En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (m.m.)

Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.



Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.


Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.


Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.


Nationalmuseum har när detta nedtecknas just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.

Det vill gärna bli bra (Citronträd och motorolja)

När man tänker leverera en spoiler måste man varna för det i förväg. Med ”spoiler” menar jag då inte en sån där luftvinge i plast som kan sitta bakpå mer affekterade bilmodeller utan en upplysning som förstör en filmupplevelse om man får den i förväg. Om jag upplyser om att grejen med ”Sjätte sinnet” är att Bruce Willis är död redan från början så har jag effektivt pajat hela den filmen för den som inte har sett den, bara för att ge ett exempel.



Den som tänker se ”The World’s Fastest Indian”/”Citronträd och motorolja” (titeln skiftar) kan alltså lämpligen sluta läsa här. Alldeles snart tänker jag avslöja vad den går ut på, inte av illvilja utan för att statuera ett exempel. Vi såg den häromkvällen eftersom vi gillar Anthony Hopkins och Indianmotorcyklar. Den är based on a true story, som tysken säger, och handlar om nyzeeländaren Burt Monro som tillbringade åratal med att bygga om en tjugotalsmotorcykel till ett fartvidunder. Hans livsdröm var att komma till saltöknen Bonneville i Utah i USA där man anordnar höghastighetstävlingar (och jag menar hög-: 1963 sattes det hastighetsrekord på land som fortfarande gäller när Craig Breedlove klockades på 966,9 km/h i farkosten – jag hittar inget bättre ord – Spirit of America).


Man förstår av baksidestexten att filmen handlar om att uppfylla en dröm. Med den inställningen börjar man titta, och man är helt på det klara med att det givetvis då måste Gå Illa, helt säkert i slutet och mest troligt också under resans gång. Och man blir komplett perplex när det visar sig att det inte blir så. Inte alls. Munro är en trevligt kufisk sextiofemplussare som mekar med sin hoj och sin dröm i ett skjul i Invercargill, NZ. Han har inte nog med pengar för att komma iväg till USA – men hans kompisar salar och han får låna på sitt skjul. När han ska resa iväg blir han ikappåkt av ortens hotfulla motorcykelbusar – men de vill bara önska lycka till. Han tar hyra på en lastbåt som kock och kan inte laga mat – men han lär sig. När båten kommer fram har lådan med hans motorcykel krossats – men själva hojen är i skick som ny. Precis innan han åkte diagnostiserades han med ganska besvärlig kärlkramp – men han får en alldeles utmärkt medicin.


Och sådär fortsätter det. Munro är charmig och klurig och alla konstiga människor han möter visar sig vara hjälpsamma: han får tillfälligt ihop det med en trevlig änka i sjuttioårsåldern, blir polare med en fullkomligt intagande transvestit och träffar en indian som ger honom en hemlagad prostatamedicin (som man tror ska ta kål på honom, men icke: den hjälper). Väl framme vid Bonneville får han köra trots att han inte är anmäld, han slår sitt rekord, han klarar en vurpa, ett uppbränt ben och en hjärtkänning – och eftertexterna meddelar att han återvände till Bonneville ytterligare nio gånger under sitt liv och slog flera rekord.


När jag såg ”The World’s Fastest Indian” väntade jag på minst en motgång, mest troligt en katatrof, som aldrig kom. Det gick fint mest hela tiden, alla var schyssta och det blev bra på slutet. Lärdomen man drar ur detta är att det är okej att misstänksamt vänta på att det ska skita sig kapitalt under en 130 minuter lång film – däremot är det mindre begåvat att gå genom hela livet med samma inställning, och det vet jag alldeles bestämt att det finns folk som gör. Men faktum är att tillvaron drivs av Munroprincipen: det vill gärna bli bra. Det ordnar sig i 9,5 fall av 10. Utmaningen är att lära sig leva med den insikten.

Göra val

Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle vara storbelåten om jag slapp sisådär åttio procent av alla val som jag tvingas göra. När debattörer låter upp sina breda näbbar och kacklar om vikten av ökad valfrihet känner jag ibland en brinnande intensiv längtan till det gamla Sovjet där det fanns en sorts limpa och en sorts dasspapper och ingen bad en placera om PPM-pengarna en gång halvtimmen.



Lyckligtvis kan man i alla fall se tillbaka på sin barndom. Det mesta var i det närmaste diktatoriskt förutbestämt när man var omyndig på sjuttiotalet. Det fanns alltid någon annan som hade det yttersta ansvaret. Någon annan planerade semestern, gjorde ens skolschema, lade fram kläder, bestämde vad man skulle äta (fast man brukade få sina fläskkotletter utan panering så ett visst inflytande hade man). Ack, hade man denna rosenskimrande idylltillvaro åter!


Om man nu är satt att leva i valfrihetens yttersta tid kan man åtminstone vara tacksam att man hörde till den sista generationen där någon annan än barnen bestämde. Tack kära goa nån att jag inte är liten nu! Dagens föräldrar tycks inte inse att en frist från väljarhelvetet är det vackraste man kan ge sina telningar. I alla miljöer där det finns föräldrar och barn hör man den absurda valfriheten. ”Ska du sitta på vanlig stol eller i barnstolen?” ”Ska du titta på Findus eller Byggare Bob?” ”Ska du äta makaroner eller potatismos?” Tänk så osannolikt ljuvt det vore för dessa barn om någon annan bestämde, barnstol, Findus och makaroner, tjoff, tjoff, tjoff. (I de få fall när det spelar roll för ungen och ungen INTE vill göra något märker man det som regel mycket tydligt ändå; alternativet till valfrihet är ju inte direkt auktoritetens blinda tyranni.) Jag vet en ettåring som fick ta beslutet om familjen skulle flytta utomlands eller ej. Det är sant.


Jag vet inte om någon annan har tänkt på det, men i en tid där man till och med kan välja sitt fysiska utseende är vi som inte har plastikopererat oss en speciell undergrupp. Vi har ju valt att se ut som vi gör. Vi kanske inte aktivt har valt våra krumma näsor och platta bröst, men vi har valt att inte plastikoperera oss. Det kan man begrunda en stund om man verkligen vill bli snurrig; själva principen går ju att applicera på nästan allting. Om man nu hinner begrunda något alls. Man måste ju ha tid över till att välja utbildning, elbolag, frisyr, bostadsort, pensionsfond, yrke, religion, klädstil, bilmärke, organdonation, typsnitt i Word, kistbegravning eller eldbegängelse, Aktuellt eller Rapport, kokt eller grillad, Noice eller Gyllene, pest eller kolera, hit eller dit, ut eller in …


Det är helt enkelt inte lätt att leva om man är en någorlunda tänkande människa. Det handlar inte bara om Pepsodent eller Colgate. I ett sekulariserat existentialistiskt tidevarv, där gud är om inte död så åtminstone arkiverad på obestämd framtid och friheten är total, måste man varenda och vareviga morgon bestämma sig för vad man ska göra när man har stigit upp: skjuta sig en kula för pannan, göra revolt och dra till Damaskus eller gå till jobbet som alla andra dagar. Alla tre alternativen är möjliga, och det finns fler. Själv är bäste dräng, bra karl reder sig själv, människan avgör sitt eget öde … och du måste välja. Från allra första början tills du hamnar på Nora Begravningsplatsen (eller Skogskyrkogården). Det enda alternativ som egentligen inte finns är att slippa välja. Alla som tycker att det är busenkelt att vara människa räcker upp en hand.

Mixa stilar, my ass

”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.



Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)


Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.


Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.


Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.


Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i ”A little of what you fancy”. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.

Angående annonser

Nånstans har jag läst hur lång tid det skulle ta att läsa en riktigt tjock morgontidning från pärm till pärm. Jag minns inte exakt, men man skulle verkligen inte vara klar när nästkommande nummer damp ner i postlådan. Och faktum är att jag börjar närma mig stadiet då jag verkligen läser HELA tidningen. På sommaren läser jag hushållets samtliga tidningar enormt mycket noggrannare än vad tiden tillåter en genomsnittlig februarimorgon.


Vår familj är nästan sjukligt tidningsläsande året runt (häpp). Om du just står i begrepp att slå dig i lag med en karl bara för hans vackra ögon så lägg ner det. Vad varje tänkande kvinna behöver i sitt liv är en som är intelligent och verbal nog för att läsa alla delarna i morgontidningen och diskutera dem. Förresten, alla tänkande människor av alla kön och läggningar behöver en partner som kan läsa hela tidningen och prata om den.


Denna sommar pratar i synnerhet jag en hel del om radannonserna vilket är ett nytt inslag i morgonpladdret. Jag har blivit totalt torsk på dem. Tidigare har jag visserligen läst andra annonser med stor behållning: bostads- (för att man alltid ska ha ett avlägset mål att sträva mot och just nu är det en femma i Vasastan), kontakt- (för att jag fullt ut ska uppskatta den oäkta hälften), födelse- (för att kolla galna bebisnamn) och döds- (för att jag är sån). Men nu har jag börjat fördjupa mig i Säljes, Köpes och det där. Man blir alldeles förtrollad. Man får en ny världsbild. Uppslag till romaner rullar över en.


När jag nedtecknar detta slår jag på måfå upp en sida för att hitta något typiskt i dagens blad. Det första jag ser är ”Elektrisk samovar i nyskick, rymmer 3 liter”. Alla kanske inte är som jag, men jag finner detta synnerligen fantasieggande och gör mig bilder av såväl säljare som köpare. I fallet ”Brudklänning stl 34, aldrig använd” behöver jag kanske inte ens förtydliga.


”Billig gitarr köpes, gärna defekt, för snickeriändamål” är också intressant om än inte lika mycket som brudklänningen – eller som ”Kalsonger, tanga, string och thong, nya och nästan nya, ett hundratal par” (min tolkning är att han liksom har dragit ner på kalsongerna, från små till mindre till inga alls). Jag trodde inte att omsättningen på begagnade kalsonger var så stor, men ”ett hundratal par” … ja, vad vet man!


En tendens som är tydlig är att träningsredskap köpta på tv-shop sällan blir något som går i arv i generationer: det är en och annan Ab-flex, Body-relaxer, Air-stepper och Bull-worker som söker ett nytt hem (”pris 200:- eller högstbjudande”). Man antar att de ursprungliga ägarna redan på ett tidigt stadium erhöll den modellkropp de så hett åstundade och alltså inte längre har någon användning för dessa första klassens produkter.


Något som aldrig slutar fascinera mig är att folk inte kan lära sig att kalibrera den första felstilta raden mot den övergripande rubriken – ”Önskas hyra: Manlig läkarstuderande …” är en variant av en gammal klassiker som har härjat i spalterna sen Stilblommor och grodor gick i tryck första gången. På temat ”varför” kan man också fråga sig vadan man betalar en dryg hundring i annonskostnad för att sälja ”Affisch, icke-blommande krukväxter, 120 x 60 cm” för 20 spänn.


Skulle jag vara tvungen att ringa på något skulle jag nog ändå ta ”Vinglas på blågrön fot, från blodgivning, finns endast 1 st, Hässelby”. Detta vinglas skulle jag sedan sörpla min sluring ur medan jag fortsätter att läsa fler annonser. Och fler. Och fler. Dom är som ett gift. Tro mig.

Missssssommar

Så var det midsommar, då. Åtminstone har det ganska nyss varit eller också blir det snart, helt och hållet beroende på exakt när ni sitter lutade över dessa mina anspråkslösa rader.



– Misssommar, suckar kamraten V och får det att låta ungefär som ”fotsvamp”. Helt värdelöst. Borde ställas in. Borde förbjudas.


V är en av singelkamraterna, närmare bestämt den som menar att Candace Bushnell, författaren bakom ”Sex and the City”, kommer att brinna i helvetet. V tycker nämligen att det är kass att vara singel och hävdar att Candace Bushnell har gjort så att alla tror att alla ensamstående någorlunda unga människor är strålande lyckliga enbart på grund av sitt civilstånd.


När sista ”Sex and the City” hade sänts skrevs det spaltmeter om hur förskräckligt det var att alla huvudpersonerna, f.d. tuffa singelbrudar, hade hamnat i någon sorts lycklig tvåsamhet, gav upp sin självständighet och fogade in sig i mallen.


– Självständighet, my ass, väste V. Måste man välja mellan att ha en karl och att vara självständig, o heliga enfald! Vad är det för fel på att vilja leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med någon annan? Varför kan jag inte slippa vilja betala hela hyran och tugga mina Billys mikropizzor i ensamhet?


V tycker inte att det är det minsta coolt att vara singel. Hon vill ha en pojkvän, men eftersom hon är äldre än arton och kräver lite mer av en partner än några schyssta tatueringar tycker hon att det tar onödigt lång tid att hitta en. Det finns som sagt mycket (förutom Spray Date) som hon är väldigt trött på, och hon påminner mig om tankar som jag förmodligen aldrig vågade tänka ens när jag tänkte dem.


– För det mesta lever man utmärkt lycklig på egen hand, men det är ju väldigt ledsamt att man anses knuffa kvinnokampen hundra år tillbaka i tiden om man erkänner att man har roligare när man har en karl, morrade hon vid ett tillfälle. Man frågar sig om det hade varit mer OK om jag hade velat ha en flickvän, eller om jag hade varit en karl och hade velat ha en liten fru. Jag åberopar min medborgerliga rätt att erkänna att jag vill ha en pojkvän utan att detta enkla erkännande brännmärker mig som desperat och/eller sorgligt osjälvständig!


V har en teori om att kvinnor som är gifta sedan i snitt femton år är de som är snarast att stämpla singelkvinnor som uttryckligen vill ha en man som ”osjälvständiga”. Det är intressant, och jag tror att det stämmer.


– Och så misssommar, säger hon och suckar som en livstrött labrador. En högtid som är till för småbarn och älskande par och stillsamt nostalgiska åldringar. Möjligen också för hormonstinna tonåringar i gräsfläckiga vita jeans, eller vad dom har nuförtiden, men inte för ”singlar” över trettio. (V är en sån som kan tala med hörbara citattecken.)


Misssommar, ja – jag har försökt trösta henne med den senaste midsommarhistorien jag hörde. Den kommer ur den underbara, dikten överträffande, verkligheten och handlar om en akterseglad man som vaknade upp på en dansbana på midsommardagens morgon. Hans hår hade krympt och dieselmannen hade varit på besök och besprutat honom i gapet. Han hade aldrig tidigare i livet varit så törstig. Han var två mil hemifrån.


Det slutade med att han drack upp vattnet som var avsett för björkarna på den lövade dansbanan. Han har flickvän, men det gjorde det inte lättare för honom i just den situationen. Snarare tvärtom. När han kom hem sade hon väldigt många ord på mycket kort tid. Dom som inte är singlar har det inte alltid så roligt på misssommar dom heller.

Så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss

Bäst som man schavar omkring i samtiden upptäcker man en strömning (Tryckfels-Nisse ombedes vördsammast avstå från att omvandla nyss skrivna ord till ”strömming”, det skulle påverka sammanhanget menligt även om vi kommer att röra oss inom ämnesområdet Mat och måltider). Den senaste strömningen jag upptäckte handlar om detta med matrecept. Det tycks mig som om matrecept blir dels allt mer absurt komplicerade, dels allt mer enfaldigt enkla.



För det första, har man ju förstått, hinner folk knappt äta. Jag läste nyligen en så kallad ”promotion”-text om det i ett brittiskt modemagasin (promotion betyder här ”detta är klockren reklam, men vi maskerar det lurigt med vårt eget typsnitt och sätter det som en artikel”). Avsändaren är McDonalds som vill sälja stora smörgåsar till brittiska kvinnor. ”Det är få som vill slösa bort sin tid på att göra matlådor i förväg när det finns livsnödvändiga sysslor som skoshopping och cocktaildrickande att ta itu med” påpekar McDonalds förbindligt. Ja, det förstås. Livet skulle ju i stort sett gå ihop om inte det här förbaskade cocktaildrickandet ständigt kom emellan.


Alltså: vi har så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss. Sånt ÄR livet för många. Därför blir jag alltid lika förbluffad när jag slår upp en tidning och läser käcka tips på hur man motar tristessen i grind genom att fräscha upp sina tisdagslunchlådor och torsdagskvällsmiddagar med quorn, muscovado, hoki, pak soy och annat som jag inte skulle känna igen ens om det dansade naket framför mig. Där förutsätts plötsligt ingen tid fattas eller möda sparas – jag bor i 08-området men måste ändå alltid ta bussen för att komma över såna där imageingredienser när gourmetdjävulen slår sina klor i mig, och jag kan bara föreställa mig hur det är i förorter till Arjeplog. Visserligen förstår man ju att det till slut bär ur med uppfinningsrikedomen när landets alla veckotidningar, kvällstidningsbilagor, mattidningar och kundtidningar alltid och ständigt ska ha alla och samtliga nummer fyllda av nyskapande recept, men man ställer sig ändå frågor. ”Varför?”, till exempel.


Mot denna krångelströmning måste man sedan ställa en annan, diametralt motsatt. Den har jag iakttagit framförallt i de där receptfoldrarna man får i affärn. (Min affär har till och med fått en specialmaskin som bara spottar ut ”måltidstips”, och jag provkörde den en gång i juli då jag hade ledigt både från grottekvarnen och den krävande skoshoppingen och hade tid. ”Julskinka”, föreslog receptautomaten. ”Näringsvärde kolhydrater 0 gr, fibrer 0 gr, fett 0 gr, kalorier 0 gr.” Jag har icke vidare nyttjat denna apparat.)


Men såna där små foldrar i såna där små ställ plockar man ju tvångsmässigt på sig. Ibland är de riktigt bra. Trenden på senare tid är dock att de vänder sig till en specialvariant av idiot som vill TRO att han lagar mat men ändå inte GÖRA det. ”Tomatsoppa med rågbröd”, kan det stå. ”Ingredienser: Två burkar tomatsoppa. Fyra kakor rågbröd.” Detta är sant och inte ljug, som en mig närstående brukar formulera det. Titta själv i en receptbroschyr nära dig! Poängen är förstås återigen att göra reklam: det är ju alltid Bill & Bulls tomatsoppa, inte vilken tomatsoppa som helst, som man ska använda om man vill laga tomatsoppa.


Helhetsintrycket av strömningarna i samtiden blir som vanligt Komplext och Mångbottnat. Och själv står man som en fåne mitt emellan med sitt medelstressade liv och sin köttfärssås. Vad annat kan man göra?

Gångavstånd

Världen är full av ämnen för vardagsmeditation. I dag måste jag ventilera detta med gångavstånd. Har ni tänkt på fenomenet gångavstånd på sistone? Det har jag.



Att gångavstånd är ett relativt begrepp förstår var och en. Jag har personligen en tendens att överskatta sträckor: om folk säger att ”det är en liten bit att gå” förutsätter jag strapatsrika timslånga vandringar medan det i själva verket oftast handlar om 850 meter på en trottoar. Hur man tolkar ”en liten bit att gå” har antagligen att göra med hur mycket man är van att gå, och den som i sin vardag varken har V70 eller S80 men ständig tillgång till ett par stadiga 41:or är härdad.


Dessutom finns det nationella skillnader. Jag har hört att genomsnittamerikanen går två kilometer i veckan, inom- och utomhus, totalt – har man någon gång provat en stegmätare förstår man hur ynkligt det är. Ingen som har besökt amerikaner i deras hemland kan undgå att reflektera över hur lite de sliter på sina fötter. Om man gör en ansats att kila bort till affären utlöses undantagslöst ett replikskifte modell


– Men ta bilen, vetja!


– Bilen? Men jag ska ju till affärn?


– Javisst, låna bilen!


– Jamen jag menar alltså affären på hörnet, den affären där borta, den som vi tittar på just nu?


– Men jag ska inte ha den just nu, inga problem!


Man förstår inte alltid varandra när man är så olika rädd om sina skosulor. Jag tror att det var Tage Danielsson som introducerade tanken på ”kentautos”, varelser som är hälften människa, hälften bil, och för allt vad jag kan begripa är de inte mer är någon generation borta i USA.


Att gångavstånd är en mer relativ sträcka än till exempel en engelsk mil eller ett maratonlopp förstår man som sagt, men det är en överraskning att en del tycker att det är så fantastiskt kort. Nyligen läste jag om en jordansk kvinna vars mått på ”gångavstånd” var 200 meter. Allt från 201 och uppåt kräver alltså transportmedel. Tydligen är gångavstånd också kortare på kontinenten än i Norden (men hoppeligen är det ändå lite längre än i Jordanien).


Om gångavstånd = 200–400 meter för i stort sett alla utom nordbor, så förklarar det i alla fall kvinnligt skomode. Jag är en stor vän av skor. Det finns en barnramsa om en tant som bodde i en sko – det är jag lite för välväxt för att kunna göra, men jag tror att jag skulle kunna åstadkomma nåt i storleksordningen friggebod om jag av någon anledning skulle försöka bygga mig en bostad av alla skor som jag har i garderober och lådor och hyllor. ”Imelda Marcos!” väser den oäkta hälften när han öppnar en skåpdörr och fem och ett halvt par dojor ramlar ut.


Ändå skulle jag kunna köpa ännu fler om det inte vore så att de flesta damskor som finns till försäljning är totalt oanvändbara. De senaste årens flipflops, uggs och mukluker – allt detta låter som något som skulle kunna stå och vinka i Svingelskogen men är fotbeklädnader – har ett gemensamt: dom duger inte att gå i. Dock: om det är så att majoriteten av västvärldens befolkning definierar gångavstånd som sträckan mellan fyra lyktstolpar så är det ju jag som har fel och alla moderna skor är jättebra även om dom skaver mellan tårna efter tre minuter och har pannkakstunna sulor. Att skor med niocentimetersklack oftast också är vrålsmala i tån eller att fordrade vinterskor kan ha stilettklack med hårdplastsula är inget problem eftersom tanken är att vi ska färdas genom livet i taxi. Givetvis är det världen som har rätt och jag som är galen. Man blir nog lyckligast om man försöker vänja sig vid den tanken.

Ironisk blinkning

Denna månad har vi varit sarkastiska över begreppet ”med en ironisk blinkning”. Begreppet är inte bara är oerhört tacksamt att raljera över, det är också ett samtidsfenomen som är intressant att analysera.



Det började med att vi läste en gourmettidning på ett café, nota bene inte en matlagningstidning utan en gourmet-. Det var den största packe med snömos jag nånsin har sett på högblankt papper, och det vill inte säga lite. Dom som skrev var så coola att dom kissade iskuber. Affekterat är bara förnamnet och om malligt folk verkligen går med näsan i vädret så har dom här killarna inte sett sina egna skor sen åttitalet. Jag säger oj, jag säger uäh!, jag säger stackars människor. Särskilt en. Hela hans sätt att resonera var gick ut på att det som var nytt när tidningen gick i tryck var så bra att det inte ens måste kommenteras medan det som är passé inte bara är föråldrat utan nästan skamligt.


Med tanke på vilken omsättning det är på trender måste det bli enormt förvirrat att skriva i ett månadsmagasin med lång pressläggning. När den här killen kommer ut på krogen i augusti kommer man servilt att bjuda honom på ostronskum och limeskum och karljohanskum (det ska vara ”skum” nu, vilket innebär att man vispar mat tills den ser ut som en spottloska, jag är ledsen men det finns inget annat sätt att beskriva det på). Skum har han nämligen skrivit att han gillar … men om det var i slutet av juni som han skrev det så är det enormt ute i augusti när tidningen kommer om inte i var mans hand så i alla fall i de smärtsamt fränas händer.


Men det finns ett sätt att förhålla sig till sånt man tycker om men inte vågar erkänna att man tycker om: med en ”ironisk blinkning”. Den här nissen kunde enligt utsago tänka sig att servera plankstek eller avokado och räkor ”med en ironisk blinkning”. Du som likt undertecknad är en trött loser förstår inte riktigt – vaddå ironisk, avokado är ju smaskens och plankstek åt du med god aptit så sent som för tre veckor sen? En sak måste du förstå för att kunna begripa gourmetnissens värld: i hans värld spelar smak ingen roll (se där en paradox så god som någon). Med detta menar jag att smaklökarna får stå tillbaka för den smak som har att göra med vad (fint) folk gör och tycker just i denna nanosekund.


Det här är inget unikt för gourmetskribenter. Samma sak förekommer när det gäller heminredning, filmer, musik, resmål, vad ni vill. Terminologin varierar, men tanken är densamma: om du gillar nåt som det inte är inne att gilla kan du alltid försvara dig genom att använda rätt ord. Det här känner den medvetna nutidsmänniskan till. Låt oss kontrollera om ni vet det även om ni inte tror att ni vet det. Exempel: om man tycker att trädgårdstomtar är fina så säger man inte att dom är fina utan att dom är …? ”Kitsch”, just det. Detsamma gäller sammetsaffischer och snäcklampor. Om man tycker att Margareta med Sten & Stanley är en höjdarlåt – vilket den obestridligen är, men hallå, nu är det 2005 – kallar man den … ”kult”, jajamensan. Åsa-Nisse och Sällskapsresan är också kult. Ibland är terminologin lite svävande; här kommer en stilistiskt utmaning: även en stockholmare av vasastadstyp kan tänka sig att åka finlandsfärja …? Korrekt svar är ”för att det är kult”, men det går lika bra att säga ”för att det är så kitschigt” eller till och med ”med en ironisk blinkning”.


Vissa dagar är det så att ju mer jag tänker på folk desto klokare tycker jag att gråsparvar verkar. Lyckligtvis brukar känslan gå över efter ett tag.

Lurhatarna

Hur tedde sig livet innan man kunde bära ljud med sig överallt? Ja, inte vet jag. Man är ju ändå inte äldre än att det ”alltid” har funnits bärbara musikanläggningar, även om de första freestyleapparaterna var storleksmässigt jämförbara med en Nilfiskdammsugare. Sen dess har det bara blivit bättre. Det mesta i världen blir faktiskt det, tro det eller ej.



Nån gång sent 80-tal blev freestylebandspelarna åtminstone så pass mycket mindre att man inte fick slagsida. Efter ytterligare några år kom de bärbara cd-spelarna, och om dessa kan man säga att de är dels bra, dels dåliga. En cd-skiva kan aldrig förvandlas till en imitation av en brun aggressiv clownperuk så som ett utslitet kassettband kan roa sig med att göra, men å andra sidan känner var och en som har försökt jogga med en bärbar cd-spelare till nackdelen: det så kallade skakminnet räcker bara till att parera de vibrationer som uppstår om grannens katt går oförsiktigt över parkettgolvet. Skakningar utöver det fortplantar sig till cd:n och alla ljudupptagningar, tal som sång, låter som ett rapbidrag till en talangjakt i Kårböle (tänk ”ho-ho-ho-hockeyfrilla” med De lyckliga kompisarna).


En vacker dag kommer man att fnysa föraktfullt åt nutidens mp3-spelare, men tills den vackra dagen infaller kommer jag fortsätta att älska min. Inte nog med att man kan hoppa jämfota som en dåre utan att ljudkvaliteten försämras – jag säger inte att jag gör det, jag säger att man kan – dessutom är de ju rent spöklikt rymliga. I min apparatus, stor som ett tändsticksplån, har jag för närvarande flera veckors sträcklyssning behändigt åtkomlig. Jag tänker på tavlan med snigeln som vi hade på väggen i latinsalen på min gamla skola: Omnia mea mecum porto, Allt mitt bär jag med mig. Det är som magi för en teknisk idiot.


Men allt som någon älskar finns det någon annan som hatar. Något som verkligen förmörkar tillvaron är lurhatare, alltså de som har bestämt sig för att alla människor med hörlurar är trafikfarliga och har tinnitus och ska förföljas rent allmänt. Naturligtvis finns det omdömeslösa lurmänniskor, men vi som inte är dumma i huvet vad gäller ljudvolym vill inte behöva lida på grund av dem.


Jag åkte hiss med en lurhatande granne förra veckan.


– Mäh! ropade hon (det är ett intressant språkljud, det där föraktfulla ”men” utan n). Lägg av, det hörs ju UT!


Vi åkte i den lilla hissen som är stor som en sovsäck och stod i princip kind mot kind. Mina lurar är såna där öronpluggar som det alltid läcker lite ljud ur. Jag lyssnade på Håkan Nessers ”Flugan och evigheten”, så det som sipprade ut var inte direkt Hammerfall utan snarare Torsten Wahlunds behagliga mumlande. Jag kom osökt att tänka på den av mina kamrater som lade orden i munnen på en grinig granntant och sa att ”ni låter så förfärligt så jag kan knappt sova när jag står utanför er dörr och trycker örat mot brevinkastet”.


Nej, lurhatare, ni måste låta mig lyssna. Ljudböcker är en trevlig distraktion, men musik är nödvändigt för att jag ska överleva Stockholm. Med en enkel knapptryckning trollar jag fram U2 eller Pat Metheny eller ”Allting om Kjell” med Eva Eastwood och plötsligt fixar jag till och med nervslitande miljöer som Slussen i rusning. Den musik man väljer påverkar hela miljön. Vi lurmänniskor skapar våra egna universum och det borde vara okej, åtminstone på platser som inte är mer människovänligt sociala än T-Centralen. Det vi har i öronen är, för att tala med Ebbot Lundberg, ”the soundtrack of our lives”. Unna oss det, va?

Angående Aldis

Jag minns faktiskt inte hur gammal den här texten är, men minst fem år – detta var under en period av livet som inföll P.A., pre-Anton. Anton och Aldis har träffats. Den förstnämnde tolererade, men inte mer, den senare. Det kan bli lite sådär ibland; jag menar med hussar och exhussar o.d.






Den som har djur och barn saknar aldrig ämnen att kåsera över. Det är synd att säga att det alltid blir intressant och relevant, men barn- och djurinnehavare har i alla fall alltid stoffet, det måste man ge dem. Vi som inte har någondera tvingas låna ihop för att kunna hålla skrivkrampen stången. Jag brukar låna den oäkta hälftens barn och kamraters husdjur. Katten Nisse var mig till stor glädje för några år sedan och nu är det hunden Aldis som förgyller tillvaron. Jag smickrar mig ändå med att jag hann känna Aldis i två år innan det blev en spalt om honom.



Dagens tanke handlar egentligen om hundar i allmänhet, men Aldis är så trevlig att han måste presenteras innan jag börja filosofera över honom. Han tillhör kamraten L och är oerhört ädel såtillvida att han kan räkna en handfull sinsemellan olika men samtliga renrasiga hundar bland sina anfäder. Resultatet är svart och stiligt och liknar en smäckrare labrador, också mentalt, för livet tycks sällan vara vackrare för honom än när han får hämta pinnar i sjön. Som så många blandrashundar är han också fantastiskt lyhörd och klipsk och jag är så stolt över honom som vore jag någon sorts adoptivmoster.


Aldis är dessutom ett rätt käckt namn. Han är döpt efter något så intressant som en salongsberusad man från Lettland (lång historia). En vinterdag när vi lekte i parken fick jag en Upplevelse, en sån där som gör att man börjar tro att ”Andarnas värld” trots allt inte är det mest värdelösa som någonsin kräkts ut ur en reklamkanal. Jag stod och kastade pinnar med en svart hund i orange sele och ropade hans namn. Plötsligt, som genom ett trollslag, var där två svarta hundar i orange selar och två personer som ropade samma namn – om jag själv, eller åtminstone min astralkropp, hade klivit fram ur snåren hade jag blivit bara milt förvånad. Nu var det inte jag utan en annan tant och hennes labrador visade sig heta Alice, men för ett ögonblick tänkte jag verkligen ”ja, då var det klippt då, jag har blivit tokig”. Så här i efterhand var det en ganska uppfriskande känsla.


Periodvis har vi Aldis ett dygn i veckan, men sen kan det dröja rätt länge mellan varven. Det trevliga är att han inte glömmer oss och aldrig har gjort det sen första gången vi träffades. Han okejade oss dag ett och han älskar oss; i synnerhet älskar han den oäkta hälften som tar honom på fyratimmarspromenader runt Brunnsviken. Med viss rätt skulle han kunna undra varför vi ibland inte vill träffa honom på flera månader, men bara han hör den oäkta hälften i porttelefonen när han och L ringer på dörren så joddlar han av glädje.


En gång träffade oäkta hälften Aldis och L helt oförhappandes på stan. Då hade de inte träffats på två månader.


– Jag tror inte att Alf Svensson skulle ha blivit gladare om han hade mött Jesus, konstaterade den oäkte som är en sån där underbar människa som får ur sig liknelser och metaforer som andra får ur sig nysningar.


Ibland när jag får anfall av cynism brukar jag på ett svepande livstrött sätt konstatera att alla är någons hund (statens, kapitalets, idealens etc.). Även den som inte använder uttrycket förstår hur jag tänker: alla har något som de är obrottsligt lojala mot intill enfaldens oreflekterade gräns. Men det är fegt att säga så, för hundar är inte korkade. Snarare är hundar de verkligt modiga individerna, kanske de enda på Tellus som vågar befatta sig med totalt villkorslös kärlek. Sämre än hund skulle man alltså kunna vara. En gammal trött kåsör, till exempel.

Angående Timelleffekten och hur den yttrar sig hemmavid

Även om jag tycker att jag är en ytterst rotad och bofast person dväljs jag för närvarande i mitt tionde hem, inräknat barndoms-. När vi flyttade in i den här lägenheten sa vi till varandra att det skulle bli annorlunda den här gången. Vi skulle omedelbart se över vad som behövde åtgärdas och skrida till verket: i alla andra hem som jag och vi tidigare har bott i har det tagit åtta månader innan man har fått upp sänglampan.



När vi kom till den här lägenheten blev vi tämligen bestörta över att köket var Miss Piggy-färgat. I ett sådant hem är det bara ett som gäller, och det är att tapetsera om innan man hinner få av sig skorna. Vardagsrummet hade en kraftig, närmast bedövande, turkos nyans – omedelbart, jag säger omedelbart, skulle detta åtgärdas. Mitt rum hade till yttermera visso blå tapeter och jag gillar inte blå sovrumstapeter, så det var nummer tre på listan (och man kunde ju då lika gärna byta ut de fula H-listerna kring dörrarna). Köket saknade dessutom diskbänk vilket först fascinerade oss väldeliga, men nu har vi förstått att rostfritt stål med sarg är tvärute och att alla människor istället har bänk av marmor eller fuskmarmor som är platt och slät så att överflödigt vatten utan problem ska kunna rinna ner på golvet och blöta ner ens strumpor. Givetvis skulle vi byta ut köksbänken också, hellre förr än senare. Det var så skönt att ha bestämt sig för att för första gången i livet verkligen se till att en lägenhet blev sådan man vill ha den.


Låt mig uttrycka det så här: i förra veckan fick den oäkta hälften upp sin sänglampa. Fram till dess hade han en provisorisk lampa på fot, en i dubbel bemärkelse udda pjäs som dels såg ut som något från en byggarbetsplats, dels fungerade riktigt bra under förutsättning att man tycker om att liksom luta ut ur sängen när man ligger och läser. Att sänglampan verkligen och så plötsligt blev uppsatt berodde på att vi hade tröttnat på att snubbla på och istället valde att sätta upp ett gäng golvlister som bara alltför länge har legat och väntat på något liknande. Då var vi tvungna att plocka fram borrmaskinen ur sitt skåp och detta sporrade oss till handling; det bara kom över oss.


När den där sänglampan väl var monterad talade vi lite om home improvements, som tysken, säger, i allmänhet. Vi tyckte båda att det var märkligt hur kökstapeten på något sätt har bleknat av sig själv sen vi flyttade in, numera har den en snygg diskret gräddrosa nyans. Vardagsrumstapeten har också spontanmuterat, liksom växt och mognat, och jag vet att jag skulle sakna färgen om vi plötsligt fick en annan. Med blå sovrumstapeter har jag lärt mig att leva, och listerna runt dörrarna – ja, den dagen, den sorgen! Diskbänken är det däremot svårare att stå ut med, hävdar den oäkte som är den som diskar och alltså oftast har blöta strumpor. Häromdagen meddelade han att han önskar sig en ny diskbänk i julklapp.


– Det ska du nog kunna få vilket år som helst, sa jag storsint.


– Det var ordet, sa den oäkte. I september har vi dragits med den här diskbänken i fyra år.


”Timelleffekten fortsätter”, står det att läsa i Aftonbladet i dag. Folk rustar sina lägenheter så det står härliga till. Som en kommentar till detta säger jag ”jasså”. Men något har vi ändå begripit rätt: när själve Timell ska ge svenska folket sina bästa tips säger han ”Låt det ta tid. Gör man det för snabbt så blir det fel.” Det var väl det vi kände på oss, antar jag.

Angående Kal fån Lene (ur Språktidningen)

Med jämna mellanrum har jag nu för tiden nöjet, för att inte säga äran, att skriva i den alldeles eminenta tidningen Språktidningen. Redan första gången jag träffade chefredaktören Patrik Hadenius och tidningen bara var en glimt i sin faders öga kände jag att det var a) en fenomenal idé b) en hit som väntade på att hända. Och där hade jag onekligen rätt ... Alla som tycker att det låter som en trevlig tidning bara med ledning av titeln kommer att älska den. (Det har på intet sätt med mig att göra, men en hel del med Patrik.)




Det gör mig kanske till en självrättfärdig språkrättshaverist, men jag förbehåller mig ändå rätten att tycka att det är illa på gränsen till skandalöst att vi har slutat lära ungar stava.



Fina exempel på stavningsläget i landet får man i Catarina Grünbaums språkspalt då hon kommenterar Nutidsorienteringen, DN:s tävling i omvärldskunskap. Utifrån förra årets svarsskörd drog hon slutsatsen att man ”kan låta hoppet fara” när det gäller grundskoleelevernas förmåga att stava rätt: ”Om jag påstår att en på tusen stavar simning rätt överdriver jag inte: så gott som alla skriver simmning”. Men Nutidsorienteringen rättar ändå svaren precis som alla andra numera rättar skrivna svar, nämligen med god vilja och genom välvillig (och rikssvensk, antar man) ljudning – på en fråga får man rätt för korillor men däremot inte för skinnpannser eller arongatanger.


Givetvis är inte ungar dummare nu för tiden, men vi vuxna (som ofta, eller åtminstone oftare, kan stava) väljer att låtsas att stavning är en förlegad språklig tvångströja. Orsaken är dels en snedtänd respekt för dyslexi och dåligt ordsinne, dels föreställningen om det nya digitala kunskapssamhället. Det förstnämnda är godhjärtat men halvtänkt. Det sistämnda är bara enfaldigt. Den som ska göra ett arbete om Carl von Linné kan googla Kal fån Lene till domedags otta och kommer ändå inte att finna ett enda ”fakta”. Den som vill komma in på skornalisthögskolan har antagligen lärt sig att det kvittar hur man stavar för det finns så bra hjälpmedel, men webbsidan till institutionen ifråga kommer likväl inte att ge sig till känna. På varje person med dyslexi går tusentals ungar som har det svårare än nödvändigt för att vuxenvärlden kramar ”skrivglädje” och ”lustfyllt språkande” för hårt . För min del är jag övertygad om att vi kan ha en modern, elevaktiv, kommunikativ, kreativ, tillåtande och demokratisk skola – och svenskundervisning – som lika förbländat lär folk stava. Jag vägrar tro att jag är ensam om den övertygelsen.





http://www.språktidningen.se/

Lilla E:s första blogginlägg!

... eller om det är centrallyrik eller nåt ekonomiskt ...


ncdvf56t6666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666uyuy et, ledededededse DW# EHRBjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj b§ jjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj ,s s s s s s s s s s s a777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777w a############################################################################################################################################ZX################################################################################hzdcw 5ecv b c v v vh k®µZM,,CGUZXXXX1aw§qa1oNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNQ bnza§cg XBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBeXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXµ……BXBXBXBXBXBXB N V 7W2W§

Paradoxen om Pamela Andersons man (2006)

Agne! Vad gjorde jag utan dig ... Förlåt dröjsmålet!





Man plockar upp små infallsvinklar överallt ifrån och inte minst ifrån den kolorerade kvälls- och veckopressen. Häromsistens handlade det om ”Stolthet och fördom” som har filmatiserats igen, vilket inte kan ha undgått värst många i de civiliserade delarna av världen (eller jo, det kan det mycket väl, jag vill bara påpeka att jag har sett 895637 tv-inslag om denna film och snart kommer att tröttna ur innan jag ens har sett den). Jag minns inte vilken tidning det var och har inte den exakta ordalydelsen, men det handlade om Colin Firth, den slutgiltige Mr Darcy, som berättade om sin stora förvåning inför Darcyhysterin som härjade i samband med BBC-serien och av förekommen anledning drabbade mest honom.



Det hela tog antagligen sin början i en scen där dom lät en fullklädd C.F. stiga upp ur en sjö som en Venus ur havsskummet, ungefär som dom i den där gamla Dressmanreklamen men inte alls lika surrealistiskt skrämmande. Han har fått äta upp den där blöta skjortan sen dess, så att säga, och i den här intervjun berättade han om ett brev han hade fått där en karl utgöt sig över hur het hans (mannens) fru tyckte att han (Colin Firth) var i den beramade skjortan (och sjön). ”Jag fattar inte hur du bär dig åt”, skrev han. ”Om jag hoppade i sjön med kläderna på skulle min fru inte alls tycka att jag var sexig, hon skulle bli kronförbannad.”


Den mannen behöver ett par ord på vägen. Han behöver upplysas om att inte ens Colin Firths fru är gift med Colin Firth. (Vänta, förklaring följer.) Världen skulle vara en vackrare och enklare plats om fler hade pejl på denna enkla paradox. När jag utarbetade den kallade jag den ”Principen om att inte ens Tommy Lee är gift med Pamela Anderson” – jag inser att lite av logiken förtas av att han faktiskt inte är gift med henne längre, men han var det på den tiden och ni förstår principen, hoppas jag.


Människan är ovanligt förutsägbar såtillvida att hon aldrig är nöjd ens med det yttersta yppersta utan alltid vill vidare. Har man jobb och mat på bordet vill man vara Hollywoodstjärna och äta chateaubriand. Man hinner inte bo i sin nya fina lägenhet i mer än två månader förrän man önskar sig tre rum till och bubbelpool. Blir man ihop med en kille som luktar saffran och skrattar åt bröderna Marx sitter man ändå där tre år senare och tänker att ut som Colin Firth ser han ju ändå verkligen inte. Jag säger inte att det är fel även om det är halvkorkat. Det är något djupt rotat mänskligt: hade vi alla varit liknöjt beigebelåtna hade vi fortfarande gått på knogarna och kommunicerat medelst grymtningar och nacksving. Det är bra och sunt att vi vill ha det bättre och komma framåt, jodå, för oss som art och släkte.


Vad man ibland måste stanna upp och påminna sig om är att inte ens om man hade det bättre skulle man ha det så bra som man hade det då (se där en annan paradox). Inte skulle man sitta och hoppa och klappa i händerna om livet blev exakt som man ville det vore – det vill säga att man kanske skulle göra det första veckan, men efter ett tag skulle man börja vrida på sig och tänka att den här chateaubrianden som man mosar i sig dagarna i ända är väl ändå ganska trist och trådig.


Samma sak med Colin Firths fru (eller Pamela Andersons man): dom är inte ihop med Colin Firth och Pamela Anderson, dom är ihop med nåt vardagligt som är snällt mot katten men som gärna fick skölja ur badkaret efter sig och alltid lyckas få persilja mellan tänderna. Och om en sån oprovocerat kastar sig i sjön med kläderna på får man inte minsta tanke på att kasta av sig sina egna – man undrar vad som har farit i honom och ringer eventuellt till vårdcentralen, även om det skulle hampa sig så att man älskar honom på ett djupare mänskligt plan.


Så är det alltså med Paradoxen om Pamela Andersons man (eller Colin Firths fru). Den är ett annat sätt att uttrycka att ”jo, visst tusan är gräset grönare på andra sidan men det vore ju enfaldigt att förneka att gräset på den här sidan dels också är gräs, dels faktiskt är på den här sidan.”


Se där en liten verklighetsavstämning som jag tror att man mår bra av att göra emellanåt.

Vi saknar de sirapsfärgade (2006)

M var i affekt när jag träffade henne i höstas. En sorts mild affekt, om sådan är möjlig, men dock. En tyst desperation, som poeten skriver.




– Jo, jag gick upp i morse, sa hon (detta var en måndag i mitten av november, så det var så att säga väldigt mycket ”morse”). Jag dräpte väckarklockan, gäspade som en orm, rullade ur sängen mirakulöst nog utan att klämma ihjäl nån unge eller hund, vacklade ut i badrummet, tände lyset, stapplade till handfatet för att våldsväcka mig med iskallt vatten, tittade upp, glodde in i spegeln och såg – morsan.



Jag, som har haft nöjet att träffa också modren ifråga, kan intyga att de båda verkligen är mycket lika och att likheten har tilltagit med åren så som barns likhet med äldre släktingar tenderar att göra. Möjligen kan också sådan likhet som sitter i anletets veck och fåror vara mer påtaglig klockan 06.15 med sexton timmars ackumulerad sömnskuld – men jag tyckte ändå inte att det var så mycket att bråka om. M tycktes däremot ha fått tag i en första kjolflik av den livskris som ständigt lurar runt hörnet. Jag förstod det inte då. Men nu. Nu förstår jag bättre hur livskriser kan utlösas av badrumspegeln. O ja.



Vi har inte haft nåt lysrör i armaturen i badrumsskåpet sen vi flyttade in för drygt två år sen. Jo, vi har alltså ljus i badrummet – mycket i livet, t.ex. makeup, skulle bli alldeles för riskfyllt och spännande om just det rummet låge försänkt i totalt mörker – men ljuset har hittills kommit från taklampan och en liten rund sak med diskret sirapsfärgad lampkupa ovanför tvättstället. Jag rekommenderar varmt det diskret sirapsfärgade, ur sådana lampkupor kommer ett varmt och förlåtande ljus.



Nu har vi satt i ett nytt lysrör. Vi hade en period av hastigt uppflammande hemförbättring i mellandagarna, och den oäkta hälften skred till verket med lysröret. Jag skickades att köpa ett nytt. 15 W stod det på det och jag minns att jag, arma kråka, funderade över om det inte var lite fnuttigt och man borde slå till på nåt kraftigare om bara apparaturen klarade av det. Tack, o makter, att jag inte agerade på den impulsen! Jag önskar att det hade varit 0,5. Detta lysrör har fått mig att se mig själv på ett helt nytt och på intet sätt bättre vis – i ett annat ljus, skulle man kunna säga. Mina morgon- och kvällsrutiner är nu vid pass åtta minuter längre vardera. ”Giv mig en kvart om dagen” och jag ska skärskåda mina rynkor, fläckar, hårstrån, hudskiftningar, fnasiga partier, blemmor, veck, porer, sår, fräknar ... det tar aldrig slut. Om ni inte på länge har nagelfarit er själva belysta på nära håll av kallt lysrörsljus – gör det för guds skull inte, för det är chockartat.



Om ni nånsin hade besökt mina vänner G & C hade ni haft en avstämningspunkt och ett jämförelseobjekt: i sin lägenhet har de en badrumsbelysning i vilken man skådar sig själv och tänker att det var väl trots allt märkligt att man inte blev gift med Jude Law. Just så enastående tvålfager känner man sig där. Detta badrumsljus (var köper man sådant?) slätar ut, rundar av, fräschar upp, jämnar till och lugnar. Man blir vacker i detta ljus, redo att möta världen.



Den absoluta antitesen till det ljuset skiner nu i vårt badrum. Det sticker en i ögonen varje morgon och det bästa man kan säga är att man i alla fall vaknar – vaknar till en ny dag som man ska möta och se ut inte som M:s mor utan till yttermera visso som Elefantmannens lillasyster. ”Plötsligt en dag framför spegelen / kommer den otäcka sanningen”, skaldar Allan Edwall. Ja, det var just det.

Om könets betydelse för uppfinnandet

Om hushålleligt värdelösa saker har jag hört ondsinta tungor säga att "det måste ha varit en karl som har uppfunnit det här". Det är inte bara fruntimmer heller: de elaka tungorna har varit omväxlande manliga och kvinnliga, så att säga (vilket i och för sig inte bevisar annat än att kopplingen mellan hushåll och kvinnfolk är allmän, levande och havande hälsan).



För all del är formuleringen inte alltid komplett befängd. Inte sällan används den om sånt som har funnits i ett halvsekel utan att vara formfulländat, och eftersom arkitekter och ingenjörer nästan undantagslöst var manfolk för femti år sen så är ju utsagan så att säga statistiskt hållbar. Ändå är det, som i nästan alla fall utom prostatalidanden, inte i det biologiska könet det sitter. Problemet med grejer som "det måste ha varit en karl som har uppfunnit" har kanske en social aspekt också: om arkitekter, uppfinnare och ingenjörer själva hade tvättat och strukit etc. istället för att ha en liten människa till det, så skulle månne karlvarandet i sig ha varit av mindre betydelse?


Om den som har ritat mina föräldrars hus vet jag åtminstone en sak: densamma kan vara man eller kvinna, jude eller grek, men det är hur som helst en som aldrig har behövt bekymra sig om städning. Fönstren högst upp i trappan sitter så till att det enklaste sättet att putsa dem är att haka av köksdörren, lägga den mellan trappräcket och fönsternischen, kravla ut på den och därefter tvätta fönstren knästående två meter upp i luften. Pappa brukar göra det i sin egenskap av minst höjdrädd i familjen, vilket säger mer om oss andra än om honom (han är alltså på intet vis bara lite höjdrädd). Vi andra tar en kort promenad under tiden. När vi är tillbaka sitter alla dörrar där de ska och min far också, den senare muttrande färgstarka fraser på temat att det knappast är en hemmafru av gamla stammen som har placerat ut dom fönstren.


Den där hemmafrun som inte har placerat fönstren, hon har inte heller uppfunnit frysboxen. Den är antagligen en pre-emancipationsuppfinning med några decennier på nacken, så statiskt sett torde urprototypen till densamma vara skissad av en man. Gott. Men är det inte märkligt att inte någon – man, kvinna eller hermafrodit – har hittat på ett bättre "koncept" år 2004?


I frysboxar råder samma fysikaliska lagar som i handväskor: det man ska ha ligger alltid i botten. I en handväska må det vara hänt förutom när mobilen ringer, men i en frysbox som rymmer 368 liter är det inte ens roligt. Vem skulle köpa en byrå byggd efter samma princip: en enda djävulskt stor låda där man bara släpper ner saker allteftersom? Ett skrivbord? En verktygslåda? Ingen, givetvis. Men frysboxar fortsätter att finnas. Och det man ska ha fortsätter att slinka längst ner. Och eftersom det ligger i sakens natur att grejerna ovanpå är svinkalla så går det inte bara åt tjugo minuter utan dessutom tumvantar för att man ska hitta den där bigpackburken med hemgjord fiskbuljong som man VET att man la överst – varför skulle man INTE ha gjort det? – så sent som förra veckan.


Frysboxar är inte bara som handväskor, de är dessutom som arkeologiska utgrävningsplatser. En tur ner i bottenlagren på frysboxen är en promenad längs Minnenas Allé. Under den vilda jakten på buljongen hittade jag vinbärsgelé som den oäkta hälftens före detta oäkta hälft har kokat. De har varit separerade i tio år. Denna vinbärsgelé är kanske det slutgiltiga beviset för frysboxen är uppfunnen av … låt oss kalla det någon som inte tänker exakt som jag.

Den som (bara) har brist på kulpengar är icke fattig

En av mina laster är att göra naglarna. Ungefär en gång i månaden går jag till en vänlig person som lägger på ett lager glasfiber och lackar, och understundom sätter hon dit en liten blomma eller något i den stilen. Det är något som jag ”unnar mig”, som det heter med sådant om vilket man antar att andra kan ha åsikter huruvida det är klokt eller ej.



Vad man kanske inte tror är att besöken hos nagelfixaren kan vara tillfällen att få inblickar i människornas själsliv och underlag till inlägg i samhällsdebatten. Senast var det om det här med ”ont om pengar”. Det har jag länge haft åsikter om, men jag har liksom saknat en klatschig anekdot att hänga upp resonemanget på. Det har jag nu. När man sitter hos nagelfixaren befinner man sig på rad, som kor i sina bås, och hör vad folk bredvid pratar om. Dom bredvid mig pratade om skönhetsbehandlingar. Dom unnade sig mer än bara naglarna.


– Och så ska jag gå och göra sån där spraysolbränna, sa nagelfixaren vid bordet bredvid.


– Vad kostar det? sa kunden.


– Runt fyrahundra, sa fixaren. Det sitter i knappt en vecka. Men jag får det lite billigare för jag känner hon som gör det, kanske ett par hundra.


– Det kostar ju att sola solarium också, sa kunden.


– Jo, sa fixaren.


– Det är bra när man känner nån, sa kunden. Jag fick mina extensions (= långa plasttestar som man svetsar fast i håret, förfs. anm.) för åttahundra av en polare.


– Nåt som jag inte kunde få billigare var tandblekningen, sa fixaren. Det kostar kanske bara femti kronor per gång för krämen, men skenan kostade ett par tusen. Man måste skaffa den hos tandläkarn.


– Jag har inte varit hos tandläkarn på flera år, sa kunden.


– Inte jag heller, inte hos riktiga tandläkarn, sa fixaren. Det är faktiskt fem år sen. Det går ju inte, det är ju så dyrt.


– Ja, bara för att kolla och ta lite tandsten kostar det visst sexhundra, sa kunden.


– Det är fan inte klokt, sa fixaren. Att det får vara så. Det är klart att folk inte har råd, att fattiga får kassa tänder.


Fixaren hade en tatuering runt armen. Jag skulle säga en femtusenkronors.


Replikskiftet är lätt komprimerat, men turerna och argumentationen gick exakt så här. Exakt. Beautysalon-knarkarna hade inte råd att gå till tandläkaren, för det kostade ju så mycket som kanske en tjugondel av vad de la på sin skönhetsvård på ett år. Det är ledsamt, inte bara för att skönhet enligt den här definitionen är = ”tatuerad, spraymålad och hårförlängd med en munhåla rutten som Helvetesgapet”.


Folk tycks ha problem med det där med motsatsen till kulpengar. Kulpengar går till fusknaglar, vin, semesterresor, roliga skor och onödiga prylar från Teknikmagasinet. Också mobiltelefoner går mest på kulpengar (oavsett vad de s.k. fattiga som har intervjuats i kvällspressen i sommar säger så är varken mobiltelefon eller Dieseljeans en mänsklig rättighet). Motsatsen till kulpengar är tråkpengar. Dessa måste man ut med trots att man inte får något roligt, sexigt, fränt eller ball för kosingen. Hyra, tandläkare, el, sophämtning, mycket köps för tråkpengar – men att man helst ville ha mer kulpengar över är tyvärr inte ett tecken på fattigdom och armod. Det finns folk som är fattiga och inte kan gå till tandläkaren, men det är av-se-värt mycket färre än dom som bara önskar att dom hade mer kulpengar.


PS: folk som röker får inte klaga på att något är dyrt och att de inte har råd innan de har slutat röka. Jag är ledsen, men så är det.

http://svtplay.se/v/1949513/debatt/eftersnack_1_april

Gästspel i Debatt 1 april -- man kan för allan del titta på själva programmet också, fast det var egentligen i webbtvsnutten som jag riktigt fick lägga ut texten om Hjärtefrågorna (vid 7:20 ungefär).


Men 2:40 -> är också underhållande för jag svär till gud att Stephan Rössner försöker svälja ner en gelegroda medan han berättar att han inte äter godis och framförallt inte *sånt* godis :-) ...

De sista entusiasterna

Jag är ganska normalt intresserad av bilar. För mig är en bil en produkt precis som en äggkokare eller en slagborrmaskin: ska jag skaffa en så ser jag till att kolla upp läget på fronten (äggkokar-, slagborrs- eller bil-) men jag skulle liksom knappast gå in i en lyktstolpe för att jag fick syn på en Volvo V50.


Därför frågar sig medmänniskorna med viss rätt varför jag inte på villkors vis vill missa Bosse Bildoktorn. Om det skulle hända skulle jag bli lika ledsen, kanske ledsnare, än vad jag blir om jag missar Plus – och jag blir ganska ledsen om jag missar Plus. Svaret är att det inte beror på att jag är extremt fascinerad av bilar eller konsumentfrågor, men jag är fascinerad av entusiaster och blådårar och sådana får man se i båda de nämnda programmen. Sverker och Bosse är om inte ”förmodligen de sista entusiasterna” så i alla fall två väldigt fina exemplar. Sverker är klart bäst när han har någon riktigt istadig pressansvarig att sätta tänderna i, när han får det där ettriga lämmelliknande över sig, men Bosse är ungefär likadan hela tiden. Jag älskar folk som verkligen kan varva upp sig över saker som engagerar dem.


Alla har säkerligen någon gång träffat en motsvarighet till Bosse i verkligheten. En av kamraterna som heter A träffade en gång på en entomolog (insektsskådare) – ”som inte ens var snygg”, tillägger hon gärna – som vallade henne flera varv runt Stora Skuggan vid Stockholms universitet och docerade om gråsuggorna och deras vänner. Det var tydligen fullkomligt intagande alltsammans just eftersom denna entomolog var en riktig sällsynt entusiast, en sån där glädjestrålande i vars värld det helt enkelt inte finns folk som inte faller i trans inför miraklet gråsuggan. Jag känner en annan som känner en som är något så alldeles fantastiskt som en entusiastisk begravningsentreprenör: han lever helt enkelt för att få göra det bästa möjliga för folk när de har det så hemskt man bara kan ha det, och han älskar sitt arbete med en entusiasts hela stilla glödande vansinne.


Men man träffar dem som sagt alltför sällan, entusiasterna. Betydligt vanligare är motsatsen, det vill säga folk som är experter och sakkunniga utan att man över huvud taget förstår vad som har drivit dem till att bli det. Det finns föreläsare som presenterar sina fackområden som erkände de att de hade syfilis, med nedslagen blick, slokande axlar och dovt mumlande stämma, och doktorer som berättar om sina avhandlingar så att man tror att de har dragit rubriken ur en tombola på institutionen och att de var de sista som fick dra den terminen. Förmodligen tror de att det är något suspekt med att verka för lycklig över vad man håller på med. Detta är ytterligare ett bevis för min teori att det är fint att lida på jobbet och att omvärlden i regel utgår från att den som trivs med sina arbetsuppgifter går på obefogat stora doser stämningshöjande.


Gissningsvis går det en verklig entusiast på femtio såna där suckande syfilitiker. Det är väl därför man blir så glad över att träffa på entusiasterna: de är en så uppfriskande kontrast till de sorgligt coola blaserade vars största uttryck för sinnesrörelse är att de kröker lite på överläppen oavsett om de har tagit hem DM i pingpong eller sett kattungar födas eller blivit utnämnda till generalkonsul. Bosse Bildoktorn kan råka i extas över en fläktrem. Jag älskar honom för det.