Det som kommer efter tankstrecket -- och annat jag älskar att hata (ur Språktidningen)

När man frågar folk om vilka språkfel och -fenomen de retar sig på får man oftast svar från en och samma provkarta. Anledningen är något som kallas inlärd irritation och är precis vad det låter som: vi retar oss på "ejenkligen" eftersom vi vet att den irritationen är liksom insiktsfull, på samma sätt som Varje Vettig Människa ogillar sammetstapeter. Men det blir ingen riktig dynamik i diskussionen om alla kommer dragandes med självklarheter som "jätteliten" och "skitgott". Jag har valt ut tre personliga favoritirritationer och jag uppmanar, liksom givare brukar göra på insamlingsgalor, alla andra att göra likadant.



1) Folk som använder förnamn. Det kan låta märkligt men, som det heter, vänta bara tills jag har förklarat. Amerikaner må gödsla sin konversation med förnamn och det må verka trevligt och personligt, men när svenskar använder förnamn låter det som inledningen till ett förmaningstal. Försöker en svensk vara trevlig och personlig genom att börja en mening med "Men Marie …" reser jag ragg som en kolerisk foxterrier.



2) Mäklarprosa generellt och personifierandet i mäklarannonser framförallt. Det finns minsann att reta sig på i detta blomsterspråk, men om de gjorde sig av med de besjälade rummen skulle mycket vara vunnet. Får jag läsa om ännu en "välkomnande hall" eller ännu värre, "en hall som välkomnar dig till ett representativt livsstilsboende" svär jag att aldrig mer flytta. Det känns som en liten men dock hämnd på skrået.



3) Den lilla förklarande efterslängen på kvällstidningslöp. Värre än sammansättningar typ troschock och dödsorm. Det ruskigaste exemplet jag har är tragikomik i sino prydno: "Man sköt sin familj – under högmässan". Det fascinerar mig att det är mänskligt möjligt att kräkas upp det lilla tillägget efter tankstrecket utan att alls reflektera över resultatet. Mitt senaste exempel lyder "Victoria i tårar över prinsessan Lilian – på slottet". Hade det stått "– på herrtoaletten på spelklubben Oxen" hade jag varit fullkomligt överens med redigeraren om att tillägget satte piff på anrättningen.



Jag har i runda tal 78 andra favoritirritationer utöver dessa. De ryms dock inte på 2000 inklusive blanksteg.

Ondskan är granne med Svensson (2008)

”Att han var så vanlig”. Det är vad folk oftast säger när de diskuterar Hagamannen och allt vad som har framkommit om honom. Polisens profiler slog alldeles fel och det visade sig att ondskan denna gång hade valt att ta sig boning i en alldeles vanlig plåtslagare, åtminstone alldeles vanlig på ytan. ”Ja, där ser man. Så kan det vara.”



Det som förvånar mig är att det trots allt förvånar så många. Jag skulle vilja påstå att ondskan ganska ofta ser ut exakt som Hagamannen – framförallt och i synnerhet som den framställs i den offentliga debatten och inte minst i fiktionen. Det som är speciellt med Hannibal Lecter är egentligen inte att han är galen och kannibal utan att han är en välanpassad sofistikerad psykiatriker och en galen kannibal. Inte minst gäller det den manliga ondskan. Om jag försöker återkalla vad jag har läst och sett i otaliga romaner och noveller och inte minst ungdomsböcker och tv-serier är det undantagslöst så att de fäder och äkta män som slår, förgriper sig och terroriserar samtidigt är otadliga på ytan. Och de är inte direkt plåtslagare heller: den manliga ondskan i populärfiktionen är oftast advokat, läkare eller företagsledare; antagligen för att skillnaden mellan yta och verklighet ska bli så kittlande som möjligt.


Det är just vår påtagliga och allestädes närvarande tendens att skildra den manliga ondskan som välartad och polerad på ytan som gör att det är så konstigt att vi förbluffas över att Hagamannen är möjlig. Det är ljusår från comme il faut att vid ett medelklassigt fikabord introducera till exempel teorin att folk med missbruksproblem skulle kunna vara överrepresenterade som hustrumisshandlare – om man för en sådan tanke på tal så invänder alltid någon att det är precis lika vanligt i fina familjer. Statistik och sunt förnuft spelar ingen roll, det är precis lika vanligt. (Den ryggmärgsreaktionen är för övrigt intressant och har förmodligen att göra med en politiskt korrekt fasa för att bli misstänkt för att hysa fördomar mot missbrukare. Fördomar, eller åtminstone misstro, mot advokater, läkare och företagsledare är liksom på något sätt vackrare.)


Uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” är ett utslag av samma tendens. Det används på ett sätt som antyder att det är neutralt och saknar värdeladdning, men jag vet fler än en man som vänder sig mot det, just för att den obestämda formen pluralis implicit antyder att uttrycket används generiskt (smaka på ”kvinnors problem att förstå matematik” och fundera över om det är ett helt oproblematiskt sätt att uttrycka något på). En slumpvald man är en grov misshandel som väntar på att hända.


Nej, jag menar inte att män med snygga gångkläder och av god familj ska vara höjda över all misstanke, men jag menar att det finns en ganska stor poäng i att utgå från att män i allmänhet är potentiella medmänniskor, inte tickande bomber. I vems intresse ligger det att vi betraktar alla vi ser, och framförallt alla män, som potentiella våldsverkare, mördare och barnaskändare? Varför är det så viktigt att alltid, alltid framhålla att ondskan kan bo granne med mig? I ett samhälle där alla vet att man måste hålla garden uppe mot den snälle farbrorn som hjälper dina barn med cykeln finns den påtagliga risken att misstron och rädslan underminerar det sociala kitt som är avsett att hålla samman. Vi borde oftare påminna oss att det faktiskt finns många goda anledningar till tillit och tilltro.


På så vis är vår förvåning över Hagamannen ett samhälleligt hälsotecken. Vi är trots allt fortfarande inte hundraprocentigt övertygade om att ondskan alltid är välkammad med ärliga blå ögon.

Inte min grej (typ)

Ett av mina medvetna livsmål är att göra mig av med typ- och facktänkandet i så många avseenden som möjligt. Det är inte lätt, men jag tror att det är värt besväret för varje gång man lyckas. Man brukar påstå att vi är snabba att placera in andra i fack, men det är platt intet jämfört med de tusentals små lådor och boxar som vi kategoriserar in oss själva i. Det intressantaste på länge på det temat kom från en i vanliga fall fullt klok bekant som under en gräsänklingsvecka inte helt överraskande hade åkt på att sköta både sina och sin hustrus hushållssysslor. ”Det är inte så mycket jag att vika tvätt”, gnällde han.



Givetvis är det varje människas fulla rätt att inte gilla att vika tvätt; inte heller jag ler vid tanken. Men det är en liten filosofisk skillnad mellan att betrakta det som att ”det är aptrist att vika tvätt” eller som ”jag är inte en person som viker tvätt”. I det första fallet är det en utsaga om tvättvikning, i det andra är det ytterligare ett litet fack som jag stoppar in mig i.


Enligt min ringa mening är vi alldeles för många som har alldeles för många föreställningar om vad som är ”mycket jag” eller ”inte alls jag”. Världen är full av människor som aldrig skulle läsa Liza Marklund eller äta middag framför teven eller köpa aktier eller ha toppluva av det enda skälet att ”jag är inte sån”. Men världen är å andra sidan också överfull av sådana som bor i villa eller alltid har slips eller förolämpar folk genom att ständigt säga sin ärliga mening med stöd av blott ett argument: ”sån är jag”. Och om man någon gång skulle tveka angående vad ”jag” ska göra, välja, tycka, köpa eller tro, så är det lätt att bara snegla på alla andra som är ungefär likadana. Vi på vår gata är ju nämligen såna som alltid hissar flaggan, aldrig går med bar mage och inte umgås med folk som är muslimer.


Och vägg i vägg med ”sån är jag” ligger typtänkandet: ”det är inte min typ av X” alternativt ”X är inte min grej”. Det är mänskligt och vanligt, men det gör att man missar mängder med bra saker. Om jag har bestämt mig för att det inte är min grej att ha en Skoda eller ett radhus i Sumpviken finns risken att jag dissar just den bil och den bostad som hade varit perfekt för mig om jag bara hade givit dem en ärlig chans utan förutfattade meningar. Ska man lyckas med manövern så förutsätter det att man sen kan sätta sig över att ingen annan på vår gata har Skoda (eller snarare att alla andra på vår gata är folk som aldrig skulle ha Skoda). Men å andra sidan har man ju kanske fått en bil som känns 100 % rätt.


Även om man inte kan göra sig av med typtänkandet i något annat avseende så är det definitivt värt ett försök när det gäller potentiella livspartners. Woody Allen har introducerat tanken att det är märkligt att inte fler är bisexuella – ”det skulle fördubbla deras chanser en vanlig lördagskväll”. Det ligger givetvis rent statistiskt något i vad han säger, men många skulle kunna uppnå en liknande effekt med en betydligt mindre livsstilsomläggning. Många skulle få väsentligen roligare om de slutade tänka ”ja, nu vore det ju kul att träffa en trevlig typ som är runt 43 och minst 1,75, har brunt hår, akademisk utbildning, inga barn, bil och sportintresse” och helt enkelt stannade efter de första elva orden. Att vänja sig av med typtänkandet är vidga horisonten och förbättra sina livslyckoodds. Jag är som sagt storbelåten varje gång jag lyckas. Snart har jag ingen aning om vad som är ”min typ” och ”mycket jag”. Det känns märkligt betryggande.

Bakom flik 2 i Filofaxen VII

Detta inlägg är antingen för tidigt eller för sent, beroende på vilken vecka man utgår ifrån. Väl bekomme oavsett hur ni väljer att se på det!


Läs en tjusig tidskrift med expertråd om ett land som medföljer en dagstidning utan kostnad!

Ett litet land, antar man, som lätt går att vika in i en tabloid. Andorra?


På Järntorget i centrala Örebro blev en man attackerad av en okänd gärningsman bakifrån. Mannen fick bland annat ta emot en spark på bakbenet.
Man hade velat se en bild på åtminstone offret. Men nej, det fick man inte.


Äkta svenskt smide
Inte så humoristiskt i sig, men milt roande som beskrivning av ett servettställ i furu.


Känslan av lejonpäls väcker liv i goda minnen från X X:s barndom på en bondgård i Andersböle.
Detta handlade om någon sorts sensorisk träning för förståndshandikappade, men mest ställer man sig frågor om bondgårdarna i Andersböle.


Paret förgiftades i sommarstuga – döda i flera dagar
I det här fallet hände det alltså inget alls på den tredje dagen, men ”flera” antyder trots allt att det blev action något senare.


Hovrättsdom för snusk med munkar
Denna rubrik fick jag mig tillsänd per post alldeles lösryckt, så jag vet inte vad texten handlade om. Jag väljer att tro att det inte alls hade att göra med typ gatukök och flottyrkokare, det blir skojigare så.


I onsdagens utgåva av ”Om ett ord” förekom ett stavfel. Matjessil ska stavas med två s och inget annat.
Jo … helst med två l också.


En av systrarna hade visserligen inte glasögonen på så hon såg klart.
Frågan är varför hon någonsin väljer att ta på dem?


Man luktade sprit och körde på bil
En variant av den klassiska rubriken ”Man bet hund”, kan man säga.


Välkänt ansikte fyller 80 år
”Att även kroppen bör gratuleras denna dag ägnar man tydligen inte en tanke”, upprörs den inskickande Kalle.


Våra underleverantörer är lyckligtvis helt kapabla att klara kraven vi ställer på dem.
Detta är inte ett gapskratt, det är bara så föredömligt tillbakahållet för att vara reklam. Dom har inte ”branschens bästa underleverantörer”, dom är bara glada och lite förvånade att ha hittat nån som klarar kraven.


Obehörig sov i källarförråd
Vem utfärdar tillstånd I: … för att gå och knyta sig i källarförrådet?


Stop för rattfyllerister vid idrottsplatser
Vem utfärdar tillstånd II: … för denna ytterst olämpliga utskänkning?


Namnet primula är en ihop skrivning av de latinska orden ”herba primula veris” som betyder ”vårens första ört”.
1) Nej, det är det inte. 2) Är det för mycket begärt att folk åtminstone inte särskriver ordet ihopskrivning?


Knullborgarmärket läggs ner – Victoria tänker inte vara tyst
Jag ber om ursäkt för – tja, världen i stort; det är inte jag som har alstrat detta första ord … men detta är en tämligen intressant kombination av (av varandra egentligen helt oberoende) rubriker från en webbtidning.


Nyttiga idioter åt fullfjädrade ideologer i kulisserna
Detta är en intressant rubrik även om man inte, som jag, målar upp ett kannibaldrama för sin inre syn.


Samlandet fortsätter.

Om vikten av att vara snäll mot moderater

Som trivselskribent uttalar man sig om politik oftare än man tror. Familjefrågor, skolan, trafiken – nästan allt är i någon mening realpolitik, di kallar’t, men själv undviker jag oftast att skriva om något som har en politisk färg.




Dock känner jag mig manad att så göra idag. Jag avser inte att slå fast vilken färg som är bäst (själv är jag politisk zebra rent historiskt; jag röstar inte reflexmässigt lika i riksdag/ landsting/kommun vilket innebär att jag under årens lopp har stöttat i stort sett alla tillgängliga partier) men jag läste en så intressant artikel om tv-serien Svensson, Svensson. Den serien tycker jag är småtrevlig och fyndig, men det tyckte inte skribenten. Inte direkt. Enligt denne är Svensson, Svensson ”borgerlig propaganda”, ”en subtil form av manipulation”, ”en politisk bredsida mot arbetarklassen” och ”en högervriden propagandaapparat”. Det är som man säger ord och inga visor, och det är på något sätt upplyftande att läsa sådant även om man inte håller med i sak, för ett sådant glödande engagemang är mänskligt sällsynt om det inte handlar om hockeyslutspel.



Logiken bakom resonemanget är att huvudpersonen Gustav Svensson är infantil, bakåtsträvande och arbetsskygg (skribentens ord, inte mina) och samtidigt uttalad socialdemokrat. Hans familj framställs däremot som mer duglig: hustrun är uttalad folkpartist och tar med sig pappersarbetet i sängen på kvällen, dottern ”verkar vara någon slags ljuv hemmafru” (som jag minns det är hon i och för sig veterinär, men det kan vara jag som har fel) och svärsonen ”bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomiskt kapital som kompositör”. Ungefär så går argumentationen. Och även om jag alltså alltid uppskattar en god skribent i affekt måste jag komma med invändningar.



För det första: i stort sett all fiktion under Nobelpristagarklass (och en hel del i densamma) handskas med stereotyper. Det är inte alltid vackert – men det är dock inte elakare när man driver med nidbilden av en bakåtsträvande gråsosse än när man driver med en borgerlig karriärkvinna som övernitiskt går till sängs med interpellationssvaren. För det andra: vad är det som säger att svärsonen/kompositören inte är socialdemokrat? Sist jag kollade fanns det en hel del kulturarbetare i S-leden.



Men så har vi det tredje och viktigaste. Varför väcker ironi över socialdemokrater så svallande känslor när det är helt okej att driva med borgerliga? Särskilt populärt är att framställa dem som känslokalla cyniska Krösus Sorkar. Argumentet att man får driva med ”de starka” men inte med ”de svaga”, faller ju duktigt på att det finns mängder av vanligt borgerligt småfolk och dessutom svinrika principiella vänstermänniskor (Henning Mankell, anyone? Liza Marklund?). Det finns en underton i hela den svenska vardagsdebatten som utgår från att en snäll vanlig människa är socialdemokrat. Då gillar man ju ”lojalitet”, ”demokrati” och ”solidaritet” – som det finns hundratusentals borgerliga som har som kärnvärden, men det tror ingen på. De är ju samtliga rika, så de är ju samtliga onda, så dem är det bara snällt att driva med. Solidariskt, liksom.



Enligt min ringa mening får man stå ut med en del stereotypiserande i tv-komedier (och det finns ju dessutom, som man brukar påpeka i såna här sammanhang, en avstängningsknapp). Men ska man ta brösttoner om att Svensson, Svenssons förakt mot arbetarklassen så måste man också ställa upp på att man inte får vara elak mot till exempel centerpartister heller. (Nä, inte ens mot moderater. Faktiskt.)

Sminkade småtjejer

Det lilla trollet är numera på det artonde. Hon hade mycket riktigt en period nånstans mitt emellan nedanstående och nu då hon också såg ut lite som My little pony.






Jag har tänkt på småflickor på sistone, möjligen för att det lilla trollet, det vill säga styvdottern, har fyllt tretton och inte är så litet som det har varit. Nutidens barn är i allmänhet inte så små som dom har varit. Gissningsvis har sminkåldern sjunkit två år sen 1985. I det lilla trollets klass har dom sminkat sig sen femman, och enligt en bekantskapskretsgallup tycks det vara ett rikssnitt.



En sorts sminkade lite större småtjejer är jag gränslöst förtjust i. Jag vet inte vad de kallas, men jag antar att de har nån sorts subkulturbenämning typ punkare, mods och grilljanne. De är nånstans mellan tretton och sjutton. De kan se väldigt olika ut, men tänk basketkängor, tajts, svart jättestor bomberjacka, sotade ögon, spikigt kolsvart hår, truligt ansikte, skär balettkjol och prinsessdiadem så förstår ni vilken typ jag menar (den populärkulturella referensen är att de ser ut som en blandning mellan My Chemical Romance och My Little Pony). Den som läser detta och inte har varit utanför Snytebybruk sen 1993 tror att jag yrar, men det här är en inte helt ovanlig tjejmodell i stadsmiljö nuförtiden. Något med det där ultrafeminina snuttepluttiga glittret och tyllen i konstrast till de sotsvarta stentuffa draåthvete-kläderna slår an en hjärtesträng hos mig. De provocerar antagligen fler än de slår an hjärtesträngar hos, men också det tycker jag om dem för. De är så rörande mycket tonåring och de är födda i slutet av ett århundrade som kvinnor inte fick rösta i början av. Jag tycker att de faktiskt nästan är viktiga.


En annan sorts sminkad småtjej bekymrar mig mer. Jag gick bakom två av den sorten igår. Visserligen hade de bara läppglans, men å andra sidan var de svårt ansatta av den och å tredje sidan såg man på dem att det bara var något enstaka år kvar tills puder, mascara, kajal och rouge skulle bryta ut. De var sisådär nio år. De gick inte alls ihop med min bild av en nioåring men som gammal pedagog och styvmor har man trots allt öga för människans åldrar. Förmodligen hette de Natalie och Isabelle, men de var klädda som om de hette Anna-Karin och Monika. De hade på intet sätt barnkläder, för det har ju inte barn numera – tajt, kort, allmänt trångt och en smula tantigt tycktes vara ledstjärnan för den som hade ekiperat dem.


Hur de såg ut spelade ändå mindre roll jämfört med hur de verkade, och de verkade komplett 100 % blasé. De släntrade planlöst gatan fram och kastade emellanåt ett och annat kolapapper (vilket jag inte bannade dem för emedan det var det enda barnaktiga beteende jag kunde urskilja hos dem) och konverserade avmätt om vad Emma och Oskar och Filip och Amanda hade sagt och gjort. Nivån på intrigerna tycktes mig tämligen hög; det är dystert att konstatera att lågstadiebarn har ett mer komplext socialt liv än man själv.


Problemet med detta är inte ungdomens förfall eller den degenererade samtiden. Problemet är att tonårstiden, den med läppglans och släntrande, inte längre bara innefattar de åldrar som slutar på -ton – nej, den har sträckts ut och omfamnar nu alla människor från pappslöjden till högskolan. Alltså ska flickstackarna gå och harva på det där sättet, i värsta fall längs exakt samma gata, i vid pass tjugo år till. De kanske sextio påföljande åren har åtminstone i bästa fall slumpmässiga inslag av kaos, passion, restskatt och livskris så att de emellanåt känner att de lever. Jag hoppas de står ut till dess.

Jag har haft massiva problem ...

... med att ens komma åt kontot på sistone, och sistone har varat länge. Mest synd är det antagligen om den fantastiskt tålmodige och trevlige Skaffaren, som har fått sina kommentarer påislagda. Men nu så ...

Skaffa barn (och skaffa hund)

Innan kåsörtaxen Anton kom och lyste upp våra liv genomlevde vi, inte helt överraskande, en period då vi väldigt gärna ville ha en hund. Vi ville gärna ta hand om en ”omplacering”, alltså en vuxen jycke som av någon anledning måste byta hem, så vi tog kontakt med en omplaceringshundförmedling. Där lärde vi oss den hårda vägen att om man vill ha en hund så är det viktigaste av allt att man inte erkänner det (det är nog inte så överallt, men här var det ett faktum). För att bli aktuell som omplaceringshem skulle man, insåg vi så småningom, helst vara två pensionerade friluftsfanatiker i enplansvilla med bakgrund som etolog respektive kennelföreståndare och ha haft sjutton hundar av olika raser – men utslagsfaktorn var ändå att man skulle vara helt renons på längtan efter att själv äga en hund. För att bli godkänd skulle man kunna tänka sig att ”öppna sitt hem för en hund”, det vill säga motvilligt men varmhjärtat ta emot en, helst av en ras som man inte riktigt gillar. En uppriktig önskan att få ha en egen hund går bort, för då skaffar man hund för sin egen skull, och ”för sin egen skull” är det fulaste som finns.



Parallellen haltar lite, men jag kan inte låta bli att tänka att det är ungefär likadant med barn. I en av våra morgontidningar har det gått en artikelserie om kvinnor som skaffar barn själva, alltså medelst insemination utomlands och utan en närvarande pappa. När folk diskuterar den artikelserien är det väldigt populärt att påstå att dessa mammor är själviska monster som ”skaffar barn för sin egen skull”. Resonemanget om att skaffa barn för sin egen skull förekommer inte helt sällan när det handlar om ensamma mammor, äldre föräldrar och regnbågsfamiljer, alltså familjer med samkönade föräldrar. Att jag tycker att resonemanget är så gränslöst intressant beror på att det landar i föreställningen att det finns människor som skaffar barn för någon annans skull än sin egen.


Enligt mitt förmenande kan barn komma till på ett av två sätt: av en slump eller som ett resultat av ett genomtänkt beslut av en eller två personer som av renodlat egoistiska skäl vill ha ett barn. Det fascinerande är att om de som skaffar barnet är ett heterosexuellt gift tjugofemårigt par i nymålat radhus och hon är tre år yngre och sju centimeter kortare än han så är de inte egoistiska. Då anses de på något bakvänt sätt skaffa barn för barnets skull. Man måste inte vara disputerad i praktisk logik för att inse det komplicerade i den tankemanövern. Det är ändå något filosofiskt intressant i tanken, som om alla ofödda barn vore små maskrosbollar i himlen tills någon osjälvisk människa kallade ner dem till jorden – helst motvilligt men varmhjärtat, som sagt, i en anda av det storsvenska ”nämen inte ska väl jag”.


En brysk och brutal hypotes är att man om man tycker att vissa inte borde skaffa barn ”för sin egen skull” så är det en rätt fin indikation på vilken sorts mänskliga egenskaper, i värsta fall människor, man helt enkelt inte gillar. Hur jag än vänder på det kan jag bara se att hela frågan sönderfaller i ett tvådelat svar: 1) Alla som medvetet ”skaffar” barn gör det av egoistiska skäl. 2) Det finns givetvis dåliga föräldrar, men det finns också bra folk av olika sorter och ingen sort är definitionsmässigt mindre kapabel att ta hand om barn. Det är, såvitt jag begriper, varken svårare eller enklare än så.

Angående sierskan Siochså

Jag är, vilket tidigare kan ha framkommit, inte helt övertygad om att spöken, återfödelse och andeskåderi verkligen finns och fungerar. Folk får tro vad de vill för min del, men då förbehåller jag mig rätten att göra sammaledes. Något som verkligen fascinerar mig är de här veckotidningsspalterna där folk skriver till fjärrskådare för att få svar på sina frågor. Om frågorna bara handlade om "var finns min vänstra handske som jag förlorade i mars, den var en kär gåva?" så vore det inte så märkligt, även om jag personligen kanske snarare skulle vända mig till länstrafikens hittegodsavdelning. Det som verkligen är tankeväckande att så många väljer sierskan Siochså för att få råd om de djupaste, mest personliga frågor.



För så är det nämligen. "Många vill ha hjälp", står det över den sierskespalt som jag för närvarande sitter och begrundar, "men av utrymmesskäl kan sierskan Siochså inte besvara alla frågor". Och frågorna handlar sannerligen inte bara om vänsterhandskar utan framförallt om de stora frågorna: livet, kärleken, arbetet, valen, uppbrotten och försoningen. Blir vi lyckligare om vi flyttar utomlands? Ska jag lämna min fru? Kommer jag att kunna förlåta mamma? Kommer min man att supa ner sig om jag lämnar honom?


Trösterikt är ändå att just den här sierskan verkar vara klok och sund (eller också har hon väl verkligen Gåvan, det beror på hur man ser det). Signaturen Knäppisen träffade en kille för tre år sen och är beredd att släppa allt för att få honom, men vill veta vad det beror på att han inte svarar i telefon om hon inte ringer med dolt nummer. Han vill bryta kontakten, svarar den allvetande sierskan, lämna honom i fred. "Orolig änka" undrar om hon någonsin kommer att trivas i sin nya lägenhet, och sierskan ser att så kommer det att bli, men det kommer att ta lite tid. Sign. Marianne är bekymrad för att hon känner sig kvävd i sitt förhållande – sierskan siar att mer frihet och tillit vill till för att relationen ska överleva.


Man skulle alltså lite försiktigt kunna påstå att man inte måste ha siargåvan för att kunna ge de svar som sierskan Siochså ger, men man måste samtidigt komplimentera henne för att hon inte utnyttjar sitt övertag. Hon skulle antagligen kunna be folk bränna salvia och gå baklänges runt tallar i månsken men gör det inte, så mycket talar för att hon är en god människa. Samtidigt är det ju – uppenbarligen – så att vem som helst kan ge de råd hon ger. För dem som tror på det hela väger det antagligen tungt att frågornas besvarare påstås vara en välrenommerad spådam, men egentligen är det ju inte mer magiskt än att man ibland kan få de bästa livsråden av nån man träffar en enda gång i en bar i Långtbortistan. Det är antagligen smartare än man tror att fråga absoluta främlingar om råd för att få perspektiv på saker, det må sen vara sierskor, terapeuter eller främlingar vid en bardisk. Och bara för att jag vet vilket alternativ jag föredrar betyder ju inte det att inte andra kan prioritera annorlunda.

Kepsfrågor AUGUSTI

Oavsett vad man sysselsätter sig med blir det något av terminsstart så här års. Semestern är slut, allt ska igång, kanske har man nya människor att jobba med och möjligen är förutsättningarna som man jobbar under annorlunda. Augusti–september tycks vara tiden för att sjösätta omorganisationer, ändra jourscheman och rent allmänt vända näsan mot nya friska vindar och sjunga hej och hå.


Augusti–september är därför också kepsfrågornas tid. I tider av omvälvning kommer kepsfrågorna. Det är mänskligt, det är allmänt förekommande och det är lite konstigt. Att jag kallar det kepsfrågor beror förstås på att jag står med en fot i skolvärlden om inte av födsel så definitivt av ohejdad vana. I skolan dyker kepsfrågorna upp så snart förändringens vindar blåser (jag hör i andanom ett blekt kollektivskratt från en kår som har omorganiserats konstant sedan 1842 års folkskolestadga). När man träffas för att diskutera nya kursplaner, betygssystem och rektorsenheter dröjer det sällan så länge som till första kafferasten innan någon låter upp sin breda näbb och säger ”och så är det ju det här med kepsarna. Får dom ha kepsarna på sig hos er?”


Repliken kommer ofta i ett sammanhang när de flesta spontant känner att det inte spelar någon roll om dom kommer i sjöstövlar, burka och hockeyhjälm bara man får verksamheten att hjälpligt hålla ihop till novemberlovet. Men för den som väcker kepsfrågan är den något att klamra sig fast vid i en föränderlig värld, något synligt, verkligt och riktigt. En töntig formsak? Kanske. En livboj i förödelsens stund? Absolut.


Om ni befinner er i en verksamhet som inte hålls med kepsar kan ni fundera på hur många frågor på era möten som handlar om kaffeautomaten. Om kolleger ska avskedas, köpstopp ska införas, avdelningar ska läggas ner och företagets framtid hänger löst kommer alltid någon att ställa en fråga som har att göra med … kaffeautomaten. Även den är gudomligt konkret när allt annat tycks rasa samman.


I den lilla människans verklighet fungerar också luddfiltret i den gemensamma tvättstugan som en existentiell snuttefilt. Man kan ha åsikter om dem som skriver anonyma lappar med invektiv till Du som inte rensade luddfiltret! men man förstår deras drivkraft. Gud är död, Marx är död, men fortfarande finns det någon som bryr sig om luddfiltret och än styr Jag över något.


Och så finns koloniträdgårdsgrinden … Ibland genar jag över ett koloniområde som omges av ett tämligen sporadiskt staket. Där gångvägen korsar är det en bit staket och en grind, men bara en bit staket. Man kan gå runt det, och det är inte jättesvårt. Men det finns alltså en grind, en rätt ful hönsnäts-. Ibland glömmer någon förbipasserande att stänga grinden – vips kommer en kolonist som en bålgeting och fixar och stänger och förmanar, om den olycklige inte har hunnit undan.


Sannerligen frågar man sig varför. Grinden är inte vacker eller pittoresk och fyller framförallt ingen som helst funktion. Inga oxar, får och svin rymmer ut om grinden står öppen. Stängd hindrar den inga slemma tjuvar från att palla morötter om de (tjuvarna) inte är extremt bakom flötet – om man tänker sig att grinden vore låst så vore det en smal sak att hoppa över, men framförallt kan man alltså gå runt den.


Säkerligen finns det någon sorts socialpsykologisk förklaring även till detta. Även den gröna grindens obligatoriska stängande är ett slags kepsfråga. Ändå är den skummare än det mesta jag känner till i den vägen.

Scener ur livet (och ur ett äktenskap med också faktiskt)

För det mesta går man omkring och slötittar och tomglor, tycker jag, men ibland får man se saker som verkligen fastnar i medvetandet. Det handlar inte bara om vackra utsikter och sånt: minst lika minnesvärda är de här små scenerna som ibland bara spelas upp av en slump i gatuvimlet, de där ögonblicken när verkligheten liksom blir "bra teve". När man berättar om dem efteråt använder man ofta uttrycket "det var som på film". De är halvknepiga att förklara, märker jag, men jag antar att det inte bara är jag som drabbas av dem.



Ibland är det bara en blixtbild. Det kan bli väldigt effektfullt för oss som tar oss genom vardagen, för att inte tala om kollektivtrafiken, med musik i öronen. Ibland, enstaka lyckliga sekunder, tittar man upp och har det perfekta soundtracket till det man ser framför sig. I höstas passerade jag Karlbergs station med pendeltåget med Edith Piaf i mp3-spelaren, och så höjde jag blicken och såg, genom regndiset i ett upplyst vindsfönster, ett par som dansade inne i sin lägenhet, stilla och innerligt – till "La vie en rose" i mina hörlurar. Som på film, som sagt. En torsdag.


Men somligt klarar sig bra utan ackompanjemang. En gång för flera år sen åkte jag buss med två stycken som mycket väl kan ha skickats ut av myndigheterna för att vara ett föredömligt exempel på Det Goda Äktenskapet. De var gissningsvis åttioplus. Nuförtiden finns det åttioåringar i jeans och gympadojor och det är gott och väl, men dessa två hade paletå och hatt respektive papiljottlockar och systerskor. De – paret, inte systerskorna – var sinnebilden av den kärlek som är som en lång lugn flod, en blandning mellan självklar symbios och milt överseende. De satt bredvid varandra mitt emot mig i en kvart eller så, och det måste ha synts på mig att jag tyckte att de var underbara hela tiden (det hedrar dem för övrigt att de klarade av den insikten, jag skulle själv ha trott att jag var prillig). När de gick av bussen och han hjälpte henne med handväskan och käppen på det mest hjärtomvridande vis vände hon sig om och vinkade till mig, som Sif Ruud i en av hennes mest intagande roller. Den lilla vinkningen – ytterligare en tavla ur livet. Som på film.


En tredje tavla såg jag i morse, det vill säga att jag klev sånär rakt in i den. På väg till jobbet går jag förbi ett dagis, och i dag var jag en dryg skollinjal från att frontalkrocka med en karl som hade varit och lämnat en vid pass fyraårig Janna som uppenbarligen var sprudlande lycklig bara över att få finnas till. Lämnapådagisscener är inte alltid vackra, men den här var det. En kvalificerad gissning var att Jannas pappa var från något afrikanskt land och att hans modersmål var franska; han var mörk och ståtlig och hade en charmerande accent. Dessutom hade han löpkläder och ryggsäck och var av allt att döma den energiska typen som springer till jobbet. Han kom runt hörnet i god fart och anledningen till att våra vägar nästan korsades rent konkret och med trista påföljder var att han vände sig i språnget för att vifta åt sin dotter som stod vid dagisgrinden.


– Hej då, Janna! ropade han. Jag älskar dig!


– Vi ses, pappa! skrek Janna överförtjust och hoppade och viftade. Och vet du pappa, vet du, ja’ me’!


Ibland när man minst anar det får man plötsligt se vad livet kan vara. Det är inte bara som på film, det är så man kan få tårar i ögonen.

Modeblind (2007)

En text med några år på nacken, men -- tja -- jag är det fortfarande.






Hur har ni det med era nutidsantenner? Är de kalibrerade? Fattar ni vad som rör sig? Mina antenner är halvbra, skulle jag vilja påstå. Jag förstår det mesta av det Ironiska och Postmoderna som susar runt öronen på en när man öppnar ett media (gränsen går vid Nöjesguiden: om du, käre läsare, brukar studera Stockholmsutgåvan av denna tidning och begriper den så måste du mejla mig, för av dig har jag mycket att lära). Jag kan hosta upp en hyfsad analys av ”Borat”, jag kan oftast förklara tv-reklam när fyrtiotalister frågar vad det går ut på och efter tio års tillvänjning har jag till och med börjat förstå Henrik Schyffertvarianten av humor – ge mig tio år till och jag kommer kanske att börja dra på munnen.



Men jag förstår inte vad som är snyggt eller fult. Jag är modeblind, åtminstone på ett öga (jag har fattat att det är tänkt att vi halvtöntiga halvgamla H&M- och Lindexkunder ska ha tunika och tajts i vår, så det har jag ibland för säkerhets skull). Av någon anledning tycker jag att det är rätt kul med den kolorerade kvällspressens modebilagor med Cecilia och Annika och Sofi och allt vad dom nu heter sen Ebba började på Vecko-Revyn. Jag begrundar och studerar och förundras emellanåt – men jag förstår det inte, hur jag än anstränger mig. Det är för mig en gåta hur Cecilia och Sofi förstår vad som är snyggt när det så ofta är så in till förväxling likt det som är fult.


I senaste Expressen Fredag var det som vanligt ett uppslag med veckans ”modemissar” och veckans ”bäst klädda”. Att Linda Evangelista gjorde oklokt i att svepa in sig i en bokklubbspläd och försluta det hela med ett folkdräktsspänne, alternativt lådbeslag, mitt i solar plexus inser även jag, och hon är inte helt oväntat en modemiss. Men längst till höger på uppslaget står Geri Halliwell och låser upp bilen i en urtvättad farfarströja och ett par jeans som är vidunderligt höga och slutar strax under mandlarna. Hon ser ut som det metaforiska hej-kom-och-hjälp-mig (som jag inser att jag aldrig tidigare har försökt fästa på papper, vilket är underligt med tanke på hur många som ser ut så – ska det vara bindestreck där, tror ni?). Men Expressen Fredag tycker att hon är ”chic” och ”vardagshet”. På ett annat uppslag har Cecilia ”totalt förälskat sig i”, slut citat, ett urtvättsaprikos stycke tyg med märkliga svarta löv tryckt på sig som kostar 999:-. Såvitt jag begriper det är det en förälskelse av den typen som den ansvarskännande bör kväva i dess linda. Ett par sidor senare utropas ”sååå sött!” om en gallgrön jacka med prästkragar och stora gröna knappar som är så ful så jag tycker synd om den (Bo Baldersonbeskrivningen av en svensk man i fritidskostym, ”som en färgblind luffare på väg att avlägga prov i klädsim”, kommer osökt för mig).


Vid en genombläddring av Aftonbladet Klick kan man konstatera att om jag gick ut på stan skrudad som Sofi så skulle jag bli hämtad av piketpatrullen. Hon går Ankeborg och har en rumpkort trenchcoat och inget mer sånär som på, lyckligtvis, strumpbyxor. ”Nu har jeansen blivit frånkörda”, lyder rubriken, och det är väl antagligen så (eller bortglömda). Sofi hissar en asful t-shirt modell sångare i coverband i Skarpnäck 1978 och dissar en kort läderklänning som visserligen inte är snygg men inte heller fulare. Två sidor senare berättar hon att hon vill ”visa benen i en skinnkjol”. Jag ser inte skillnaden.


Det är inte lätt att vara människa. Inte 2007. Inte när det gäller mode (heller).

En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (m.m.)

Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.



Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.


Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.


Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.


Nationalmuseum har när detta nedtecknas just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.

Det vill gärna bli bra (Citronträd och motorolja)

När man tänker leverera en spoiler måste man varna för det i förväg. Med ”spoiler” menar jag då inte en sån där luftvinge i plast som kan sitta bakpå mer affekterade bilmodeller utan en upplysning som förstör en filmupplevelse om man får den i förväg. Om jag upplyser om att grejen med ”Sjätte sinnet” är att Bruce Willis är död redan från början så har jag effektivt pajat hela den filmen för den som inte har sett den, bara för att ge ett exempel.



Den som tänker se ”The World’s Fastest Indian”/”Citronträd och motorolja” (titeln skiftar) kan alltså lämpligen sluta läsa här. Alldeles snart tänker jag avslöja vad den går ut på, inte av illvilja utan för att statuera ett exempel. Vi såg den häromkvällen eftersom vi gillar Anthony Hopkins och Indianmotorcyklar. Den är based on a true story, som tysken säger, och handlar om nyzeeländaren Burt Monro som tillbringade åratal med att bygga om en tjugotalsmotorcykel till ett fartvidunder. Hans livsdröm var att komma till saltöknen Bonneville i Utah i USA där man anordnar höghastighetstävlingar (och jag menar hög-: 1963 sattes det hastighetsrekord på land som fortfarande gäller när Craig Breedlove klockades på 966,9 km/h i farkosten – jag hittar inget bättre ord – Spirit of America).


Man förstår av baksidestexten att filmen handlar om att uppfylla en dröm. Med den inställningen börjar man titta, och man är helt på det klara med att det givetvis då måste Gå Illa, helt säkert i slutet och mest troligt också under resans gång. Och man blir komplett perplex när det visar sig att det inte blir så. Inte alls. Munro är en trevligt kufisk sextiofemplussare som mekar med sin hoj och sin dröm i ett skjul i Invercargill, NZ. Han har inte nog med pengar för att komma iväg till USA – men hans kompisar salar och han får låna på sitt skjul. När han ska resa iväg blir han ikappåkt av ortens hotfulla motorcykelbusar – men de vill bara önska lycka till. Han tar hyra på en lastbåt som kock och kan inte laga mat – men han lär sig. När båten kommer fram har lådan med hans motorcykel krossats – men själva hojen är i skick som ny. Precis innan han åkte diagnostiserades han med ganska besvärlig kärlkramp – men han får en alldeles utmärkt medicin.


Och sådär fortsätter det. Munro är charmig och klurig och alla konstiga människor han möter visar sig vara hjälpsamma: han får tillfälligt ihop det med en trevlig änka i sjuttioårsåldern, blir polare med en fullkomligt intagande transvestit och träffar en indian som ger honom en hemlagad prostatamedicin (som man tror ska ta kål på honom, men icke: den hjälper). Väl framme vid Bonneville får han köra trots att han inte är anmäld, han slår sitt rekord, han klarar en vurpa, ett uppbränt ben och en hjärtkänning – och eftertexterna meddelar att han återvände till Bonneville ytterligare nio gånger under sitt liv och slog flera rekord.


När jag såg ”The World’s Fastest Indian” väntade jag på minst en motgång, mest troligt en katatrof, som aldrig kom. Det gick fint mest hela tiden, alla var schyssta och det blev bra på slutet. Lärdomen man drar ur detta är att det är okej att misstänksamt vänta på att det ska skita sig kapitalt under en 130 minuter lång film – däremot är det mindre begåvat att gå genom hela livet med samma inställning, och det vet jag alldeles bestämt att det finns folk som gör. Men faktum är att tillvaron drivs av Munroprincipen: det vill gärna bli bra. Det ordnar sig i 9,5 fall av 10. Utmaningen är att lära sig leva med den insikten.

Göra val

Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle vara storbelåten om jag slapp sisådär åttio procent av alla val som jag tvingas göra. När debattörer låter upp sina breda näbbar och kacklar om vikten av ökad valfrihet känner jag ibland en brinnande intensiv längtan till det gamla Sovjet där det fanns en sorts limpa och en sorts dasspapper och ingen bad en placera om PPM-pengarna en gång halvtimmen.



Lyckligtvis kan man i alla fall se tillbaka på sin barndom. Det mesta var i det närmaste diktatoriskt förutbestämt när man var omyndig på sjuttiotalet. Det fanns alltid någon annan som hade det yttersta ansvaret. Någon annan planerade semestern, gjorde ens skolschema, lade fram kläder, bestämde vad man skulle äta (fast man brukade få sina fläskkotletter utan panering så ett visst inflytande hade man). Ack, hade man denna rosenskimrande idylltillvaro åter!


Om man nu är satt att leva i valfrihetens yttersta tid kan man åtminstone vara tacksam att man hörde till den sista generationen där någon annan än barnen bestämde. Tack kära goa nån att jag inte är liten nu! Dagens föräldrar tycks inte inse att en frist från väljarhelvetet är det vackraste man kan ge sina telningar. I alla miljöer där det finns föräldrar och barn hör man den absurda valfriheten. ”Ska du sitta på vanlig stol eller i barnstolen?” ”Ska du titta på Findus eller Byggare Bob?” ”Ska du äta makaroner eller potatismos?” Tänk så osannolikt ljuvt det vore för dessa barn om någon annan bestämde, barnstol, Findus och makaroner, tjoff, tjoff, tjoff. (I de få fall när det spelar roll för ungen och ungen INTE vill göra något märker man det som regel mycket tydligt ändå; alternativet till valfrihet är ju inte direkt auktoritetens blinda tyranni.) Jag vet en ettåring som fick ta beslutet om familjen skulle flytta utomlands eller ej. Det är sant.


Jag vet inte om någon annan har tänkt på det, men i en tid där man till och med kan välja sitt fysiska utseende är vi som inte har plastikopererat oss en speciell undergrupp. Vi har ju valt att se ut som vi gör. Vi kanske inte aktivt har valt våra krumma näsor och platta bröst, men vi har valt att inte plastikoperera oss. Det kan man begrunda en stund om man verkligen vill bli snurrig; själva principen går ju att applicera på nästan allting. Om man nu hinner begrunda något alls. Man måste ju ha tid över till att välja utbildning, elbolag, frisyr, bostadsort, pensionsfond, yrke, religion, klädstil, bilmärke, organdonation, typsnitt i Word, kistbegravning eller eldbegängelse, Aktuellt eller Rapport, kokt eller grillad, Noice eller Gyllene, pest eller kolera, hit eller dit, ut eller in …


Det är helt enkelt inte lätt att leva om man är en någorlunda tänkande människa. Det handlar inte bara om Pepsodent eller Colgate. I ett sekulariserat existentialistiskt tidevarv, där gud är om inte död så åtminstone arkiverad på obestämd framtid och friheten är total, måste man varenda och vareviga morgon bestämma sig för vad man ska göra när man har stigit upp: skjuta sig en kula för pannan, göra revolt och dra till Damaskus eller gå till jobbet som alla andra dagar. Alla tre alternativen är möjliga, och det finns fler. Själv är bäste dräng, bra karl reder sig själv, människan avgör sitt eget öde … och du måste välja. Från allra första början tills du hamnar på Nora Begravningsplatsen (eller Skogskyrkogården). Det enda alternativ som egentligen inte finns är att slippa välja. Alla som tycker att det är busenkelt att vara människa räcker upp en hand.

Mixa stilar, my ass

”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.



Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)


Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.


Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.


Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.


Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i ”A little of what you fancy”. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.

Angående annonser

Nånstans har jag läst hur lång tid det skulle ta att läsa en riktigt tjock morgontidning från pärm till pärm. Jag minns inte exakt, men man skulle verkligen inte vara klar när nästkommande nummer damp ner i postlådan. Och faktum är att jag börjar närma mig stadiet då jag verkligen läser HELA tidningen. På sommaren läser jag hushållets samtliga tidningar enormt mycket noggrannare än vad tiden tillåter en genomsnittlig februarimorgon.


Vår familj är nästan sjukligt tidningsläsande året runt (häpp). Om du just står i begrepp att slå dig i lag med en karl bara för hans vackra ögon så lägg ner det. Vad varje tänkande kvinna behöver i sitt liv är en som är intelligent och verbal nog för att läsa alla delarna i morgontidningen och diskutera dem. Förresten, alla tänkande människor av alla kön och läggningar behöver en partner som kan läsa hela tidningen och prata om den.


Denna sommar pratar i synnerhet jag en hel del om radannonserna vilket är ett nytt inslag i morgonpladdret. Jag har blivit totalt torsk på dem. Tidigare har jag visserligen läst andra annonser med stor behållning: bostads- (för att man alltid ska ha ett avlägset mål att sträva mot och just nu är det en femma i Vasastan), kontakt- (för att jag fullt ut ska uppskatta den oäkta hälften), födelse- (för att kolla galna bebisnamn) och döds- (för att jag är sån). Men nu har jag börjat fördjupa mig i Säljes, Köpes och det där. Man blir alldeles förtrollad. Man får en ny världsbild. Uppslag till romaner rullar över en.


När jag nedtecknar detta slår jag på måfå upp en sida för att hitta något typiskt i dagens blad. Det första jag ser är ”Elektrisk samovar i nyskick, rymmer 3 liter”. Alla kanske inte är som jag, men jag finner detta synnerligen fantasieggande och gör mig bilder av såväl säljare som köpare. I fallet ”Brudklänning stl 34, aldrig använd” behöver jag kanske inte ens förtydliga.


”Billig gitarr köpes, gärna defekt, för snickeriändamål” är också intressant om än inte lika mycket som brudklänningen – eller som ”Kalsonger, tanga, string och thong, nya och nästan nya, ett hundratal par” (min tolkning är att han liksom har dragit ner på kalsongerna, från små till mindre till inga alls). Jag trodde inte att omsättningen på begagnade kalsonger var så stor, men ”ett hundratal par” … ja, vad vet man!


En tendens som är tydlig är att träningsredskap köpta på tv-shop sällan blir något som går i arv i generationer: det är en och annan Ab-flex, Body-relaxer, Air-stepper och Bull-worker som söker ett nytt hem (”pris 200:- eller högstbjudande”). Man antar att de ursprungliga ägarna redan på ett tidigt stadium erhöll den modellkropp de så hett åstundade och alltså inte längre har någon användning för dessa första klassens produkter.


Något som aldrig slutar fascinera mig är att folk inte kan lära sig att kalibrera den första felstilta raden mot den övergripande rubriken – ”Önskas hyra: Manlig läkarstuderande …” är en variant av en gammal klassiker som har härjat i spalterna sen Stilblommor och grodor gick i tryck första gången. På temat ”varför” kan man också fråga sig vadan man betalar en dryg hundring i annonskostnad för att sälja ”Affisch, icke-blommande krukväxter, 120 x 60 cm” för 20 spänn.


Skulle jag vara tvungen att ringa på något skulle jag nog ändå ta ”Vinglas på blågrön fot, från blodgivning, finns endast 1 st, Hässelby”. Detta vinglas skulle jag sedan sörpla min sluring ur medan jag fortsätter att läsa fler annonser. Och fler. Och fler. Dom är som ett gift. Tro mig.

Missssssommar

Så var det midsommar, då. Åtminstone har det ganska nyss varit eller också blir det snart, helt och hållet beroende på exakt när ni sitter lutade över dessa mina anspråkslösa rader.



– Misssommar, suckar kamraten V och får det att låta ungefär som ”fotsvamp”. Helt värdelöst. Borde ställas in. Borde förbjudas.


V är en av singelkamraterna, närmare bestämt den som menar att Candace Bushnell, författaren bakom ”Sex and the City”, kommer att brinna i helvetet. V tycker nämligen att det är kass att vara singel och hävdar att Candace Bushnell har gjort så att alla tror att alla ensamstående någorlunda unga människor är strålande lyckliga enbart på grund av sitt civilstånd.


När sista ”Sex and the City” hade sänts skrevs det spaltmeter om hur förskräckligt det var att alla huvudpersonerna, f.d. tuffa singelbrudar, hade hamnat i någon sorts lycklig tvåsamhet, gav upp sin självständighet och fogade in sig i mallen.


– Självständighet, my ass, väste V. Måste man välja mellan att ha en karl och att vara självständig, o heliga enfald! Vad är det för fel på att vilja leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med någon annan? Varför kan jag inte slippa vilja betala hela hyran och tugga mina Billys mikropizzor i ensamhet?


V tycker inte att det är det minsta coolt att vara singel. Hon vill ha en pojkvän, men eftersom hon är äldre än arton och kräver lite mer av en partner än några schyssta tatueringar tycker hon att det tar onödigt lång tid att hitta en. Det finns som sagt mycket (förutom Spray Date) som hon är väldigt trött på, och hon påminner mig om tankar som jag förmodligen aldrig vågade tänka ens när jag tänkte dem.


– För det mesta lever man utmärkt lycklig på egen hand, men det är ju väldigt ledsamt att man anses knuffa kvinnokampen hundra år tillbaka i tiden om man erkänner att man har roligare när man har en karl, morrade hon vid ett tillfälle. Man frågar sig om det hade varit mer OK om jag hade velat ha en flickvän, eller om jag hade varit en karl och hade velat ha en liten fru. Jag åberopar min medborgerliga rätt att erkänna att jag vill ha en pojkvän utan att detta enkla erkännande brännmärker mig som desperat och/eller sorgligt osjälvständig!


V har en teori om att kvinnor som är gifta sedan i snitt femton år är de som är snarast att stämpla singelkvinnor som uttryckligen vill ha en man som ”osjälvständiga”. Det är intressant, och jag tror att det stämmer.


– Och så misssommar, säger hon och suckar som en livstrött labrador. En högtid som är till för småbarn och älskande par och stillsamt nostalgiska åldringar. Möjligen också för hormonstinna tonåringar i gräsfläckiga vita jeans, eller vad dom har nuförtiden, men inte för ”singlar” över trettio. (V är en sån som kan tala med hörbara citattecken.)


Misssommar, ja – jag har försökt trösta henne med den senaste midsommarhistorien jag hörde. Den kommer ur den underbara, dikten överträffande, verkligheten och handlar om en akterseglad man som vaknade upp på en dansbana på midsommardagens morgon. Hans hår hade krympt och dieselmannen hade varit på besök och besprutat honom i gapet. Han hade aldrig tidigare i livet varit så törstig. Han var två mil hemifrån.


Det slutade med att han drack upp vattnet som var avsett för björkarna på den lövade dansbanan. Han har flickvän, men det gjorde det inte lättare för honom i just den situationen. Snarare tvärtom. När han kom hem sade hon väldigt många ord på mycket kort tid. Dom som inte är singlar har det inte alltid så roligt på misssommar dom heller.

Så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss

Bäst som man schavar omkring i samtiden upptäcker man en strömning (Tryckfels-Nisse ombedes vördsammast avstå från att omvandla nyss skrivna ord till ”strömming”, det skulle påverka sammanhanget menligt även om vi kommer att röra oss inom ämnesområdet Mat och måltider). Den senaste strömningen jag upptäckte handlar om detta med matrecept. Det tycks mig som om matrecept blir dels allt mer absurt komplicerade, dels allt mer enfaldigt enkla.



För det första, har man ju förstått, hinner folk knappt äta. Jag läste nyligen en så kallad ”promotion”-text om det i ett brittiskt modemagasin (promotion betyder här ”detta är klockren reklam, men vi maskerar det lurigt med vårt eget typsnitt och sätter det som en artikel”). Avsändaren är McDonalds som vill sälja stora smörgåsar till brittiska kvinnor. ”Det är få som vill slösa bort sin tid på att göra matlådor i förväg när det finns livsnödvändiga sysslor som skoshopping och cocktaildrickande att ta itu med” påpekar McDonalds förbindligt. Ja, det förstås. Livet skulle ju i stort sett gå ihop om inte det här förbaskade cocktaildrickandet ständigt kom emellan.


Alltså: vi har så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss. Sånt ÄR livet för många. Därför blir jag alltid lika förbluffad när jag slår upp en tidning och läser käcka tips på hur man motar tristessen i grind genom att fräscha upp sina tisdagslunchlådor och torsdagskvällsmiddagar med quorn, muscovado, hoki, pak soy och annat som jag inte skulle känna igen ens om det dansade naket framför mig. Där förutsätts plötsligt ingen tid fattas eller möda sparas – jag bor i 08-området men måste ändå alltid ta bussen för att komma över såna där imageingredienser när gourmetdjävulen slår sina klor i mig, och jag kan bara föreställa mig hur det är i förorter till Arjeplog. Visserligen förstår man ju att det till slut bär ur med uppfinningsrikedomen när landets alla veckotidningar, kvällstidningsbilagor, mattidningar och kundtidningar alltid och ständigt ska ha alla och samtliga nummer fyllda av nyskapande recept, men man ställer sig ändå frågor. ”Varför?”, till exempel.


Mot denna krångelströmning måste man sedan ställa en annan, diametralt motsatt. Den har jag iakttagit framförallt i de där receptfoldrarna man får i affärn. (Min affär har till och med fått en specialmaskin som bara spottar ut ”måltidstips”, och jag provkörde den en gång i juli då jag hade ledigt både från grottekvarnen och den krävande skoshoppingen och hade tid. ”Julskinka”, föreslog receptautomaten. ”Näringsvärde kolhydrater 0 gr, fibrer 0 gr, fett 0 gr, kalorier 0 gr.” Jag har icke vidare nyttjat denna apparat.)


Men såna där små foldrar i såna där små ställ plockar man ju tvångsmässigt på sig. Ibland är de riktigt bra. Trenden på senare tid är dock att de vänder sig till en specialvariant av idiot som vill TRO att han lagar mat men ändå inte GÖRA det. ”Tomatsoppa med rågbröd”, kan det stå. ”Ingredienser: Två burkar tomatsoppa. Fyra kakor rågbröd.” Detta är sant och inte ljug, som en mig närstående brukar formulera det. Titta själv i en receptbroschyr nära dig! Poängen är förstås återigen att göra reklam: det är ju alltid Bill & Bulls tomatsoppa, inte vilken tomatsoppa som helst, som man ska använda om man vill laga tomatsoppa.


Helhetsintrycket av strömningarna i samtiden blir som vanligt Komplext och Mångbottnat. Och själv står man som en fåne mitt emellan med sitt medelstressade liv och sin köttfärssås. Vad annat kan man göra?

Gångavstånd

Världen är full av ämnen för vardagsmeditation. I dag måste jag ventilera detta med gångavstånd. Har ni tänkt på fenomenet gångavstånd på sistone? Det har jag.



Att gångavstånd är ett relativt begrepp förstår var och en. Jag har personligen en tendens att överskatta sträckor: om folk säger att ”det är en liten bit att gå” förutsätter jag strapatsrika timslånga vandringar medan det i själva verket oftast handlar om 850 meter på en trottoar. Hur man tolkar ”en liten bit att gå” har antagligen att göra med hur mycket man är van att gå, och den som i sin vardag varken har V70 eller S80 men ständig tillgång till ett par stadiga 41:or är härdad.


Dessutom finns det nationella skillnader. Jag har hört att genomsnittamerikanen går två kilometer i veckan, inom- och utomhus, totalt – har man någon gång provat en stegmätare förstår man hur ynkligt det är. Ingen som har besökt amerikaner i deras hemland kan undgå att reflektera över hur lite de sliter på sina fötter. Om man gör en ansats att kila bort till affären utlöses undantagslöst ett replikskifte modell


– Men ta bilen, vetja!


– Bilen? Men jag ska ju till affärn?


– Javisst, låna bilen!


– Jamen jag menar alltså affären på hörnet, den affären där borta, den som vi tittar på just nu?


– Men jag ska inte ha den just nu, inga problem!


Man förstår inte alltid varandra när man är så olika rädd om sina skosulor. Jag tror att det var Tage Danielsson som introducerade tanken på ”kentautos”, varelser som är hälften människa, hälften bil, och för allt vad jag kan begripa är de inte mer är någon generation borta i USA.


Att gångavstånd är en mer relativ sträcka än till exempel en engelsk mil eller ett maratonlopp förstår man som sagt, men det är en överraskning att en del tycker att det är så fantastiskt kort. Nyligen läste jag om en jordansk kvinna vars mått på ”gångavstånd” var 200 meter. Allt från 201 och uppåt kräver alltså transportmedel. Tydligen är gångavstånd också kortare på kontinenten än i Norden (men hoppeligen är det ändå lite längre än i Jordanien).


Om gångavstånd = 200–400 meter för i stort sett alla utom nordbor, så förklarar det i alla fall kvinnligt skomode. Jag är en stor vän av skor. Det finns en barnramsa om en tant som bodde i en sko – det är jag lite för välväxt för att kunna göra, men jag tror att jag skulle kunna åstadkomma nåt i storleksordningen friggebod om jag av någon anledning skulle försöka bygga mig en bostad av alla skor som jag har i garderober och lådor och hyllor. ”Imelda Marcos!” väser den oäkta hälften när han öppnar en skåpdörr och fem och ett halvt par dojor ramlar ut.


Ändå skulle jag kunna köpa ännu fler om det inte vore så att de flesta damskor som finns till försäljning är totalt oanvändbara. De senaste årens flipflops, uggs och mukluker – allt detta låter som något som skulle kunna stå och vinka i Svingelskogen men är fotbeklädnader – har ett gemensamt: dom duger inte att gå i. Dock: om det är så att majoriteten av västvärldens befolkning definierar gångavstånd som sträckan mellan fyra lyktstolpar så är det ju jag som har fel och alla moderna skor är jättebra även om dom skaver mellan tårna efter tre minuter och har pannkakstunna sulor. Att skor med niocentimetersklack oftast också är vrålsmala i tån eller att fordrade vinterskor kan ha stilettklack med hårdplastsula är inget problem eftersom tanken är att vi ska färdas genom livet i taxi. Givetvis är det världen som har rätt och jag som är galen. Man blir nog lyckligast om man försöker vänja sig vid den tanken.