Hur man blir en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv (2009)

Nu är tiden för postorderkatalogers dunsande genom brevinkastet, onaturligt men snabbt övergående långa köer till de jobbigaste maskinerna på gymmet och en allmän känsla av nystart. Nu är det nästan vår och nu ska krafttag min sju tagas med livet i allmänhet.

In genom brevinkastet dunsar även studieförbundens vårprogram: det finns fler sätt att bli en ny människa än genom en färgglad tunika och svällande biceps. Faktum är att det finns så pass mycket intressant att jag inte vet hur jag ska hinna med det vanliga arbetet i saltgruvan.

Betonggjuteri, till exempel, det kan man gå på kurs om. Faktum är att jag tycker att alla som inte har provat det ska göra det; jag provade i somras och blev tokförälskad. ”Nej, har du blivit en sån där stockholmskäring som gör fågelbad av rabarberlöv?” frågade min hjärtans käre lille broder som alltid har varit mer frispråkig än finkänslig, och svaret på detta är ett oförblommerat ”ja, för tusan”. Det är fånigt roligt att gjuta saker av betong och man kan göra mycket praktiskt och fint att ge bort. Står man bara ut med att julklappssäcken väger 175 kilo finns det egentligen inga skäl att avstå en sådan kurs.

Men det finns ju så mycket annat. Somligt förstår jag inte, till exempel kurserna i ”Dreamweaver CS3”, ”Ikebana” och ”Sticka manligt” – de två första får ni slå upp nånstans och den sistnämnda är helt enkelt en handarbetskurs, men rubriken leder lätt tankarna i riktningen mot nåt Pistvaktaktigt (”och så är det viktigt att man inte får snus i löpmaskorna”).

Somligt eggar fantasin redan från rubriken: ”Fånga det snabbflyende vinterljuset på Fårö!” är en fotokurs som låter smäktande poetisk med en touch av ett sånt där omöjligt uppdrag som de elaka delar ut till de korttänkta, typ ”Kila ner till Bauhaus och köp en synvinkel!”. Annat är för de oinvigda blott ett språk av fikon: American Tribal Style Bellydance är till exempel en orientalisk dans med starka influenser från såväl flamenco och indisk dans som locking och ticking (sic). Detta studieförbund avslutar sina danssidor med uppmaningen att man ska höra av sig om man saknar någon dans så ordnar de en kurs till nästa termin, och jag överväger att skriva dit och be om elektroschottis med limboswing nästa år.

”Sy din egen BH” (1150:- för två gånger) fascinerade den oäkta hälften, som däremot inte hade tänkt sig att slöjda så mycket som att hjälpa till med måttagning och liknade. Jag hotade med att istället skriva in honom på ”Cirkuskurs, prova på” – han är lika rädd för cirkus som andra är för döden och ensamheten. ”Scenskräck workshop” är helt enkelt bara väldigt roligt, ungefär på samma sätt som ”Dragspelsworkshop med intensivt ensemblespel”. Jag ser för mig två galopperande helveten men av väldigt olika karaktär.

”Skymningsmåleri på Grand Hotel i Saltsjöbaden” blir inte så humoristiskt förrän man försöker visualisera hur det skulle vara om jag helt allvarsamt skulle skriva in mig där, jag som inte kan rita av en tändsticka så folk ser vad det liknar (fast det kanske är bra att det är tänkt att utspelas i skymningen). ”Prova på långfärdsskridsko och plurra i isvak” låter ungefär som ”Prova på boxning och svälj en stifttand”; man får kanske lite mer än vad man är beredd att betala för.

Min favorit alla kategorier är i alla fall ”Afterskigitarr”. Jag kan inte tänka mig något annat än att det går ut på att lära sig plinka gura med träningsvärk, armen i mitella och 0.6 promille. Jag ler när jag tänker på det. Detta om något vore ett nytt avstamp inför 2009.

Om spolformade sociala smådjur (2002)

Man har svagheter, det har man, fler än man önskade. En av mina råkar vara spolformade små djur -- jag hittar ingen annan gemensam nämnare än formen när jag ska förklara min förtjusning över till exempel taxar och uttrar. Taxar är helt enkelt förträffliga hundar, så enkelt är det med det, och jag är fascinerad av uttrar också. Jag har till och med en brosch med en stiliserad utter. En period under min lärartid hade jag den ganska ofta i skolan tills en yngling en dag hov upp sin stämma.
-- Höddudu, sa han, jag har länge tänkt på det här: den där apan du har på kavajen, varför håller han i en fisk?

Det är en stiliserad utter, som sagt.

Jag blev alldeles lycklig när jag fick se riktiga vilda uttrar i Oregon. Dom låg och plaskade i en bäck i ett naturrreservat, och hade inte den oäkta hälften lurat mig därifrån genom att lova mig en fin bilderbok (eller "fotobok" heter det väl när det är till vuxna) om uttrar när vi kom fram till informationscentret så hade jag stått där än.

Och hur glad blev jag när septembernumret av National Geographic anlände och visade sig innehålla ett fotoreportage (signerat Mattias Klum, för övrigt) om surikater? Mycket glad! Nej, inte ett fotoreportage om små bitar torkad frukt, suckat heter det -- surikat är såna där ökendjur som liknar hermeliner. En sån som Timon i "Lejonkungen", små rackare som reser sig käpprakt upp på bakbenen på ett lustigt vis. (Man kan se dem på www.nationalgeographic.com/ngm/0209 om man vill, och det vill man förstås.) Reportaget är 22 sidor långt, och ändå visar den sista bilden i tidningen, "Final Edit", också en grupp surikater i solnedgången. Under bilden beskrivs hur någon på redaktionen gruffade över att det väl fanns surikater så det räckte i månadens nummer. "Man får aldrig för många surikater!" svarade chefredaktören. Han tycker nog om taxar också.

När man har läst reportaget står det fullkomligt klart varför man ska tycka om surikater. Det är inte bara spolformade och brottsligt söta, de är också bland jordens mest sociala djur. De lever i flockar på uppemot 40 individer, och en del av dem är helt enkelt dagispersonal till professionen: de skyddar och uppfostrar andras ungar medan föräldrarna är ute och skaffar mat. Det verkar strida mot evolutionen att ta hand om andras avkomma, står det i artikeln, men för surikaterna är det ren strategi. Alla tjänar på att leva i en stor grupp -- ju fler som tar hand om valparna, desto bättre mår de och desto snabbare växer de upp till stora starka vuxensurikater. Dessutom vaktar surikater varandra; en klättrar upp på den högsta punkten i landskapet och varnar polarna när det dyker upp fiender.

Surikaterna är förstås inte bara rara. Men även om de emellanåt hemfaller till naturligt brutalt beteende som inte alls passar för mysdjur så tycker jag ändå att surikaterna är mycket bättre än de i mitt tycke överskattade delfinerna, som alla vill simma med och tatuera på sig och ha på sammetsaffischer och högakta för deras intelligens. Intelligens i all ära, men jag gillar sammanhållning och ta hand om valparna också. Man kanske skulle låta tatuera en surikat nu när man inte jobbar i skolan längre? Annars vet man ju hur det skulle bli: "Det där långa platta marsvinet du har på armen, varför står det på bakbenen?". Jag tycker faktiskt om elever också, fast dom sällan är spolformiga. Dom är så uppriktiga.

Kära läsare ...

... jag skulle vilja utlysa en tävling, vinst oklar men jag kommer väl på något:

Hur tänker Googleannonsgrejen när den slumpar upp botemedel för "Hår Avfall" och "panikångest" utifrån semmeltexten; se förra inlägget?

Semmelfascistens klagan (2009)

Sanningen ska väl fram förr eller senare: jag är semmelfascist. Ehuru i andra avseenden liberal och frisinnad är jag i detta avseende rigid och principfast på gränsen till dum i huvet. Semlor ska vara vetedeg med mandelmassa och grädde, punkt slut, och de ska inte serveras på annandag jul utan den tid då det framgår av almanackan att de får finnas till. Allt annat är ett brott mot allt som är heligt.

Nu frågar du dig, kära läsare, möjligen vad jag talar om. Vad för slags semlor avses om det nu inte handlar om mandelmassa och grädde? Jo, det ska jag strax berätta: på samma sätt som smörgåsborden även på i övrigt fullt respektabla ställen numera dignar av discosill (typ barbecuesill, lingonsill och hallonsill) finns det numera discosemlor, och inte alltför få sorter heller. Min arbetsplats har i fikatider hemsökts av såväl citron- som chokladsemlor, och den allra hiskeligaste förteckningen hittade jag i en blogg där den prövade skribenten i ett och samma sammanhang hade sammanträffat med hallon-blåbärssemla, citron-, passion- och pistagesemla, hallon-lakritssemla och chokladsemla med hasselnötscreme. Hallon-lakritssemla – föreställ er en sån. Jag tänker osökt på Phoebe i ”Vänner” när hon smakar på något som Monica har bakat med någon sorts ohyggligt chokladsurrogat: ”Gud i himlen, nu har jag känt smaken av Ondskan!”.

Och dessutom alltså tidpunkten – när det frestas med ”semmelpremiär” och man fortfarande inte har hunnit plocka bort adventsljusstaken känns det liksom bara fel i hela mig. Däremot har jag inte alls samma problem med andra säsongsvaror: jag har alltid tyckt att folk som helst bara äter kräftor i augusti inte låter sig själva vara fullt ut lyckliga. Tänker man närmare på saken är jag egentligen i allmänhet ganska mycket för variation i tillvaron. Snarare tycker jag att det generellt är lite skumt med folk som biter sig fast vid en modell av det goda och därefter slutar se sig om (jag har i och för sig i stort sett alltid samma man, men bortsett från det, då). Jag ser inte poängen i att alltid resa till samma ställe på semestern. Jag provar alltid ”ny smak!” på tuggummi och glass, även om det är Rosor och fotogen. Jag har ingen favoritpizza.

Men varför ligger just semmelfrågan mig så varmt om hjärtat? Är jag en sån som äter semlor bittida och sent, hela långa tiden från fasta till påsk? Alls inte, och det är egentligen det som är märkligast av allt. Jag är en inverterad Ture Sventon: jag äter en endaste semla om året och den ska komma från Vetekatten och det ska vara exakt på fettisdagen. Det är lite varning på det också. Jag är kanske inte riktigt så flexibel och frisinnad som jag vill inbilla mig.

Som ett PS till denna epistel bifogas något som jag har fått berättat för mig och som jag gärna vill ska vara sant. Adolf Fredrik åt som bekant ihjäl sig på semlor – eller, rättare, han dog efter ett slaganfall efter en veritabel brakmiddag som innehöll semlor (eller hetvägg, då). ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin” påstås det ha hetat. Men intill helt nyligen har jag inte vetat om att majestätet avnjöt allt detta just hemkommen från någon sorts sinekur på hälsohem. Det är alltså inte nyttigt med späkelse: man kan dö (efteråt). Detta talar i och för sig för att man skulle utsträcka semmelätandet till större delar av året, för att inte chocka kroppen med omställningen. Men å andra sidan, somligt är som sagt heligt.

Är ni förändringsbenägen? (2002)

Hur står det till, är ni förändringsbenägen? Jag hoppas det, för det är något av det viktigaste en människa kan vara förutom rik och vacker. Detta har jag lärt mig hos frisören i en damtidning av den där tjocka blanka stiliga sorten som jag sällan anser mig ha råd med (om jag köpte sådana hela tiden skulle jag inte ha råd att färga håret).

Förändringsbenägenhet som nyckel till lyckans lås var temat i ett stort och pampigt reportage om vad man ska göra "när man har allt men ändå inte mår bra". Det handlade om folk som hade hälsan och jobb och pengar och familj och tro och hopp, stryk det som ej önskas höll jag på att säga -- de hade alltså allt det där som dom säger krävs innan man blir riktigt lycklig. Dessa människors räddning ur tristess och depression var att de var förändringsbenägna och sålunda kapabla att ta det sista lilla trappsteget upp till lyckan.

Så vad gjorde människorna i reportaget för att livet skulle kännas lättare? En bantade tjugofem kilo, en blev bondmora på Gotland och en började en designutbildning i New York. Om detta säger jag inget, alltsammans är under olika omständigheter hedervärda sysselsättningar, men jag blir ändå ängslig: av samma anledning som jag blir ängslig av Jalla! Jalla!, en utmärkt film i vilken jag ändå ser ett underliggande budskap om att man blir impotent och olycklig om man inte byter flickvän med jämna mellanrum, av samma anledning som jag blir ängslig över modereportage som heter "Gör om mig!", av samma anledning som jag blir nervös av Madonna som har haft i stort sett alla typer av mänskliga utseenden som finns utom kines.

Den rådande inställningen är att var och en är sin egen lyckas smed och att lyckan som ska smidas heter konstant förändring. Det är konstigt att det har gått så pass bra för mänskligheten hittills. För det stora flertalet gick livet tills helt nyligen ut på att bli stor och skaffa jobb och familj och sedan i stort sett sträva vidare. Tillvaron är smockfull av människor som har levt sina liv med bara -- "bara" -- den förändring som livet självt har en tendens att leverera i form av årstider, sinnesstämningar, födslar och dödslar och ändå -- "ändå" -- varit lyckliga.

Naturligtvis är det sant att "tiden går och vi med den". Om man blir hispig av tanken på att byta jobb eller fru eller bostad någon enda gång i livet så är det ju inte nyttigt det heller, och det är gott och väl att söka förändring om det är förändring man vill ha. Men det är något oroligt med alla dessa människor som jagar förändring för att det värsta de kan tänka sig är vardagen. Låt dem som vill bryta upp och börja ett nytt liv på designskola i New York, men, snälla tjocka stiliga damtidningar, glöm inte bort att påminna om att ibland räcker det med att sätta upp nya gardiner. Som den lille gossen skrev i skoluppsatsen om sitt besök på bondgården: "Om man jämt hade så roligt så hade man aldrig roligt." Om man alltid gick på designskola i NewYork så gick man aldrig på designskola i New York. Liksom.

(Men nej, jag tycker inte att all förändring är av ondo. Gjorde jag det så skulle jag knappast färga håret, se första stycket.)

Möt barnen på deras nivå men se till att de kommer nånstans också (2008)

Som gammal skolfux om än numera i marginalen gör man med jämna mellanrum avstämning: vad är mest typiskt för skolan just nu? Olika människotyper ger olika svar – datorer, individualisering, höga krav, låga krav – men det mest påtagliga för mig är att skolan, och jag menar att jag fortfarande så att säga är en del av den, inte längre tror på förändring. Skolan vill inte alls omdana människor och göra dem till något annat än vad de var från början – det finns otaliga lärare som gör det, men skolan som institution vågar oftast inte riktigt. Vördnaden för Individens Okränkbarhet kommer emellan.

Kalle, en av dem som jag lärde mig mest av när jag var lärare, gav mig en ögonöppnare vad gäller 90-talets skola: från och med då blev klassresan omöjlig, alltså den sociala förflyttning som gör att man får en annan sorts jobb än sina föräldrar. (När man talar om klassresan handlar det alltid om att komma från ett ”arbetarhem” och bli akademiker, antagligen för att skolan inte har några problem med folk som gör det omvända valet.)

Kalle jobbade mest med de gossar som inte direkt stod törstande vid den bokliga bildningens källa. De hade det inte med sig hemifrån, helt enkelt. När han började sin bana förekom det att en del av dessa gossar med tiden kom att finna en viss glädje i att läsa och skriva på en högre nivå än vad som är omedelbart nödvändigt för överlevnaden, och somliga fick med tiden högre lön än sina föräldrar. Det berodde enligt Kalle på att skolan på den tiden fick låtsas om att folk kan bli något annat än vad de ser ut att vara förutbestämda att bli. (Dessutom hade skolan pondus. Om Kalle sa ”läs Röda rummet” till en sextonåring 1973 så gjorde sextonåringen det. Kalles efterträdare skulle antagligen inte ens komma på idén, men han skulle hur som helst inte heller ha minsta lilla möjlighet att se till att sextonåringen gjorde det. Han kan vädja, tjata eller ”tipsa”, men sextonåringen bestämmer själv, och ingen enda individ har någonsin fått sämre betyg i svenska för att han inte har läst Röda rummet, åtminstone inte i Sverige efter 1995.)

Den förlorade auktoriteten är en sak, men förändringsresignationen är ändå inte en nödvändig konsekvens. Varför ska vi hela tiden förstärka vad vi är istället för att nosa på vad vi kan bli? Barn jobbar utifrån ”sina erfarenheter och kunskaper” från förskoleklass till sista ring. Det handlar alltid om att ”jobba enligt sin egen lärstil”, sällan om att prova en ny. Om Jonna gillar fotboll ska hon göra projekt om fotboll. Man förutsätts ha nått sin fulla potential vid sex års ålder och sen ska man tillbringa 9 + 3 år med att polera på detta perfekta jag. Vi tror inte på att också nutidens Emil i Lönneberga en dag kan bli kommunalnämndens ordförande. Precis som någon vis man har sagt: om Harry Martinson hade gått i skolan i dag hade han fått sitta i tolv år och skriva ”Så känns det att vara sockenbarn”.

Å andra sidan är det inte bara skolan: Sverige i dag tror att allt slutar med här och nu (”det kan inte vara annorlunda, för så är det, för på något annat sätt kan det inte vara”). Vi har den skola vi väljer att ha och den är på många sätt bättre än sitt rykte, men ibland kan jag tycka att det vore klädsamt om vi ville rycka upp oss och låta den få bli lite annorlunda. Alla de hjältar som snart ska släpa sig till första lektionen med en väska full av de prov de rättade till 04:45 i natt förtjänar en mer lättandad livsluft och mer framtidstro. Och det gör de som har skrivit proven också.

Gordon, Postis, Space-Kadetten och dom andra (2000)

Det är fullt möjligt att bli alldeles betuttad i döda ting. Kanske är det ett cyniskt konstaterande, ungefär som att ”den som påstår att man inte kan shoppa sig lycklig vet bara inte till vilka affärer man ska gå”, men det är likafullt sant. Min första mp3-spelare, det lilla högteknologiska tändsticksplån som ersatte den tämligen värdelösa apparatus som kallas cd-freestyle, kunde jag i början sitta och bara titta på som om vi vore ihop. Min senaste ickebiologiska kärlek är mina föräldrars nya bil. Det är lite som med den oäkta hälften 1998: jag visste inte att det kunde kännas så.

Precis som många människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet är jag något av en animist när det kommer till bilar. Jag tror att de har en själ och döper alla bilar jag känner (se där, bara; det verbet slank med innan jag hann reflektera över det). Kamraten S:s förra bil hette Postis, en förkortning av det varken särskilt spirituella eller vitsiga Postbilen, helt enkelt eftersom den var liten och aggressivt gallgul och precis lik forna tiders posttjorv minus logotypen. Hennes nya kärra namnade jag Gordon på sex och en halv sekund. Färgen ser grön ut men heter ”gekko”, och den populärkulturellt bevandrade upptäcker omedelbart den subtila Wall Street-vitsen.

I garaget i lanthemmet bor Lilla Blå, helt irrationellt döpt efter sagoelefanten med samma namn och egentligen inte av nån annan anledning än att den är liten och blå. Före Lilla Blå hade vi Rock’n’roll-SAAB:en som fick sitt namn framförallt eftersom jag aldrig vare sig förr eller senare har sett, ägt eller ens bara färdats i ett fordon med mindre sex appeal och rock’n’rollfaktor. Innan Rock’n’roll-SAAB:en hade den oäkta hälften en rad osorterade tjänstebilar som helt saknade charm och personlighet (å andra sidan startade de oftast). Själv förvaltade jag Space-Kadetten, min längsta bilrelation, ett fordon som hade så pass mycket charm att det nästan blev övermäktigt emellanåt. Vår sista långresa tillsammans gick till Bohuslän – på tillbakavägen kom vi i alla fall så nära hem som Askersund innan Space-Kadetten bröt samman i ett moln av rök. Det berodde inte direkt på att vi sprängde någon fartgräns: när man trampade gasen i botten så att plåten böljade på utsidan kunde man pressa upp den i nästan 120 och på den tiden vande man sig helt enkelt av med omkörningar om det inte handlade om hölass, företrädesvis hästdragna.

Men så träffade jag som sagt den här nya. Min känsla för det passande förbjuder mig att i denna text avslöja vilken sort det handlar om, men jag har i alla fall aldrig varit med om något så fantastiskt. Den är automatväxlad, något som jag mobbade min far för ända tills jag faktiskt provade att köra den. Den har tusen finesser och slår på vindrutetorkarna själv när det regnar och kan i stort sett fickparkera för egen maskin, åtminstone är jag säker på att den skulle klara det bättre än många bilförare jag känner. Den är sobert bronsfärgad, smidig som en katt och tyst som en frostnatt i Junosuando. Kan man åka länsbuss kan man köra denna bil; jag har svårt att se att det egentligen måste krävas körkort.

Det finns dock ett, ett enda, problem med den, och det är väl ytterst märkligt att sånt aldrig tas upp i motorbilagorna eller på Top Gear: jag vet inte vad den heter. Det märks liksom inte. Den har ännu inte presenterat sig. Jag tror att det är en han, men helt säker är jag inte ens på det. Säga vad man vill men det är väldigt komplicerat, det här med bilar.

Tänk hästar - eller nåt (2002)

Jag genomgick en kort period av grubbel och vånda för lite sen. Jo, det händer emellanåt, man är ju trots sitt glättiga yttre i stort sett mänsklig. Det var inget existentiellt utan bara lite vinterbetingat ältande av hur destruktiv man är med sin ävlan, ynkliga självkänsla, misstänksamhet, ja, ni vet. Det gick över. Det retliga var att en medmänniska innan dess fick tillfälle att citera mig för mig själv. Sådant är alltid otrevligt.

- Du kör ju jämt med ditt "tänk hästar, inte zebror", sa medmänniskan. Varför gnäller du när jag tänker "zebror" trots att du själv går runt och tänker "brontosaurusar"?

Denna zoologiska observation tarvar eventuellt en förklaring. En gång hörde jag en läkare säga att "när du hör ljudet av hovar: tänk hästar, inte zebror". Det betydde i sammanhanget ungefär att om du känner dig lite hängig en dag så är det mer sannolikt att det är förkylning än att det är ebolavirus, så lägg inte ner för mycket tid på att gruva dig över den där ebolan.

Jag snodde uttrycket och lät det bli mitt sätt att säga "oroa dig inte för sådant som är osannolikt och ta inte ut skit i förväg". Det går att applicera på allt. Om tjejen i kassan är tvär mot dig beror det snarare på hennes restskatt/gallsten än på dig. Om chefen inte svarar på ett mail är det troligare att vederbörande glömde än att det är första vinken om att du kommer att få sparken - etcetera. Den långsökta negativa förklaringen är sällan den sanna, men det är enligt en outgrundlig universalprincip lättare att bygga upp en skräckvision eller reta upp sig än att inse den totalt harmlösa sanningen. Om det finns människor som har en medfödd tendens att tolka allt till det positiva, sådana som hör ljudet av hovar och tänker att här kommer det nog någon ridande för att ge mig serafimerorden och Percy Barneviks pension, så finns de i alla fall bara utanför min bekantskapskrets.

Om häst/zebraprinipens förträfflighet är jag fast förvissad, och jag tycker (tydligen) om att slå folk i huvudet med mitt lilla talesätt.
- Glöm inte det: när du hör hovar ... säger jag allvarsamt men uppmuntrande och ser dem stadigt i vitögat.

Jag kände mig nöjd med detta. Tills nyss, då ovan nämnda medmänniska kom och påstod att när jag hör hovar så tänker jag inte bara "zebror" utan "brontosaurusar", vilket alltså - förklaring för de mindre metaforiskt lagda - betydde ungefär "med vilken rätt säger du 'upp med hakan', gamla dysterkvist?". Det kändes så pass kymigt att jag ruskade på mig och klev ur min självömkan. Och jag fann mig snabbt, för jag är bra på att lägga citat på minnet även om det inte handlar om ljudet av hovar.

-"Du ska göra som jag säger och inte som jag gör", sa jag.

Där tyckte jag att jag klarade mig fint.

Var barn ska vara och inte (2008)

Var barn ska vara och inte vara är en fråga som vid varje given tidpunkt engagerar nationen så att densamma håller på att gå upp i limningen. Barn är nämligen något som man kan ha åsikter om på det sättet – det kan hända att det finns massor av folk som har åsikter om i vilka miljöer man vill se eller slippa till exempel pensionärer och smålänningar, men de uttrycker sig inte lika ofta i pressen.

Svenska Dagbladet har haft en sommarserie om ”Asfaltbarn”, och av den kan man lära sig mycket. Bland annat att folk ljuger när de svarar på enkäter: ja, jag kan faktiskt inte tänka mig annat när 87 % svarar att de inte vill kunna boka barnfri plats på tåg och flyg. Jag är inte en sån som påstår att jag ”tycker om barn” sådär rätt ut i luften, men jag älskar människor och barn är små människor och alltså, rent logiskt, älskar jag barn. Däremot tycker jag inte att det kränker deras medborgerliga rättigheter om det skulle kunna vara möjligt för den som till exempel är på affärsresa, eller har sorg och har nerverna på utsidan, eller har tinnitus, att kunna gardera sig mot att bli sittande vid ett gallskrikande spädbarn på en sextimmarsflygning. Jag tycker att det är en strålande idé. Men det är inte helt okej att tycka det.

Däremot är det helt i sin ordning att tycka att mammor med barn inte ska vara på caféer eftersom det är roligare för barnen att vara i lekparken. Detta är en inte alldeles ovanlig lunchrumsåsikt, men den är enligt min ringa mening ganska konstig. Jag tycker ungar får vara med på café (givet att det finns plats för deras gigantiska Urban Jungle-farkoster). För det första är barnen till de mammor som sitter på café oftast så små att de inte märker om de är på café eller i parken eller på regalskeppet Vasa. För det andra tycks debattörerna utgå från att bebismammorna sitter på café tolv timmar om dan och inte bara när debattörerna ser dem. Med samma logik bör inte sotare sitta på café för de bör vara ute och sota. Folk talar spydigt om lattemorsor – i så fall finns det ju också lattemäklare och lattelärare, men dem ids ingen vara spydig mot.

En annan evig stötesten är barns vara eller icke vara med på bröllop och liknande stora kalas. Där tycker jag definitivt nej (men om man tycker ”ja” så bör man ta höjd för det vid bordsplaceringen; jag vet en som tillbringade nästan två timmar av en bröllopsmiddag ensam som ett fyrtorn vid sitt bord eftersom samtliga övriga vid det bordet hade knähöga knattar som skulle matas, nattas och snytas strax före kaffet). Knähögt folk – folk upp till nånstans i höjd med konfirmationsåldern, ärligt talat – har helt enkelt roligare annorstädes än på halvdagslånga vuxenkalas (och de vuxna har roligare utan dem, Men Det Får Man Inte Säga).

Slutligen såg jag en totalt fascinerande fråga i en etikettspalt häromsistens. Det var en barnlös vuxen kvinna som frågade om det var dålig stil av henne att säga ifrån till det par i kamratkretsen som liksom tvångsrekryterade henne som barnvakt. Hon blev inte tillfrågad, ungen levererades bara när de visste att hon ändå var hemma. Ett inlägg i debatten som följde var att kvinnan ifråga var avrundat till ett egoistiskt svin: ”det går ju an att svära sig fri nu, men du får se hur roligt det är att vara ensam på ålderns höst”.

Det är något av det dummaste jag har läst i år. Men det är ju nu så en gång för alla att om man bara lyckas förmedla att man älskar barn så gör det inget om det märks att man inte respekterar vuxna. Det är intressant, det där.

Angående apatiska hundar (2008)

– Och där ligger du apatisk i alla fall, du otacksamme, sa den oäkta hälften och bligade på den svarta pälsbollen inne i holken.
Två bruna knappögon på halvljus blinkade slött tillbaka. ”Apatisk för dej, va”, sa dom. ”Du vet inte hur det är när en tax är väldigt trött.”

På sistone har vi diskuterat djurskyddslagarna hemmavid. Vi är i princip för dem (även om kåsörtaxen anser dem tandlösa eftersom de inte stipulerar lagstadgad och hög veckoranson av Schmackos, en sorts pressade remsor gjorda av gudvetvad men som kåsörtaxen skulle kunna gå genom eld för). Men man kan ställa sig frågor, det kan man. Nu senast bestämdes det att hundar inte får vara ensamma mer än ett visst antal timmar om dagen, och det är ju i och för sig helt korrekt – fast man trodde kanske att det var tillåtet att använda sitt sunda förnuft till och med innan det stod i lagen, och man kan ju fråga sig om det inte i så fall också borde lagstiftas om hundars rätt till motion. Bor man i Stôckhôlm ser man alltför många jyckar som mest används för att stärka ägarens s.k. image, såväl puffiga minisoffkuddar som mest åker handväska som vapenattrapper med nithalsband som mest står och hänger på Sergels torg.

Direkt fel är det ju alltså inte, detta med regler för djurhållning inklusive lagen om hunds rätt till sällskap. Men när den skulle säljas in till allmänheten blev det för mycket brösttoner. Man kunde läsa artiklar om hur man hade studerat ensamma hundar via webbkamera, och det kändes liksom lite för moralistiskt. ”Ensamma hundar ligger apatiska under stora delar av dagen” stod det och så lades texten ut kring det, och jag skulle vilja påstå att hundar generellt ligger apatiska under stora delar av dagen. Men man säger normalt sett inte så, man säger att de vilar för det är det de gör och det de måste. Alla hundar jag har känt har verkligen förstått att uppskatta och njuta av sin vila, vilket givetvis också i förlängningen gör att en genomsnittlig gråhund är klipskare än en genomsnittlig börsmäklare eller investmentbankir.

Kåsörtaxen har en transportbur i plast, och familjevokabulären är alltså ”holken” för det ser lite ut som en sån. Det var den oäktes snilledrag att skaffa den när kåsörtaxen var ny. ”Han måste ha ett bo som han alltid har med sig”, sa han, ”för det skulle jag vilja ha om jag var han” (kom sen inte och säg att vi saknar empati med faunan även om vi ibland är skeptiska till juridikens argumentation). Precis så har det blivit: ”Här har man alltid med sig”, sjunger dom i Fem myror, och det har kåsörtaxen i allra högsta grad. På tåg, i bil, i lanthemmet, hemma i stan. Han älskar denna holk. Hans holk är hans borg, och där tillbringar han också stora delar av sin dygnsvila, och dygnsvilan är tämligen lång eftersom han är en hund.

Även när vi är hemma hos honom om dagarna så ligger han alltså, om man vill se det så, apatisk. Ibland ligger han på rygg med alla fyra tassarna i vädret och snarkar så det skallrar i holkväggarna. Ibland är han en stillsamt snusande pälsboll. Ibland ligger han på sidan med svansen eller sin långa kran ut genom öppningen. Och om vi skramlar med kopplet studsar han upp som en guttaperka och så går vi två timmar i skogen och när vi kommer hem går han gärna och knyter sig en stund igen. Sens moral: man kan inte lämna en hund lika länge som en kaktus, men man behöver inte försöka skrämma populasen med ”apatisk”. En tax, jag menar hund, behöver sin sömn.

Nationella alkoholneuroser (olika) (2008)

Det är klart att man dricker vin när man är i Paris.

Så skulle man kunna inleda den här texten – om man inte under 22 års aktiv tjänst som krönikör hade fått ett och annat läsarbrev som styr upp en angående vad man får och inte får skriva i tidningen. Man har bland annat lärt sig att alkohol bör behandlas med bildliga silkesvantar. ”Vissa människor, som ärligt och rättframt har svarat på alla frågor i Folkhälsoinstitutets samtliga tester och räknat sina poäng och konstaterat att de inte har alkoholproblem, kan när de är en vecka i Paris, tycka om att dricka ett eller två glas vin – men det betyder inte att alla ska göra det eller att dessa vissa människor inte har den yttersta respekt för människor som har alkoholproblem och alla deras anhöriga” – ungefär så tror jag att man skulle kunna skriva och kunna vinna acceptans hos de flesta, men det skulle fortfarande finnas de som tycker att det bästa är att inte alls skriva om alkohol.

Denna kärnsvenska nervositet i alkoholfrågor stötte jag på när jag nämnde för en halvbekant att vi alltså ska till Paris en vecka för att försöka jaga fram lite livslust så här halvvägs in i de långa kalsongernas natt. ”Å, Paris!” sa hon. ”Promenera, äta god mat, dricka vin …” Sen avbröt hon sig och tittade skyggt och politiskt korrekt på mig under lugg. ”Ja, alltså, jag menar att man kan ju dricka nåt glas om man vill … om man dricker vin alls … menar jag.” Att hon blev besvärad gjorde att jag liksom började överkompensera och kände mig tvungen att försäkra henne om att här skulle min själ drickas vin tills det började läcka ur öronen (något som jag inte alls vet om jag kommer att kunna leva upp till). Hennes oro handlade alltså om att det plötsligt kom för henne att jag, för allt var hon visste, kunde vara fanatisk nykterhetstillskyndare eller ha någon annan typ av komplext förhållande till sprit. Eftersom hon var svensk är hon hårdkodad att alltid tänka den tanken, men denna gång kom den alltså två sekunder för sent och först efter att hon hade talat.

Men den tanken, att man så att säga måste linda in spriten, är inte lika allestädes närvarande i övriga världen. Efter Parisvindiskussionen kom jag att tänka på två sidor jag har rivit ut ur en engelsk damtidning. Jag har tänkt skriva om dessa sidor när jag hittar en bra ingång på dem, och – voila. Den ena är en ”promotionartikel”, alltså lömsk textreklam, med rubriken Wonder Woman: ”När man ständigt går på högvarv är det inget fel i att belöna sig själv för allt hårt arbete man lägger ner. Och när belöningen är det dagliga kvällsglaset av nåt välkylt kan det heller aldrig bli helt fel med vin från XXX” (och sen ska man alltså tävla om att bli ”Superkvinna 2008” hos detta vinhus). I den andra texten jag har sparat är det chefredaktören som i en lätt och ledig ton kåserar om nyårslöften och hur hon ett år lovade att avstå sin dagliga dry martini men sedan insåg att livet måste ha sina guldkanter.

Tänk er en (kvinnlig) svensk skribent som i en bisats berättar om sin dagliga slurk starksprit – hur många timmar till tror ni hon skulle få tillbringa på sin chefredaktörsstol? Och föreställ er en helt neutral, alltså inte modernt provocerande, annons som menar att det är normalt och rekommendabelt att dricka vin varje kväll för att stå ut med vardagen … Säga vad man vill, men i ett land där sådant rasslar ur pressarna utan att det blir folkstorm has det åtminstone inte samma sorts alkoholneuros som vi har i Sverige. Kan det liksom inte bara vara lagom nånstans?

Tumpar du i kallimallivandra? (2008)

- Indiepop med goabeats, fnyser den oäkte ibland.

När jag skriver den meningen knollrar ordbehandlingsprogrammet genast fram ett par såna där röda krulliga presentsnören som det använder för att påpeka att det har upptäckt ett ord som det tycker inte finns. Det förvånar mig inte – de där presentsnörena nästan hörs även i den oäktes fnys; han tycker inte heller att sånt finns. Men vi håller inte mindre än två stockholmsmorgontidningar, så vi har med tiden motvilligt insett att det gör det.

Det handlar alltså om sådant man läser och lär sig om i de huvudstadsbaserade tidningarnas nöjesbilagor. Northern electrolight, psychobilly och stomp med electroclash och liknande. Jag är inte helt säker på om jag citerar eller hittar på nu; med moderna musikgenrer är det som Barbro Alving hävdade att det var med minkpälsar (hon menade att mink har så fjolliga benämningar att ingen kan syna en om man diktar upp en själv och säger att överstinnan anlände i en ytterst charmerande plommonmink, alternativt i en stola av förnämsta senapsmink). Nyligen läste jag en recension av något mäkta modernt seriealbum där anmälaren menade att ”Myllret av musikreferenser är förmodligen en veritabel snårskog för de flesta som inte spisar obskyra vinyltolvor till frukost på småtimmarna och tilltalet sträcker sig inte långt utanför tullarna” – ungefär så är det med nöjesnotiserna i våra morgontidningar, särskilt den ena. Första gången den oäkte verkligen la märke till dessa notiser fastnade han just på indiepop med goabeats, så det har fått stå som en symbolbeteckning för hela fenomenet.

Det intressanta med det hela är att de här inte så enormt stora underströmningarna i musikens ocean – ursäkta ursäkta alla electroclashstompare – framstår som så stora och viktiga. Jag har en gång (och jag undanber mig följdfrågor) varit på en konsert med ett band som spelade en smalare variant av psychobilly, har tyvärr glömt den stilistiskt avancerade beteckningen. Vi var sammanlagt sju personer i lokalen; bandet var två plus en tekniker. Läste man nöjesnotisen fick man en vision av något som visserligen var exklusivt smalt men som åtminstone borde dra typ hundra personer.

Sånt som verkligen drar folk annonseras däremot aldrig som ”Nöje”. Fler än man orkar räkna diggar dansband, även i nollåttaregionen, men man kan aldrig läsa om något som ens liknar dansband. Givetvis kan man betrakta det som att kommersialiteter säljer sig själv medan de smala evenemangen måste få draghjälp genom notiser, men det blir också en fråga om vad som Räknas. Man får liksom känslan av att det finns ett antal exklusiva klubbar som dom flesta är med i utom man själv. Trots att de exklusiva klubbarna ibland inte består av mer än sju personer. Men de där sju är liksom lite mer jämlika än andra. Och det är därför den oäkte fnyser.

PS: Det finns en utmärkt dikt av Hugo Hamilton som ni bör lära er utantill för att kunna citera när det väller gallimatiasuttryck ur folk (den finns i Min Skattkammare och går att googla fram). Den börjar ”Tumpar du i kallimallivandra / sa det första trollet till det andra” och fortsätter med att det andra trollet svarar på ett ännu märkligare vis samt avslutas ”Det var inte underligt minsann / att de inte alls förstod varann”. Nej, det är väl inte så underligt att vi inte förstår varann, jag och de stockholmska subkulturerna. Dom tumpar så väldigt i kallimallivandra. Med electroclash och stomp och andra. Stilar.

Mikrotrender (2008)

Jag har läst en intressant bok, skulle jag vilja påstå. Tyvärr finns den inte på svenska, i alla fall inte än, men den som läser engelska och är intresserad av nya perspektiv på samtiden kan få några trevliga timmar med den: Microtrends av Mark J Penn och E Kinney Zalesne. Den handlar alltså – inte oväntat med tanke på titeln – om mikrotrender, olika subkulturer som är stora rent numerärt (och alltså kan vara betydelsefulla för till exempel marknadsförare och samhällsplanerare). Om man tittar på de tre exemplen ovan så antar jag att de flesta hade ungefär samma fördomar som jag: visst har man sett några tjejsoldater på CNN men de kan ju inte vara mycket fler än en handfull, i stort sett samtliga mexikaner är katoliker och även om man räknar alla anhörigvårdande män i hela världen så får man väl knappeligen ihop mer än några hundra tusen. Och så visar det sig att det finns minoriteter som ibland är lika många som flera gånger Sveriges befolkning.

Microtrends är alltså i stort sett en statistisk redogörelse, men charmfullt kommenterad. Penn och Zalesne har inga underliggande politiska motiv med sina redogörelser; man får göra vad man vill med upplysningarna men man får veta hur landet ligger. Ett avsnitt som handlar om konsumentdemografi visar att kvinnor lägger mer pengar än män på elektronik och att majoriteten av bilköparna i USA är kvinnor. Det handlar inte om nån sorts trendspaning om att ”kanske en dag”; det är ett faktum: fler kvinnor än män köper bilar. Däremot är bilden av en typisk bilköpare så solklar och fastetsad i det kollektiva medvetandet att 70 % av de kvinnor som tillfrågades i en marknadsundersökning uppgav att de kände sig aviga i en typisk bilhandel eftersom bilhandlar i alla avseenden är skapade, utsmyckade och bemannade med testosteron i åtanke – även om till och med bilhandlarna borde inse att mest stålar kommer ur kvinnors fickor.

Andra mikrotrendsgrupper som samlar kopiöst många människor trots att folk knappt tror att de finns är till exempel sekulariserade sansade muslimer, kvinnor som lever med väsentligt yngre män, vuxna som spelar tv-spel, folk som söker sig till långsamma tålamodskrävande aktiviteter (dessa blir fler i ungefär samma takt som tempot i samhället ökar) och strävsamma par som lever ihop utan att dela bostad trots att de bor i samma stad. Det finns fler. Alla är tankeväckande. Skygglapparna som gör att vi inte ser alla dessa människor är våra förutfattade meningar och åsikter om Hur Det Borde Vara.

Naturligtvis finns det mikrotrendgrupper i Sverige också. I vissa fall är de exakt desamma som i USA: vi har ju också sansade muslimer, kvinnliga bilköpare och plikttrogna omvårdande söner, men sannolikt har vi också en hel del andra om man bara tänker efter. Ibland kallar vi dem minoriteter trots att de är numerärt fler än majoriteten – ”det är inte storleken som gör de här grupperna till minoriteter, det är vårt perspektiv”, säger Penn. Det har han alldeles rätt i. Och perspektiv har man som sagt alltid glädje av att få nya. Jag hoppas nån översätter den här boken.

Det. Är. Inte. Schysst. Att. Piratkopiera. (2008)

Varav hjärtat är fullt talar man påstås det, men det är inte alldeles sant. I så fall skulle varenda spalt jag skriver ha minst ett PS som handlar om illegal fildelning och piratkopiering. Så illa ska det inte bli, men ibland måste jag få klämma ur mig åtminstone något när det känns som om hjärtat nästan rinner över. Det gör det när jag läser de allra mest enfaldiga inläggen som handlar om att allt som går att sno och dela över nätet borde vara gratis och lagligt.

Några filosofiska reflektioner först: det är svårt att vara intellektuellt hederlig och samtidigt påstå att vissa (konkreta) produkter får kosta pengar medan andra (abstrakta) ska vara gratis. Det kan kosta lika mycket att framställa ett gäng låtar som att framställa till exempel en klocka, men färre tycker att det schysst att sno en klocka vare sig det är från urmakaren själv, återförsäljaren eller grannen. Guld är värdefullt för att vi har kommit överens om det, och det skulle vara möjligt att få folk att fatta att immateriella rättigheter också har ett värde.

Naturligtvis är grundproblemet att folk inte vill göra rätt för sig, men så säger ju ingen. Vissa påstår istället att kopiorna av ett verk inte är värda något. Det håller inte heller: om du köper en Volvo betalar du inte bara för plåtvärdet utan också för att den är en kopia av en prototyp som företaget har lagt ner massor av forsknings- och utvecklingspengar på. Varje ”kopia”, alltså varje bil, måste ta hem den kostnaden (plus alla andra kostnader som lokalhyror, städning, revision och personalavdelning etc.). Dessutom vill folk tjäna pengar också. Jo, faktiskt. Förläggare och bilfabrikanter också, inte bara altruistiska fildelare (som sannolikt trots allt också har någon typ av försörjning).

Nu nalkas jag pudelns kärna, och jag inser mina argument av vissa anses väga lätt eftersom jag är både förläggare och upphovsman. Dessa kategorier betraktas av vissa som en generell hämsko på det Fria Informationsutbytet (ett dilemma är förstås att den dag vi hämskor saknar incitament, alltså inte kan tjäna pengar på, att producera och ge ut så kommer det inte längre att finnas nåt att sno). Dock: det är alldeles extra enfaldigt att piratkopiera läromedel. Viss kopiering får ske och regleras i BONUS-avtalet mellan utbildningsanordnare och upphovsmannaorganisationer, men vissa skolor kopierar istället för att alls köpa böcker. Det finns skolor där eleverna inte får skriva på kopiorna för att nästa klass ska ha dem. Mindre än 1 % av den totala skolbudgeten, i den händelse ni undrar, går till tryckta och digitala läromedel.

Och vad är det då man vill slippa betala för? Jo, för kvalitetssäkrat pedagogiskt innehåll. Läromedelsförlagens investeringar är inte papper med tryck utan kvalitetssäkring av material som undervisande lärare framställer på sin fritid. Inte sällan har uppemot hundra lärare granskat ett färdigt material. Förlagen och författarna tjänar givetvis pengar, men – faktiskt – mest på de framgångsrika titlarna i stora ämnen. Latinböcker är i dessa dagar inte särskilt lukrativa, men vi gör dem för de behövs och för delar av den vinst vi gör på andra böcker.

Lägg till detta att Sverige är ett mycket litet språkområde men att investeringarna för en bok eller en webbtjänst är lika stora eller större än för t.ex. ett engelskt förlag. Den som gillar tanken på en framtid med ett rikt utbud av svenskproducerade läromedel utan reklam bör alltså stötta idén att det är synnerligen kortsynt och korkat att piratkopiera skolmaterial.

Ja – det var väl i stort sett bara det jag ville ha sagt: det är fult och dumt att stjäla. Jag inser att det är många som inte håller med mig.

Den kvinnliga defekt som är kalashetsen (2008)

Jag har talat om den förr, denna kvinnliga mentala defekt, och med största sannolikhet talte jag även tidigare om den just i jultider: kalashetsen. Vi måste tala mer om den, för vi måste utplåna den om vi ska överleva som nation. Om man tänker sig att svenska kvinnor på sikt ska ha livslust och energi över till att lösa cancerns gåta eller föda fler barn eller bara orka gå till jobbet efter trettonhelgen måste vi – måste, säger jag er – fördriva kalashetsen. Jag vet inte var vi ska göra av den. Kanske kan vi fösa den över Kölen till Norge eller dränka den i Östersjön, men här kan vi inte ha den.

Det blir nämligen nåt fel på somliga fruntimmer så snart julen nalkas. Inte på alla fruntimmer, men å andra sidan stannar det för en del inte vid jul: varje högtid och festlighet framkallar samma mentalt förlamande tillstånd. Som en liten illustration kan jag berätta om den bekant som tillbringade natten före en inflyttningsfest med att gråta hysteriskt och baka hundrafemti små snurriga pajer som var och en var ett veritabelt konstverk och hade kunnat ställas ut på Liljevalchs vårsalong. Att hon grät gjorde inte processen enklare, men det berodde på nervspader: dessa bakverk var den tionde konstfärdiga plockmatssorten hon hade snott ihop samma vecka till det kalaset – efter att hon hade jobbat, hämtat på dagis, gått ut med hunden, matat och snutit och nattat och skickat ett par extra jobbmejl. Hennes man var en typisk medberoende till en kalashetsare: han hjälpte inte till eftersom han tyckte att hon kunde låta bli de förb. pajerna om hon ville. Han uppskattade i och för sig att hon fixade så fint till deras fest, men han menade att hon inte kunde klandra honom för att hon nästan gick i däck för han sa ju mycket riktigt åt henne att tagga ner.

Och detta fick jag alltså veta i efterhand. På själva kalaset stod hon och log brett och vinnande (och lite, lite glasartat) och berättade att ”dom där små pajerna snor man ihop på ingen tid alls!”. Här har vi den första insatsen som jag kräver av alla ansvarskännande medborgare: gå aldrig på den utsagan och fortplanta den framförallt inte själv. Om du har farit runt som en såpad iller för att få ihop ett kalas, säg då som det är. Du kan ju fortfarande understryka att du tycker att resultatet är värt det. Kalashetsare samlar på sig de här luftiga lögnerna om att sno ihop i förbifarten och tror att alla andra ser ut som Angelina Jolie när de mellan 17.00 och 17.35 med en välmanikyrerad vänsterhand gör jul för femton personer medan det bara är de själva som jobbar hela natten med psykbryt och gråtnäsa.

Den andra insatsen är inte så mycket attityd som gerillakrigföring. Låt aldrig en kalashetsare komma åt kvälls- och veckopressens Mysiga Tips! Hittar du en Amelia Jul hemma hos en kalashetsande väninna: döda den, släng den i sopnedkastet och säg att katten åt den. Om du, som jag gjorde nyligen, i en synbarligen fullt klok tidning hittar en liten ruta där det står ”Köp blankt omslagspapper i den temafärg du har valt för just denna jul (sic) och slå in alla glas- och tallriksunderlägg för en trevlig effekt (sic)” så riv ut den utan prut. Om väninnan undrar varför du har stympat hennes tidning, säg att du var tvungen att spara en intressant annons för ett nervhem speciellt för kvinnor som har dukat under i julförberedelserna och att du tänker ge den till en kamrat vars själshälsa du oroar dig för. Lova mig det!

PS: Inga barn har någonsin dött av Mamma Scans köttbullar. Jag är helt säker. God jul!

Nä. Inte ens med moderater. (2008)

Som trivselskribent uttalar man sig om politik oftare än man tror. Familjefrågor, skolan, trafiken – nästan allt är i någon mening realpolitik, di kallar’t, men själv undviker jag oftast att skriva om något som har en politisk färg.

Dock känner jag mig manad att så göra idag. Jag avser inte att slå fast vilken färg som är bäst (själv är jag politisk zebra rent historiskt; jag röstar inte reflexmässigt lika i riksdag/ landsting/kommun vilket innebär att jag under årens lopp har stöttat i stort sett alla tillgängliga partier) men jag läste en så intressant artikel om tv-serien Svensson, Svensson. Den serien tycker jag är småtrevlig och fyndig, men det tyckte inte skribenten. Inte direkt. Enligt denne är Svensson, Svensson ”borgerlig propaganda”, ”en subtil form av manipulation”, ”en politisk bredsida mot arbetarklassen” och ”en högervriden propagandaapparat”. Det är som man säger ord och inga visor, och det är på något sätt upplyftande att läsa sådant även om man inte håller med i sak, för ett sådant glödande engagemang är mänskligt sällsynt om det inte handlar om hockeyslutspel.

Logiken bakom resonemanget är att huvudpersonen Gustav Svensson är infantil, bakåtsträvande och arbetsskygg (skribentens ord, inte mina) och samtidigt uttalad socialdemokrat. Hans familj framställs däremot som mer duglig: hustrun är uttalad folkpartist och tar med sig pappersarbetet i sängen på kvällen, dottern ”verkar vara någon slags ljuv hemmafru” (som jag minns det är hon i och för sig veterinär, men det kan vara jag som har fel) och svärsonen ”bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomiskt kapital som kompositör”. Ungefär så går argumentationen. Och även om jag alltså alltid uppskattar en god skribent i affekt måste jag komma med invändningar.

För det första: i stort sett all fiktion under Nobelpristagarklass (och en hel del i densamma) handskas med stereotyper. Det är inte alltid vackert – men det är dock inte elakare när man driver med nidbilden av en bakåtsträvande gråsosse än när man driver med en borgerlig karriärkvinna som övernitiskt går till sängs med interpellationssvaren. För det andra: vad är det som säger att svärsonen/kompositören inte är socialdemokrat? Sist jag kollade fanns det en hel del kulturarbetare i S-leden.

Men så har vi det tredje och viktigaste. Varför väcker ironi över socialdemokrater så svallande känslor när det är helt okej att driva med borgerliga? Särskilt populärt är att framställa dem som känslokalla cyniska Krösus Sorkar. Argumentet att man får driva med ”de starka” men inte med ”de svaga”, faller ju duktigt på att det finns mängder av vanligt borgerligt småfolk och dessutom svinrika principiella vänstermänniskor (Henning Mankell, anyone? Liza Marklund?). Det finns en underton i hela den svenska vardagsdebatten som utgår från att en snäll vanlig människa är socialdemokrat. Då gillar man ju ”lojalitet”, ”demokrati” och ”solidaritet” – som det finns hundratusentals borgerliga som har som kärnvärden, men det tror ingen på. De är ju samtliga rika, så de är ju samtliga onda, så dem är det bara snällt att driva med. Solidariskt, liksom.

Enligt min ringa mening får man stå ut med en del stereotypiserande i tv-komedier (och det finns ju dessutom, som man brukar påpeka i såna här sammanhang, en avstängningsknapp). Men ska man ta brösttoner om att Svensson, Svenssons förakt mot arbetarklassen så måste man också ställa upp på att man inte får vara elak mot till exempel centerpartister heller. (Nä, inte ens mot moderater. Faktiskt.)

Frrrrruktsmaskare! (2008)

Jag trodde inte att dom fanns, eller rättare sagt trodde jag inte att dom fanns utanför vår familjs inbillningsvärld, förrän jag läste om dom i Metro: fruktsmaskarna. Av en slump greppade jag en gratistidning på pendeltåget en dag och hittade en insändare om fruktsmaskare, och denna text ska jag be att få återge fritt ur minnet.

Det var synd och skam, skrev skribenten, att en viss sorts fruntimmer inte kan hålla sig ifrån att smacka (han använde termen ”smacka” vilket är en skillnad mellan honom och min familj, se nedan) på äpplen i kollektivtrafiken. Denne man greps nämligen av en helig vrede var gång han på t-banan eller i bussar – ja, till och med i busskurer kunde hans aggressioner väckas – iakttog denna sorts kvinnfolk äppelsmackandes av hjärtans lust ”med saften rinnande utmed hakan”. Inte nog med att själva skådespelet var frånstötande och groteskt, han tyckte sig också kunna tolka in en dolsk baktanke och avsikt: fruntimren äppelsmackar för att de vill visa och till yttermera visso stoltsera med att de äter nyttig och näringsriktig kost.

Alltsammans var, om detta inte redan har framgått, hållet i en vederbörligt förbannad insändarton och jag skulle ha avskrivit Ragnar Jönsson eller vad han nu hette som en snurrpelle av tredje storleken – om det inte hade varit så att jag lever tillsammans med två av hans meningsfränder. Vi upptäckte det, eller snarare upptäckte jag de båda och de varandra, för ett tag sen när det lilla trollet klev av bussen svart i synen av vrede. (Det lilla trollet är f.ö. numera femton år och kommer för allt vad jag begriper fortsätta att bli ännu äldre trots att hon var så liten när hon var mindre.)
– En frrrruktsmaskare! morrade hon. Finns det något värre än att sitta på bussen bredvid en frrruktsmaskare?!
Hon yttrade det sista med både ett utropstecken och ett frågetecken trots att hon normalt sett är mycket fridsam. Det är även hennes far, skulle jag vilja påstå, i normala fall men inte nu.
– Nej! ropade han nästan; jag svär att han nästan ropade. Jag hatar fruktsmaskare!

Här var jag tvungen att kvickt bryta in och förhöra mig om vad som egentligen pågick och menades.
– Fruktsmaskare? frågade jag således lika vältaligt som begåvat.
Den oäkte och trollet satte igång som Piff och Puff på julafton.
– Dom sitter alltid bredvid mig på bussen …
– Nej! Bredvid mig! Alltid!
– … och dom äter frukt låååååångsamt och äckligt …
– … och helst när det är tjuåtta grader på bussen och man blir åksjuk ändå …
– Ja! Lukten är värst!
– Fast ljudet är nästan värre!
– Och dom äter alltid övermogen banan!
– Eller mosiga persikor!
– Eller såna där purémjuka päron för tandlösa!
– Ja! Snuskpäron på buss borde förbjudas! Och citrus! Citrusss!

Jag har sällan sett två människor komma i gasen så snabbt och aldrig över ett så banalt, ursäkta mig Ragnar Jönsson, ämne. Trots intrikata följdfrågor blev det ändå inte begripligare för mig. Somliga personer, närmare bestämt min man, min styvdotter och Ragnar Jönsson, tål inte när andra personer äter frukt i kollektivtrafiken – så enkelt är det.

Faktum är att det är så pass konstigt att jag har svårt att tro att det finns så många som tre personer i landet som hyser denna märkliga aversion. Jag konfronterade den oäkte med insändaren och frågade om han möjligen hade börjar publicera sig under pseudonymen Ragnar Jönsson. Han skummade texten.
– Nä, sa han enkelt. Jag skulle aldrig påstå att äpplen är äckligast.

Det finns en sorts logik i det också, antar jag.

En sån där paradisresa (2008)

Det är många som skulle bli gröna av avund om de visste vad M:s släkting håller på med just nu. Han är nämligen på paradisresa jorden runt. I ett och ett halvt år. Det är få förunnat. Jag är dock inte det minsta avundsjuk, och det säger jag inte bara för att jag är en sån där patetisk människa som älskar att jobba – nej, grejen är att släktingen företar sin paradisresa i segelbåt. Hellre släktingen än jag, säger jag.

Visserligen är mina fåtaliga kontakter med segling antagligen inget att använda som måttstock: jag har mest medföljt som passagerare i optimistjolle, och det mesta talar för att släktingen kommer att betvinga till exempel Suezkanalen i något lite mer substantiellt fartygsliknande. (När jag skriver detta måste jag få göra ett helt ovidkommande inpass på detta tema samt på temat ”Töntiga posörföräldrar som har barn mest för att få visa upp deras talanger för allmänheten”. I en frukostmatsal på en Finlandsfärja satt jag en gång vid samma bord som en far och hans förhoppningsfulle son. ”Titta, Simon, ett fartyg!” sade fadern och pekade mot horisonten med ett välmanikyrerat finger. ”Va?” frågade Simon. ”Men titta där, Simon”, sade fadern. ”Där! Där är fartyget!” ”Var då?” sa Simon. ”Men Simon, ser du inte fartyget där?” frågade fadern. ”Nä”, sa Simon. ”Jag ser bara en båt.” Det har som sagt inget med saken att göra än att jag inte kan yttra ordet fartyg utan att tänka på den episoden.) Men apropå Finlandsfärja: även om det inte är någon optimistjolle som släktingen lägger ut med så lär det ju inte direkt vara en sån heller, jag menar Finlandsfärja.

Man kan fundera på hur man förbereder sig fysiskt och mentalt för arton månader i en båt. Gits Olsson skrev något tämligen välfunnet på temat segelsemester och jag minns något liknande från den Sällskapsresa som utspelar sig ombord. Det handlar mest om att koka makaroner på spritkök i en hammock i full schvung eller tända samma spritkök i duschen utan att tappa livslusten och jag kan tänka mig att det går åt, men jag tror att det också kan vara en poäng i att öva på att umgås med sitt segelsällskap i till exempel en klädkammare under långa perioder. M:s släkting är inte fullt så djärv att han ensamseglar, han har sin hustru med sig, men frågan är om det inte är djärvare fast på ett annat sätt att utsätta ett äktenskap för den prövningen.

Just det att umgås uteslutande med en och samma människa på en mycket liten yta under lång tid skrämmer mig verkligen trots att den oäkta hälften är mycket trevligare än jag. Själva umgängesaspekten har även M funderat över under det halvår som släktingen hittills har guppat runt på vad som populärt kallas böljan den blå. ”Stackars Ingalill” säger hon ibland eftertänksamt, och det torde på något sätt antyda att det (inte helt otippat) är släktingen som har den verkligt intressanta personligheten i sin familj.

Men vitsen med en sån där paradisresa är ju trots allt inte själva båtåkandet utan snarare och mest strandhuggen. Det måste ju ändå vara alldeles underbart; släktingen befinner sig nu någonstans på samma latitud som Kurrekurreduttön och har så gjort i flera månader. Men även här bedrar man sig. Skolgossens odödliga utsaga om att ”om man alltid hade så här roligt så hade man aldrig roligt” är applicerbar även här. M fick ett mejl häromdagen. ”Visst är det fint”, skrev släktingen. ”Men om sanningen ska fram: har man sett en palm har man sett alla.” Hellre han än jag, som sagt. Vill någon anmärka något om rönnbär så går det alldeles utmärkt.

Luft, vatten och väldigt många granar (2008)

Temat för dagens predikan är landsbygden. Man tänker på den ibland av olika anledningar. Den oäkta hälften kommer från ännu lantligare sammanhang än jag och mejlade mig en dag ett autentiskt urklipp från när han nätsökte sin hemsocken och fick svaret ”din sökning gav inget resultat”. ”Det ger en aning om hur det måste kännas att vara uppväxt i Viborg före kriget eller att ha Jugoslavien som fosterland”, skrev han lakoniskt.

Och visst skulle det mycket väl kunna vara så att man håller på att avveckla landsorten. Flera tecken pekar i den riktningen. Förr i tiden fanns det till exempel vykort så fort det fanns en mjölkpall. Varje gupp i vägen hade sin egen lilla vy och ofta gjorde man sitt bästa för att fånga ortens egenart (typexemplet är grynig amatörbild av stirrande gumma i huckle som krampaktigt håller en våldsamt sprattlande killing mot bakgrund av ett grånat fähus och så ”Hälsning från Snytbaggskärret”). Så är det inte nu. Sånt är avskaffat. Jag fattade misstankar när det började säljas en ny sorts vykort i affärn som ligger nära lanthemmet: var inte korten med ”Hälsning från X-viken” ovanligt blanka, skarpa och insmickrande? Och var någonstans hade man egentligen tagit detta foto med mumsande lantboskap i motljus framför vitknutad stuga? Detta fick jag inte rätsida på förrän jag såg exakt samma kor på exakt samma kort tjugo mil därifrån med ”Hälsning från Y-viken”. Världen vill bedragas och nu har vi bestämt att all svensk landsbygd är i stort sett densamma och att det är helt onödigt att skilja på den så dramatiskt att man trycker upp flera olika motiv på vykorten. Jag drar mig till minnes en stockholmsbekant som fick veta att jag kommer från Nora. Hans kommentar var ”Nora – ja, jag var i Grangärde för ett tag sen” (ta fram en kartbok om ni inte omedelbart inser hur stockdumt detta är). Men lite så kanske det är, trots allt. Same same, not different.

Men om sanningen ska fram är landsbygden också ganska bra på att förminska och utsläta sig själv. Häromsistens nätsökte vi också en annan av familjens ursprungsorter och hamnade på den sedvanliga ”Flytta till oss”-sidan där orten försöker förklara varför det är en god idé att lämna storstadens larm till förmån för Snytbaggskärret. Sålunda lydde texten: ”Orten X hittar du bäst om du följer väg Y norrut från Z. Här finns gott om det som storstäderna saknar, nämligen frisk och oförstörd luft, rena vattendrag med utmärkt fiske och lugna och vänliga människor med en sund insikt om livet. Här finns en storslagen natur med kalhyggen, berg och urskog.”

Det är inte helt lätt att lämna den texten okommenterad (det är så smärtsamt lätt att göra sig lustig över att de släpar fram kalhyggena som första exempel på sin storslagna natur att jag väljer att låta bli). Men kära snälla nån, varför måste Sveriges alla småkommuner, byar och mindre samhällen komma dragande med luften som första argument för att få fler skattebetalare? Jag vill vara skapt som en nors om någon enda människa i världshistorien har surrat fast cissusen på flyttlasset och givit sig åstad på grund av att det finns mer luft någon annanstans. Och näst därefter kommer vattnet, det gör det alltid, och sen kommer i någon form granarna – fast här är det, medgives, i första hand de nedhuggna man vill framhålla. Luft, vatten och granar. Så beskriver sig den svenska landsbygden. Och sen marknadsför den sig med ett och samma vykort. Kan man skicka den på en aldrig så liten älskadigsjälvkurs?

Om dom nånsin kommer fram till Katmandu (2008)

Jag är en typ A-människa. En sån där hetsig forcerad en som pratar fort och alldeles för lätt retar sig på dem som tar tid på sig (= den mycket mer politiskt korrekta människotypen typ B). En sån som irriterar sig på böcker som heter ”Långsamhetens lov” och hemligen tycker att det romantiseras lite för mycket kring att sitta barfota under en korkek och lukta på blommorna. Om man undrar vilken typ man är sägs det att man ska ställa sig frågan om man brukar vilja organisera om lunchrestauranger. Känner ni omedelbart igen känslan ”men söta Göta, om dom bara lät kön gå åt vänster istället skulle dom hinna fylla lokalen minst en gång till under lunchtid” så är ni, enkelt uttryckt, typ A. Vi är som sagt inte politiskt korrekta, men vi är väl anpassade till samtiden eftersom våra endorfinkickar kommer av sånt som går undan och är effektivt.

Detta var en liten bakgrund till vad jag egentligen hade tänkt tala med er om i dag, nämligen dom som ska till Katmandu. Dom står alltid före mig överallt och har fått sin benämning efter ett utrop som den oäkta hälften undslapp sig en gång i en kö på stationen i Falun. Vi hade asjättebråttom och biljettautomaten var paj och tåget stod i startgroparna, så att säga, på spår 3. Framför oss stod en man som inte hade lika bråttom – inte denna dag, sannolikt inte någonsin i livet. Jag minns mycket tydligt hur han såg ut för han hade cykelhjälm, alltså på sig, alltså inne i lokalen. Han skulle resa en sträcka som krävde sjutton tågbyten. Han pratade m-y-c-k-e-t l-å-n-g-s-a-m-t. Han sa ”va?” alldeles för ofta (kanske tryckte cykelhjälmen igen hans öron). Han frågade tjugotvå gånger om han verkligen skulle hinna byta på åtta minuter i Nässjö.
– Varför hamnar vi alltid bakom dom som ska till Katmandu via Nässjö?! ropade den oäkte gällt, men tyst, men desperat.
Ni måste inte tro mig, men det visade sig till sist att vad hjälmkillen höll på med var att boka en resa som skulle ske två månader senare. Hade vi missat tåget i december på grund av att han valde att stå där och planera sina sportlovsäventyr hade jag drämt handväskan i huvet på honom (och i så fall hade det ju varit tur att han hade hjälm).

Och dom som i överförd bemärkelse ska till Katmandu är överallt och är i vägen. På lunchbufféer, stillsamt kontemplerande exakt vilka sju köttbullar de faktiskt ska välja. På ICA, noggrant räknande upp 167,50 i jämna pengar, det mesta i mynt av lägre valörer. På banken – när man själv ska göra ett ärende på tre minuter ska de först genomföra större delen av en bouppteckning efter en avlägsen släkting i utlandet som de inte vet namnet på och så har de legitimationen längst in i fodret på en trasig handväska. I går kunde jag ha dräpt en på Hemköp som antagligen höll på att doktorera i King Edward och skulle slutföra sina fältstudier innan jag kunde få rafsa ihop till min gratäng: hon plockade oändligt långsamt, vände och vred och stirrade varje exemplar in i vartenda öga, liksom smekte varenda potät och lade tillbaka de flesta innan hon hade fått ihop den Perfekta Potatispåsen. En annan gång stod jag bakom en som skulle ha ett köttfärspaket som innehöll exakt 300 gram (inte 278, inte 320) men som i övrigt faktiskt verkade helt normal.

Men det är alltså inte alls säkert att det är dom det är fel på, dom som ska till Katmandu. Det kanske är mig, eller också är vi helt enkelt bara olika. Men jag vet ju hur jag för min del föredrar att tolka det. Om alla vore som man själv inbillar man sig ju lätt att det skulle vara så mycket enklare.