Hörni, hur vore det om vi slutade låtsas att vi är så fenomenala på engelska?

Jag tror att det vore en fin idé för att inte säga alldeles förbaskat listigt.


För en gångs skull pratar jag nu inte om slöengelskan, den som gör att svarta hål uppstår i hjärnan på reklamfolk så att de lika lätt som en angorakatt gör med en hårboll hostar upp bastardordet ”ready-to-drink” istället för det tusen procent mer funktionsdugliga ”drickfärdig”. Jag pratar inte heller om fränengelskan, den som gör att man framstår som mycket mer kompetent och insatt om man säger ”yes” istället för ”jajamensan” (ett underskattat ord, för övrigt). Jag menar bara vanlig engelska, det där språket som vi tror att vi är så strålande bra på.

Det må vara hänt att svenskar möjligen är bättre på engelska än folk som talar ett världsspråk till vardags. En slumpvald yngre svensk talar kanske bättre engelska än en slumpvald yngre fransman. Men det är ett rätt långt steg från det konstaterandet till att tro att det knappt spelar nån roll vilket språk vi använder. Tendensen är helt i enighet med Teorin om den Bristande Insikten, den som säger att pappskallar generellt överskattar sin förmåga i lika stor proportion som verkligt kunniga människor underskattar sin. Om du hör någon som på allvar hävdar att det inte är någon som helst skillnad att läsa en högskolekurs på engelska kan du på goda grunder anta att vederbörande inte är tillräckligt klipsk för att inse sin begränsning.

Eftersom jag jobbar i ett s.k. multinationellt företag hampar det sig understundom att vi får engelskspråkiga enkäter med 92348 frågor om svårartat företagsekonomiska saker som ska besvaras på det att vi alla må trivas bättre eller jobba snabbare eller vad det nu kan handla om den veckan. De som först ber att få enkäterna översatta är undantagslöst de med 60 poäng engelska eller två års studier i Boston. Teorin håller alltså streck även där.

En svensk klarar sig helt enkelt inte lika bra på engelska som på svenska. Det är märkligt att man ska behöva säga det, men det behöver man. Jag är i botten, som det heter, gymnasielärare i svenska och engelska (vilket i sig inte bevisar någonting, men ändå). Jag har inga problem med att läsa i stort sett vad engelskspråkigt som helst och jag talar hygglig Filip-och-Fredrik-engelska, det vill säga att jag har flyt, hastighet och behärskar en tillräckligt stor uppsättning pausljud för att jag ska passera som skaplig framförallt bland ickeanglosaxer som inte begriper bättre. Men ska jag verkligen kommunicera något kvalificerat, i synnerhet skriftligt och formellt, är jag som Stefan Holm på kryckor. Jag kan, men jag kan inte.

Därför tycker jag att det är låt oss kalla det intressant att vi tycker att språken är utbytbara, att ytterst lite behöver översättas, att hela reklamkampanjer kan rulla på engelska, att vissa skolor finner det begåvat att förmedla grundutbildning i viktiga ämnen via snabbutbildade ”bilinguala” svenskar som står och säger ”give me the räknehäfte plis”. Jag vet en som avbröt bibliotekarieutbildningen (!) för att han inte pallade att så mycket kurslitteratur var oöversatt. Jag har läst att vissa menar att vi har sett våra sista svenska nobelpristagare helt enkelt för att naturvetenskaplig utbildning förmedlas på engelska i så stor utsträckning och från så grundläggande nivå att vi inte kommer att kunna excellera eftersom det är djävulusiskt svårt att excellera på något annat än det språk som ens hjärta, hjärna och sinne är sköljt i sedan dag 1. Jag tror, kort sagt, att vi ska insistera på att få använda svenska de gånger vi förväntas använda hjärnan fullt ut.

Exempel: ta en turk som har levt och bott och språkbadats i Sverige i tolv år. Jag garanterar att de flesta modersmålssvenskar har en tendens att underskatta hans svenska. Minsta brytning får ”mannen på gatan” att avskriva en talare som bakom flötet, oavsett allt annat. Men en svensk unge som under lika lång tid har lärt sig engelska tre timmar i veckan av en inte helt sällan outbildad svensk – ah, det är grejer, det! Om den ungen inte talar och förstår engelska bättre än George W Bush så är det väl i alla fall inte långt ifrån. Men det är förstås en helt annan sak. If you know what I mean.

Angående socialisationsprocessen på S-verket

En gång fick jag en – vänlig, inte näsvis – fråga från en före detta kollega som fascinerandes över hur fort jag går och talar:

– Är det nåt förvärvat eller är det bara medfött?
Svaret är ett tveklöst ”förmodligen”, men frågan är relevant i många andra sammanhang. Jag ställer mig den rätt ofta när jag betraktar mänskligheten, möjligen för att jag läste sociologi i formbar ålder i början av 90-talet. Där fick man lära sig om något som hette socialisationsprocessen och enkelt uttryckt handlar om hur man i samspel med andra människor blir den man blir.

Den oäkte läste för inte så länge sen en bok som heter Nuclear Rights och handlar om ett antal människors utveckling från altruistiska fysiker till kärnvapenforskare. Det är inte helt oväntat en process över tid, ungefär som när folk blir vanerökare: man drar inte upp rullgardinen en vanlig torsdag och bestämmer sig för att idag ska jag allt dra i mig arton John Silver utan filter alternativt gå till jobbet och skapa ett dödligt förstörelsevapen. I båda fallen handlar det om något stegvis.

Senast jag själv tänkte på socialisationsprocessen hade jag varit i kontakt med en av de statligheter som jag inte är riktigt sams med. Jag vill inte peka ut något speciell myndighet, men jag kan säga så mycket som att vi har regelbundna mellanhavanden av kameral karaktär och de börjar på S och slutar på katteverket.

Det beror på tonen, skulle jag vilja säga. Oavsett vem det är som svarar när jag ringer så är det alltid någon som 1) talar till mig som om jag vore a) signaturen ”Sol och vår” eller någon liknande ohederlig namnkunnig karaktär och b) till yttermera visso bakom det metaforiska flötet, och 2) därefter slår mig i huvudet med N3B och K15A och säger saker som ”du förstår säkert att”. Man talar till mig som om jag vore ett knähögt barn och förutsätter samtidigt att jag på mina fem fingrar känner till den blankettbalett som innehåller sånt som ”KU16 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta sjömän”. Jag vet massor av folk som driver företag och kom från Långbortistan i förrgår – dessa människor har min ohöljda respekt; jag är född här och har VG i stilistik och begriper inte hälften av vad S-verket ber mig göra.

Jag har aldrig lagt på luren efter ett sånt där samtal utan att känna mig totalt dum i huvet, och det retar mig att just det retar mig så. En, säger en gång, har jag känt mig normalbegåvad efteråt. Då hade jag pratat med en snäll och begriplig Linda, men det måste ha varit en vikarie; hon var i alla fall bara liksom som en vacker och pastellskimrande parentes. Sen var det Gösta och Ing-Britt och dom andra muntergökarna igen.

Och här kommer alltså kopplingen till kärnvapenforskarna: förklaringen är antagligen att Linda inte var socialiserad än. Jag tror nämligen inte att den samtalsstrategi som jag numera tänker på som katteverkiska är de individuella anställdas fel, jag tror att den sitter i väggarna. Det är inte medfött, det är förvärvat. Gösta och Ing-Britt började säkert som vänligt tillmötesgående klarspråkare med den yttersta respekt för att alla inte är disputerade i Företagsekonomi med Praktisk Bokföring, men nånstans i höjd med telefonsamtal 718 gick det över.

Men för all del – man är själv givetvis minst lika irriterande i ett otal avseenden. Problemet med det man gör utan att märka det är ju liksom att man inte märker när man gör det. Si, så lurigt är det med socialisationsprocessen!

(Det verkligt intressanta med den här texten var vad som hände när den hade gått i tryck: en människa, en underbar en, som jobbade på nämnda myndighet, skrev till mig ... och sa att jag hade rätt.)

– Fan ta systrarna Voltaire, sa L.

Eftersom er förtrogna sätter sanningsenligheten framför allt tvingas hon återge meningen precis sådan som den lämnade L:s läppar. L var vid tillfället lite trött på systrarna Voltaire, dom med restaurangerna och de vackra kokböckerna. Dessutom var hon trött på att vara en 2000-talsmänniska. Det hela visade sig mynna ut i ett djupt postmodernistiskt resonemang, se nedan. (För en närmare beskrivning av postmodernismen rekommenderar jag ett besök på biblioteket eller en slagning på Google; jag har bara 3500 tecken att spendera här.)

Vad hade då systrarna Voltaire gjort kamraten L, en vanligen fridsam kvinna som inte nedkallar förbannelser över folk i onödan? Inget. Deras, eller snarare kokböckernas, existens var nog.

– Det är bilderna och immitjschen, sa L och lyckades uttala lånordet ”image” precis som det förtjänar. Känner DU dig aldrig som om du befann dig i en kokbok av systrarna Voltaire?

Jag var tvungen att erkänna att jag nog hemsöks av diverse känslor, men aldrig av just den.

– När man står och gör en lagom hälsosam pizza på fredan och delar ett glas vin med sin man och barna stojar runt med sina förkläden och så plötsligt undrar man var fotografen är – man upplever inte sitt liv i första hand utan genom en kameralins.

Det här var Seriöst, förstod jag. Tanken var ny för mig, men jag begrep att resonemanget definitivt var släkt med en av mina käpphästar, nämligen den om den fiktionaliserade nutidsmänniskan. Jag hävdar bestämt att vi har läst så mycket böcker och sett så mycket film med ”början, mitt och slut”, att vi har börjat tro att själva tillvaron också är sådär snygg, ordnad och präktigt orsaksstyrd. Sen blir vi olyckliga och måste gå i terapi när det visar sig att vi i själva verket bara lever helt vanliga vilda trassliga ologiska förvirrande liv. Detta tycktes vara en variant av fiktionaliseringsgrejen, fast det hade med stillbild att göra.

– Det räcker inte med att det faktiskt ska fotograferas var sjutton man än går, sa L (som alltså ibland har förmågan att lägga band på sig språkligt). Från förlossning till begravning badas vi i blixtljus och ackompanjeras av blippandet, väsandet och det diskreta morrandet från digitalkameror i olika faser av förevigande. Men inte nog med det. Vi är så vara vid att se bilder på andra, oavsett om det är Carl Larsson eller Procter & Gamble som håller i penseln …

Jag bannade henne milt för den haltande metaforen. Hon tystade mig med en blick, som det heter i romanerna.

– … håller i penseln att vi hela tiden omedvetet tänker på Bilden Av Oss. ”Om någon tog en bild just nu, hur skulle jag då se ut?” Den frågan styr människors liv mer än man skulle önska. Man är så van vid fyrfärgsillustrationer och reklam och att allt ska förevigas och jämföras med andra bilder man har sett, så man är inte ens ifred när man inte har tänkt fotografera.

– Men varför känns det mest när du bakar pizza? undslapp jag mig.
– Bakar pizza, har picknick, seglar, whatever, sa L. När man har sådär riktigt jädrans Pripps Blå-trevligt så det knakar i sömmarna, då kommer man av sig för man vet inte om man verkligen njuter eller om man är kapitalt lurad och bara upplever ett ”Kodak-ögonblick”.
– Du menar att vi inte lever fullt ut eftersom den Universelle Fotografen alltid står i vägen, sa jag
– Just så! ropade L.
– Och det tar du ut på dom arma systrarna Voltaire? sa jag.
– Vem i helvete ska man annars ta ut det på? frågade L. (Sanningsenlighet, som sagt.)

Dialekter och andra lyten

Jag vill egentligen se ”Masjävlar”, men jag vågar inte. Det kan hända att jag blir galen och går bärsärk och det passar inte ihop med min milda image och framtoning. Men krukan går så länge till brunnen att hon slutligen brister – se där ett märkligt talesätt som jag är glad att äntligen få använda – och en vacker dag kommer jag få psykbryt över stassare som skrattar åt dialekter.

Det här med dialekter är en käpphästar på vilken jag har travat runt många varv sen jag flyttade till Stôckhôlm. Med Catos envishet upprepar jag det: För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar. Tyvärr är det ingen som lyssnar på mig. Kartago kunde dom pallra sig iväg och förstöra, men härma ens tjocka L fortsätter folk att göra. Senast igår förargliggjorde sig en människa över en blå bok som jag ville ha. ”Haha, en bLå, en bLå!” tjattrade hon lyckligt. Det finns folk som gör så, jag lovar.

Eftersom jag känner mig förföljd i mitt bergslagsmål har jag börjat slå vakt om skåningar, finlandssvenskar, de arma östgötarna och alla andra. Jag blir alltså upprörd även å andras dialektala vägnar (all insikt om missförhållanden börjar med att man själv personligen blir trampad på sina egna ägandes tår). När vi såg ”Armbryterskan från Ensamheten”, dokumentären om Heidi Andersson, slutade det med att jag blev demonstrativt otrevlig mot folk. Det flabbades och härmades och fnittrades så det stod härliga till – men jag hade kanske inte sagt något om publiken inte till 97 % hade varit medelålders kulturkonsumenter med oljerock, pressveck och blårävskrage (inte samtidigt, men ni fattar). Att flabba när nån talar mål är oförlåtligt om man är äldre än tolv. För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar, anamma!

”Armbryterskan” var alltså en svart bioupplevelse trots att själva filmen var väldigt bra. Jag törs inte tänka på hur det låter i salongen under ”Masjävlar”. Hur det låter på duken kan jag däremot föreställa mig: filmer där lokalfärg är ett viktigt inslag brukar befolkas av scenskoleexaminerade från hela landet som har gått hos en s.k. dialektcoach och låter som Nicke Lilltroll. Alternativt gör man som i ”Populärmusik från Vittula” och åberopar fiktionen: när Matti spekulerar om något i stil med att ”vi i Tornedalen är inte riktigt svenskar och inte riktigt finnar” gör han det med klingande rikssvensk diktion som en ung Sven Jerring. Ni ser hur det har blivit. Jag irriterar mig fast jag har masfilmen komplett osedd. Förlåt, Maria Blom! Det är de okänsliga stassarnas fel.

För lite sen diskuterade jag, den oäkta hälften och svägerskan K det faktum att man inte har några riktigt bra rekylrepliker till folk som fjantar sig över ens dialekt. (En rekylreplik är vad som får ett illasinnat avfyrat uttalande att slå tillbaka i pannan på den uttalande, ungefär som ett kikarsikte på en älgstudsare i handen på en oförsiktig. Här vill jag unna mig att peta in den snyggaste rekylrepliken jag har hört på länge även om den är ovidkommande; vi låtsas att jag vill illustrera principen. Kvinna på krogen får den insinuanta frågan ”Är du gravid?” med undertexten ”jag tycker du har pösmage”. Det enkla svaret: ”Inte ett dugg, men natten är ung!”. Slut parentes.)

– Kanske nåt som anspelar på lyteskomik, funderade den oäkte.
– Nej, varför det, sa K som är en klok och redig människa. Dialekt är ju inte ett lyte.

Jag blev förvånad över att jag blev förvånad över att hon sa det. Jag har bott så länge i stan att jag var övertygad om att så var fallet.

Caesarsallad utan Caesar

Vi har fått ett nytt stamlokus. Det är spännande och intressant och inte på något sätt alldeles olikt Fawlty Towers. Personalen är däremot alldeles olik Basil Fawlty, för dom är två undersköna, gracila och rådjursögda damer i diffus tjugoårsålder.

Moccachinoincidenten var ett av våra första sammanträffanden. Rådjuren har en diger kaffemeny – detta är ett sånt där ställe där personalen om man ber om kaffe svarar ”Alltså kaffe? Vanligt kaffe?”. (Lustigt nog säger såna alltid ”vanligt kaffe” fast man hör att vanligt kaffe är något av det mest exotisk-excentriska de vet.) Jag begärde no 1 på menyn, moccachino.

– Vet du vad det är i en sån? frågade rådjuret bakom disken. Det var något vädjande i tonen.

– Det var en igår som frågade och då visste vi inte heller, sa rådjur nummer två som stack ut sitt vackra huvud genom köksdörren.

Redan där hade jag hunnit ställa mig flera frågor som började med ”vore det då inte en god idé att …” men jag höll inne med dem. Rådjuren är så rara och trevliga.
Jag förklarade vad jag trodde att en moccachino var.
– Det var inte vad vi trodde, sa rådjuren beklagande.
– Jamen jag tar en kaffe istället, sa jag.
– Alltså kaffe? Vanligt kaffe? ekade rådjuren.

Halvvägs hunnen i det vanliga kaffet kom rådjur nr 2 och knackade mig blygt på axeln. Hon hade åstadkommit något inte alldeles oävet av bl.a. oboypulver. Jag tackade henne i alla tonarter. Dom är så rara.

En annan gång bad jag om vatten till maten. Något slog slint i kommunikationen där, det märkte jag. Ett kort hemskt ögonblick undrade jag om jag på något freudianskt vis hade frågat efter ”extrastarkt brännvin”.
– Va?! ropade rådjuret.
– Ja, alltså – vatten att dricka? frågade jag.
– Jahaa, log rådjuret lättat och sen var det ju inte alldeles omöjligt att få just ett glas vatten.

Det allra roligaste är ändå caesarsalladen. Jag har ätit den flera gånger. Första gången jag beställde var det för att jag gillar caesarsallad på det gamla bakåtsträvande viset: romansallad, parmesan, krutonger, caesardressing och t.ex. kyckling. Sen har jag fortsatt att beställa det bara för att se hur Caesar ska manifestera sig just den dagen.

Möjligen borde jag ha anat oråd när jag fick frågan ”ska det vara med eller utan pasta?”. En analogi för den som är obekant med Caesar: det är ungefär som ”lutfisk – ska det vara Risifrutti till det?” Nu har de slutat fråga, men Caesar fortsätter ändra skepnad: idag dök han upp som isbergssallad, tomat, gurka, lök, majs och kyckling. Varannan gång frågar de om man vill ha sötsur sås på kycklingen. Nu har jag börjat säga ja, för det är inte så tokigt även om Caesar, vem han nu är, skulle vrida sig i sin grav.

Caesardressing är också ett komplicerat kapitel av sardeller och dijonsenap etc. Det är ganska mycket dess förtjänst att caesarsallad är just caesarsallad. Så icke hos rådjuren.
– Vilken dressing vill du ha? frågar de. Vitlök, curry, rhode island?
– Är inte caesardressing en bra idé? säger jag.
– Ja, jag tänkte bara … säger rådjur 1 och försvinner in i köket.

För att fortsätta analogin skulle detta motsvara ”lutfisk med vitsås – och bearnaise till fisken, alltså?” Caesardressingen hos rådjuren är något krämaktigt med mycket och stark påsparmesan. I övrigt råder ovisshet. Det är precis exakt på pricken som när Basil Fawlty ska servera Waldorfsallad och urskuldar sig med att det precis har tagit slut på waldorf. Sallad, absolut, men caesar är tveksamt. Dom kanske har glömt beställa. Det är roligt hos rådjuren.

Typ Saida

Det är inte klokt vad det är intressant att sitta och vänta i olika lärarrum. Jag gör det ibland när jag är på tjänsteförrättning. Det är lite etnografiskt fältarbete över det hela, och man hittar så många intressanta saker bara sådär i förbifarten. Senast jag väntade i lärarrum hittade jag en skoltidning som blev underlag för en lång meditation över temat ”läraren som fjärrskådare”.




Skoltidningen innehöll en intervju med en som tidigare hade gått på skolan ifråga. Hans sätt att göra anspråk på att vara hyfsad berömd (se där ett sätt att undvika det egentligen mycket klatschigare ”claim to fame”) var att han var nån sorts assistent på nån filminspelning i USA. En stor del av intervjun handlade om huruvida han hade fått revansch på dramaläraren Våfflan som hade haft osmaken att bara sätta svagt G på honom. Nja, svarade gossen, snarare hade han väl insett att Våfflan var en rätt liten människa som saknade kompetens att bedöma honom och andra som var menade för storhet. Nja, låt udda vara jämt. Mellan raderna stod tydligt att läsa att gossen var rätt nöjd med att tänka på hur Våfflan fortfarande slet sina Birkenstock i korridorerna på Snytebybruksgymnasiet medan gossen frotterade sig med dem som en gång hade klippt sig hos en som var kusin med hon som är gift med Arnold Schwarzenegger.



Gossens övergripande livssyn går att ha överseende med om man föreställer sig att den klingar av med stigande ålder, men hans sätt att se på betyg är knepigt och delas av många. Det sätts säkerligen orättvisa betyg (även om det enligt min ringa mening antagligen i praktiken betyder att många betyg är för höga), men det är inte poängen här. Vore det oförenliga fakta att 1) Våfflan faktiskt var en kompetent lärare och 2) att gossen faktiskt levde på de kunskaper han förvärvade på dramakursen trots att han ”bara” fick G? Nej. Ett betyg avser nämligen en avslutad kurs, punkt. Ett betyg blickar inte in i framtiden och ska inte göra anspråk på bedöma eventuell potential. Ett betyg vt -02 ska tala om hur eleven vt -02 lever upp till kriterierna. Våfflan ska icke sätta upp fingret i vädret och försöka känna av huruvida någon liten gosse kan tänkas komma att jobba i Hollywood år 2005. Betyg är komplicerat på många sätt, men just den här aspekten känns solklar.



Det kan mycket väl ha hänt att jag på 90-talet satte G i svenska på folk som i morgon får Albert Bonniers lyrikpris. Det bevisar inte att de borde ha haft MVG redan i gymnasiet. Folk ska inte få betyg enligt principen ”Jag Vet Att Han Kan Bättre” eller ”Oj, Vad Jag Skulle Känna Mig Flat Om Han Blev Statsminister”. Ett betyg ska tala om hur man fixade en kurs då och där. Man söker vidare på betygen, sant, men ett betyg säger fortfarande ingenting om vad man KAN bli, lära sig eller uppnå. En mäkta framgångsrik företagare med ett gammalt G i Företagsekonomi A är inte ett bevis på en värdelös lärare. Ett G i företagsekonomi är inte heller ett bevis för att man aldrig kan uppnå lysande resultat på det ekonomiska området i framtiden. Ett G är ett G är ett G. Då och där.



En av mina favoritanekdoter är den om Sibelius, som på väg till en sittning på Hotell Kämp hejdades av sin hulda maka som avkrävde honom på besked om när han tänkte återvända till hemmets härd.

– Kära Aino, jag är tonsättare, inte spåman, svarade han.



Ungefär detsamma gällde såvitt jag begriper Våfflan. Hon var dramalärare, inte sierska. Gott. Mycket kan man kräva av ungdomens danare och bildare, men det finns gränser.

"Så är det där jag kommer ifrån" (ungefär så, i alla fall)

Följande lilla historia är faktiskt såsom ett uppmuntrade pyssel så här i oxveckornas början, om det slumpar sig så att du är mer språkligt allmänbildad än undertecknad och har tröttnat på sudoko. Jag skulle nämligen väldigt gärna vilja ha gåtans lösning när det gäller en anekdot som har delgivits mig av vännen K, som har en annan vän som har relaterat nedanstående scen ur verkligheten.


Det utspelar sig på en språkkurs, och det är just detta som är själva knäckpunkten; återkommer till det senare. Språkkurser är som alla vet ganska skojiga alldeles i sig själva och inte minst är det fascinerande vad man har med sig ifrån dem: jag och den oäkta hälften gick på varsin italienskkurs med samma kurslitteratur ungefär samtidigt men på olika orter för vid pass femton år sen. Vi minns fortfarande att signora Rizzi gick in i en bokhandel för att köpa ett vykort och ett frimärke och därefter är resten alldeles som ett gytter. Trevligt hade vi dock båda två på våra resp. kurser även om signora Rizzi är i stort sett det enda vi har med oss därifrån. Det är ett slags ovanligt gemensamt minne såtillvida att vi skaffade oss det långt innan vi träffades.

Den här språkkursen som K:s kompis berättade om var i alla fall nån sorts Svenska för invandrare fast på ett annat språk. På sådana kurser pratar och skriver man, har man sagt mig, inte helt sällan på temat ”så är det där jag kommer ifrån” (den oäkta hälften som har läst liknande finskkurser i Helsingfors brukar tycka att det är lagom kul att han bara kan berätta sånt trist nordligt som alla som bor i Finland redan vet, medan de övriga kursdeltagarna från platser som belyses av Södra korsets stjärnbild alltid har så mycket mer spännande att förtälja). Den här bekantens bekant, vi kan kalla henne X, var alltså svensk i ett utland och skulle därför på förekommen anledning och på främmande tungomål berätta om den typiska svenska kräftskivan. Vi har en särskild sorts fest när vi träffas och äter kräftor varje augusti, sa hon. Folk tycktes fatta ett visst intresse när hon förkunnade detta.

Det är alltid trevligt att ha intresserade åhörare, så hon kom liksom i gasen redan från start. Man kan fånga dem själv, berättade hon, men oftast köper man frysta. Kinesiska eller turkiska är rätt vanligt. Åhörarna nickade eftersinnande. Kinesiska, så pass? Om man har sån tur att man kan fånga dem själv går man ut och sätter ut stora burar, fortsatte hon skildringen. Någon i publiken dristade sig till att fråga om det var bästa sättet, men det försäkrade X att det var. Dom kan krypa in, men dom kan inte krypa ut.

Och sen tar man hem dom och kokar dom med dill, fortsatte hon. Man kokar dom levande, men det är det enda sättet. Levande, ropade en kvinna, kokar ni dom levande? Yep, sa X. Efter ett tag blir dom vackert röda och då är dom klara. Åhörarna hade slutat nicka eftersinnande och tittade nu snarare forskande. X insåg att de hade svårt att smälta dessa barbariska primitiva seder, men vad göra? ”Så går det till där jag kommer ifrån.”

Sen är det en viss ritual när man äter dem, fortsatte X oförtrutet. De flesta sparar stjärten till sist, men man får inte glömma att knapra ur det godaste ur benen och många uppskattar också klorna. Klorna? frågade ytterligare någon, denna gång en man. Ja, det är en hel del mat i dom, sa X. Många uppskattar också att doppa varje exemplar i den salta lagen och liksom sörpla i sig den från undersidan – det måste ses för att man ska förstå det. Det kan jag tro, sa mannen blekt.

Och det är en riktig fest, ska jag säga, sa X. Man har lustiga hattar och sitter tills in på nattkröken och en del entusiaster smäller i sig mängder, men på restaurang får man visst inte fler än sju i en portion. Inte fler än sju?! frågade någon gällt. X började nu på allvar tappa tråden.

Det visade sig så småningom, men förvånansvärt sent i framställningen, att hon istället för att tala om kräftor hade fått fatt i ordet för ”hare” vilket hon konsekvent hade använt under hela föredragningen.

Nu kommer vi fram till själva gåtelementet. Vet du vilket språk detta handlade om? Det visste nämligen inte K. Möjligen berodde förvirringen bara på ett vanligt hederligt hjärnsläpp, som när en amerikansk utbytesstudent i min gymnasieklass till allmän gamman slog fel på ”onion” och ”opinion” i sitt lexikon och hann lägga ut texten en god stund innan någon begrep tillräckligt mycket för att hejda honom – men det kan också bero på att det finns något för mig okänt språk där ”hare” och ”kräfta” ligger nära varann ljud- eller stavningsmässigt. I så fall skulle jag vilja veta det. Men egentligen spelar det ingen större roll. Det är hur som helst en god historia som bevisar hur trevligt det är med språkkurser.

Vi Kvinnor

När jag städade skrivbordet stod jag plötsligt öga mot öga med henne, den glada omslagsflickan på den trevliga hälsotidningen som drev mig till vansinne förra hösten. Jag vet inte riktigt varför jag sparade publikationen ifråga, möjligen för att ha nåt att reta upp mig med inför olika slag förhandlingssituationer på jobbet. Jag fick den tryckt i min hand på förra årets bokmässa i Göteborg – inte i ordets Gutenbergska bemärkelse, men tidningsutdelardamen var verkligen hjärtligt handfast i sitt tidningsutdelande. När det gällde mig, vill säga. Den oäkta hälften som gick alldeles bredvid hoppade hon över med en kommentar som gick ut på att ”hihi, den här är inte till dig”. Om XXX – av någon outgrundlig anledning – skulle stå på en offentlig plats och dela ut Lektyr skulle jag förmodligen säga ungefär likadant till de förbipasserande damerna.


Denna hälsotidning riktar sig alltså primärt till kvinnor. Jag förstod först inte riktigt varför: också män har väl en hälsa, antar man. Men sen började jag fatta misstankar om vad ”könsperspektivet” beror på. Jag kommer att reta halva Mellansverige på mig när jag väl kommer till saken, men jag jobbade själv upp ett hyfsat blodtryck över det här när det begav sig så det blir bara rättvist.

Det hela började med en ledare, skriven av en karl men på det fina gamla temat ”magisk kvinnokraft”. ”…när hon är i sin feminina essens är hon som naturen” är bara ett slumpvalt nedslag. Jag är mycket, MYCKET skeptiskt till det sättet att tänka; jag vill vara skapt som en nors om ett kön är närmare naturen än det andra. Sen kommer en massa reklam, men där är ju i och för sig en ”hälsotidning” med sina preparater inte ett grand bättre än Femina med sina och ingendera kan bevisa att det annonserade har de graal-liknande egenskaper som antyds.

Sen kommer Deepak Chopra, och då börjar jag dra öronen åt mig eftersom jag tycker att han är en kvasivetenskaplig luftgubbe. Sen är det folk som ger boktips, och då talar vi om böcker ”som ser varje människa som ljusets krigare”, slut citat. Sen är det yogaövningar för olika stjärntecken. Sen måste jag lugna mig lite.

Därefter handlar det om drömterapi. Det kunde jag möjligen förlika mig med om det inte handlade om ”symboler”. ”Symboler” får mig ofelbart att tänka på Emma Thompson som den glosögda spådomsprofessorn Trelawny i Harry Potter III. Sen kommer det en insändare om ”bioresonans”. Radannonserna är sedan grädden på moset: änglar, tarot, maraboutspåmän, medier och parapsykologi. Och över alltihopa ligger så att säga ett jämnt lager av mikro-makro-vego-eko-bio-kost, men det känns verkligen som det må vara hänt i den allmänna mentala härdsmältan. Alla som verkligen tror på öronljus, själavandring och tarmrensning mer än på livet självt kan börja skicka ilskna mejl typ nu.

Även om jag är något av en skeptiker brukar jag försöka propagera för det diplomatiska förhållningssättet ”tycker du att det funkar så är det bra”(dvs. det är bra så länge folk inte offrar sin hälsa, sin själsbalans eller tokmycket pengar på alternativt vadetnuär). Vad som blev för mycket för mig denna gång var att jag förutsattes digga detta osorterade ickebevisade just i min egenskap av kvinna. Den oäkta hälften förutsattes INTE digga eftersom han är man. Dom här jobbiga fyrkantiga traditionella männen som inte är i Fas med Naturen utan envisas med att försöka tänka, kanske t.o.m. rationellt, dom förstår inte den här tidningen. Men det gör Vi Kvinnor. Hrmpf, säger jag. På mitt medfött naturliga sätt.

Att ändra sin ursprungliga åsikt

... en nyårsspalt från vid pass 2005, som synes ...

Om jag är riktigt underrättad är det så här års man ska göra bokslut, också i livet och med tillvaron. Oavsett vad man tycker om de klassiska nyårslöftena ligger det något i att det är lättare att introducera vanor per 1/1. Det verkar redigt på något sätt, som något som Per Nuder skulle gilla.


Jag känner folk som planerar att börja föra olika slags dagböcker (väder-, mat- o.d.) på nyårsdagen – det låter intressant, men minst lika intressant ska bli att se hur mycket som är skrivet i dessa böcker den 31/12 2005. Mitt första nyårslöfte har också med skriverier att göra, men i betydligt mer verklighetsanpassad skala. Jag har börjat inse att varken lägenheten eller lanthemmet kommer att förändras om inte vi som bor där griper in och att få är de väggar som tapetserar sig själva på eget initiativ. Jag vågar inte formulera konkreta nyårslöften kring t.ex. den flagnande lekstugan, men jag har tänkt åstadkomma en prioriteringslista över vad som bör åtgärdas den närmaste dekaden. Så långt kan jag sträcka mig. Själva listan är mitt löfte. I övrigt – tja, Orsa kompani.

Men säga vad man vill om omålade lekstugor, människor är dom ju inte. Man får inte glömma medmänniskorna, och nyårslöfte no 2 har med dem att göra. Under 2005 har jag för avsikt att lägga mig till med en vana som jag beundrar hos medmänniskorna, framförallt hos dem som mejlar om sånt som jag skriver i mina krönikor. Det gläder mig att de är många och att de är snälla (alla tycker inte som jag men försvinnande få är ovettiga), men det jag beundrar dem för är initiativet att de faktiskt mejlar. Att vika tre minuter för att få iväg ett par rader till en okänd som har skrivit, sagt, sjungit, målat, spelat, brytt sig om eller tagit strid för något – det är något stort i detta lilla. Jag vet inte varför jag aldrig gör sånt fast jag så ofta tänker att jag skulle.

Jag har alltså en ”Sparat”-mapp full med folk som jag beundrar just för att jag har fått mejl från dem, men en av dem, X, beundrar jag ändå mer än de andra. Vi hade ett meningsutbyte i gränslandet mellan åsikt och sakfråga utifrån en krönika. X mejlade mig och sa att jag hade fel. Hon framförde en handfull stringenta argument, mycket trevligt och verserat. Jag läste och begrundade men stod fortfarande fast vid mitt ursprungliga tyck. Jag returnerade motargument plus lite kringtext (och hoppas att jag också lät trevlig och verserad).

Två dagar senare hade jag svar. ”Jag har aldrig tidigare sett dessa sidor av saken”, skrev X. ”Ingen har förklarat det på detta sätt förut, men sättet du uttrycker det på gör att jag har ändrat min ursprungliga åsikt.”

Man är ju inte en större ande än att man blir hyggligt mallig av dylikt, men när malligheten hade slagit av sig hade jag kvar något mer salongsfähigt: respekt. Mejlet från X är bevis för att det finns människor som inte bara kan ändra sig utan också tillstår det utan vidare spisning. Inte minsta lilla spetsiga adverb, inget väl inlindat tjuvnyp – bara ”jag har ändrat min ursprungliga åsikt”. Jag har mejlväxlat med den personifierade prestigelösheten. Och betänk att hon också hör till den ovannämnda människotypen som tar sig tid att reagera och höra av sig …

X är min personliga Årets svensk. För att återknyta till temat nyårslöften: jag kommer aldrig att kunna bli som hon, men jag lovar att jag gärna skulle vilja vara.

Tillåter mig att tipsa om "Goda sanningar" ...

... en riktigt intressant antologi, och det säger jag inte bara för att jag har skrivit en artikel i den.

http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=266&func=show_i&product_id=4136

Kvinnor, män och matematik

Månadens tema tycks vara insikten om egna tillkortakommanden. Den som läste min drapa på samma plats förra veckan fick sig till livs en portion forskning som förklarar Idol 2004-syndromet, alltså varför folk som är riktigt dåliga på något så ofta tror att de är duktiga. (Svaret är, inte alldeles överraskande, att det helt enkelt beror på att dom är så dåliga.) Och inte hann jag mer än knacka ner den sista punkten i förra spalten förrän jag kom över fler spännande upplysningar om kompetens och tillkortakommanden. Jag kan inte riktigt hålla truten om detta förrän jag har bibringat världen också dem.


Den som upplyste mig den här gången är en väldigt skojig och intressant professor som heter Kimmo Eriksson. Han kan tala om matematik så att en inbiten humanist vill avsvära sig hela sin bana, och nu har jag hört honom berätta om hur förväntningar påverkar folks prestationer.

Det handlar om män, kvinnor och matematik, ett tema som i sig är intressant eftersom så många tror att vilken slumpvald karl som helst räknar bättre än ett lika slumpvalt fruntimmer. (Nyligen hörde jag en skolforskarmänniska sucka djupt och tungt: ”Varför vill alla diskutera könsskillnaden som inte finns i matte när ingen vill lyssna när man berättar att pojkarna snart är totalt frånåkta i svenska?”) I skolan är flickorna något bättre i matte, men ju högre upp i matematiken/utbildningsväsendet man kommer desto färre kvinnor hittar man, och det tycks inte egentligen bero på kvinnors bristande begåvning. Om jag har fattat rätt finns det fler män än kvinnor som är matematiska genier och fler män än kvinnor som är direkt urusla i matematik. Skillnaden därutöver är liten.

Ändå ”vet” vi att kvinnor generellt räknar sämre än män. (Vi ”vet” så mycket nu för tiden – jag lutar mer och mer åt att de där citattecknen är samtidens största problem). Och här kommer Intressant fakta nr 1: Om man tar en könsblandad grupp mattestudenter och ger dem ett prov med instruktionen ”här har ni ett prov där män och kvinnor presterar lika” så går det ungefär lika bra för alla. Om man däremot säger att ”här har ni ett prov som kollar skillnaderna mellan mäns och kvinnors prestationer” blir kvinnorna vips sämre. Och vi talar alltså om samma prov. Det enda som skiljer är vad testledaren säger, och man behöver inte ens säga att han tror att det ska gå sämre för kvinnorna.

Sen kommer Intressant fakta nr 2: Det handlar kanske egentligen inte om manligt och kvinnligt. Det går nämligen att ta grupper med bara män och uppnå samma resultat genom att låta utsagan handla om etnicitet. Om man låter s.k. vita manliga matematiker veta att provet ska utvisa om det finns skillnader mellan dem och asiater blir de nämligen märkbart sämre – framgångsrika asiatiska matematiker är enkelt uttryckt fler och bättre.

För mig landar det här i att man blir dummare om man är rädd att bli vägd och funnen för lätt (men jag antar att professorn kan sammanfatta det elegantare). Det stämmer rätt bra överens med mina egna lekmannaobservationer. Om jag fortfarande hade varit lärare hade jag gärna velat prova att slumpvälja en ny klass och berätta för dem att jag aldrig förr hade sett en samling så intelligenta människor bara för att se hur det skulle påverka dem. Jag törs nästan lova att det hade givit resultat också åt det hållet.

Jag törs också nästan lova att jag nästa vecka ska försöka skriva något lättsamt om snöröjningen eller så. Det finns en gräns för hur mycket forskning man kan begära att medmänniskorna orkar höra om.

(Den här skrev jag för minst en handfull år sen och läste bara i förra veckan en text som refererade till prexis samma sak. Jag var tvungen att gräva fram den, helt enkelt, och den var fortfarande lika intressant. Det har dock ingenting med mig att göra.)

Ja'nte dö

... som Mormor Vädervax säger (den som inte läser Terry Pratchett uppmanas att skyndsamt göra det)

Radioskuggan här har ett antal förklaringar, men samtliga är högst prosaiska saker, typ "jag blir aldrig riktigt sams med blogger-formatet och tycker det är så knöligt så det t.o.m. tar emot att uppdatera" och "detta är huvudsakligen ett textarkiv och jag börjar få ont om tillgängliga, digitala texter" för att inte tala om "eftersom det är just ett textarkiv börjar jag dessutom få svårt att hålla rätt på vilka texter jag har lagt upp tidigare".
Vem vet? Det kanske slutar med att jag får lov att börja realtidsblogga, så att säga ...

Men när jag nu väl sitter här ska jag lägga upp ett lager av torsdagar, i alla fall.

PS: Tack alla ni som har hört av er (med Siv, Skaffaren och Agne i täten; whatever would I be without you? :-)! Att någon saknar en är, sådär i allmänhet men kanske på en blogg i synnerhet, ungefär den finaste komplimang man kan få.

Barn, fåntrattar, materialister och jag (2006)

På förekommen anledning skulle jag vilja tala lite med er om julklappar. Mest handlar det om att jag känner mig så ensam i mitt slag; detta är mest nån sorts terapeutiskt skrivande som ni helt enkelt bara behöver ha överseende med. Om det möjligen finns andra som har samma inställning som jag har till julklappar så läser man i alla fall aldrig om dem i tidningar och man konverserar aldrig med dem vid kaffeautomaten på jobbet.



Mänsklighetens officiella inställning till julklappar sönderfaller i två kategorier. Den ena kännetecknas av skepsis och milt avståndstagande, typ ”det är ju mest för barnens skull”. Andra populära repliker är ”vi slutade med det där för länge sen” och, kanske mest fascinerande, en som jag hörde för lite sen: ”det blir ju bara dumt” (jag skulle väldigt gärna ha velat höra den bakgrundshistorien!). Jag har förstås föga rätt att lägga mig i vilken inställning främmande och halvfrämmande människor har till att slå in en Aladdinask till faster Beda, men det är med detta som med all julskepticism: jag skulle så gärna vilja att julskeptikerna åker till Mallorca alternativt bara håller klaffen och inte förstör min och andra barns glädje genom att låta påskina att klokt folk inte äter julbord och köper julklappar.


Jag blir sur på såna. Jag har inga röda volangkantade förklädesvisioner om frostnupen Fanny och Alexander-extas och jag är gudbevaremig inte en sån som bakar struvor och stöper ljus i mitt anletes svett, men jag älskar verkligen den här oasen av ljus och samvaro mitt i vintern. Och jag älskar ävenledes att köpa julklappar. Mitt lilla problem är att jag köper julklappar året runt, när jag åker på semester eller ramlar över nåt som är särskilt passande till Eugen eller Beate-Kristin. Sålunda har jag framåt december inte sällan ett så rikhaltigt utbud av presenter att jag får spara en del till kommande födelsedagar och jubileer för att inte verka manisk. Det är något av ett problem, men ett angenämt. Eftersom jag älskar att köpa julklappar är jag glad om jag får göra det ofta.


Men – och nu kommer vi snart till den andra officiellt gångbara inställningen – jag köper inte särskilt dyra julklappar. I min idealiska värld byter man tio julklappar per person till ett sammanlagt värde av säg tvåhundra kronor. Det är själva paketen som är det roliga, inte det pekuniära värdet. Det pekuniära värdet tycks däremot vara det väsentliga för den andra delen av mänskligheten, det vill säga den som erkänner att den gillar julklappar (men som ändå inte är som jag). För nån vecka sen snackade jag julklappar med en avlägset bekant som mig veterligt är en hårt arbetande ensamföretagare som verkligen inte tar många von Anka-bad i kassavalvet. Hon skulle ge bort två mobiltelefoner och önskade sig själv en skinnsoffa (ja). Tanken svindlar. När folk får rösta om julklappar i kvällstidningarnas webbenkäter dissar dom ljudböcker och prydnadssaker men vill gärna ha en plasmateve.


Sådan ser alltså världen ut: det är okej att antingen a) inte gilla julklappar och tycka att det är lite fint att motvilligt handskas med dem med inställningen att det trots allt roar barn, fåntrattar och materialister eller b) utbyta enormt dyra kapitalvaror. Vi som bara gillar vanliga julklappar, vi finns inte riktigt. Men det är för all del som det brukar vara: dom där beigetrista töntarna i mitten är det ingen som bryr sig om. Fördelen med det är att vi oftast får vara i fred och sköta oss själva.

Nu är det jul(skyltning) igen (2007)

En del av det man skriver tycks leva i människors hjärtan för evigt (det är härligt att betänka att man har detta gemensamt, om det så är det enda, med till exempel P O Enquist). Dessvärre är det sällan mina djupa tankar om tillvarons mysterier (och jag antar att det betyder att man som sagt inte alltid får till dem som till exempel P O Enquist). En drapa som folk tycks minnas är en minst tio år gammal betraktelse om julskyltningen i Örebro, som just det året nådde oanade höjder: jag kan fortfarande för min inre syn besvärja fram den lilla ängelen som med tom blick monotont vaggade en stor sladdrig limpa.



Men ni ska veta att det är inte så dumt i Helsingfors i år heller. Där finns mycket sällsamt och vackert, särskilt sällsamt. Somliga människor förstår inte alls underhållningsvärdet i varuhusfönstrens jultablåer, men jag förstår inte somliga människor så det jämnar ut sig. Jag älskar inte minst de mekaniska figurerna. I ett fönster i ett gathörn står en stor urtjusig tomte av Sankt Nikolaus-typ med vit fluffig konstsnö upp över smalbenen. Han tittar ner, tittar fram, tittar upp och kunde han tala skulle han tveklöst svära mellan tänderna över att han tappade nycklarna just där. I en närbelägen verkstad av oklar art sitter en nalle och sågar eftersinnande i en julgran (med sin andra tass hytter han för övrigt planlöst med en målarborste). Utfallet är inte till belåtenhet, så nallen skakar långsamt och lugubert på sitt luddiga huvud – och det förstår jag, för jag kan intyga att absolut inget har hänt med julgranen på åtminstone en vecka. I ett hörn bakom sitter en uggla uppspetad och rister sitt huvud lika sorgset. En katt på en sammetskudde längst fram i verkstan skakar sin lilla ludna skalle ännu långsammare: tron på kamratens hantverksskicklighet och på livet självt har helt övergivit honom. Stämningen i tavlan hjälps dock upp något av en vit kanin i vänsterkanten som faktiskt nickar uppmuntrande. Tyvärr har han ryggen vänd mot den stackars Sisyfosbjörnen, så det kanske bara är någon sorts ticks. I fönstret intill sitter två isbjörnar och vaggar och jag svär att man kan höra dem säga "vojne, vojne, vojne". Saker ser så dystra och nedslagna ut när de vaggar.


Eller när de inte vaggar. En plastkvinna i ett annat fönster är så skön och eterisk att hon har vingar, men hon har slagit sig ner på en sängkant tryckandes en storstilad kandelaber mot sitt bröst och ser ut som om hon planerar att i nästa ögonblick resa sig och gå i sjön. Kanske i så fall för att sängen är så kort: den är bred som en vanlig säng men 60 centimeter från huvudgärd till fotända. Eller också beror hennes oro och sorg på att hennes okända fiende inte bara har valt att bädda säck med själva sängen utan dessutom har stoppat den full med julgranskulor. På varuhuset Sokos råder däremot mer festivitas: där står fyra personer runt ett dukat bord, uppsluppet skrudade i röda underkläder och med pälsboa runt halsen. Scenen friskas upp att två knähöga närmast självlysande kritvita hjortar håller på att ansluta sig till kalaset. En av kvinnorna höjer en avvärjande arm och det kan ingen klandra henne för.


Bäst av allt är ändå ett par durkslag på Stockmanns. De befinner sig som "finn fem fel" fast två mitt i en helt sund och normal skyltning med husgeråd. I dessa durkslag återfinns grönkål, jordgubbar och tallkott respektive grönkål, bananchips och plommon. Om man kan man vara glad åt lite har man som bekant man mycket att vara glad åt: jag ler när jag tänker på dem.

Dagen då jag inte talade med Povel Ramel

(Att denna text har ett par år på nacken torde utan vidare och av olika skäl framgå)


Man måste hitta olika sätt att hålla kontakten med sina gamla vänner, även om man får lov att stå ut med tanken på att det finns en del som man inte träffar mer än en gång om året eller i värsta fall varje decennium på såna där skolavslutningsjubileer. Vissa pratar man i telefon med någorlunda regelbundet, men med merparten kommunicerar man medelst julkort eller via enfaldiga vidarebefordrade Internetskämt. Man kunde tro att jag och O skulle träffas oftare sedan vi båda flyttade till 08-området, men så är inte fallet – istället umgås vi genom kändisspaning via sms. När vi ser en kändis av nationell dignitet messar vi varandra med namn, plats och korta fakta kring iakttagelsen, typ ”Eva Dahlgren vid Eastmaninstitutet. Ännu längre än man tror. I sällskap med okänd man.” eller ”Marie Fredriksson m. fam. på NK. Mycket makeup”. Ibland vet man inte vem man har sett, bara att man har sett (världen är full av hallåkvinnor och -män). Mitt senaste från O lydde ”Det hemska hemska burrhåret från inredningsteve med stretande barn på tunnelbanan”. Tyvärr, jag menar för burrhårets del, tror jag att jag vet vem han menar även om jag inte vet vad hon heter.



Härom veckan när jag var på konstföreningsförrättning på Östermalm (man gör så mycket konstigt här i livet) kom jag in i ett stim med Väder-Tone, Pekka Heino och Efva Attling på mycket kort tid. Jag tänkte mig att jag skulle messa denna upplysning till O när jag hade varit på förrättningen, och på galleriet samlade jag på mig ytterligare en. Det var en Lennart Jirlow-utställning och jag hade väl inte direkt gjort mig några illusioner varken om att tillhandla mig några originalverk eller att få se Lennart Jirlow i egen hög p. – men plötsligt hörde jag en människa presentera sig för galleristen som Susanna Ramel och jag kunde alltså lägga ytterligare ett exemplar till listan.


Antagligen ställer sig 99,8 % av befolkningen frågande inför Susanna Ramels kändisvärde, men för mig är hon hårdvaluta emedan hon är gift med en av mina största idoler alla kategorier. Jag kan lika gärna erkänna det på stående fot: jag älskar denna kvinnas man, jag älskar Povel Ramel. När saken Ramel för några år sen kom på tal hemma i pörtet och den oäkta hälften lät undslippa sig att ”han är väl lite onödigt putslustig ibland” blev det något av en inre kris för mig – jag utgår helt krasst ifrån att alla kloka människor dyrkar Povel Ramel och kunde inte inse att jag hade möblerna ihop med en som tyckte att han var ”onödigt putslustig ibland”. (Han, jag menar den oäkte, har trots allt andra goda sidor så jag beslöt att ändå behålla honom.)


Jag köpte den bok jag var där för att handla och gick ut från galleriet. Och bäst som jag stod där på Birger Jarlsgatan och skulle samla ihop min kändislista för att messa till O kommer han plötsligt traskande, själva Povel Ramel, och det blev alldeles förvirrat allting. Jag som har sett och messat impertinenta omdömen om vad som nu måste vara hundratals kändisar greps av ett häftigt begär att faktiskt agera och säga något, tilltala honom, meddela honom att jag har avgudat honom sen jag var åtta år och att jag, vilket faktiskt var sant, hade lyssnat på ”Funny Boy” i mp3-spelaren på väg in till stan. Jag urskilde honom i mängden, jag identifierade honom, jag såg honom nalkas, jag försökte komma på något spirituellt att säga …jag blev som ett barn framför tomten och gjorde inget mer än att stå som ett beläte och se honom gå in på galleriet som jag just kommit ut från. Sen stod jag faktiskt och lurade utanför en stund, bara en liten stund för att se om han skulle komma ut igen och om jag hade lyckats ta mod till mig då (och jodå, jag är medveten att exakt detta antagligen är första steget på vägen till att bli en fullfjädrad stalker). Det verkade som om paret Ramel hade mycket att avhandla med galleristen så jag var dessvärre tvungen att gå innan de kom ut igen.


Allt detta var alldeles för stort att processa i ett sms: lyckan, fruktan, förväntan, besvikelsen. Meddelandet till O kom att bli ett lakoniskt ”Storslam på Östermalm: Tone Bekkestad, Efva Attling, Pekka Heino samt Povel Ramel & hustru” – ett patetiskt sms som för en oinvigd kan verka som om jag sätter Pekka Heino lika högt som Povel Ramel (tchk! tchk!). Inget talar för att O, så kamrat han är, begrep vilken höjdarspaning det här var – fast det är klart att det riktigt viktiga i livet rimligtvis inte kan vara möjligt att pressa ner i ett enda sms.


Dock: det var en stor dag trots allt, den dagen då jag inte alls pratade med Povel Ramel.

Jag tycker vi slutar må dåligt

De flesta ord och uttryck som faktiskt finns fyller någon sorts funktion, men jag undrar om inte världen skulle bli en bättre plats om vi kom överens om att avskaffa uttrycket ”må dåligt”. Jag propagerar nu inte för Orwellskt nyspråk och menar inte att vi ska övergå till att hävda att vi ”mår bra” istället, men det vore klädsamt om vi kunde nyansera oss en aning. Och man kanske kunde vara så djärv så man fick antyda att det är fullkomligt, absolut och 100 % normalt att ”må dåligt” emellanåt?



Jag skulle vilja påstå att vi lite till mans är nästan onödigt bra på att sträva efter ett till extas gränsande välmående. Kamraten V, som är nån sorts avdelningschef inom offentlig sektor, säger sig ha reflekterat över samma sak på förekommen anledning, och den förekomna anledningen är ett mycket ambitiöst skyddsombud som vi kan kalla S (jag vill för tydlighets skull understryka att jag i sak är helt och hållet för ambitiösa skyddsombud). S kommer med jämna mellanrum och spänner sina kornblå i V och frågar ”Vet du om att det finns folk på din avdelning som mår dåligt?”


V tog detta på stort allvar till en början, tolkade det som en antydan om att något inte stod rätt till på arbetsplatsen, och la ner avsevärd omsorg på att fiska efter orsaken till detta förmenta missförhållande vid de månatliga medarbetarsamtalen. Men tiden gick och V knäckte koden till verksamheten och inte minst till skyddsombudet ifråga, och efterhand förstod hon att vad S var ute efter inte alls var något större, bakomliggande, utan helt enkelt de små små detaljerna i vardagen: att Lottas katt var magsjuk, att Patrik hade bråkat med sambon och att Andreas oroade sig för räntorna på bostadslånen. Allt detta förutsattes V ha koll på och helst också stävja och motverka.


För all del – jag är den första att hålla med om att en chef ska ha koll på hur folk har det, och det är definitivt inte bara pest, död och kolera som är giltiga skäl till deppighet. Men jag är lite mer än lite trött på att vi är så många som är så extremt krisnära i detta land och tidevarv. Varför tror vi att det är så farligt att det tar emot ibland? Den här S hade helt rätt i att grundtrivseln på arbetsplatsen beror på hur folk mår i allmänhet och att utbrändhet oftast beror minst lika mycket på livssituation som på arbete, men hon agerade som om minsta motgång i livet var början på en resa i nedåtgående spiral med slutstation Misär. Det finns fler än hon som är sådana (för att uttrycka det återhållsamt). Jag tror att de tänker bakvänt – jag tror att sådan extremt trygghetsnarkomani är fördummande och gör livet tråkigare.


Och jag tror dessutom att det vore en bra idé att avskaffa uttrycket ”må dåligt”, till fromma för tankens skärpa och självinsiktens utvecklande. Det är helt okej att ”må dåligt” – men i högst en vecka, skulle jag vilja påstå. Sen är det nämligen ens förbaskade skyldighet att, av respekt för sig själv, sätta andra ord på det. Vilka andra ord det handlar om kan man bara komma fram till om man tänker och känner efter.


”Må dåligt” är alltid kodspråk. Det kan anspela på något av allt det som Iprenmannen sjunger om typ muskelvärk, ledvärk, tandvärk och mensvärk. Det kan avse att man inte gillar läget på grund av slentrian, tristess eller för lite inflytande. Det kan bero på att jag inte får som jag vill, på att någon på jobbet är taskig mot mig eller att jag inte begriper hur jag nånsin ska kunna få ett jobb. Det kan betyda att något är ruttet i skolan, hemma eller i bostadsrättsföreningen. Det kan ha sin rot i att jag vill flytta, byta jobb eller skiljas. Det kan härledas till lebensangst, religiösa grubblerier, ånger, osäkerhet eller livskris. Sätter vi ord på det kan vi åtminstone kanske förändra. Men vi mumlar bara diffust och ostrukturerat att vi ”mår dåligt”, också inför oss själva. Och vi vill helst slippa ”må dåligt”. Kanske finns det nån tablett man kan ta?


Samtliga tillstånd och orsaker ovan är normala mänskliga tillstånd och känslor. Sorg är ingen diagnos, ångest är helt okej, rädsla är vår arvedel, kaos är granne med Gud och ingen, säger ingen, normalt funtad person går genom livet utan smärta. Och det är just det som gör allt det andra så vackert. Jag tycker att det är tur att inga skyddsombud i världen helt och hållet kan rädda oss från konsekvenserna det får att vara född till människa.

Om den gamla konsten och den nya

Jag kan ungefär lika mycket om konst som en ansjovis kan om charleston. Ändå gillar jag verkligen konst, så jag inser att liknelsen inte håller så mycket längre än just det där första. Har man schavat runt på diverse konstmuseum på diverse orter lär man sig i alla fall om inte annat ungefär vad man tycker om och inte. Av någon anledning minns man framförallt ”inte”.



Modern konst, alltså konst där konstnärerna oftast och verken alltid är yngre än man själv, har jag lärt mig frukta efter traumatiska upplevelser på Guggenheim i New York och på Kiasma i Helsingfors (= respektive stads Moderna Museum). På Guggenheim drabbades jag av en tillfällig utställning som såvitt jag förstår torde ha hetat ”Blyertsteckningar av könsdelar och olika slags stick- och skärverktyg”. Det var alltså blyerts, men till yttermera visso var det också knivar och saxar och låt oss av pietetsskäl kalla det annat. Det var inte riktigt min grej. Däremot var det inte mig det var mest synd om i lokalen. Mest synd var det om den småskolefröken som hade tänkt låta sina adepter Möta Konsten och plötsligt istället befann sig i en situation där hon skulle försöka jämka mellan tjugotre nioåringar och ”Könsdelar och vassa verktyg”. Jag strök förbi och hörde brottstycken av dialoger som samtliga började med ”Miss, what’s that?”, men ganska snart blev det alltför nervpåfrestande bara att lyssna till.


På Kiasma var det tredje konstverket jag såg en videoinstallation med en medelålders man i en potatisåker i Estland, gissningsvis i februari. Någon, förmodligen konstnären, hade bundit fast hans genitalier (för allt vad jag begriper är sådana ett obligatoriskt inslag i konsten) i ett långt rep och sen stapplade den arme runt i en cirkel och jämrade sig, vilket jag inte tycker att man kan klandra honom för. Därefter minns jag inte vad jag såg den dagen.


Som otäck reaktionär tycker jag att gammal konst är finare, särskilt gamla statyer. (Man inser inte hur moderna nya statyer är innan man har sett ”Jädrar vad märkligt, tolv gigantiska hundexkrementer håller på att krypa ner i Nybroviken!”, även kallad Raoul Wallenberg-monumentet.) Tyvärr är jag inte fullt så reaktionär att jag bara uppskattar pretentiösa ryttarstatyer av avdöda monarker, men jag gillar verkligen statyer av människor. Människor är det vackraste som finns så länge de inte tolkas i alltför stor utsträckning. Att tycka om välliknande avbildningar är antagligen inget som imponerar på konstnärstypen som tjudrar fast folk i potatisland, men det gör mig inte så mycket.


En av mina favoritstatyer är definitivt ”Tre smeder” framför Stockmans i Helsingfors. Den föreställer vad det låter som, och de är fångade mitt i arbetet med höjda släggor kring ett städ, och den är direkt vacker eftersom smederna själva är så vackra. Möjligen kunde man invända att det är udda att utöva just smedsyrket i den s.k. adamsdräkten, men vi är ju redan sedan tidigare överens om vad konsten inte väjer för att avbilda.


Häromdagen uppenbarades dock en omskakande sanning för mig. Här har jag betraktat ”Tre smeder” som en hyllning till skickliga, hårt arbetande yrkesmän – och så får jag läsa att någon njugg person har studerat statyn, räknat ut slagbanorna och konstaterat att två av tre smeder är i färd med att dra släggan i roten på sina intet ont anande kolleger. Möjligen kan man ändå utvinna någon lärdom av detta, till exempel att man inte nödvändigtvis är begåvad bara för att man är snygg. Se där, vilken vishet som kan vederfaras oss också genom den gamla konsten!

När vi var på IKEA

Jag ligger dåligt i synk med torsdagarna nu. Förlåt. Det kommer ett par stycken lite tätare för att kompensera ...





A och jag har känt varandra i 32 år (iahhh – så gammal är man!). På sistone har vi talat om att vi borde göra saker tillsammans oftare. När man nånstans runt 30 dödsföraktande kastar sig in i ekorrhjulet av makar och barn och jobb och existensens alla aspekter hamnar man lätt i ett läge där man bara pratar med sina kamrater. Det är gott och väl, men risken är att man bara pratar om 1) vad man har gjort sen senast (= sprungit i nämnda ekorrhjul) och 2) om vad man gjorde på åttitalet. Det är trevligt, men ibland känns det armt. Man skaffar inga nya gemensamma minnen.



Men nu har vi gjort det. Skaffat oss ett nytt gemensamt minne. För en tid framöver kan vi tala om när vi var på Ikea.


A och E har flyttat till radhus. Man ska göra det i efter ett visst antal varv i ekorrhjulet. Det är ett trevligt radhus, men det är dubbelt så stort som tvåan som de tidigare dvaldes i, och då ekar det lite man har hunnit släpa hem kompletterande bohag. Dessutom var det ett sånt där idiothus som förutsätter att man så att säga lever i kläderna man har på kroppen – det fattades alltså en handfull garderober alldeles bortsett från ett matsalsbord, ett soffbord och ett tjugotal andra möblemangsartiklar av skiftande storlek.


A, jag och den oäkta hälften for alltså till Ikea i Kungens Kurva en fredagseftermiddag när E var hemma och vårdade sonalyckan och sin egen influensa. Ikea i Kungens Kurva är världens största och det var bra, för ibland går det åt svängrum. A hade en armslång minneslapp och vi svettades duktigt tills vi hittade en snäll man som i ett nafs gjorde en plocklista åt oss vid en snillrik dataterminal. Jag ska aldrig mer häckla folk som gör listor. Om inte E hade varit en sån som antecknad Antal, Namn och Artikelnummer hade vi antagligen fortfarande irrat runt på Tag själv-lagret som tre flygande holländare.


Tag själv-lagret var likväl en upplevelse. Nu har A och jag gjort saker tillsammans igen. Först hämtade vi matsalsbordet. Det kommer att räcka även om dom får åtta barn. Det lastade vi på. Sen lastade vi av det igen, för streckkoden kom nedåt. Sen baxade vi iväg vagnen med matsalsbordet och baxade på ett större antal jävulskt otympliga garderober (platta paket, my ass!). Bara ett paket kom fel och måste vändas p.g.a. streckkoden. Sen klämde A tummen. Sen var vagnen full. Vi hämtade en ny vagn. På den lastade vi en enorm förvaringsmöbel för hallen i 147 moduler. A såg ett anslag om en tävling för Bra Idéer och erbjöd sig att skicka in en not om att de förb. streckkoderna borde finnas på alla sidor av paketen. Sen kilade vi in ett par stolar och en spegel och några märkliga stålrör. Nu klämde jag tummen. Sen hämtade de andra en tredje vagn och en gross garderobsdörrar.


Under tiden kom två entusiaster och ville in i hyllan bakom de två lassen som jag vaktade.
– Kan du flytta lite på dig? frågade den kvinnliga entusiasten.
Hon hade lika gärna kunnat be mig flytta en folkvagnsbuss (med muskelkraft, menar jag).
Jag ryckte tag i en vagn och klev baklänges in i en stapel av ett hundratal Svepa Snapsglas. Det gick bra.


– Är det ett företagsköp? frågade kassaflickan.
Jag tolkade detta som något i stil med ”maktövertagande” och trodde att hon trodde att vi hade för avsikt att tillhandla oss hela Ikea Kungens Kurva.
– Nä, sa A mörkt. Jag betalar. Med mina pengar.
När vi kom ut sa hon en sak till. Hon sa:
– Nästa gång jag vill köpa ett helt bohag i en smäll ska du prata bestämt med mig om feng shui och hur för många ägodelar blockerar energierna. Eller slå mig på käften om jag inte lyssnar.


Men, som sagt, från och med nu kommer vi säkerligen att tala en hel del om när vi var på Ikea.

Det som kommer efter tankstrecket -- och annat jag älskar att hata (ur Språktidningen)

När man frågar folk om vilka språkfel och -fenomen de retar sig på får man oftast svar från en och samma provkarta. Anledningen är något som kallas inlärd irritation och är precis vad det låter som: vi retar oss på "ejenkligen" eftersom vi vet att den irritationen är liksom insiktsfull, på samma sätt som Varje Vettig Människa ogillar sammetstapeter. Men det blir ingen riktig dynamik i diskussionen om alla kommer dragandes med självklarheter som "jätteliten" och "skitgott". Jag har valt ut tre personliga favoritirritationer och jag uppmanar, liksom givare brukar göra på insamlingsgalor, alla andra att göra likadant.



1) Folk som använder förnamn. Det kan låta märkligt men, som det heter, vänta bara tills jag har förklarat. Amerikaner må gödsla sin konversation med förnamn och det må verka trevligt och personligt, men när svenskar använder förnamn låter det som inledningen till ett förmaningstal. Försöker en svensk vara trevlig och personlig genom att börja en mening med "Men Marie …" reser jag ragg som en kolerisk foxterrier.



2) Mäklarprosa generellt och personifierandet i mäklarannonser framförallt. Det finns minsann att reta sig på i detta blomsterspråk, men om de gjorde sig av med de besjälade rummen skulle mycket vara vunnet. Får jag läsa om ännu en "välkomnande hall" eller ännu värre, "en hall som välkomnar dig till ett representativt livsstilsboende" svär jag att aldrig mer flytta. Det känns som en liten men dock hämnd på skrået.



3) Den lilla förklarande efterslängen på kvällstidningslöp. Värre än sammansättningar typ troschock och dödsorm. Det ruskigaste exemplet jag har är tragikomik i sino prydno: "Man sköt sin familj – under högmässan". Det fascinerar mig att det är mänskligt möjligt att kräkas upp det lilla tillägget efter tankstrecket utan att alls reflektera över resultatet. Mitt senaste exempel lyder "Victoria i tårar över prinsessan Lilian – på slottet". Hade det stått "– på herrtoaletten på spelklubben Oxen" hade jag varit fullkomligt överens med redigeraren om att tillägget satte piff på anrättningen.



Jag har i runda tal 78 andra favoritirritationer utöver dessa. De ryms dock inte på 2000 inklusive blanksteg.

Ondskan är granne med Svensson (2008)

”Att han var så vanlig”. Det är vad folk oftast säger när de diskuterar Hagamannen och allt vad som har framkommit om honom. Polisens profiler slog alldeles fel och det visade sig att ondskan denna gång hade valt att ta sig boning i en alldeles vanlig plåtslagare, åtminstone alldeles vanlig på ytan. ”Ja, där ser man. Så kan det vara.”



Det som förvånar mig är att det trots allt förvånar så många. Jag skulle vilja påstå att ondskan ganska ofta ser ut exakt som Hagamannen – framförallt och i synnerhet som den framställs i den offentliga debatten och inte minst i fiktionen. Det som är speciellt med Hannibal Lecter är egentligen inte att han är galen och kannibal utan att han är en välanpassad sofistikerad psykiatriker och en galen kannibal. Inte minst gäller det den manliga ondskan. Om jag försöker återkalla vad jag har läst och sett i otaliga romaner och noveller och inte minst ungdomsböcker och tv-serier är det undantagslöst så att de fäder och äkta män som slår, förgriper sig och terroriserar samtidigt är otadliga på ytan. Och de är inte direkt plåtslagare heller: den manliga ondskan i populärfiktionen är oftast advokat, läkare eller företagsledare; antagligen för att skillnaden mellan yta och verklighet ska bli så kittlande som möjligt.


Det är just vår påtagliga och allestädes närvarande tendens att skildra den manliga ondskan som välartad och polerad på ytan som gör att det är så konstigt att vi förbluffas över att Hagamannen är möjlig. Det är ljusår från comme il faut att vid ett medelklassigt fikabord introducera till exempel teorin att folk med missbruksproblem skulle kunna vara överrepresenterade som hustrumisshandlare – om man för en sådan tanke på tal så invänder alltid någon att det är precis lika vanligt i fina familjer. Statistik och sunt förnuft spelar ingen roll, det är precis lika vanligt. (Den ryggmärgsreaktionen är för övrigt intressant och har förmodligen att göra med en politiskt korrekt fasa för att bli misstänkt för att hysa fördomar mot missbrukare. Fördomar, eller åtminstone misstro, mot advokater, läkare och företagsledare är liksom på något sätt vackrare.)


Uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” är ett utslag av samma tendens. Det används på ett sätt som antyder att det är neutralt och saknar värdeladdning, men jag vet fler än en man som vänder sig mot det, just för att den obestämda formen pluralis implicit antyder att uttrycket används generiskt (smaka på ”kvinnors problem att förstå matematik” och fundera över om det är ett helt oproblematiskt sätt att uttrycka något på). En slumpvald man är en grov misshandel som väntar på att hända.


Nej, jag menar inte att män med snygga gångkläder och av god familj ska vara höjda över all misstanke, men jag menar att det finns en ganska stor poäng i att utgå från att män i allmänhet är potentiella medmänniskor, inte tickande bomber. I vems intresse ligger det att vi betraktar alla vi ser, och framförallt alla män, som potentiella våldsverkare, mördare och barnaskändare? Varför är det så viktigt att alltid, alltid framhålla att ondskan kan bo granne med mig? I ett samhälle där alla vet att man måste hålla garden uppe mot den snälle farbrorn som hjälper dina barn med cykeln finns den påtagliga risken att misstron och rädslan underminerar det sociala kitt som är avsett att hålla samman. Vi borde oftare påminna oss att det faktiskt finns många goda anledningar till tillit och tilltro.


På så vis är vår förvåning över Hagamannen ett samhälleligt hälsotecken. Vi är trots allt fortfarande inte hundraprocentigt övertygade om att ondskan alltid är välkammad med ärliga blå ögon.