Förra veckan hotade jag på samma plats med att hosta ur mig en litania om bröllopshysterin, och jag har inte kunnat dämpa min lust att göra det. Här känner jag mig dessutom på säkrare mark än när jag kvad om min tveksamhet inför själva äktenskapet. Man kan ju tänka sig att ens gifta vänner skulle kunna ta illa upp när man kväder över äktenskapet (och det är i så fall inte roligt, för det är i mitt fall samtliga utom dom som är skilda och det par vars stundande bröllop jag precis har tackat ja till). När det gäller bröllop är det en helt annan sak, för mina gifta vänner har firat sansade bröllop. Däremot hör man talas om ett och annat ickesansat, framförallt bland stôckhôlmare i den perifera bekantskapskretsen. Man ställer sig frågor kring dessa bröllop. ”Varför?” till exempel.
Om man googlar ordet ”bröllop” får man 317 000 träffar. Gör man samma experiment med ”wedding” får man över 32 miljoner. Detta stärker mig i mina antaganden 1) att det här är något som engagerar nutidsmänniskor (mer än det gjorde dåtidsmänniskorna som 1978 knallade till rådhuset om dom prompt ville ha papper på vem det är dom har möblerna ihop med) samt 2) att det kommer från USA. Och det vore väl okej om det inte vore så ursäkta förlåt förbannat dyrt.
Det första och största jag har emot hela cirkusen är den ekonomiska aspekten. ”Den viktigaste dagen i vårt liv”, jodå, men är det rimligt att Pelle och Bettan i Grums betalar av ockerlån i fem år efter skilsmässan bara för att dom tror att dom måste gifta sig som Jennifer Lopez? Ända tills helt nyligen var det OK att planera för kläder, fest och foto, och det är asdyrt bara det. Men det räcker inte nu. Nu har vanliga svenska människor wedding planners (som i bästa fall kallas ”bröllopskonsulter”). Dom, alltså människorna, går särskilda danskurser för att kunna hasa runt i ”brudvals” två varv runt golvet. Gästerna ska ha presenter, gärna något med brudparets monogram på (sic). Morgongåva är mer regel än undantag. En del har ”rehersal dinners” (= löjligt ord som låter som om man kan vara giftasvuxen och fortfarande behöva öva på att äta middag + konstig företeelse som innebär att man har en stor middag dagen innan man har en ännu större middag, dvs. själva bröllopet). Jag har läst att det finns folk som plastikopererar sig som en del av förberedelserna, men det föredrar jag att betrakta som en kvällstidningsöverdrift, sådana förekommer visst.
Lite trött blir jag också av att höra folk kackla om ”gammal fin tradition”. Merparten av dessa ”traditioner” kommer från gamla fina filmer med Julia Roberts. Om brudens far ska leda bruden till altaret borde man vara ärlig nog att säga att det är för att det ser schysst ut på film istället för att skylla på ”gamla fina traditioner”. Den verkligt fina traditionen är väl i så fall på våra breddgrader att man och hustru går uppför altargången sida vid sida, inte att fruntimrets far lämnar över henne till nästa husbonde som om han just hade emottagit femton kameler i utbyte.
Att hela brudlopperivansinnet retar mig så hemskt beror antagligen på att det är ett utslag av den allmänna samtidstrenden att det är hippt att verka snuskigt rik även om tillvaron håller på att spricka i sömmarna och man måste finansiera sin Hollywooddröm med bostadsbidraget och Finax telefonlån. Om folk lärde sig skilja på sig själva och Paris Hilton bleve de lyckligare än vad något bröllop nånsin kan göra dem. Det kan ni skriva upp i rosa sockerkristyr och hoppa upp och sätta er på.
torsdag 28 januari 2010
måndag 25 januari 2010
Så är det slut på den så kallade föräldraledigheten
... och det märkliga är ju, förstås, som alltid, att efter lunch första dan kändes det som om jag aldrig hade varit borta.
Efter att man utbytt replikerna "- Jobbar du nu? - Ja. - Och hur gammal är hon nu? - Sju månader" kommer ALLTID frågan "Och är hon hemma hos sin pappa nu eller?". Jag är fruktansvärt sugen på att svara "Nej, jag lämnar in henne på thairestaurangen här snett mittemot på mornarna".
Efter att man utbytt replikerna "- Jobbar du nu? - Ja. - Och hur gammal är hon nu? - Sju månader" kommer ALLTID frågan "Och är hon hemma hos sin pappa nu eller?". Jag är fruktansvärt sugen på att svara "Nej, jag lämnar in henne på thairestaurangen här snett mittemot på mornarna".
söndag 24 januari 2010
Reflektion: när kvällstidningar ...
... och kvällstidningsbilagor tutar "Så har du aldrig sett NN!" (= "Här har vi minsann en s.k. kändis minst halvnaken/stajlad till tänderna and more!") så har jag i regel *aldrig* sett NN tidigare.
torsdag 21 januari 2010
Bröllop (I) (2005)
Mycket talar för att jag är den enda människa i de civiliserade delarna av världen som varken är gift eller hyser någon önskan att bli det. Nå, kanske inte alldeles den enda för den oäkta hälften är ett obestridligt faktum, men lite ensamt känns det även om vi nu råkar vara två. Det är för övrigt skönt att vi är två, för då kan vi i alla fall prata med varandra om bröllopshysterin som härjar som en präriebrand (jag anser att metaforen är välvald eftersom det såvitt jag begriper det började i Nordamerika). Det känns liksom lite kritiskt att tala ringaktande om bröllop med gifta människor, allra helst som man har varit på ett antal ytterst trevliga bröllop det senaste decenniet. Det var nånstans runt 17 senast jag räknade, obs äkta siffra, ej lustig överdrift.
Faktum är att jag vid snart 35 års ålder fortfarande inte riktigt har greppat äktenskapet som ”koncept”, om man nu verkligen ska ta bladet från munnen (men jag har givetvis den största respekt för alla som har en annan syn på äktenskapet; allt från ”kul grej” till heligt sakrament gills. Se där en brasklapp; man vill ju så ogärna ha bråkiga läsarmejl). Tvärtom ser jag ett visst nöje i att leva tillsammans med en man som varje morgon har den teoretiska möjligheten att resa sig upp och gå, jag menar permanent, utan att det skulle medföra någon onödig pappersexercis. Det är liksom ett spänningsmoment i tillvaron och gör att man anstränger sig för att vara trevlig och spirituell.
Jodå, jag förstår visst den juridiska aspekten (”det är alltid bättre att vara gift än sambo!”), men inte heller den får mig att dansa runt och klappa i mina små händer. Har man s.k. särkullbarn inblandade är dom den springande punkten oavsett om man är ogift, gift eller mittemellan. En fördel med att vara gift är att ens man automatiskt anses vara far till eventuella gemensamma barn medan sambor måste förhöras på socialkontoret, men jag föredrar ändå att se det som att 1949 års föräldrabalk borde fräschas upp och inte som att fler borde gifta sig. Emot själva äktenskapstanken håller jag också att den gör skillnad på folk och folk: samkönade par räknas som otillräkneliga även om de är vederbörligen registrerade (= ”gifta”). Om en kvinna i ett registrerat partnerskap föder barn och hennes hustru vill adoptera det (vilket är att anta eftersom de i regel skaffade barnet lika medvetet som många heteropar fast rent tekniskt på ett annat vis) så prövas hustrun av socialnämnden på ungefär samma sätt som om hon skulle adoptera en vilt främmande unge. I min värld går det inte riktigt ihop.
Det finns ett citat som brukar tillskrivas Oscar Wilde, precis som allt annat som är klipskt och på engelska: ”You should make a point of trying every experience once, except incest and folk dancing”. Man kan förvisso ändra sig, men i skrivande stund skulle jag gärna lägga till äktenskapet som en tredje punkt. För egen del – andra får göra vad dem lyster så länge de inte gör det på gatorna och skrämmer barn och hästar, som det heter i ett annat citat som jag tycker om att slänga mig med.
Jag tror på, och uppmuntrar gladeligen, stabila relationer men jag omfamnar liksom inte äktenskapstanken rätt upp och ner. Alltså har jag tämligen svårt att förstå att tusen sinom tusen människor inte bara önskar ingå äktenskap utan dessutom under storslagna på gränsen till vanvettiga former, läs ”fira bröllop som vore de kungliga”. Jag tror jag ska lägga ut texten lite mer om det nästa vecka. Jag kan nog inte låta bli.
Faktum är att jag vid snart 35 års ålder fortfarande inte riktigt har greppat äktenskapet som ”koncept”, om man nu verkligen ska ta bladet från munnen (men jag har givetvis den största respekt för alla som har en annan syn på äktenskapet; allt från ”kul grej” till heligt sakrament gills. Se där en brasklapp; man vill ju så ogärna ha bråkiga läsarmejl). Tvärtom ser jag ett visst nöje i att leva tillsammans med en man som varje morgon har den teoretiska möjligheten att resa sig upp och gå, jag menar permanent, utan att det skulle medföra någon onödig pappersexercis. Det är liksom ett spänningsmoment i tillvaron och gör att man anstränger sig för att vara trevlig och spirituell.
Jodå, jag förstår visst den juridiska aspekten (”det är alltid bättre att vara gift än sambo!”), men inte heller den får mig att dansa runt och klappa i mina små händer. Har man s.k. särkullbarn inblandade är dom den springande punkten oavsett om man är ogift, gift eller mittemellan. En fördel med att vara gift är att ens man automatiskt anses vara far till eventuella gemensamma barn medan sambor måste förhöras på socialkontoret, men jag föredrar ändå att se det som att 1949 års föräldrabalk borde fräschas upp och inte som att fler borde gifta sig. Emot själva äktenskapstanken håller jag också att den gör skillnad på folk och folk: samkönade par räknas som otillräkneliga även om de är vederbörligen registrerade (= ”gifta”). Om en kvinna i ett registrerat partnerskap föder barn och hennes hustru vill adoptera det (vilket är att anta eftersom de i regel skaffade barnet lika medvetet som många heteropar fast rent tekniskt på ett annat vis) så prövas hustrun av socialnämnden på ungefär samma sätt som om hon skulle adoptera en vilt främmande unge. I min värld går det inte riktigt ihop.
Det finns ett citat som brukar tillskrivas Oscar Wilde, precis som allt annat som är klipskt och på engelska: ”You should make a point of trying every experience once, except incest and folk dancing”. Man kan förvisso ändra sig, men i skrivande stund skulle jag gärna lägga till äktenskapet som en tredje punkt. För egen del – andra får göra vad dem lyster så länge de inte gör det på gatorna och skrämmer barn och hästar, som det heter i ett annat citat som jag tycker om att slänga mig med.
Jag tror på, och uppmuntrar gladeligen, stabila relationer men jag omfamnar liksom inte äktenskapstanken rätt upp och ner. Alltså har jag tämligen svårt att förstå att tusen sinom tusen människor inte bara önskar ingå äktenskap utan dessutom under storslagna på gränsen till vanvettiga former, läs ”fira bröllop som vore de kungliga”. Jag tror jag ska lägga ut texten lite mer om det nästa vecka. Jag kan nog inte låta bli.
torsdag 14 januari 2010
Angående Aldis (2005)
Den som har djur och barn saknar aldrig ämnen att kåsera över. Det är synd att säga att det alltid blir intressant och relevant, men barn- och djurinnehavare har i alla fall alltid stoffet, det måste man ge dem. Vi som inte har någondera tvingas låna ihop för att kunna hålla skrivkrampen stången. Jag brukar låna den oäkta hälftens barn och kamraters husdjur. Katten Nisse var mig till stor glädje för några år sedan och nu är det hunden Aldis som förgyller tillvaron. Jag smickrar mig ändå med att jag hann känna Aldis i två år innan det blev en spalt om honom.
Dagens tanke handlar egentligen om hundar i allmänhet, men Aldis är så trevlig att han måste presenteras innan jag börja filosofera över honom. Han tillhör kamraten L och är oerhört ädel såtillvida att han kan räkna en handfull sinsemellan olika men samtliga renrasiga hundar bland sina anfäder. Resultatet är svart och stiligt och liknar en smäckrare labrador, också mentalt, för livet tycks sällan vara vackrare för honom än när han får hämta pinnar i sjön. Som så många blandrashundar är han också fantastiskt lyhörd och klipsk och jag är så stolt över honom som vore jag någon sorts adoptivmoster.
Aldis är dessutom ett rätt käckt namn. Han är döpt efter något så intressant som en salongsberusad man från Lettland (lång historia). En vinterdag när vi lekte i parken fick jag en Upplevelse, en sån där som gör att man börjar tro att ”Andarnas värld” trots allt inte är det mest värdelösa som någonsin kräkts ut ur en reklamkanal. Jag stod och kastade pinnar med en svart hund i orange sele och ropade hans namn. Plötsligt, som genom ett trollslag, var där två svarta hundar i orange selar och två personer som ropade samma namn – om jag själv, eller åtminstone min astralkropp, hade klivit fram ur snåren hade jag blivit bara milt förvånad. Nu var det inte jag utan en annan tant och hennes labrador visade sig heta Alice, men för ett ögonblick tänkte jag verkligen ”ja, då var det klippt då, jag har blivit tokig”. Så här i efterhand var det en ganska uppfriskande känsla.
Periodvis har vi Aldis ett dygn i veckan, men sen kan det dröja rätt länge mellan varven. Det trevliga är att han inte glömmer oss och aldrig har gjort det sen första gången vi träffades. Han okejade oss dag ett och han älskar oss; i synnerhet älskar han den oäkta hälften som tar honom på fyratimmarspromenader runt Brunnsviken. Med viss rätt skulle han kunna undra varför vi ibland inte vill träffa honom på flera månader, men bara han hör den oäkta hälften i porttelefonen när han och L ringer på dörren så joddlar han av glädje.
En gång träffade oäkta hälften Aldis och L helt oförhappandes på stan. Då hade de inte träffats på två månader.
– Jag tror inte att Alf Svensson skulle ha blivit gladare om han hade mött Jesus, konstaterade den oäkte som är en sån där underbar människa som får ur sig liknelser och metaforer som andra får ur sig nysningar.
Ibland när jag får anfall av cynism brukar jag på ett svepande livstrött sätt konstatera att alla är någons hund (statens, kapitalets, idealens etc.). Även den som inte använder uttrycket förstår hur jag tänker: alla har något som de är obrottsligt lojala mot intill enfaldens oreflekterade gräns. Men det är fegt att säga så, för hundar är inte korkade. Snarare är hundar de verkligt modiga individerna, kanske de enda på Tellus som vågar befatta sig med totalt villkorslös kärlek. Sämre än hund skulle man alltså kunna vara. En gammal trött kåsör, till exempel.
Dagens tanke handlar egentligen om hundar i allmänhet, men Aldis är så trevlig att han måste presenteras innan jag börja filosofera över honom. Han tillhör kamraten L och är oerhört ädel såtillvida att han kan räkna en handfull sinsemellan olika men samtliga renrasiga hundar bland sina anfäder. Resultatet är svart och stiligt och liknar en smäckrare labrador, också mentalt, för livet tycks sällan vara vackrare för honom än när han får hämta pinnar i sjön. Som så många blandrashundar är han också fantastiskt lyhörd och klipsk och jag är så stolt över honom som vore jag någon sorts adoptivmoster.
Aldis är dessutom ett rätt käckt namn. Han är döpt efter något så intressant som en salongsberusad man från Lettland (lång historia). En vinterdag när vi lekte i parken fick jag en Upplevelse, en sån där som gör att man börjar tro att ”Andarnas värld” trots allt inte är det mest värdelösa som någonsin kräkts ut ur en reklamkanal. Jag stod och kastade pinnar med en svart hund i orange sele och ropade hans namn. Plötsligt, som genom ett trollslag, var där två svarta hundar i orange selar och två personer som ropade samma namn – om jag själv, eller åtminstone min astralkropp, hade klivit fram ur snåren hade jag blivit bara milt förvånad. Nu var det inte jag utan en annan tant och hennes labrador visade sig heta Alice, men för ett ögonblick tänkte jag verkligen ”ja, då var det klippt då, jag har blivit tokig”. Så här i efterhand var det en ganska uppfriskande känsla.
Periodvis har vi Aldis ett dygn i veckan, men sen kan det dröja rätt länge mellan varven. Det trevliga är att han inte glömmer oss och aldrig har gjort det sen första gången vi träffades. Han okejade oss dag ett och han älskar oss; i synnerhet älskar han den oäkta hälften som tar honom på fyratimmarspromenader runt Brunnsviken. Med viss rätt skulle han kunna undra varför vi ibland inte vill träffa honom på flera månader, men bara han hör den oäkta hälften i porttelefonen när han och L ringer på dörren så joddlar han av glädje.
En gång träffade oäkta hälften Aldis och L helt oförhappandes på stan. Då hade de inte träffats på två månader.
– Jag tror inte att Alf Svensson skulle ha blivit gladare om han hade mött Jesus, konstaterade den oäkte som är en sån där underbar människa som får ur sig liknelser och metaforer som andra får ur sig nysningar.
Ibland när jag får anfall av cynism brukar jag på ett svepande livstrött sätt konstatera att alla är någons hund (statens, kapitalets, idealens etc.). Även den som inte använder uttrycket förstår hur jag tänker: alla har något som de är obrottsligt lojala mot intill enfaldens oreflekterade gräns. Men det är fegt att säga så, för hundar är inte korkade. Snarare är hundar de verkligt modiga individerna, kanske de enda på Tellus som vågar befatta sig med totalt villkorslös kärlek. Sämre än hund skulle man alltså kunna vara. En gammal trött kåsör, till exempel.
torsdag 7 januari 2010
Panegyrik över Bertil Monegrim (2005)
Det är nyttigt att ha förebilder om man förstår att utnyttja dem riktigt. Man ska handskas med förebilder ungefär som (jag antar att man) handskas med ångvältar: rätt använda är de ett praktiskt redskap, men de kan också effektivt ödelägga och platta till – självförtroendet respektive tulipanplanteringar o.d. Att idolisera någon som gör ungefär vad man själv gör men bara så mycket bättre, är en tveksam praktik som lätt kan mynna ut i taskig självkänsla och resignation. Det finns förvånansvärt många människor som avstår från att gå en eftertraktad kvällskurs på en konstskola med ett enda argument, nämligen att de vet att de inte kommer att bli lika bra som Salvador Dalí eller ens Marie-Louise Ekman. Jag har lite svårt att tackla såna människor – det är av någon anledning en ovanligt språksam sort – eftersom jag har ett mycket genomsnittligt och representativt självförtroende: av årets 365 dagar tillbringar jag 182,5 med att tycka att jag är en tröstlös kronsopa och 182,5 med att tycka att det går ju riktigt bra i alla fall. Om en sån där självförnekare, en som som inte vill börja jogga eftersom han inte kan fördra insikten att Tim Montgomery klipper 100 meter på 9.78, pratar med mig en sopdag tror jag att det är förtäckt kritik och att vederbörande egentligen vill antyda att jag borde avstå från att lägga ut texten i pressen eftersom det en gång fanns en duktig karl som hette Olof Lagercrantz och både kunde skriva och tänka.
Men så kan man ju också ha alldeles okontroversiella allmänmänskliga förebilder. Det är såvitt jag kan begripa bara uppbyggligt; jag har i alla fall aldrig hört nån argumentera enligt principen att eftersom jag ändå aldrig kan bli lika god som Moder Teresa kan jag lika gärna gå ut och strö nubb över cykelbanan. En förebild som jag varmt rekommenderar är Bertil Monegrim, Sveriges meste insändarskribent. Sedan 1958 har han varje vecka skrivit nånstans runt tjugo insändare, varav rent förvånande många blir publicerade. Det kan möjligen bero på att han så gott som undantagslöst skriver snälla saker, och det är min själ inte vanligt i insändarskribentkretsar. Bertil Monegrim hissar vad andra dissar (”Ludmila Engquist, välkommen hem. Jag och många andra svenskar har förlåtit dig för länge sen.”) och påstår sig bara ha sågat en enda person någonsin, nämligen Bert Karlsson.
En av Monegrims insändare om att alla människor är oersättliga bitar i livets pussel och har möjligheten till en bättre morgondag fick en gång en djupt nedstämd kvinna att bestämma sig för att leva vidare. Texten är inget under av litterärt nyskapande och innehåller inga okända revolutionerande fakta betraktade ur en postmodern chockerande vinkel – den säger bara som det är. Grejen med Bertil Monegrim är att han ändå inte håller sig för god för att skriva den. Han är ett strålande föredöme helt enkelt för att han aldrig håller inne med beröm och vågar påminna om det att som får jorden att snurra är det enkla, det lilla, det glada och det trevliga: en vänlig medtrafikant, en behaglig tandläkare, en duktig programledare i ett populärt teveprogram, allt det som överförnuftigt folk kallar banalt.
Tage Danielssons sångtext ”Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar” ur revyn ”Lådan” (ni vet, ”kaffe och bullar gör mig glad”) kan om man lyssnar grovt och slarvigt tyckas handla om tröstätning, men den är i själva verket en hyllning till det Monegrimska förhållningssättet: ”Den som inte önskar ramla / i förtvivlans lömska fällor / måste alltid träget samla / på livets små små glädjekällor”. Tage Danielsson är också en utmärkt och god förebild, men han är uppenbar. Man måste inte vara nationalhelgon och stilistiskt geni för att vara en förebild. Den dag då denna text publiceras bör framgent kallas Bertil Monegrimdagen. Den högtidlighålls lämpligen med intagande av kaffe och bullar och filosoferande över hur oerhört, fantasiskt, alldeles vidunderligt mycket det finns som är skönt, fint, sant, vackert och gott i detta som vi trots allt väljer att referera till som jämmerdalen.
Fotnot: Att jag tog mig i kragen och totade ihop denna lilla panegyrik över Bertil Monegrim beror på att han ägnas ett helt avsnitt i David Batras bok VÄN AV ORDNING (Bokförlaget DN), och därifrån är detaljerna ovan hämtade. VÄN AV ORDNING rekommenderas varmt till alla som önskar fnittra åt autentiska insändare som behandlar vikten av slakteriavfall i falukorv och varför kvinnor under 35 bör förbjudas att köra bil.
Men så kan man ju också ha alldeles okontroversiella allmänmänskliga förebilder. Det är såvitt jag kan begripa bara uppbyggligt; jag har i alla fall aldrig hört nån argumentera enligt principen att eftersom jag ändå aldrig kan bli lika god som Moder Teresa kan jag lika gärna gå ut och strö nubb över cykelbanan. En förebild som jag varmt rekommenderar är Bertil Monegrim, Sveriges meste insändarskribent. Sedan 1958 har han varje vecka skrivit nånstans runt tjugo insändare, varav rent förvånande många blir publicerade. Det kan möjligen bero på att han så gott som undantagslöst skriver snälla saker, och det är min själ inte vanligt i insändarskribentkretsar. Bertil Monegrim hissar vad andra dissar (”Ludmila Engquist, välkommen hem. Jag och många andra svenskar har förlåtit dig för länge sen.”) och påstår sig bara ha sågat en enda person någonsin, nämligen Bert Karlsson.
En av Monegrims insändare om att alla människor är oersättliga bitar i livets pussel och har möjligheten till en bättre morgondag fick en gång en djupt nedstämd kvinna att bestämma sig för att leva vidare. Texten är inget under av litterärt nyskapande och innehåller inga okända revolutionerande fakta betraktade ur en postmodern chockerande vinkel – den säger bara som det är. Grejen med Bertil Monegrim är att han ändå inte håller sig för god för att skriva den. Han är ett strålande föredöme helt enkelt för att han aldrig håller inne med beröm och vågar påminna om det att som får jorden att snurra är det enkla, det lilla, det glada och det trevliga: en vänlig medtrafikant, en behaglig tandläkare, en duktig programledare i ett populärt teveprogram, allt det som överförnuftigt folk kallar banalt.
Tage Danielssons sångtext ”Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar” ur revyn ”Lådan” (ni vet, ”kaffe och bullar gör mig glad”) kan om man lyssnar grovt och slarvigt tyckas handla om tröstätning, men den är i själva verket en hyllning till det Monegrimska förhållningssättet: ”Den som inte önskar ramla / i förtvivlans lömska fällor / måste alltid träget samla / på livets små små glädjekällor”. Tage Danielsson är också en utmärkt och god förebild, men han är uppenbar. Man måste inte vara nationalhelgon och stilistiskt geni för att vara en förebild. Den dag då denna text publiceras bör framgent kallas Bertil Monegrimdagen. Den högtidlighålls lämpligen med intagande av kaffe och bullar och filosoferande över hur oerhört, fantasiskt, alldeles vidunderligt mycket det finns som är skönt, fint, sant, vackert och gott i detta som vi trots allt väljer att referera till som jämmerdalen.
Fotnot: Att jag tog mig i kragen och totade ihop denna lilla panegyrik över Bertil Monegrim beror på att han ägnas ett helt avsnitt i David Batras bok VÄN AV ORDNING (Bokförlaget DN), och därifrån är detaljerna ovan hämtade. VÄN AV ORDNING rekommenderas varmt till alla som önskar fnittra åt autentiska insändare som behandlar vikten av slakteriavfall i falukorv och varför kvinnor under 35 bör förbjudas att köra bil.
torsdag 31 december 2009
Och tiden går (2004)
Det är skönt att inte vara ensam om att vara i otakt med tiden. I otakt med tiden är jag nämligen, inte bara på grund av att jag envisas med såna där svarta tomteskor i mocka som var så inne 1998. Det är värre än så. Jag är kanske värst av alla – men det finns i alla fall andra som har liknande problem.
För det första finns det folk som inte kan hålla reda på vilken tid på dygnet det är. Vi har ett gäng såna som bor på vår gård. Jag skulle kunna använda uttrycket ”i husen som ligger runt vår gård”, men nu förhåller det sig så att de antagligen bor på själva gården. De blommar upp alldeles extra under de sommarveckor då hederligt folk (vilket här som i alla andra sammanhang och oavsett vem som skriver betyder ”jag själv”) arbetar. Då sitter de hela nätterna vid utegrillen och kittlar och nyper sina barn, åtminstone låter det så på barnen. På vintern sover de förmodligen i lövhögar för att likt herr igelkott titta fram igen när tjälen går ur jorden och det börjar bli dags att tända på grillen.
För det andra finns det folk som aldrig tar av sig gummistövlarna. Det kan möjligen vara ett stôckhôlmsfenomen och det kan ha något att göra med Ebba von Sydow i Expressen Fredag, hon visade några rosa stövlor i försomras och leder såvitt jag förstår det ständigt folk i modefördärvet. Den oäkta hälften kom nyligen hem efter en solskenspromenad där han hade mött en brutta i kortkort och knähöga Tretorn. Hon tillhörde alltså folkgruppen som inte hänger med i vad det är för väder.
För det tredje finns ju dom med permanent mössa. Min tes är att ju oftare folk har mössa, desto tjockare är den. Man ser på människor om de ständigt har mössan på sig, det blir något organiskt över det hela. Såna fastväxta mössor är alltid stora, loppiga, stickade och av ylle. Har man sett en sån nerdragen till ögonbrynen på en ungersven på pendeltåget i juli så vet man att det finns folk som inte känns vid årstidernas växlingar.
Sen finns för det fjärde jag. Jag har också svårt att hänga med i årstiderna, men det yttrar sig mest genom att jag aldrig kommer till köpbeslut på julgransbelysning och trädgårdsdynor. Tredje advent tänker jag att jag behöver en längre julgransbelysning. Det har jag tänkt sen första julen efter att jag flyttade hemifrån. Sen inser jag att det är smartast att köpa julgrejer på rean i januari. Sen blinkar jag till och sen är det dags att resa majstången och jag är lika utan julgransbelysning. Problemet med trädgårdsdynor är att när jag begriper att jag inte har köpt sådana är det allhelgona och man tittar konstigt på mig i butiken.
Men det senaste jag tappade kollen på är ändå åren. Jag hade födelsedag i november, och på den tiden då man ville vara så gammal som möjligt valde jag att byta ålder vid nyår fast min födelsedag då är elva månader bort. Tyvärr tänker jag fortfarande fel rätt ofta och blir så nervös av att inte veta min egen ålder att jag klipper till med ännu ett extra år. När jag nyligen filosoferade över att jag snart ska fylla 36 var det en glad överraskning att inse att jag trots allt ÄR 33. Inte blir det bättre av att budgetar o.d. på jobbet sträcker sig över flera år. Ibland sitter jag vid skrivbordet och har år 2009. Det är inte bra för mig.
Det senaste jag tappade kollen på var alltså hur åren rusar förbi, och jag hoppas vid gud att det också är det sista. Jag vill inte vara en som inte vet i vilken dekad vi lever. Man måste vara nåt i stil med Sten Broman för att komma undan med det.
PS: Jag har mycket, mycket svårt att inse och begripa att detta hägrande 2009 nu är passerat och att det bland annat innebär att jag är inte 33 utan 39. Mycket svårt. Men ett gott nytt år tycker jag att ni ska ha i alla fall :-).
För det första finns det folk som inte kan hålla reda på vilken tid på dygnet det är. Vi har ett gäng såna som bor på vår gård. Jag skulle kunna använda uttrycket ”i husen som ligger runt vår gård”, men nu förhåller det sig så att de antagligen bor på själva gården. De blommar upp alldeles extra under de sommarveckor då hederligt folk (vilket här som i alla andra sammanhang och oavsett vem som skriver betyder ”jag själv”) arbetar. Då sitter de hela nätterna vid utegrillen och kittlar och nyper sina barn, åtminstone låter det så på barnen. På vintern sover de förmodligen i lövhögar för att likt herr igelkott titta fram igen när tjälen går ur jorden och det börjar bli dags att tända på grillen.
För det andra finns det folk som aldrig tar av sig gummistövlarna. Det kan möjligen vara ett stôckhôlmsfenomen och det kan ha något att göra med Ebba von Sydow i Expressen Fredag, hon visade några rosa stövlor i försomras och leder såvitt jag förstår det ständigt folk i modefördärvet. Den oäkta hälften kom nyligen hem efter en solskenspromenad där han hade mött en brutta i kortkort och knähöga Tretorn. Hon tillhörde alltså folkgruppen som inte hänger med i vad det är för väder.
För det tredje finns ju dom med permanent mössa. Min tes är att ju oftare folk har mössa, desto tjockare är den. Man ser på människor om de ständigt har mössan på sig, det blir något organiskt över det hela. Såna fastväxta mössor är alltid stora, loppiga, stickade och av ylle. Har man sett en sån nerdragen till ögonbrynen på en ungersven på pendeltåget i juli så vet man att det finns folk som inte känns vid årstidernas växlingar.
Sen finns för det fjärde jag. Jag har också svårt att hänga med i årstiderna, men det yttrar sig mest genom att jag aldrig kommer till köpbeslut på julgransbelysning och trädgårdsdynor. Tredje advent tänker jag att jag behöver en längre julgransbelysning. Det har jag tänkt sen första julen efter att jag flyttade hemifrån. Sen inser jag att det är smartast att köpa julgrejer på rean i januari. Sen blinkar jag till och sen är det dags att resa majstången och jag är lika utan julgransbelysning. Problemet med trädgårdsdynor är att när jag begriper att jag inte har köpt sådana är det allhelgona och man tittar konstigt på mig i butiken.
Men det senaste jag tappade kollen på är ändå åren. Jag hade födelsedag i november, och på den tiden då man ville vara så gammal som möjligt valde jag att byta ålder vid nyår fast min födelsedag då är elva månader bort. Tyvärr tänker jag fortfarande fel rätt ofta och blir så nervös av att inte veta min egen ålder att jag klipper till med ännu ett extra år. När jag nyligen filosoferade över att jag snart ska fylla 36 var det en glad överraskning att inse att jag trots allt ÄR 33. Inte blir det bättre av att budgetar o.d. på jobbet sträcker sig över flera år. Ibland sitter jag vid skrivbordet och har år 2009. Det är inte bra för mig.
Det senaste jag tappade kollen på var alltså hur åren rusar förbi, och jag hoppas vid gud att det också är det sista. Jag vill inte vara en som inte vet i vilken dekad vi lever. Man måste vara nåt i stil med Sten Broman för att komma undan med det.
PS: Jag har mycket, mycket svårt att inse och begripa att detta hägrande 2009 nu är passerat och att det bland annat innebär att jag är inte 33 utan 39. Mycket svårt. Men ett gott nytt år tycker jag att ni ska ha i alla fall :-).
torsdag 24 december 2009
Bakom flik 2 i Filofaxen VI
– Sedan stenåldern finns det en genetisk skillnad. Det är inte bara tillfälligheter att tjejer är mindre motorintresserade än killar.
Kenny Bräck i Expressen. Är det bara jag som ser en logisk lucka i resonemanget? En som är större än den klassiska blinda fläcken om hästar som var ett naturligt karlgöra tills det plötsligt blev en naturlig fruntimmerssyssla?
Söker du arbete ombord på våra flyg måste du vara minst 160 cm och ha en bra balans mellan längd och höjd.
Jobbannons i DN. Min teori är att dom menade ”och du måste vara rätt smal”. Sen blev dom så nervösa att dom försökte krysta fram något om längd och bredd. Sen brann det av en säkring i skallen på copywritern och sen blev det så här.
Droger är absolut inte tillåtet.
Intressant sätt att uttrycka det. Grodsamlaren Peter A. har hittat detta i någon sorts pedagogisk skrift.
Jojo frågar: Hur väljer ni ut modeller till era bilder? Jag tycker att ni visar på ett bra ideal!
Kost & Hälsa svarar: Det beror alldeles på hur du äter när du är ledig.
Dåligt ”monitorerade” chattar uppvisar ofta den här sortens meningsutbyten. Yxskaft på dej själv, du, och gott nytt år!
Detta har lett till en myckenhet av ridande hästar och hundar.
Jag har för mig att det handlade om en indignerad insändare, och särskilt tanken på en ridande häst tilltalar mig. Bidrag från en annan framgångsrik grodsamlare, Thomas S, som också har fångat de kommande tre exemplaren.
Jag har genom bekanta hört att Lantmännen ska bugga en silo till.
Och lyssna på … tja, inte när gräset gror, men nästan.
Äkta spådam ser djupt in i framtiden, spår i kristallkula, spår genom telefon, löser ut alla problem.
Per Gessletravestier kommer för en: ”Å här kommer sen allt djävulskap på en och samma gång …”
Stussarnas utlopp i Göta Kanal
Jag tror att det var en skrift med nästan denna titel som någon försökte sälja på E-bay (och jag ska avstå från ordvitsen).
På Davidshalls torg i Malmö har Sveriges första skönhetsbutik för män öppnat. Här säljs allt från nästrimmer till smink för det manliga könet.
Det är inte mitt fel! Det är Aftonbladet.se!
Bilen har åkt fram och tillbaka och sett misstänksam ut.
sa dom på Efterlyst häromveckan. För min inre syn ser jag något väldigt besjälat, som Chitty-chitty-bang-bang (om nån mer än jag minns den) med nervöst flackande framlyktor.
Välkomna till Teklubben! Söndagskaffe med författare. Ebba Witt Brattström. Te och kaka serveras.
Denna annons innehöll mindre än 20 ord. Det är alltså inte omöjligt att bara en extra korrekturvända hade eliminerat en viss förvirring.
Victorias vågade chockstil
… var Expressens topp på löpsedeln häromdagen. Det visade sig handla om en v-ringad t-shirt. Jag önskar icke bli dragen inför tinget för majestätsbrott, men jag måste ändå utmana er, språkmänniskor av alla slag: försök skapa en tvåordsbeskrivning för vad det hade varit om kronprinsessan hade gjort som Anna Nicole Smith en gång och framträtt med bar överkropp och dekaler över bröstvårtorna.
Svag is
Dagens sista nedslag i samlingen är inte en text utan en bild. Det kan hända att ni har sett och roats av denna svag is-skylt – och jag syftar inte på det faktum att den är milt roande t.ex. i mitten av juli. Nej, jag talar om den illustrerade varianten där en ensam desperat hand sticker upp ur en isvak … som mäter ungefär 10 x 10 centimeter. Den arme drunknande måste ha legat där så länge att isen har lagt sig ovanför honom, men handen viftar lika dramatiskt, androm till varnagel. Håll ögonen öppna utmed vattendrag i din kommun. Den här skylten är sevärd.
PS: En riktigt, riktigt god jul tillönskas alla snälla alladessatexterläsare!
Kenny Bräck i Expressen. Är det bara jag som ser en logisk lucka i resonemanget? En som är större än den klassiska blinda fläcken om hästar som var ett naturligt karlgöra tills det plötsligt blev en naturlig fruntimmerssyssla?
Söker du arbete ombord på våra flyg måste du vara minst 160 cm och ha en bra balans mellan längd och höjd.
Jobbannons i DN. Min teori är att dom menade ”och du måste vara rätt smal”. Sen blev dom så nervösa att dom försökte krysta fram något om längd och bredd. Sen brann det av en säkring i skallen på copywritern och sen blev det så här.
Droger är absolut inte tillåtet.
Intressant sätt att uttrycka det. Grodsamlaren Peter A. har hittat detta i någon sorts pedagogisk skrift.
Jojo frågar: Hur väljer ni ut modeller till era bilder? Jag tycker att ni visar på ett bra ideal!
Kost & Hälsa svarar: Det beror alldeles på hur du äter när du är ledig.
Dåligt ”monitorerade” chattar uppvisar ofta den här sortens meningsutbyten. Yxskaft på dej själv, du, och gott nytt år!
Detta har lett till en myckenhet av ridande hästar och hundar.
Jag har för mig att det handlade om en indignerad insändare, och särskilt tanken på en ridande häst tilltalar mig. Bidrag från en annan framgångsrik grodsamlare, Thomas S, som också har fångat de kommande tre exemplaren.
Jag har genom bekanta hört att Lantmännen ska bugga en silo till.
Och lyssna på … tja, inte när gräset gror, men nästan.
Äkta spådam ser djupt in i framtiden, spår i kristallkula, spår genom telefon, löser ut alla problem.
Per Gessletravestier kommer för en: ”Å här kommer sen allt djävulskap på en och samma gång …”
Stussarnas utlopp i Göta Kanal
Jag tror att det var en skrift med nästan denna titel som någon försökte sälja på E-bay (och jag ska avstå från ordvitsen).
På Davidshalls torg i Malmö har Sveriges första skönhetsbutik för män öppnat. Här säljs allt från nästrimmer till smink för det manliga könet.
Det är inte mitt fel! Det är Aftonbladet.se!
Bilen har åkt fram och tillbaka och sett misstänksam ut.
sa dom på Efterlyst häromveckan. För min inre syn ser jag något väldigt besjälat, som Chitty-chitty-bang-bang (om nån mer än jag minns den) med nervöst flackande framlyktor.
Välkomna till Teklubben! Söndagskaffe med författare. Ebba Witt Brattström. Te och kaka serveras.
Denna annons innehöll mindre än 20 ord. Det är alltså inte omöjligt att bara en extra korrekturvända hade eliminerat en viss förvirring.
Victorias vågade chockstil
… var Expressens topp på löpsedeln häromdagen. Det visade sig handla om en v-ringad t-shirt. Jag önskar icke bli dragen inför tinget för majestätsbrott, men jag måste ändå utmana er, språkmänniskor av alla slag: försök skapa en tvåordsbeskrivning för vad det hade varit om kronprinsessan hade gjort som Anna Nicole Smith en gång och framträtt med bar överkropp och dekaler över bröstvårtorna.
Svag is
Dagens sista nedslag i samlingen är inte en text utan en bild. Det kan hända att ni har sett och roats av denna svag is-skylt – och jag syftar inte på det faktum att den är milt roande t.ex. i mitten av juli. Nej, jag talar om den illustrerade varianten där en ensam desperat hand sticker upp ur en isvak … som mäter ungefär 10 x 10 centimeter. Den arme drunknande måste ha legat där så länge att isen har lagt sig ovanför honom, men handen viftar lika dramatiskt, androm till varnagel. Håll ögonen öppna utmed vattendrag i din kommun. Den här skylten är sevärd.
PS: En riktigt, riktigt god jul tillönskas alla snälla alladessatexterläsare!
torsdag 17 december 2009
Trivs och mys och var som folk! (2005)
Nu drar det ihop sig och julen står snart s.m.s. för dörren. Jag hoppas för er egen skull att ni tindrar åtminstone lite med ögonen eller att ni åtminstone planerar att börja göra det snart för annars är jag grinig på er, kan jag meddela. Jag är så less på julnegativister så jag kan snart inte öppna en dagstidning. Överallt lägger folk ut texten om hur stressigt, kommersiellt och vidrigt allting är så här års, och har vi tänkt tillräckligt på misär och epidemier och Ensamheten?
Förlåt, men jag tycker att det vore fint om det fick finnas ett par–tre dagar om året då det är okej att bortse från döden döden och helt enkelt bara vältra sig i skamlös trivsel. Om vi lovar att vårt samvete får gnaga på oss alla andra dagar då det hampar sig så att vi mår gott kan vi väl i alla fall undanta 24–26 december? Och vi som är gammaldags och lite töntiga, låt oss hållas ungefär under samma tidsperiod! Vi kan försöka stå ut med krystade nymodigheter utan att smäda dem under årets övriga högtider, men kanske kunde vi få vara i fred över jul?
Som jag ser det är julen antagligen trevlig var den än utspelar sig, men jag tror att den är extra viktig för oss som är satta att leva i detta planeten Tellus kylskåp som kallas Norden. För oss julentusiaster, vi som kanske inte nödvändigtvis lutar fisken själva men i alla fall stendiggar själva upplägget, är den något alldeles extra – och om man som jag dessutom är en ljusberoende vinterdeppare är julen rätt upp och ner en förutsättning för att det ska gå att ta sig genom december.
Det är naturligtvis därför jag blir arg när folk ironiserar över julen. Jag tar vid mig personligen – julen är helig för mig, så hedning jag är. Inte minst nedgörandet av julmaten ger mig nässelfeber. Jag läste nyss hur en för mig okänd kändis mallade sig med att hon skulle festa jul med starkt kryddad hawaiiansk mört eller något ditåt. Visserligen påstod hon sig vara någon sorts ”fisketarian” och hon må väl då delvis vara förlåten. Men det är ju så exceptionellt jönsigt att snobba med japanska julbord och jultapas med fänkål under utrop att ”ooo, så trött man är på den här otäcka stabbiga skinkan och syltan!” Det är helt OK att tycka det, märk väl, och de japanska restauratörerna ska väl leva i december dom också, men ack, detta tröttsamma poserande …
Några andra saker som jag undanber mig nedlåtande kommentarer om är julkort (jo, jag kommer att skicka ett trettiotal även nästa år alldeles oavsett hur många jag får tillbaka), julklappar (jajamensan, köpa julklappar är bland det roligaste jag vet och det är bara att hacka i sig om man känner mig) och Kalle Anka på tv (det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är obligatoriskt och framförallt lika roligt fast man har sett det 33 gånger).
Eftersom jag är en god och vidsynt människa kan jag gå med på att det finns tre acceptabla förhållningssätt till julen: 1) Trivs och mys och var som folk. 2) Tig och lid. 2) Lägg ner och ta en restresa. Alternativet 4), Delta i hederligt folks julfirande men klanka och gnälla oupphörligt, finns dessvärre inte att välja på.
Julen är överdådets tid, medgives – men tänk, jag tycker att det är alldeles underbart. Den är också ljusets, livsglädjens, småputtrighetens, samvarons och värmens. Nästa som ifrågasätter det så jag hör det kommer att få en dansk skalle. På ett trevligt sätt, givetvis, med tanke på årstiden.
PS: Har jag berättat vem som vann tävlingen ”Årets finaste julbelysning” på vår gård? Gissa! Ha! Jag har inte varit så lycklig sen jag tog Baddaren.
Förlåt, men jag tycker att det vore fint om det fick finnas ett par–tre dagar om året då det är okej att bortse från döden döden och helt enkelt bara vältra sig i skamlös trivsel. Om vi lovar att vårt samvete får gnaga på oss alla andra dagar då det hampar sig så att vi mår gott kan vi väl i alla fall undanta 24–26 december? Och vi som är gammaldags och lite töntiga, låt oss hållas ungefär under samma tidsperiod! Vi kan försöka stå ut med krystade nymodigheter utan att smäda dem under årets övriga högtider, men kanske kunde vi få vara i fred över jul?
Som jag ser det är julen antagligen trevlig var den än utspelar sig, men jag tror att den är extra viktig för oss som är satta att leva i detta planeten Tellus kylskåp som kallas Norden. För oss julentusiaster, vi som kanske inte nödvändigtvis lutar fisken själva men i alla fall stendiggar själva upplägget, är den något alldeles extra – och om man som jag dessutom är en ljusberoende vinterdeppare är julen rätt upp och ner en förutsättning för att det ska gå att ta sig genom december.
Det är naturligtvis därför jag blir arg när folk ironiserar över julen. Jag tar vid mig personligen – julen är helig för mig, så hedning jag är. Inte minst nedgörandet av julmaten ger mig nässelfeber. Jag läste nyss hur en för mig okänd kändis mallade sig med att hon skulle festa jul med starkt kryddad hawaiiansk mört eller något ditåt. Visserligen påstod hon sig vara någon sorts ”fisketarian” och hon må väl då delvis vara förlåten. Men det är ju så exceptionellt jönsigt att snobba med japanska julbord och jultapas med fänkål under utrop att ”ooo, så trött man är på den här otäcka stabbiga skinkan och syltan!” Det är helt OK att tycka det, märk väl, och de japanska restauratörerna ska väl leva i december dom också, men ack, detta tröttsamma poserande …
Några andra saker som jag undanber mig nedlåtande kommentarer om är julkort (jo, jag kommer att skicka ett trettiotal även nästa år alldeles oavsett hur många jag får tillbaka), julklappar (jajamensan, köpa julklappar är bland det roligaste jag vet och det är bara att hacka i sig om man känner mig) och Kalle Anka på tv (det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är obligatoriskt och framförallt lika roligt fast man har sett det 33 gånger).
Eftersom jag är en god och vidsynt människa kan jag gå med på att det finns tre acceptabla förhållningssätt till julen: 1) Trivs och mys och var som folk. 2) Tig och lid. 2) Lägg ner och ta en restresa. Alternativet 4), Delta i hederligt folks julfirande men klanka och gnälla oupphörligt, finns dessvärre inte att välja på.
Julen är överdådets tid, medgives – men tänk, jag tycker att det är alldeles underbart. Den är också ljusets, livsglädjens, småputtrighetens, samvarons och värmens. Nästa som ifrågasätter det så jag hör det kommer att få en dansk skalle. På ett trevligt sätt, givetvis, med tanke på årstiden.
PS: Har jag berättat vem som vann tävlingen ”Årets finaste julbelysning” på vår gård? Gissa! Ha! Jag har inte varit så lycklig sen jag tog Baddaren.
torsdag 10 december 2009
Nu tändas nivetvad (2005)
Har jag nämnt vilken amerikansk film jag mest liknar så här års? ”Ett päron till farsa firar jul” – det är inte roligt men sanningen ska ju fram även i de mest obehagligt offentliga sammanhang. Det finns en scen där Chevy Chase överdoserar julbelysningen så han kortsluter och mörklägger en halv delstat, och han är tyvärr min andlige broder i detta avseende. Det minnesvärda replikskiftet ”– Håller ert hus på att brinna ner? – Nej, tant Bethany, det är julbelysningen” får mig att se fram mot den dag då jag verkligen har fått snits och fason på det hela och kommer att Vinna Tävlingen.
På vår gård är det nämligen årlig tävling om finaste julbelysningen, och det är inte alls bra för min sinnesfrid. Vi bor inte på något sätt på en liten gård med få grannar, men inte mer än kanske ett femtontal personer går verkligen in för att vinna så det känns liksom nästan uppnåeligt. (Om samtliga invånare skulle vara med och tävla kommer man att behöva återinviga Barsebäck; när jag lyfter blicken kan jag räkna till 27 x 13 = 351 fönster på huset mitt emot, och eftersom vårt hus är exakt lika stort torde det alltså finnas 702 fönster att lysa upp – varav 698 tillhör slemma konkurrenter i ljustävlingen.)
Den här fascinationen för julbelysning har tilltagit med åren. Det har till och med funnits en tid då jag tyckte att det var ganska gräsligt: jag skrev en gång en gallsprängd spalt om utejulgranar med kulörta lyktor som jag har fått äta upp ett flertal gånger (jag menar då alltså spalten och bara i bildlig bemärkelse). Nu tycker jag bara att det är fint. Jag fick en Köpenhamnsresa i födelsedagspresent mest bara så att jag skulle få titta på julbelysningen på Tivoli och det var så underbart så jag fick nästan tårar i ögonen – faktum är att jag fick tårar i ögonen, men det får finnas gränser för vilka fjollerier man kan erkänna i pressen.
Man inser sin litenhet, det gör man. Jämfört med Tivoli kommer vår balkong alltid att vara ett fnuttigt ingenting om jag så skulle arrangera tolvtusen watt runt räcken och karmar. Men jag kommer att försöka, och jag kommer att fortsätta hålla på mina principer: det ska vara vackert tindrande, inte hysteriskt blinkande, och det ska inte vara några renar och inget grönt ljus nånstans. Man måste hålla en viss stil och klass.
Det ska bli intressant att se hur det går för kåsörhunden Anton när allt är installerat. Han har visat sig vara skeptiskt inställd till ljus, åtminstone på morgonen och så här års. När vi fick honom på sensommaren var han riktigt morgonpigg och man kunde göra något festligt som jag snabbt döpte till taxväckning: man släppte helt enkelt in honom till den oäkta, slumrande hälften så att han – taxen – stormade in som en liten luden stormvind och gick till attack (attax?) med tusentals våldsamma hundpussar. Jag har alltid tyckt att det är väldigt festligt att iaktta folk som vaknar plötsligt och häftigt.
Men sen blev det mörkare och så blev det vintertid och kåsörhunden blev precis lika morgontrött som jag blir i oktober. (Om jag inte vore så nyfiken skulle jag likt mumintrollen vilja sova vintersömn mellan november och april.) När man nu försöker göra taxväckning med en liten grumsande nyväckt kåsörhund hoppar han målmedvetet upp i den oäktes säng och borrar sig ner under täcket till fotändan där han rullar ihop sig till en trött kringla. Om man lyfter på täcket utstöter han ett litet mycket specifikt mullrande som han annars bara ger ifrån sig vid ett annat tillfälle, nämligen när man tänder hallampan på morgonen och väcker honom ur hans taxsömn.
– Det där mullret betyder ”släck, för helvete”, konstaterade den oäkte, och även om det är osnyggt språk tror jag att stilvärdet är ungefär korrekt.
Men sen, när det blir ljus i vårt hus på allvar, då utgår jag från att kåsörhunden kommer att tycka att det är måttlöst vackert. Det är det nämligen tvång på att tycka i vår familj.
På vår gård är det nämligen årlig tävling om finaste julbelysningen, och det är inte alls bra för min sinnesfrid. Vi bor inte på något sätt på en liten gård med få grannar, men inte mer än kanske ett femtontal personer går verkligen in för att vinna så det känns liksom nästan uppnåeligt. (Om samtliga invånare skulle vara med och tävla kommer man att behöva återinviga Barsebäck; när jag lyfter blicken kan jag räkna till 27 x 13 = 351 fönster på huset mitt emot, och eftersom vårt hus är exakt lika stort torde det alltså finnas 702 fönster att lysa upp – varav 698 tillhör slemma konkurrenter i ljustävlingen.)
Den här fascinationen för julbelysning har tilltagit med åren. Det har till och med funnits en tid då jag tyckte att det var ganska gräsligt: jag skrev en gång en gallsprängd spalt om utejulgranar med kulörta lyktor som jag har fått äta upp ett flertal gånger (jag menar då alltså spalten och bara i bildlig bemärkelse). Nu tycker jag bara att det är fint. Jag fick en Köpenhamnsresa i födelsedagspresent mest bara så att jag skulle få titta på julbelysningen på Tivoli och det var så underbart så jag fick nästan tårar i ögonen – faktum är att jag fick tårar i ögonen, men det får finnas gränser för vilka fjollerier man kan erkänna i pressen.
Man inser sin litenhet, det gör man. Jämfört med Tivoli kommer vår balkong alltid att vara ett fnuttigt ingenting om jag så skulle arrangera tolvtusen watt runt räcken och karmar. Men jag kommer att försöka, och jag kommer att fortsätta hålla på mina principer: det ska vara vackert tindrande, inte hysteriskt blinkande, och det ska inte vara några renar och inget grönt ljus nånstans. Man måste hålla en viss stil och klass.
Det ska bli intressant att se hur det går för kåsörhunden Anton när allt är installerat. Han har visat sig vara skeptiskt inställd till ljus, åtminstone på morgonen och så här års. När vi fick honom på sensommaren var han riktigt morgonpigg och man kunde göra något festligt som jag snabbt döpte till taxväckning: man släppte helt enkelt in honom till den oäkta, slumrande hälften så att han – taxen – stormade in som en liten luden stormvind och gick till attack (attax?) med tusentals våldsamma hundpussar. Jag har alltid tyckt att det är väldigt festligt att iaktta folk som vaknar plötsligt och häftigt.
Men sen blev det mörkare och så blev det vintertid och kåsörhunden blev precis lika morgontrött som jag blir i oktober. (Om jag inte vore så nyfiken skulle jag likt mumintrollen vilja sova vintersömn mellan november och april.) När man nu försöker göra taxväckning med en liten grumsande nyväckt kåsörhund hoppar han målmedvetet upp i den oäktes säng och borrar sig ner under täcket till fotändan där han rullar ihop sig till en trött kringla. Om man lyfter på täcket utstöter han ett litet mycket specifikt mullrande som han annars bara ger ifrån sig vid ett annat tillfälle, nämligen när man tänder hallampan på morgonen och väcker honom ur hans taxsömn.
– Det där mullret betyder ”släck, för helvete”, konstaterade den oäkte, och även om det är osnyggt språk tror jag att stilvärdet är ungefär korrekt.
Men sen, när det blir ljus i vårt hus på allvar, då utgår jag från att kåsörhunden kommer att tycka att det är måttlöst vackert. Det är det nämligen tvång på att tycka i vår familj.
tisdag 8 december 2009
Unikt tillfälle att förvärva (II)...
... luftigt livsstilsboende i pikant buskage i Solna. Nära kommunikationer, dvs. i stort sett mitt på Frösundaleden.
måndag 7 december 2009
I dag skriver SvD om vädermän och klockvist
... åsyftandes de företeelser vi är vana vid att annars benämna meteorologer och medurs.
Gunnar "Man ska inte använda utländska ord när vi har en inhemsk, adekvat vokabulär disponibel" Sträng roterar i sin grav.
I dag läser jag för övrigt kåserier hos STF på Kyrkbacksgården i Västerås kl. 18.30. Hoppas vi ses där :-).
Gunnar "Man ska inte använda utländska ord när vi har en inhemsk, adekvat vokabulär disponibel" Sträng roterar i sin grav.
I dag läser jag för övrigt kåserier hos STF på Kyrkbacksgården i Västerås kl. 18.30. Hoppas vi ses där :-).
lördag 5 december 2009
Unikt tillfälle att förvärva ...
... stilrent cykelskjul i Hagalund. Perfekt förstaboende eller för den lilla -- lilla! -- familjen.
torsdag 3 december 2009
Om svinpäls och andra sjukor (2003)
När detta nedtecknas har krönikören snuva och ont i halsen. Jag måste närma mig detta faktum försiktigt och i tredje person, för det handlar om en insikt som jag håller på att ta till mig: jag blir faktiskt sjuk ibland.
Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).
Den dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin. Om alla åt det titt som tätt vart femtonde år, då vore mördarbakterierna snart över oss.)
Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.
Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.
Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.
– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.
Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.
Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.
Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).
Den dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin. Om alla åt det titt som tätt vart femtonde år, då vore mördarbakterierna snart över oss.)
Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.
Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.
Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.
– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.
Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.
Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.
onsdag 2 december 2009
lördag 28 november 2009
Måste Komma Ihåg ...
... att fixa en riktigt rutten musikfil till telefonen så man har nåt att anlägga högsta volymens moteld med när kidsen spisar påpp utan lurar på tåg o.d.
Operett känns bra i sammanhanget. Funderar på om det finns nån extra ostig inspelning av Vita Hästen.
torsdag 26 november 2009
Lönehelg, ja (2008)
Mångt och mycket är märkligt och oförklarligt, men frågan är om inte något
av det konstigaste är folk som söker sin rekreation genom att trängas i köpcentrum. Jag tänker på det varje gång jag ovillkorligen måste utföra något kommersiellt ärende, typ köpa något eller klippa mig, en lönehelg. Jag undviker annars gärna, precis som alla kloka, shoppingcentrum och liknande Mammons tempel dessa helger. Men de gånger jag av någon anledning har uträttningar på en galleria kring den 25:e blir jag förbluffad över hur många det finns som inte värderar sin sinnesfrid.
Det finns nämligen folk som frivilligt uppsöker hektiska köpcentrum, som ett nöje och för att ”koppla av”. Jo, jag har nog förstått att det är så, jag känner t.o.m. sådana människor. Jag klandrar dem inte för att de roas av att handla i den kommersiella bemärkelsen, för det gör jag också; jag menar bara att det är på gränsen till osunt att nöta galleriagolv i timmatal i värsta rusning liksom bara för att insupa atmosfären. Om man ska handla något särskilt eller bara köpa sig lycklig så där i största allmänhet gör man ju det med fördel någon tid då affärerna inte är de brusande pulserande gehennan som de är på förmiddagen lördagen den 26:e.
I en galleria en lönehelg kan jag inte vara lycklig, inte ens om de har fått in någon sorts ny elektrisk nyttopryl på Claes Ohlsson eller en ny linje nagellack på H&M (elektriska nyttoprylar och nagellack är annars mina favoritshoppingobjekt). Det blir för mycket för mig, alltihop. Det är folk överallt och alla tänker bara på sig och kör över mig med barnvagn och insisterar på att gå fyra i bredd och prejar in mig i en karusell med chinos på Dressman, och så är det alltid 27 grader varmt på alla köpcentrum överallt trots att det aldrig finns någon garderob att hänga av sig i och nerverna kryper som bekant ut på utsidan betydligt snabbare ju svettigare man är, och så är det alltid ett helvetiskt larm eftersom några slumpvis ihopfösta från Fame Factory mimar sina senaste singlar från en provisorisk scen medan högtalarsystemet brölar ut specialerbjudanden som jag inte är intresserad av och jag vet inte hur det är i era shoppingcentrum men i mitt försöker dessutom alltid några käcka Jehovas vittnen-liknande ungdomar få mig att köpa en sån där videotelefon eller att skaffa ett American Express.
Lägg till detta skrikande barn, skällande hundar, tutande kölappsmaskiner och rasslande kassaapparater – jag och mina sinnen klarar helt enkelt inte helhetsintrycket. Det blir för mycket för oss.
Men det som framförallt gör att jag inte fattar hur folk kan påstå att de lördagsshoppar för att koppla av är att själva världen blir så obehagligt klar för en där och då. Efter ett par timmar i galleriamiljö där allt kan köpas för pengar och 80 % av de visuella intrycken är reklam står det ju alldeles klart för en att man är en ganska trött loser. Man är för ful och för fattig, sammanfattningsvis. Inte ser man ut som modellerna på KappAhl, inte får ens rumpa plats i kläderna på Vero Moda och inte har man råd att köpa skor av riktigt läder den här månaden heller – lite så är det. Är man på en galleria i tre timmar gör man den reflektionen uppskattningsvis femtio gånger. Man kan kalla det vad man vill, men man kan knappast kalla det avkoppling.
Jag tror att folk skulle må bättre om de gick i skogen eller strosade i parken i större utsträckning. På sig själv känner man andra.
måndag 23 november 2009
Ullared vs Torekov
Briljant insändare i DN idag, tamejtusan!
Under rubriken "Sluta förfasa er över Ullaredskonsumenter" leder en åtminstone i detta avseende klok man vid namn Mats Mitsell i bevisning att vi -- enkelt uttryckt -- är precis lika töntiga allihop, det är bara så att en del är töntiga på ett socialt accepterat och applåderat sätt. Det är ballt att åka till London och shoppa upp alla sina pengar på saker man egentligen inte behöver, men det är beklagligt och lite sådär tyckesyndombakomryggen att göra detsamma på GeKås. Och det är inte, inte egentligen, nån större skillnad på att tillbringa sommaren på en camping och på att göra det i Torekov.
"/D/et är samma fenomen och samma behov som tillfredsställs. Detkostar bara lite olika mycket -- låt oss inte lägga någon värdering i detta". You can say that again, som tysken säger.
söndag 22 november 2009
Grundprincip att hålla sig till för inläsare av ljudböcker:
En universell princip är att om man är tveksam om hur ett ord uttalas så gissar man sannolikt fel. Samtliga ljudboksinläsare i riket uppmanas därför fråga en äldre kamrat när de råkar i uttalsbryderi. Sitter f.n. och retar mig på "getrams" uttalat med tryck på första stavelsen *och* med hårt g samt på "kyndelsmäss" uttalat med samma satsmelodi som "Lindesberg".
lördag 21 november 2009
Lilla E har börjat säga ett distinkt "po!"
Hennes far, den gamle brädhandlaren/fennomanen, menar att det snarare är ett "puu!" (vilket betyder "träd"). En av kamraterna S har introducerat en variant av tanken att barnet mycket riktigt är extremt tidigt språkligt utvecklat; hon menar att Lilla E har valt att börja tala engelska och på detta sätt vill dra uppmärksamheten till - ja, en sorts naturbehov, då.
Sammantaget får jag associationer till Vicar of Dibley-avsnittet där Alice exalterat berättar att baby Geraldine har börjat tala (vid tre månaders ålder). Hennes första ord var "ga", vilket hennes föräldrar efter visst bryderi och med hjälp av uppslagsverk konstaterade är "a kind of violin played in the Shetland islands". Det andra ordet, "gä", var ännu mer problematiskt men visade sig vara "guerre", det franska ordet för krig. Oh well -- det är hur som helst inte alldeles enkelt att ha exceptionellt begåvade barn ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)