Och tiden går (2004)

Det är skönt att inte vara ensam om att vara i otakt med tiden. I otakt med tiden är jag nämligen, inte bara på grund av att jag envisas med såna där svarta tomteskor i mocka som var så inne 1998. Det är värre än så. Jag är kanske värst av alla – men det finns i alla fall andra som har liknande problem.


För det första finns det folk som inte kan hålla reda på vilken tid på dygnet det är. Vi har ett gäng såna som bor på vår gård. Jag skulle kunna använda uttrycket ”i husen som ligger runt vår gård”, men nu förhåller det sig så att de antagligen bor på själva gården. De blommar upp alldeles extra under de sommarveckor då hederligt folk (vilket här som i alla andra sammanhang och oavsett vem som skriver betyder ”jag själv”) arbetar. Då sitter de hela nätterna vid utegrillen och kittlar och nyper sina barn, åtminstone låter det så på barnen. På vintern sover de förmodligen i lövhögar för att likt herr igelkott titta fram igen när tjälen går ur jorden och det börjar bli dags att tända på grillen.


För det andra finns det folk som aldrig tar av sig gummistövlarna. Det kan möjligen vara ett stôckhôlmsfenomen och det kan ha något att göra med Ebba von Sydow i Expressen Fredag, hon visade några rosa stövlor i försomras och leder såvitt jag förstår det ständigt folk i modefördärvet. Den oäkta hälften kom nyligen hem efter en solskenspromenad där han hade mött en brutta i kortkort och knähöga Tretorn. Hon tillhörde alltså folkgruppen som inte hänger med i vad det är för väder.


För det tredje finns ju dom med permanent mössa. Min tes är att ju oftare folk har mössa, desto tjockare är den. Man ser på människor om de ständigt har mössan på sig, det blir något organiskt över det hela. Såna fastväxta mössor är alltid stora, loppiga, stickade och av ylle. Har man sett en sån nerdragen till ögonbrynen på en ungersven på pendeltåget i juli så vet man att det finns folk som inte känns vid årstidernas växlingar.


Sen finns för det fjärde jag. Jag har också svårt att hänga med i årstiderna, men det yttrar sig mest genom att jag aldrig kommer till köpbeslut på julgransbelysning och trädgårdsdynor. Tredje advent tänker jag att jag behöver en längre julgransbelysning. Det har jag tänkt sen första julen efter att jag flyttade hemifrån. Sen inser jag att det är smartast att köpa julgrejer på rean i januari. Sen blinkar jag till och sen är det dags att resa majstången och jag är lika utan julgransbelysning. Problemet med trädgårdsdynor är att när jag begriper att jag inte har köpt sådana är det allhelgona och man tittar konstigt på mig i butiken.


Men det senaste jag tappade kollen på är ändå åren. Jag hade födelsedag i november, och på den tiden då man ville vara så gammal som möjligt valde jag att byta ålder vid nyår fast min födelsedag då är elva månader bort. Tyvärr tänker jag fortfarande fel rätt ofta och blir så nervös av att inte veta min egen ålder att jag klipper till med ännu ett extra år. När jag nyligen filosoferade över att jag snart ska fylla 36 var det en glad överraskning att inse att jag trots allt ÄR 33. Inte blir det bättre av att budgetar o.d. på jobbet sträcker sig över flera år. Ibland sitter jag vid skrivbordet och har år 2009. Det är inte bra för mig.


Det senaste jag tappade kollen på var alltså hur åren rusar förbi, och jag hoppas vid gud att det också är det sista. Jag vill inte vara en som inte vet i vilken dekad vi lever. Man måste vara nåt i stil med Sten Broman för att komma undan med det.


PS: Jag har mycket, mycket svårt att inse och begripa att detta hägrande 2009 nu är passerat och att det bland annat innebär att jag är inte 33 utan 39. Mycket svårt. Men ett gott nytt år tycker jag att ni ska ha i alla fall :-).

Bakom flik 2 i Filofaxen VI

– Sedan stenåldern finns det en genetisk skillnad. Det är inte bara tillfälligheter att tjejer är mindre motorintresserade än killar.
Kenny Bräck i Expressen. Är det bara jag som ser en logisk lucka i resonemanget? En som är större än den klassiska blinda fläcken om hästar som var ett naturligt karlgöra tills det plötsligt blev en naturlig fruntimmerssyssla?




Söker du arbete ombord på våra flyg måste du vara minst 160 cm och ha en bra balans mellan längd och höjd.
Jobbannons i DN. Min teori är att dom menade ”och du måste vara rätt smal”. Sen blev dom så nervösa att dom försökte krysta fram något om längd och bredd. Sen brann det av en säkring i skallen på copywritern och sen blev det så här.




Droger är absolut inte tillåtet.
Intressant sätt att uttrycka det. Grodsamlaren Peter A. har hittat detta i någon sorts pedagogisk skrift.




Jojo frågar: Hur väljer ni ut modeller till era bilder? Jag tycker att ni visar på ett bra ideal!
Kost & Hälsa svarar: Det beror alldeles på hur du äter när du är ledig.
Dåligt ”monitorerade” chattar uppvisar ofta den här sortens meningsutbyten. Yxskaft på dej själv, du, och gott nytt år!




Detta har lett till en myckenhet av ridande hästar och hundar.
Jag har för mig att det handlade om en indignerad insändare, och särskilt tanken på en ridande häst tilltalar mig. Bidrag från en annan framgångsrik grodsamlare, Thomas S, som också har fångat de kommande tre exemplaren.



Jag har genom bekanta hört att Lantmännen ska bugga en silo till.
Och lyssna på … tja, inte när gräset gror, men nästan.




Äkta spådam ser djupt in i framtiden, spår i kristallkula, spår genom telefon, löser ut alla problem.
Per Gessletravestier kommer för en: ”Å här kommer sen allt djävulskap på en och samma gång …”




Stussarnas utlopp i Göta Kanal
Jag tror att det var en skrift med nästan denna titel som någon försökte sälja på E-bay (och jag ska avstå från ordvitsen).




På Davidshalls torg i Malmö har Sveriges första skönhetsbutik för män öppnat. Här säljs allt från nästrimmer till smink för det manliga könet.
Det är inte mitt fel! Det är Aftonbladet.se!




Bilen har åkt fram och tillbaka och sett misstänksam ut.
sa dom på Efterlyst häromveckan. För min inre syn ser jag något väldigt besjälat, som Chitty-chitty-bang-bang (om nån mer än jag minns den) med nervöst flackande framlyktor.




Välkomna till Teklubben! Söndagskaffe med författare. Ebba Witt Brattström. Te och kaka serveras.
Denna annons innehöll mindre än 20 ord. Det är alltså inte omöjligt att bara en extra korrekturvända hade eliminerat en viss förvirring.





Victorias vågade chockstil
… var Expressens topp på löpsedeln häromdagen. Det visade sig handla om en v-ringad t-shirt. Jag önskar icke bli dragen inför tinget för majestätsbrott, men jag måste ändå utmana er, språkmänniskor av alla slag: försök skapa en tvåordsbeskrivning för vad det hade varit om kronprinsessan hade gjort som Anna Nicole Smith en gång och framträtt med bar överkropp och dekaler över bröstvårtorna.


Svag is
Dagens sista nedslag i samlingen är inte en text utan en bild. Det kan hända att ni har sett och roats av denna svag is-skylt – och jag syftar inte på det faktum att den är milt roande t.ex. i mitten av juli. Nej, jag talar om den illustrerade varianten där en ensam desperat hand sticker upp ur en isvak … som mäter ungefär 10 x 10 centimeter. Den arme drunknande måste ha legat där så länge att isen har lagt sig ovanför honom, men handen viftar lika dramatiskt, androm till varnagel. Håll ögonen öppna utmed vattendrag i din kommun. Den här skylten är sevärd.






PS: En riktigt, riktigt god jul tillönskas alla snälla alladessatexterläsare!

Trivs och mys och var som folk! (2005)

Nu drar det ihop sig och julen står snart s.m.s. för dörren. Jag hoppas för er egen skull att ni tindrar åtminstone lite med ögonen eller att ni åtminstone planerar att börja göra det snart för annars är jag grinig på er, kan jag meddela. Jag är så less på julnegativister så jag kan snart inte öppna en dagstidning. Överallt lägger folk ut texten om hur stressigt, kommersiellt och vidrigt allting är så här års, och har vi tänkt tillräckligt på misär och epidemier och Ensamheten?


Förlåt, men jag tycker att det vore fint om det fick finnas ett par–tre dagar om året då det är okej att bortse från döden döden och helt enkelt bara vältra sig i skamlös trivsel. Om vi lovar att vårt samvete får gnaga på oss alla andra dagar då det hampar sig så att vi mår gott kan vi väl i alla fall undanta 24–26 december? Och vi som är gammaldags och lite töntiga, låt oss hållas ungefär under samma tidsperiod! Vi kan försöka stå ut med krystade nymodigheter utan att smäda dem under årets övriga högtider, men kanske kunde vi få vara i fred över jul?


Som jag ser det är julen antagligen trevlig var den än utspelar sig, men jag tror att den är extra viktig för oss som är satta att leva i detta planeten Tellus kylskåp som kallas Norden. För oss julentusiaster, vi som kanske inte nödvändigtvis lutar fisken själva men i alla fall stendiggar själva upplägget, är den något alldeles extra – och om man som jag dessutom är en ljusberoende vinterdeppare är julen rätt upp och ner en förutsättning för att det ska gå att ta sig genom december.


Det är naturligtvis därför jag blir arg när folk ironiserar över julen. Jag tar vid mig personligen – julen är helig för mig, så hedning jag är. Inte minst nedgörandet av julmaten ger mig nässelfeber. Jag läste nyss hur en för mig okänd kändis mallade sig med att hon skulle festa jul med starkt kryddad hawaiiansk mört eller något ditåt. Visserligen påstod hon sig vara någon sorts ”fisketarian” och hon må väl då delvis vara förlåten. Men det är ju så exceptionellt jönsigt att snobba med japanska julbord och jultapas med fänkål under utrop att ”ooo, så trött man är på den här otäcka stabbiga skinkan och syltan!” Det är helt OK att tycka det, märk väl, och de japanska restauratörerna ska väl leva i december dom också, men ack, detta tröttsamma poserande …


Några andra saker som jag undanber mig nedlåtande kommentarer om är julkort (jo, jag kommer att skicka ett trettiotal även nästa år alldeles oavsett hur många jag får tillbaka), julklappar (jajamensan, köpa julklappar är bland det roligaste jag vet och det är bara att hacka i sig om man känner mig) och Kalle Anka på tv (det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är obligatoriskt och framförallt lika roligt fast man har sett det 33 gånger).


Eftersom jag är en god och vidsynt människa kan jag gå med på att det finns tre acceptabla förhållningssätt till julen: 1) Trivs och mys och var som folk. 2) Tig och lid. 2) Lägg ner och ta en restresa. Alternativet 4), Delta i hederligt folks julfirande men klanka och gnälla oupphörligt, finns dessvärre inte att välja på.


Julen är överdådets tid, medgives – men tänk, jag tycker att det är alldeles underbart. Den är också ljusets, livsglädjens, småputtrighetens, samvarons och värmens. Nästa som ifrågasätter det så jag hör det kommer att få en dansk skalle. På ett trevligt sätt, givetvis, med tanke på årstiden.




PS: Har jag berättat vem som vann tävlingen ”Årets finaste julbelysning” på vår gård? Gissa! Ha! Jag har inte varit så lycklig sen jag tog Baddaren.

Nu tändas nivetvad (2005)

Har jag nämnt vilken amerikansk film jag mest liknar så här års? ”Ett päron till farsa firar jul” – det är inte roligt men sanningen ska ju fram även i de mest obehagligt offentliga sammanhang. Det finns en scen där Chevy Chase överdoserar julbelysningen så han kortsluter och mörklägger en halv delstat, och han är tyvärr min andlige broder i detta avseende. Det minnesvärda replikskiftet ”– Håller ert hus på att brinna ner? – Nej, tant Bethany, det är julbelysningen” får mig att se fram mot den dag då jag verkligen har fått snits och fason på det hela och kommer att Vinna Tävlingen.



På vår gård är det nämligen årlig tävling om finaste julbelysningen, och det är inte alls bra för min sinnesfrid. Vi bor inte på något sätt på en liten gård med få grannar, men inte mer än kanske ett femtontal personer går verkligen in för att vinna så det känns liksom nästan uppnåeligt. (Om samtliga invånare skulle vara med och tävla kommer man att behöva återinviga Barsebäck; när jag lyfter blicken kan jag räkna till 27 x 13 = 351 fönster på huset mitt emot, och eftersom vårt hus är exakt lika stort torde det alltså finnas 702 fönster att lysa upp – varav 698 tillhör slemma konkurrenter i ljustävlingen.)


Den här fascinationen för julbelysning har tilltagit med åren. Det har till och med funnits en tid då jag tyckte att det var ganska gräsligt: jag skrev en gång en gallsprängd spalt om utejulgranar med kulörta lyktor som jag har fått äta upp ett flertal gånger (jag menar då alltså spalten och bara i bildlig bemärkelse). Nu tycker jag bara att det är fint. Jag fick en Köpenhamnsresa i födelsedagspresent mest bara så att jag skulle få titta på julbelysningen på Tivoli och det var så underbart så jag fick nästan tårar i ögonen – faktum är att jag fick tårar i ögonen, men det får finnas gränser för vilka fjollerier man kan erkänna i pressen.


Man inser sin litenhet, det gör man. Jämfört med Tivoli kommer vår balkong alltid att vara ett fnuttigt ingenting om jag så skulle arrangera tolvtusen watt runt räcken och karmar. Men jag kommer att försöka, och jag kommer att fortsätta hålla på mina principer: det ska vara vackert tindrande, inte hysteriskt blinkande, och det ska inte vara några renar och inget grönt ljus nånstans. Man måste hålla en viss stil och klass.


Det ska bli intressant att se hur det går för kåsörhunden Anton när allt är installerat. Han har visat sig vara skeptiskt inställd till ljus, åtminstone på morgonen och så här års. När vi fick honom på sensommaren var han riktigt morgonpigg och man kunde göra något festligt som jag snabbt döpte till taxväckning: man släppte helt enkelt in honom till den oäkta, slumrande hälften så att han – taxen – stormade in som en liten luden stormvind och gick till attack (attax?) med tusentals våldsamma hundpussar. Jag har alltid tyckt att det är väldigt festligt att iaktta folk som vaknar plötsligt och häftigt.


Men sen blev det mörkare och så blev det vintertid och kåsörhunden blev precis lika morgontrött som jag blir i oktober. (Om jag inte vore så nyfiken skulle jag likt mumintrollen vilja sova vintersömn mellan november och april.) När man nu försöker göra taxväckning med en liten grumsande nyväckt kåsörhund hoppar han målmedvetet upp i den oäktes säng och borrar sig ner under täcket till fotändan där han rullar ihop sig till en trött kringla. Om man lyfter på täcket utstöter han ett litet mycket specifikt mullrande som han annars bara ger ifrån sig vid ett annat tillfälle, nämligen när man tänder hallampan på morgonen och väcker honom ur hans taxsömn.


– Det där mullret betyder ”släck, för helvete”, konstaterade den oäkte, och även om det är osnyggt språk tror jag att stilvärdet är ungefär korrekt.


Men sen, när det blir ljus i vårt hus på allvar, då utgår jag från att kåsörhunden kommer att tycka att det är måttlöst vackert. Det är det nämligen tvång på att tycka i vår familj.

Unikt tillfälle att förvärva (II)...

... luftigt livsstilsboende i pikant buskage i Solna. Nära kommunikationer, dvs. i stort sett mitt på Frösundaleden.

I dag skriver SvD om vädermän och klockvist

... åsyftandes de företeelser vi är vana vid att annars benämna meteorologer och medurs.
Gunnar "Man ska inte använda utländska ord när vi har en inhemsk, adekvat vokabulär disponibel" Sträng roterar i sin grav.


I dag läser jag för övrigt kåserier hos STF på Kyrkbacksgården i Västerås kl. 18.30. Hoppas vi ses där :-).

Unikt tillfälle att förvärva ...

... stilrent cykelskjul i Hagalund. Perfekt förstaboende eller för den lilla -- lilla! -- familjen.

Om svinpäls och andra sjukor (2003)

När detta nedtecknas har krönikören snuva och ont i halsen. Jag måste närma mig detta faktum försiktigt och i tredje person, för det handlar om en insikt som jag håller på att ta till mig: jag blir faktiskt sjuk ibland.



Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).


Den dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin. Om alla åt det titt som tätt vart femtonde år, då vore mördarbakterierna snart över oss.)



Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.



Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.



Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.



– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.



Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.



Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.

Att ha till julguacamolen. Just så som mormor brukade göra den.

Måste Komma Ihåg ...

... att fixa en riktigt rutten musikfil till telefonen så man har nåt att anlägga högsta volymens moteld med när kidsen spisar påpp utan lurar på tåg o.d.

Operett känns bra i sammanhanget. Funderar på om det finns nån extra ostig inspelning av Vita Hästen.

Lönehelg, ja (2008)

Mångt och mycket är märkligt och oförklarligt, men frågan är om inte något
av det konstigaste är folk som söker sin rekreation genom att trängas i köpcentrum. Jag tänker på det varje gång jag ovillkorligen måste utföra något kommersiellt ärende, typ köpa något eller klippa mig, en lönehelg. Jag undviker annars gärna, precis som alla kloka, shoppingcentrum och liknande Mammons tempel dessa helger. Men de gånger jag av någon anledning har uträttningar på en galleria kring den 25:e blir jag förbluffad över hur många det finns som inte värderar sin sinnesfrid.

Det finns nämligen folk som frivilligt uppsöker hektiska köpcentrum, som ett nöje och för att ”koppla av”. Jo, jag har nog förstått att det är så, jag känner t.o.m. sådana människor. Jag klandrar dem inte för att de roas av att handla i den kommersiella bemärkelsen, för det gör jag också; jag menar bara att det är på gränsen till osunt att nöta galleriagolv i timmatal i värsta rusning liksom bara för att insupa atmosfären. Om man ska handla något särskilt eller bara köpa sig lycklig så där i största allmänhet gör man ju det med fördel någon tid då affärerna inte är de brusande pulserande gehennan som de är på förmiddagen lördagen den 26:e.

I en galleria en lönehelg kan jag inte vara lycklig, inte ens om de har fått in någon sorts ny elektrisk nyttopryl på Claes Ohlsson eller en ny linje nagellack på H&M (elektriska nyttoprylar och nagellack är annars mina favoritshoppingobjekt). Det blir för mycket för mig, alltihop. Det är folk överallt och alla tänker bara på sig och kör över mig med barnvagn och insisterar på att gå fyra i bredd och prejar in mig i en karusell med chinos på Dressman, och så är det alltid 27 grader varmt på alla köpcentrum överallt trots att det aldrig finns någon garderob att hänga av sig i och nerverna kryper som bekant ut på utsidan betydligt snabbare ju svettigare man är, och så är det alltid ett helvetiskt larm eftersom några slumpvis ihopfösta från Fame Factory mimar sina senaste singlar från en provisorisk scen medan högtalarsystemet brölar ut specialerbjudanden som jag inte är intresserad av och jag vet inte hur det är i era shoppingcentrum men i mitt försöker dessutom alltid några käcka Jehovas vittnen-liknande ungdomar få mig att köpa en sån där videotelefon eller att skaffa ett American Express.

Lägg till detta skrikande barn, skällande hundar, tutande kölappsmaskiner och rasslande kassaapparater – jag och mina sinnen klarar helt enkelt inte helhetsintrycket. Det blir för mycket för oss.

Men det som framförallt gör att jag inte fattar hur folk kan påstå att de lördagsshoppar för att koppla av är att själva världen blir så obehagligt klar för en där och då. Efter ett par timmar i galleriamiljö där allt kan köpas för pengar och 80 % av de visuella intrycken är reklam står det ju alldeles klart för en att man är en ganska trött loser. Man är för ful och för fattig, sammanfattningsvis. Inte ser man ut som modellerna på KappAhl, inte får ens rumpa plats i kläderna på Vero Moda och inte har man råd att köpa skor av riktigt läder den här månaden heller – lite så är det. Är man på en galleria i tre timmar gör man den reflektionen uppskattningsvis femtio gånger. Man kan kalla det vad man vill, men man kan knappast kalla det avkoppling.

Jag tror att folk skulle må bättre om de gick i skogen eller strosade i parken i större utsträckning. På sig själv känner man andra.

Ullared vs Torekov

Briljant insändare i DN idag, tamejtusan!

Under rubriken "Sluta förfasa er över Ullaredskonsumenter" leder en åtminstone i detta avseende klok man vid namn Mats Mitsell i bevisning att vi -- enkelt uttryckt -- är precis lika töntiga allihop, det är bara så att en del är töntiga på ett socialt accepterat och applåderat sätt. Det är ballt att åka till London och shoppa upp alla sina pengar på saker man egentligen inte behöver, men det är beklagligt och lite sådär tyckesyndombakomryggen att göra detsamma på GeKås. Och det är inte, inte egentligen, nån större skillnad på att tillbringa sommaren på en camping och på att göra det i Torekov.

"/D/et är samma fenomen och samma behov som tillfredsställs. Detkostar bara lite olika mycket -- låt oss inte lägga någon värdering i detta". You can say that again, som tysken säger.

Grundprincip att hålla sig till för inläsare av ljudböcker:

En universell princip är att om man är tveksam om hur ett ord uttalas så gissar man sannolikt fel. Samtliga ljudboksinläsare i riket uppmanas därför fråga en äldre kamrat när de råkar i uttalsbryderi. Sitter f.n. och retar mig på "getrams" uttalat med tryck på första stavelsen *och* med hårt g samt på "kyndelsmäss" uttalat med samma satsmelodi som "Lindesberg".

Lilla E har börjat säga ett distinkt "po!"

Hennes far, den gamle brädhandlaren/fennomanen, menar att det snarare är ett "puu!" (vilket betyder "träd"). En av kamraterna S har introducerat en variant av tanken att barnet mycket riktigt är extremt tidigt språkligt utvecklat; hon menar att Lilla E har valt att börja tala engelska och på detta sätt vill dra uppmärksamheten till - ja, en sorts naturbehov, då.

Sammantaget får jag associationer till Vicar of Dibley-avsnittet där Alice exalterat berättar att baby Geraldine har börjat tala (vid tre månaders ålder). Hennes första ord var "ga", vilket hennes föräldrar efter visst bryderi och med hjälp av uppslagsverk konstaterade är "a kind of violin played in the Shetland islands". Det andra ordet, "gä", var ännu mer problematiskt men visade sig vara "guerre", det franska ordet för krig. Oh well -- det är hur som helst inte alldeles enkelt att ha exceptionellt begåvade barn ...

Våran affär (2009)

Nu ska jag berätta om en affär som jag har haft mycket åsikter om på sistone. Har man en gång sett Jan Berglins skämtteckning, där en kvinna säger till en annan att ”jag skulle vilja ha en liten affär” varpå den andra undrar om hon menar med en karl eller sån där mysig med rökelse och heminredning, kan man inte riktigt göra det konstaterandet utan att göra sig lustig på samma tema … men här avses en affär med mjölk och bröd och saltgurka och dasspapper.

Denna affär kommer på en ohotad fjärdeplats bland dem vi brukar handla i – jag menar alltså att detta inte under några omständigheter är ett förstahandsalternativ. Att den finns på nån priolista överhuvudtaget beror på de tämligen generösa öppettiderna. I övrigt har den inget alls att konkurrera med. Om man vore en listig och ekonomisk kupongjagare och prispressare skulle man kanske någon enstaka vecka upptäcka att två burkar köttsoppa var fem kronor billigare än hos X-köp på Y-gatan, men det spelar liksom ingen roll. Den här affären har tappat livslusten.

Om sanningen ska fram var nämnda butiks livslust på upprinnelsen redan när vi lärde känna den för fem–sex år sen, men sen dess har den dessutom befunnit sig på det sluttande planet. Alltsammans från mejeri till kemtekniska liksom slokar. Det känns som en stilistisk snedträff att använda ordet ”besjälad” i detta sammanhang men så är det i alla fall, och här talar vi om en själ som är kantstött, less och utbränd. Om man får lov att gå omvägar runt en halvuppackad kartong med burkmajs på måndagen får man ofta göra exakt samma lov på onsdagen. Man får en känsla av ”en personal”, som det heter, som mitt i uppackningsprocessen plötsligt bara upphör med densamma och planlöst strövar iväg ut i världen, eller bortemot charkdisken till, för att kanske aldrig återvända. På samma sätt kan man ibland när man viker runt ett hörn bli anfallen av ett kvarlämnat trassel av pakettejp eller sån där plast som är runt pallar som nån bara har glömt att ta undan och som slingrar sig kärvänligt runt benen på en.

Frukten och gröntet är generellt dystra. Häromsistens när jag var i trängande behov av en gurka till nåt snitsigt recept som jag till varje pris var tvungen att prova just den kvällen fick jag lov att ta den minst klämda och ruttna av det dussintal gurkor som trängdes i lådan. Helt frisk var nämligen ingen. När jag påpekade för tjejen i kassan att detta var den finaste men att den ändå var ganska ful och att det borde företas en utrensning på gurkfronten sa hon ”jasså” och stämplade in min halvruttna ursäkt till gurka för fullpris. Lösbröd köper jag aldrig, för lådorna är flottiga och smuliga och folk tar bröd med händerna och klämmer hål i småfranskorna och i förrgår var det sockermunkar i dagens frallalåda och diskar gör dom inte för ofta.

Det finns några riktiga juveler bland de anställda, men det trista är att de späds ut i den grå pölsliknande företagskultur som råder i prio fyra-affären. Problemet är att ingen är stolt över att jobba här, och ingen har varit det på länge. När jag ser en sådan arbetsplats tycker jag mig någonstans i kulissen ana en chef som inte bryr sig om att vara chef, en som inte bryr sig om sina anställda eller sina kunder eller egentligen bryr sig om så mycket alls. Alternativt är det med den här affären som med jyrtjyrkogården i Stephen Kings roman, den är byggd på en gammal indiansk begravningsplats och förbannad. Jag skulle gärna vilja veta vilket av alternativen som är förklaringen.

PS: Ryktet har nått mig om att våran affär nu har varit nerstängd och blivit upprustad och nu har "öppnat upp" igen samt, under över alla under, faktiskt har förvandlats till ett alternativ som det går att handla i. Jag planerar att undersöka sanningshalten i denna utsaga kanske så snart som senare i eftermiddag.

Barnboksutbudet på Lågprisvaruhuset

Barnboksutbudet på Lågprisvaruhuset (= faktiskt namn, inte eufemistisk omskrivning): "Lamm", "Kyckling", "Gris" och ... "Sodom och Gomorra". OK, det fanns "Jericho" också.

November (2007)

Det är november. Säga vad man vill om november, men direkt som i juli är det inte. Livskraften drar sig tillbaka inåt och räcker bara till för kärnverksamheten: om man vore en lönn skulle man definitivt se till att fälla sina löv, för man skulle liksom inte orka med att ha dem prasslande på grenarna längre. I den mån man någonsin tänker jämförelsevis spirituella tankar tänker man dem inte i november.

Sålunda är man lite trögstartad när bekantskapskretsen har smaskiga nyheter som de tycker borde vederfaras en. Och det har de: folk känner ju folk med så rikhaltiga känsloliv. Känsloliv intresserar alltid menigheten i tredje och fjärde led – tillräckligt saltstänkta historier om snedseglingar på romantikens ocean sprider sig ofta långt bortåt bekantas bekantas bekanta, vilket är minst ett steg längre än vad till exempel en publicerad diktsamling räcker.

Från vänkretsens yttersta utmarker nådde mig nyligen på en tillställning en historia om en som efter många turer, stor ångest/vånda och flertalet krossade hjärtan flyttade ihop med sin svåger, det vill säga den man som är bror till den som hon intill alldeles för nyss har kallat älskling (jag föreställer mig att det kan bli något av en utmaning för dem att planera sitt julfirande). Berättandet av den historien utlöste en veritabel störtflod av anekdoter.

En inbegrep ett par som efter tio års sammanboende slutligen slog till med att gifta sig, varpå den nyblivna hustrun så gott som omedelbart inledde vad man i Harlekinromaner kallar en ”affär”, varpå den man som knappt hann bli make innan han blev skild uppdagade detta genom att på ett nyfiket sätt läsa sin hustrus e-post, varpå han helt sonika och under stor koncentration samlade ihop så mycket av hennes grejer som han hann med och satte fyr på dem i trädgården i ett liksom rituellt renande bål.

Temat Smygläsa väckte en annan association och upp dök en sedelärande historia om vikten av att väl utnyttja dokumentförstöraren på jobbet: nån hade städat på en avflyttad kollegas arbetsrum, hittat en skokartong full av korrespondens, läst sagda korrespondens och därefter inte kunnat vara tyst med sina nyfunna insikter, vilket resulterade i en separation som hon egentligen inte hade med att göra alldeles utöver en mindre trivsam insikt om den som hon själv för tillfället dejtade (den romantiske brevsamlaren hade haft ihop det med i stort sett alla på det kontoret vid något tillfälle). Sen bättrade nån på det med en historia om en som, under en visserligen begränsad tidsperiod men dock, hade ihop det med tre personer på samma arbetsplats samtidigt, och till yttermera visso talar vi om den arbetsplats som hon själv vid tidpunkten jobbade på.

Men, som sagt – årstiden. Inget av detta åhörda lyckades utlösa minsta spår av indignation hos mig. Man vet att det är senhöst när man lyssnar till historier om otrohet, intriger, kolsvart hat och mörkröd passion och blott en enda medveten tanke letar sig upp till ytan av ens medvetande: ”hur orkar dom?” Det var inte en tanke med någon som helst moralisk biton. Snarare känner jag en sorts perverterad avundsjuka: var, o var, får dom sin outsinliga energi ifrån? Det är november, ja. Men uppenbarligen inte för alla.

Fotnot: Detaljer i denna betraktelse har, som det heter, ändrats med hänsyn till de inblandade. Även om jag inte personligen känner någon av dem och trots att de i vissa fall rent geografiskt återfinns så långt bort som i Sydostasien tänkte jag att det var lugnast så.

Ses vi månne på Bokmässan i Örebro?

Inget boksläpp i år, men två seminarier/uppläsningar:

~ fredag 20.30-20.50 (jo, det är kvällsöppet :-) i Bernadottesalongen

~ lördag 13.30-13.50 i Drottning Blanka.

Bra program även i övrigt: se www.bokmassan.net!

BVC-tanten

undrade häromsistens om Lilla E "är ute nåt om dagarna". De två promenaderna under helgen har båda klockats till 3h45min. Frågan är snarare hur lite man kan vara inne bortsett från den tid då man äter och sover.

Dagens andra reflektion rör brevlådor. Har ni någon brevlåda kvar nära er som INTE töms "Må-fre kl. 10.00"? Om Posten håller på att avskaffa sig själv kommer de antagligen att lyckas, kanske förr än de anar.

Fotnot: Ja, jag tror att den korrekta, professionella, termen är "BVC-tant" - åtminstone känner jag ingen som inte (kärleksfullt, märk väl) säger så. Men man drar sig ju till minnes när den oäkta hälften en gång för länge sedan bad det lilla trollet, då cirka 7 år, att flytta sig och "inte gå ivägen för tanten". Denna okända tant blev tämligen ilsk. "Jag borde ha förstått att jag skulle ha kallat henne 'tjejkvinna'" summerade den oäkte - tyvärr så pass senkommet att tanten redan var långt borta.

Today's news: Lilla E har nu provat att äta gröt.

Hon ser ut som man själv skulle göra om man åt kokt toalettpapper och samtidigt försökte att verkligen komma underfund med universums oändlighet.