag en chihuahuamatte som hade en klar dragning åt det hållet. Chihuahuamattar är ibland typen som har en helt egen gräddfil i tillvaron (men inte alltid, ska jag inflika på ett politiskt korrekt sätt, en av de mest trevligt anspråkslösa jag känner hade chihuahua i sjutton år) och den här hade i alla fall satt sina egna normer för husdjur i offentliga lokaler. Hon var en högklackssmattrande hästsvanssvängande tjugonåntingdonna som seglade in på ”keldjursavdelningen” (o, dessa vackra finlandssvenska vändningar!) på ett varuhus i Helsingfors. När djuravdelningar ligger inne i affärer som också saluför matvaror etc. är det enligt min erfarenhet kutym att lämna Fido utanför, men strax ovanför den skylt som kungjorde att ”vi”, dvs. pälsdjuren, ”inte får vara här”, parkerade hon sin jycke. Mitt på disken. Chihuahuan hade en milt nedlåtande kejserlig min som sade ”jag får visst vara här”. Och mattens min sa sammaledes: ”man får visst ha hundar i butiken.”
Lite likadan var en av våra f.d. grannar, en äldre kinesisk dam som hade en egen tideräkning. En dag när den oäkta hälften hade tvättstugan och hade släpat ner arton kassar hade hon helt frejdigt börjat tvätta åstad fast han hade bokat. Den oäkte förde på tal att det var torsdag och klockan var fjorton och hon hade tagit fel. ”Nej nej nej”, sade damen (mest på kinesiska), ”det är onsdag.” Den oäkte framhärdade att det var torsdag – varpå damen plockade ner tvättstugekalendern från väggen och med ett bestämt finger knackade på onsdagen och språkade vidare på sitt hemlands vilda tungomål, som det heter i romanerna. Antagligen sa hon ”det är visst onsdag” och försökte leda det i bevisning genom att peka på densamma onsdag (”med samma logik hade jag ju kunnat knacka på påskafton och kvittra nåt konversatoriskt”, sa den oäkte). Hon fick faktiskt den oäkte att ställa upp på att det visst var onsdag, men i hissen slogs han på ett Sherlock Holmeskt vis av insikten om att han hade ätit ärtsoppa i lunchmatsalen. Han for upp och hämtade dagens tidning för att kunna fortsätta debatten, men när han kom tillbaka hade damen av någon anledning, oklart om det var ärtsoppa, slagits av samma insikt och dragit sig tillbaka. Hon ska ändå ha all heder för att hon lyckades snacka omkull den oäkte; hon måtte ha haft en rent enastående glöd i argumentationen.
Den tredje jag kommer att tänka på är en skomakare/kemtvättare/skräddare vilken kamraten L sökte upp för att han skulle åtgärda ett trasigt blixtlås i en kjol. När hon kom tillbaka för att hämta den visade det sig att skrädderiet inte var hans starkaste sida: jag såg det med egna ögon och kan intyga att det såg ut precis som om han hade städslat en inte alltför händig schimpans att utföra arbetet: långa, sneda stygn i grov tråd med fel färg.
– Men det här kan jag inte betala för, sa L. Det är inte professionellt gjort.
Den här mannen hade däremot inte alltför stor respekt för verkligheten. Han stirrade surt på henne.
– Det är visst bra gjort! sa han högdraget.
På något bakvänt sätt älskar jag honom för den repliken.
För lite sen mötte jag en chihuahuamatte som hade en klar dragning åt det hållet. Chihuahuamattar är ibland typen som har en helt egen gräddfil i tillvaron (men inte alltid, ska jag inflika på ett politiskt korrekt sätt, en av de mest trevligt anspråkslösa jag känner hade chihuahua i sjutton år) och den här hade i alla fall satt sina egna normer för husdjur i offentliga lokaler. Hon var en högklackssmattrande hästsvanssvängande tjugonåntingdonna som seglade in på ”keldjursavdelningen” (o, dessa vackra finlandssvenska vändningar!) på ett varuhus i Helsingfors. När djuravdelningar ligger inne i affärer som också saluför matvaror etc. är det enligt min erfarenhet kutym att lämna Fido utanför, men strax ovanför den skylt som kungjorde att ”vi”, dvs. pälsdjuren, ”inte får vara här”, parkerade hon sin jycke. Mitt på disken. Chihuahuan hade en milt nedlåtande kejserlig min som sade ”jag får visst vara här”. Och mattens min sa sammaledes: ”man får visst ha hundar i butiken.”
Lite likadan var en av våra f.d. grannar, en äldre kinesisk dam som hade en egen tideräkning. En dag när den oäkta hälften hade tvättstugan och hade släpat ner arton kassar hade hon helt frejdigt börjat tvätta åstad fast han hade bokat. Den oäkte förde på tal att det var torsdag och klockan var fjorton och hon hade tagit fel. ”Nej nej nej”, sade damen (mest på kinesiska), ”det är onsdag.” Den oäkte framhärdade att det var torsdag – varpå damen plockade ner tvättstugekalendern från väggen och med ett bestämt finger knackade på onsdagen och språkade vidare på sitt hemlands vilda tungomål, som det heter i romanerna. Antagligen sa hon ”det är visst onsdag” och försökte leda det i bevisning genom att peka på densamma onsdag (”med samma logik hade jag ju kunnat knacka på påskafton och kvittra nåt konversatoriskt”, sa den oäkte). Hon fick faktiskt den oäkte att ställa upp på att det visst var onsdag, men i hissen slogs han på ett Sherlock Holmeskt vis av insikten om att han hade ätit ärtsoppa i lunchmatsalen. Han for upp och hämtade dagens tidning för att kunna fortsätta debatten, men när han kom tillbaka hade damen av någon anledning, oklart om det var ärtsoppa, slagits av samma insikt och dragit sig tillbaka. Hon ska ändå ha all heder för att hon lyckades snacka omkull den oäkte; hon måtte ha haft en rent enastående glöd i argumentationen.
Den tredje jag kommer att tänka på är en skomakare/kemtvättare/skräddare vilken kamraten L sökte upp för att han skulle åtgärda ett trasigt blixtlås i en kjol. När hon kom tillbaka för att hämta den visade det sig att skrädderiet inte var hans starkaste sida: jag såg det med egna ögon och kan intyga att det såg ut precis som om han hade städslat en inte alltför händig schimpans att utföra arbetet: långa, sneda stygn i grov tråd med fel färg.
– Men det här kan jag inte betala för, sa L. Det är inte professionellt gjort.
Den här mannen hade däremot inte alltför stor respekt för verkligheten. Han stirrade surt på henne.
– Det är visst bra gjort! sa han högdraget.
På något bakvänt sätt älskar jag honom för den repliken.
torsdag 16 oktober 2008
Det finns systemvetare som har det sämre (2007)
– Men trivdes dom med sitt arbete, då? sa T.
– Ja, sa S.
– Vet du att dom gjorde det? sa T.
– … jaa, sa S.
– Har du träffat dom sen du blev vuxen?
– Ja, dom har ju alltid kommit på familjens studentuppvaktningar och femtiårskalas och så … men jag har kanske aldrig ställt dom mot väggen och frågat ”trivdes du med ditt jobb?”, sa S.
– Nej just det, sa T.
Vi hade hamnat i en diskussion om s.k. hemnära tjänster. Det är inte klokt så mycket troll det kan gå i något som ändå är så principiellt likt rörmokeri, fotvård och staketmålning. Marknadsekonomin bygger på att man köper saker av varandra (såvitt jag begriper det kan man hålla en ekonomi rullande på att folk betalar varandra för att klia varandra på ryggen), men det är nåt med den där städningen.
När man diskuterar städning ställs det i sanning krav på argumentationen. Meningsutbytet ovan hade sin grund i att S i sitt barndomshem hade hemsystrar och städtanter eftersom hon hade ett syskon som var kroniskt sjukt och föräldrar som var jordbrukare. Det borde låta gott och väl i de flesta öron, men det visade sig vara väldigt viktigt för T att ta reda på huruvida dessa städtanter kände sig exploaterade. Hon menade att det inte var orimligt att anta att de gjorde det.
Förlåt förlåt, men jag tycker att det är tämligen irriterande när den vänligt nedlåtande palestinasjalsinvirade medelklassen berättar för s.k. vanligt hyggligt folk att det är synd om dem om de har jobb som inte kräver högskoleutbildning. Jag fattar inte hur man kan utgå från att en systemvetare är lyckligare än en städare en vanlig torsdag i oktober, alla andra faktorer oräknade, bara för att systemvetaren har gått på högskolan. Det är givetvis trist att tjäna mindre pengar än nån annan, men det är mycket sällan städarens lön som står i fokus för medlidandet och mycket oftare hans arbetsuppgifter.
Jag har ältat det förut men jag tar det igen: jag trivdes prima när jag jobbade som städerska (och i hemtjänsten, och på cafe). Inte för min liv och kniv kan jag begripa varför folk som inte ens har provat på ett yrke kategoriskt kan hävda att det är omöjligt att gilla det. För mig var det extrajobb när jag pluggade, men sådana jobb måste ju också få finnas även om de kan fungera både som tillfällighetsjobb/ingångsjobb och som livstidsengagemang. Jag tillhör ovedersägligen den näsvisa medelklassen, men jag tycker inte att det ger mig rätt att uttala mig om vad som är bäst för andra människor eller antyda att de borde och skulle känna sig utnyttjade om de förstod sitt eget bästa. Men framförallt ser jag inte det orimliga i att hemsystrarna och städtanterna trivdes. De gjorde hundratals goda dagsverken mot avtalsenlig lön och ägnade sin arbetstid åt att hjälpa en familj att få livet att gå ihop. Jag tror att det finns en och annan systemvetare som har det sämre än så, liksom.
PS: Detta handlade alltså om städning i sig, inte om skattelättnader, men jag kan passa på att klämma in att jag blir lite trött på att även seriösa debattörer inte förstår att de påstådda ”subventionerna” av hemnära tjänster inte handlar om att rycka brödet ur munnen på fattiga, sälja det och betala Ingvar Kamprads husa – det handlar om att se till att det kommer in mer friska vita pengar till statskassan genom att avstå från att kräva in en del skatt. Sådär. Nu har jag varit tillräckligt politisk för att det ska räcka till nästa midsommar.
– Ja, sa S.
– Vet du att dom gjorde det? sa T.
– … jaa, sa S.
– Har du träffat dom sen du blev vuxen?
– Ja, dom har ju alltid kommit på familjens studentuppvaktningar och femtiårskalas och så … men jag har kanske aldrig ställt dom mot väggen och frågat ”trivdes du med ditt jobb?”, sa S.
– Nej just det, sa T.
Vi hade hamnat i en diskussion om s.k. hemnära tjänster. Det är inte klokt så mycket troll det kan gå i något som ändå är så principiellt likt rörmokeri, fotvård och staketmålning. Marknadsekonomin bygger på att man köper saker av varandra (såvitt jag begriper det kan man hålla en ekonomi rullande på att folk betalar varandra för att klia varandra på ryggen), men det är nåt med den där städningen.
När man diskuterar städning ställs det i sanning krav på argumentationen. Meningsutbytet ovan hade sin grund i att S i sitt barndomshem hade hemsystrar och städtanter eftersom hon hade ett syskon som var kroniskt sjukt och föräldrar som var jordbrukare. Det borde låta gott och väl i de flesta öron, men det visade sig vara väldigt viktigt för T att ta reda på huruvida dessa städtanter kände sig exploaterade. Hon menade att det inte var orimligt att anta att de gjorde det.
Förlåt förlåt, men jag tycker att det är tämligen irriterande när den vänligt nedlåtande palestinasjalsinvirade medelklassen berättar för s.k. vanligt hyggligt folk att det är synd om dem om de har jobb som inte kräver högskoleutbildning. Jag fattar inte hur man kan utgå från att en systemvetare är lyckligare än en städare en vanlig torsdag i oktober, alla andra faktorer oräknade, bara för att systemvetaren har gått på högskolan. Det är givetvis trist att tjäna mindre pengar än nån annan, men det är mycket sällan städarens lön som står i fokus för medlidandet och mycket oftare hans arbetsuppgifter.
Jag har ältat det förut men jag tar det igen: jag trivdes prima när jag jobbade som städerska (och i hemtjänsten, och på cafe). Inte för min liv och kniv kan jag begripa varför folk som inte ens har provat på ett yrke kategoriskt kan hävda att det är omöjligt att gilla det. För mig var det extrajobb när jag pluggade, men sådana jobb måste ju också få finnas även om de kan fungera både som tillfällighetsjobb/ingångsjobb och som livstidsengagemang. Jag tillhör ovedersägligen den näsvisa medelklassen, men jag tycker inte att det ger mig rätt att uttala mig om vad som är bäst för andra människor eller antyda att de borde och skulle känna sig utnyttjade om de förstod sitt eget bästa. Men framförallt ser jag inte det orimliga i att hemsystrarna och städtanterna trivdes. De gjorde hundratals goda dagsverken mot avtalsenlig lön och ägnade sin arbetstid åt att hjälpa en familj att få livet att gå ihop. Jag tror att det finns en och annan systemvetare som har det sämre än så, liksom.
PS: Detta handlade alltså om städning i sig, inte om skattelättnader, men jag kan passa på att klämma in att jag blir lite trött på att även seriösa debattörer inte förstår att de påstådda ”subventionerna” av hemnära tjänster inte handlar om att rycka brödet ur munnen på fattiga, sälja det och betala Ingvar Kamprads husa – det handlar om att se till att det kommer in mer friska vita pengar till statskassan genom att avstå från att kräva in en del skatt. Sådär. Nu har jag varit tillräckligt politisk för att det ska räcka till nästa midsommar.
torsdag 9 oktober 2008
Den kanske har varit färsk hittills (2005)
Vi kom att tala om matförgiftning. Det är inte ofta man gör det, men med tanke på de grafiska detaljer som diskussionen ofta för med sig kan man säga att det är ungefär lagom ofta. Själv har jag två historier på temat. Den ena är helt ointressant och handlar egentligen bara om att jag aldrig har varit så sjuk som en gång efter en varmkorvsincident; jag tror inte att man kan må värst mycket sämre av kolera. Den andra är inte så mycket ballare, men den rymmer i alla fall en intressant replik på temat ”serviceyrke?”.
Det var jag och den oäkta hälften och det var Sundbyberg för ett par år sen och det var strömming. Vi satt ute, omsvepta av ljumma sommarvindar, vilket kan ha haft del i att vi hann lassa in varsin stadig tugga och till och med svälja den. Så såg vi på varandra, hejdade oss och lyfte sedan synkront våra gafflar med en ny tugga strömming, denna gång till näsan. Så illa tror jag aldrig att jag har känt något som har luktat, och jag har definitivt aldrig tidigare svalt ner något som har luktat ens hälften så illa. Hade jag haft möjlighet att infoga en ”scratch and sniff”-ruta i denna tidningsspalt hade jag ändå avstått från att göra det, för så illa vill jag inte mina medmänniskor. Det var något alldeles oheligt. Det osade inte om själva matportionen men om strömmingen, framförallt när man hade trängt genom den stöddiga paneringen.
Vi tillkallade serveringspersonalen.
– Det är nåt fel på fisken, sa vi.
Hon sniffade lite.
– Det är i alla fall ingen som har klagat tidigare, sa hon.
Detta är en relevant utsaga i många sammanhang, men i många andra sammanhang är den komplett enfaldig.
– Det kanske beror på att den har varit färsk hittills, sa den oäkte nobelt.
Hon svepte ut i köket och stack antagligen näsan i fisklådan eller -burken eller vad det nu var, för hon var avsevärt mycket spakare när hon kom ut.
– Ni får beställa något annat, sa hon.
– Tack tack, sa vi.
Vi fick dessutom betala hela notan vilket vi kanske inte hade tänkt oss, men det gjorde inte så mycket. Den oäkte skulle till Finland på kurs direkt efteråt och var fullt upptagen med att meditera över exakt hur det skulle te sig efter den strömmingen. Men det gick rätt bra. Helt kry var man icke, men man blev inte heller så ynklig att man trodde att man hade fått kolera.
Straxt efter den här diskussionen läste jag att Anticimex uppskattar att 1,3 miljoner svenskar blir matförgiftade varje år (fast man kanske snarare bör välja skrivningen ”gör uppskattningen att”, ser jag vid genomläsning av meningen). Den vanligaste orsaken till matförgiftning anges vara ”okunskap” – krögarnas d:o om hygien avses antagligen, men man kan ju lägga till ”restaurangbesökarnas okunskap om krögarnas bristande hygien”. Jag tror att det ligger mycket i det. Såvitt jag begriper är det en allmän tendens att ringakta kunskap. Folk tror att dom kan driva en restaurang bara för att dom lyckas registrera ett firmanamn typ Pizzeria Verona. Dom fattar helt enkelt inte att varje bransch är proppfull av kunskap som man måste ha. Hur funkar bakterier, hur snabbt ska maten kylas, hur gör man i det här jobbet?
Men egentligen är det skönt att det finns branscher där misstagen tar sig påtagligt konkreta uttryck och där myndigheterna griper in till slut. Det innebär att det finns ställen på jorden där klåpare inte kan härja fritt hur länge som helst (jag ska undvika att dra paralleller till annan mänsklig verksamhet; fyll själv i det som önskas). Det är bara så trist dom gånger man själv är den som får den oheliga strömmingen.
Det var jag och den oäkta hälften och det var Sundbyberg för ett par år sen och det var strömming. Vi satt ute, omsvepta av ljumma sommarvindar, vilket kan ha haft del i att vi hann lassa in varsin stadig tugga och till och med svälja den. Så såg vi på varandra, hejdade oss och lyfte sedan synkront våra gafflar med en ny tugga strömming, denna gång till näsan. Så illa tror jag aldrig att jag har känt något som har luktat, och jag har definitivt aldrig tidigare svalt ner något som har luktat ens hälften så illa. Hade jag haft möjlighet att infoga en ”scratch and sniff”-ruta i denna tidningsspalt hade jag ändå avstått från att göra det, för så illa vill jag inte mina medmänniskor. Det var något alldeles oheligt. Det osade inte om själva matportionen men om strömmingen, framförallt när man hade trängt genom den stöddiga paneringen.
Vi tillkallade serveringspersonalen.
– Det är nåt fel på fisken, sa vi.
Hon sniffade lite.
– Det är i alla fall ingen som har klagat tidigare, sa hon.
Detta är en relevant utsaga i många sammanhang, men i många andra sammanhang är den komplett enfaldig.
– Det kanske beror på att den har varit färsk hittills, sa den oäkte nobelt.
Hon svepte ut i köket och stack antagligen näsan i fisklådan eller -burken eller vad det nu var, för hon var avsevärt mycket spakare när hon kom ut.
– Ni får beställa något annat, sa hon.
– Tack tack, sa vi.
Vi fick dessutom betala hela notan vilket vi kanske inte hade tänkt oss, men det gjorde inte så mycket. Den oäkte skulle till Finland på kurs direkt efteråt och var fullt upptagen med att meditera över exakt hur det skulle te sig efter den strömmingen. Men det gick rätt bra. Helt kry var man icke, men man blev inte heller så ynklig att man trodde att man hade fått kolera.
Straxt efter den här diskussionen läste jag att Anticimex uppskattar att 1,3 miljoner svenskar blir matförgiftade varje år (fast man kanske snarare bör välja skrivningen ”gör uppskattningen att”, ser jag vid genomläsning av meningen). Den vanligaste orsaken till matförgiftning anges vara ”okunskap” – krögarnas d:o om hygien avses antagligen, men man kan ju lägga till ”restaurangbesökarnas okunskap om krögarnas bristande hygien”. Jag tror att det ligger mycket i det. Såvitt jag begriper är det en allmän tendens att ringakta kunskap. Folk tror att dom kan driva en restaurang bara för att dom lyckas registrera ett firmanamn typ Pizzeria Verona. Dom fattar helt enkelt inte att varje bransch är proppfull av kunskap som man måste ha. Hur funkar bakterier, hur snabbt ska maten kylas, hur gör man i det här jobbet?
Men egentligen är det skönt att det finns branscher där misstagen tar sig påtagligt konkreta uttryck och där myndigheterna griper in till slut. Det innebär att det finns ställen på jorden där klåpare inte kan härja fritt hur länge som helst (jag ska undvika att dra paralleller till annan mänsklig verksamhet; fyll själv i det som önskas). Det är bara så trist dom gånger man själv är den som får den oheliga strömmingen.
onsdag 1 oktober 2008
Tema Undertecknad (2007)
Häromsistens hade vi filmtemakväll hemma i pörtet. Temat var inget mindre än undertecknad, men det är egentligen inte alls konstigare än SVT:s temakvällar där det ena veckan är Tema Våld och andra veckan Tema Kalmarunionen och därefter Tema Halstabletter. Det hade inom parentes varit trevligt om Orvar Säfström hade velat medverka, för honom är jag så förtjust i att den oäkta hälften börjar bli irriterad, men så var nu inte fallet.
Saken var den att jag i garderobens mörka djup hittade en kasse med filmer från den tiden på 90-talet då kamraten M betraktade världen genom en kameralins och hela mitt liv filmades. Jag var givetvis tvungen att bara kika lite, men det slutade, lika givetvis, ett antal timmar senare med att jag hade plöjt igenom alltsammans. Den oäkte satt troget vid min sida och ställde intelligenta frågor hela tiden, för han är bland mycket annat osannolikt väluppfostrad (och rätt nyfiken). Han fick inte se några större skandaler eller överraskningar, men han fick verkligen vara med på en promenad nerför Minnenas Allé, denna läskiga lilla gatstump.
För vad får man se när man ser femton år gamla filmer? Jo, sig själv i ungefär första upplagans tredje tryckning, för att svänga sig med en förlagsmetafor. För femton år sen var jag sisådär tjugotvå och onekligen i viss mån vuxen efter att ha avverkat åtminstone ett par själsliga stormar. Men ack så mycket troskyldigare och med så mycket mindre grått i luggen! Det finns egentligen inte ett enda avseende i vilket jag är lik mig nu (bortsett från att jag ju onekligen är densamma; detta är djupt filosofiskt).
För det första såg jag ju så ung ut (det är intressant att betänka att man kommer att säga ungefär samma sak om 2007 års utgåva om ytterligare femton år). Jag var hälften så tjock som nu, eller heter det dubbelt så smal. De irriterande fårorna vid munnen som numera syns så bra när jag inte har sovit ordentligt fanns där inte heller, även om jag vet att jag vid ett flertal tillfällen då jag förevigades av M var inne på andra dygnets förmiddag helt utan sömn. Dessutom syns det ju nästan att detta var innan man började jagas av det Digitala: man var liksom ljusare över pannan före wap och LAN och N73. Det framgår också, både av vad som sägs och av min släta panna, att detta var en tid i livet då jag upplevde att jag hade tillräckligt mycket pengar. När man aldrig har haft några pengar alls och plötsligt får studiemedel känner man sig härligt rik även om det är en lånad rikedom på 18 möblerade kvadrat med golvdrag.
Och allt var ju så ljuvligt enkelt. Man hör det på mig och mina kamrater: särdeles många motgångar och bekymmer hade vi ju inte då och där. Vi diskuterar varken vinterdäck eller växthuseffekten och ingen måste plötsligt iväg för att lägga om topplånen. Det är väl att anta att vi hade någon typ av ansvar vi med, men det känns som om det handlade om att låta bli att gå mot röd gubbe. Allt var bara så mycket lättsammare innan man kände sig tvungen att skruva av locket på det stora antal Pandoras askar som man med facit i hand lika gärna hade låtit bli.
Men det verkligt fascinerande var ändå insikten som jag slogs till när den sista kassetten var tillbakaspolad: för femton år sen var jag yngre, vackrare, magrare, slätare, piggare, mer sorglös och uppenbarligen subjektivt sett rikare, och ändå är mitt liv i vartenda identifierbart avseende osannolikt mycket bättre nu än 1993. Temakväll Undertecknad var en mycket lärorik upplevelse.
Saken var den att jag i garderobens mörka djup hittade en kasse med filmer från den tiden på 90-talet då kamraten M betraktade världen genom en kameralins och hela mitt liv filmades. Jag var givetvis tvungen att bara kika lite, men det slutade, lika givetvis, ett antal timmar senare med att jag hade plöjt igenom alltsammans. Den oäkte satt troget vid min sida och ställde intelligenta frågor hela tiden, för han är bland mycket annat osannolikt väluppfostrad (och rätt nyfiken). Han fick inte se några större skandaler eller överraskningar, men han fick verkligen vara med på en promenad nerför Minnenas Allé, denna läskiga lilla gatstump.
För vad får man se när man ser femton år gamla filmer? Jo, sig själv i ungefär första upplagans tredje tryckning, för att svänga sig med en förlagsmetafor. För femton år sen var jag sisådär tjugotvå och onekligen i viss mån vuxen efter att ha avverkat åtminstone ett par själsliga stormar. Men ack så mycket troskyldigare och med så mycket mindre grått i luggen! Det finns egentligen inte ett enda avseende i vilket jag är lik mig nu (bortsett från att jag ju onekligen är densamma; detta är djupt filosofiskt).
För det första såg jag ju så ung ut (det är intressant att betänka att man kommer att säga ungefär samma sak om 2007 års utgåva om ytterligare femton år). Jag var hälften så tjock som nu, eller heter det dubbelt så smal. De irriterande fårorna vid munnen som numera syns så bra när jag inte har sovit ordentligt fanns där inte heller, även om jag vet att jag vid ett flertal tillfällen då jag förevigades av M var inne på andra dygnets förmiddag helt utan sömn. Dessutom syns det ju nästan att detta var innan man började jagas av det Digitala: man var liksom ljusare över pannan före wap och LAN och N73. Det framgår också, både av vad som sägs och av min släta panna, att detta var en tid i livet då jag upplevde att jag hade tillräckligt mycket pengar. När man aldrig har haft några pengar alls och plötsligt får studiemedel känner man sig härligt rik även om det är en lånad rikedom på 18 möblerade kvadrat med golvdrag.
Och allt var ju så ljuvligt enkelt. Man hör det på mig och mina kamrater: särdeles många motgångar och bekymmer hade vi ju inte då och där. Vi diskuterar varken vinterdäck eller växthuseffekten och ingen måste plötsligt iväg för att lägga om topplånen. Det är väl att anta att vi hade någon typ av ansvar vi med, men det känns som om det handlade om att låta bli att gå mot röd gubbe. Allt var bara så mycket lättsammare innan man kände sig tvungen att skruva av locket på det stora antal Pandoras askar som man med facit i hand lika gärna hade låtit bli.
Men det verkligt fascinerande var ändå insikten som jag slogs till när den sista kassetten var tillbakaspolad: för femton år sen var jag yngre, vackrare, magrare, slätare, piggare, mer sorglös och uppenbarligen subjektivt sett rikare, och ändå är mitt liv i vartenda identifierbart avseende osannolikt mycket bättre nu än 1993. Temakväll Undertecknad var en mycket lärorik upplevelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)