Om könets betydelse för uppfinnandet

Om hushålleligt värdelösa saker har jag hört ondsinta tungor säga att "det måste ha varit en karl som har uppfunnit det här". Det är inte bara fruntimmer heller: de elaka tungorna har varit omväxlande manliga och kvinnliga, så att säga (vilket i och för sig inte bevisar annat än att kopplingen mellan hushåll och kvinnfolk är allmän, levande och havande hälsan).



För all del är formuleringen inte alltid komplett befängd. Inte sällan används den om sånt som har funnits i ett halvsekel utan att vara formfulländat, och eftersom arkitekter och ingenjörer nästan undantagslöst var manfolk för femti år sen så är ju utsagan så att säga statistiskt hållbar. Ändå är det, som i nästan alla fall utom prostatalidanden, inte i det biologiska könet det sitter. Problemet med grejer som "det måste ha varit en karl som har uppfunnit" har kanske en social aspekt också: om arkitekter, uppfinnare och ingenjörer själva hade tvättat och strukit etc. istället för att ha en liten människa till det, så skulle månne karlvarandet i sig ha varit av mindre betydelse?


Om den som har ritat mina föräldrars hus vet jag åtminstone en sak: densamma kan vara man eller kvinna, jude eller grek, men det är hur som helst en som aldrig har behövt bekymra sig om städning. Fönstren högst upp i trappan sitter så till att det enklaste sättet att putsa dem är att haka av köksdörren, lägga den mellan trappräcket och fönsternischen, kravla ut på den och därefter tvätta fönstren knästående två meter upp i luften. Pappa brukar göra det i sin egenskap av minst höjdrädd i familjen, vilket säger mer om oss andra än om honom (han är alltså på intet vis bara lite höjdrädd). Vi andra tar en kort promenad under tiden. När vi är tillbaka sitter alla dörrar där de ska och min far också, den senare muttrande färgstarka fraser på temat att det knappast är en hemmafru av gamla stammen som har placerat ut dom fönstren.


Den där hemmafrun som inte har placerat fönstren, hon har inte heller uppfunnit frysboxen. Den är antagligen en pre-emancipationsuppfinning med några decennier på nacken, så statiskt sett torde urprototypen till densamma vara skissad av en man. Gott. Men är det inte märkligt att inte någon – man, kvinna eller hermafrodit – har hittat på ett bättre "koncept" år 2004?


I frysboxar råder samma fysikaliska lagar som i handväskor: det man ska ha ligger alltid i botten. I en handväska må det vara hänt förutom när mobilen ringer, men i en frysbox som rymmer 368 liter är det inte ens roligt. Vem skulle köpa en byrå byggd efter samma princip: en enda djävulskt stor låda där man bara släpper ner saker allteftersom? Ett skrivbord? En verktygslåda? Ingen, givetvis. Men frysboxar fortsätter att finnas. Och det man ska ha fortsätter att slinka längst ner. Och eftersom det ligger i sakens natur att grejerna ovanpå är svinkalla så går det inte bara åt tjugo minuter utan dessutom tumvantar för att man ska hitta den där bigpackburken med hemgjord fiskbuljong som man VET att man la överst – varför skulle man INTE ha gjort det? – så sent som förra veckan.


Frysboxar är inte bara som handväskor, de är dessutom som arkeologiska utgrävningsplatser. En tur ner i bottenlagren på frysboxen är en promenad längs Minnenas Allé. Under den vilda jakten på buljongen hittade jag vinbärsgelé som den oäkta hälftens före detta oäkta hälft har kokat. De har varit separerade i tio år. Denna vinbärsgelé är kanske det slutgiltiga beviset för frysboxen är uppfunnen av … låt oss kalla det någon som inte tänker exakt som jag.

Den som (bara) har brist på kulpengar är icke fattig

En av mina laster är att göra naglarna. Ungefär en gång i månaden går jag till en vänlig person som lägger på ett lager glasfiber och lackar, och understundom sätter hon dit en liten blomma eller något i den stilen. Det är något som jag ”unnar mig”, som det heter med sådant om vilket man antar att andra kan ha åsikter huruvida det är klokt eller ej.



Vad man kanske inte tror är att besöken hos nagelfixaren kan vara tillfällen att få inblickar i människornas själsliv och underlag till inlägg i samhällsdebatten. Senast var det om det här med ”ont om pengar”. Det har jag länge haft åsikter om, men jag har liksom saknat en klatschig anekdot att hänga upp resonemanget på. Det har jag nu. När man sitter hos nagelfixaren befinner man sig på rad, som kor i sina bås, och hör vad folk bredvid pratar om. Dom bredvid mig pratade om skönhetsbehandlingar. Dom unnade sig mer än bara naglarna.


– Och så ska jag gå och göra sån där spraysolbränna, sa nagelfixaren vid bordet bredvid.


– Vad kostar det? sa kunden.


– Runt fyrahundra, sa fixaren. Det sitter i knappt en vecka. Men jag får det lite billigare för jag känner hon som gör det, kanske ett par hundra.


– Det kostar ju att sola solarium också, sa kunden.


– Jo, sa fixaren.


– Det är bra när man känner nån, sa kunden. Jag fick mina extensions (= långa plasttestar som man svetsar fast i håret, förfs. anm.) för åttahundra av en polare.


– Nåt som jag inte kunde få billigare var tandblekningen, sa fixaren. Det kostar kanske bara femti kronor per gång för krämen, men skenan kostade ett par tusen. Man måste skaffa den hos tandläkarn.


– Jag har inte varit hos tandläkarn på flera år, sa kunden.


– Inte jag heller, inte hos riktiga tandläkarn, sa fixaren. Det är faktiskt fem år sen. Det går ju inte, det är ju så dyrt.


– Ja, bara för att kolla och ta lite tandsten kostar det visst sexhundra, sa kunden.


– Det är fan inte klokt, sa fixaren. Att det får vara så. Det är klart att folk inte har råd, att fattiga får kassa tänder.


Fixaren hade en tatuering runt armen. Jag skulle säga en femtusenkronors.


Replikskiftet är lätt komprimerat, men turerna och argumentationen gick exakt så här. Exakt. Beautysalon-knarkarna hade inte råd att gå till tandläkaren, för det kostade ju så mycket som kanske en tjugondel av vad de la på sin skönhetsvård på ett år. Det är ledsamt, inte bara för att skönhet enligt den här definitionen är = ”tatuerad, spraymålad och hårförlängd med en munhåla rutten som Helvetesgapet”.


Folk tycks ha problem med det där med motsatsen till kulpengar. Kulpengar går till fusknaglar, vin, semesterresor, roliga skor och onödiga prylar från Teknikmagasinet. Också mobiltelefoner går mest på kulpengar (oavsett vad de s.k. fattiga som har intervjuats i kvällspressen i sommar säger så är varken mobiltelefon eller Dieseljeans en mänsklig rättighet). Motsatsen till kulpengar är tråkpengar. Dessa måste man ut med trots att man inte får något roligt, sexigt, fränt eller ball för kosingen. Hyra, tandläkare, el, sophämtning, mycket köps för tråkpengar – men att man helst ville ha mer kulpengar över är tyvärr inte ett tecken på fattigdom och armod. Det finns folk som är fattiga och inte kan gå till tandläkaren, men det är av-se-värt mycket färre än dom som bara önskar att dom hade mer kulpengar.


PS: folk som röker får inte klaga på att något är dyrt och att de inte har råd innan de har slutat röka. Jag är ledsen, men så är det.

http://svtplay.se/v/1949513/debatt/eftersnack_1_april

Gästspel i Debatt 1 april -- man kan för allan del titta på själva programmet också, fast det var egentligen i webbtvsnutten som jag riktigt fick lägga ut texten om Hjärtefrågorna (vid 7:20 ungefär).


Men 2:40 -> är också underhållande för jag svär till gud att Stephan Rössner försöker svälja ner en gelegroda medan han berättar att han inte äter godis och framförallt inte *sånt* godis :-) ...

De sista entusiasterna

Jag är ganska normalt intresserad av bilar. För mig är en bil en produkt precis som en äggkokare eller en slagborrmaskin: ska jag skaffa en så ser jag till att kolla upp läget på fronten (äggkokar-, slagborrs- eller bil-) men jag skulle liksom knappast gå in i en lyktstolpe för att jag fick syn på en Volvo V50.


Därför frågar sig medmänniskorna med viss rätt varför jag inte på villkors vis vill missa Bosse Bildoktorn. Om det skulle hända skulle jag bli lika ledsen, kanske ledsnare, än vad jag blir om jag missar Plus – och jag blir ganska ledsen om jag missar Plus. Svaret är att det inte beror på att jag är extremt fascinerad av bilar eller konsumentfrågor, men jag är fascinerad av entusiaster och blådårar och sådana får man se i båda de nämnda programmen. Sverker och Bosse är om inte ”förmodligen de sista entusiasterna” så i alla fall två väldigt fina exemplar. Sverker är klart bäst när han har någon riktigt istadig pressansvarig att sätta tänderna i, när han får det där ettriga lämmelliknande över sig, men Bosse är ungefär likadan hela tiden. Jag älskar folk som verkligen kan varva upp sig över saker som engagerar dem.


Alla har säkerligen någon gång träffat en motsvarighet till Bosse i verkligheten. En av kamraterna som heter A träffade en gång på en entomolog (insektsskådare) – ”som inte ens var snygg”, tillägger hon gärna – som vallade henne flera varv runt Stora Skuggan vid Stockholms universitet och docerade om gråsuggorna och deras vänner. Det var tydligen fullkomligt intagande alltsammans just eftersom denna entomolog var en riktig sällsynt entusiast, en sån där glädjestrålande i vars värld det helt enkelt inte finns folk som inte faller i trans inför miraklet gråsuggan. Jag känner en annan som känner en som är något så alldeles fantastiskt som en entusiastisk begravningsentreprenör: han lever helt enkelt för att få göra det bästa möjliga för folk när de har det så hemskt man bara kan ha det, och han älskar sitt arbete med en entusiasts hela stilla glödande vansinne.


Men man träffar dem som sagt alltför sällan, entusiasterna. Betydligt vanligare är motsatsen, det vill säga folk som är experter och sakkunniga utan att man över huvud taget förstår vad som har drivit dem till att bli det. Det finns föreläsare som presenterar sina fackområden som erkände de att de hade syfilis, med nedslagen blick, slokande axlar och dovt mumlande stämma, och doktorer som berättar om sina avhandlingar så att man tror att de har dragit rubriken ur en tombola på institutionen och att de var de sista som fick dra den terminen. Förmodligen tror de att det är något suspekt med att verka för lycklig över vad man håller på med. Detta är ytterligare ett bevis för min teori att det är fint att lida på jobbet och att omvärlden i regel utgår från att den som trivs med sina arbetsuppgifter går på obefogat stora doser stämningshöjande.


Gissningsvis går det en verklig entusiast på femtio såna där suckande syfilitiker. Det är väl därför man blir så glad över att träffa på entusiasterna: de är en så uppfriskande kontrast till de sorgligt coola blaserade vars största uttryck för sinnesrörelse är att de kröker lite på överläppen oavsett om de har tagit hem DM i pingpong eller sett kattungar födas eller blivit utnämnda till generalkonsul. Bosse Bildoktorn kan råka i extas över en fläktrem. Jag älskar honom för det.

Angående förlikningen med halsfluss

När detta nedtecknas har krönikören snuva och ont i halsen. Jag måste närma mig detta faktum försiktigt och i tredje person, för det handlar om en insikt som jag håller på att ta till mig: jag blir faktiskt sjuk ibland.



Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).


Sen dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin.)


Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.


Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.


Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.


– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.


Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.


Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.

Gregorius (2007)

Nästan det bästa med julen, om man hör till sorten som kan ta ledigt när den inträffar, är att man har tid att läsa på nätterna. Nattläsning är den riktigt stora fördelen med all slags semester. Semester gör inte att man får en massa tid över på dagarna, det får man aldrig, men man kan läsa till tre för man behöver inte vara hyperskärpt dagen därpå.


Jag kommer att släpa med mig en halvmeter tjock trave mellan hållplatserna på Julexpressen, och överst i högen ligger Bengt Ohlssons Gregorius som jag har bespetsat mig på en längre tid. Fast just för att jag har gått omkring och tänkt på den boken så länge så vet jag inte om jag egentligen kommer att kunna frigöra tillräckligt mycket mental energi för nattläsning de närmaste veckorna. Jag har så mycket annat att fundera på. Eller rättare sagt ”så många andra”.


Gregorius är, som den nutidsorienterade känner till, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas sedd ur ett annat perspektiv. Istället för doktor Glas’ synvinkel får man pastor Gregorius’, ända fram till giftpillret. En välkänd historia sedd med den andres ögon är alltid fascinerande, och tyvärr lämnar mig detta ingen ro. Jag kan inte sluta tänka på alla bifigurer, andrafioler, bad guys, sidekicks och statister som också förtjänar att få sin historia berättad. Apropå gift så blir det som ett sådant när man väl börjar fundera på dem.


För det första finns det en massa folk som inte finns men som man skulle vilja veta mer om i alla fall. Mitt käraste exempel är fru Columbus, den tåliga människa som satt i Lissabon och höll maten varm medan Christoffer jagade kors och tvärs över globen. Jag skulle också gärna lära mig mer om Kalle Ankas bror, han som är far till Knatte, Fnatte och Tjatte. Denne okände X Anka förekommer såvitt jag vet aldrig annat än som en abstraktion som hjälper oss slippa föreställa oss Kalle Anka som köttslig – men hans historia kanske vore vacker och gripande om bara någon tog sig an den?


Sen finns ju också alla dem som vi är vana vid att läsa om som en del av ett större sammanhang. Hur spännande vore det inte att läsa romanerna Tott, Bull eller Dumle utan att huvudpersonernas individualitet överskuggades av Knoll, Bill och Humle! Den minste av bröderna Dalton, den mest korkade i Björnligan, dvärgen Prosit och Annika i Pippi Långstrump har säkerligen också något att säga oss. De väntar bara på att just deras Bengt Ohlsson ska förbarma sig.


Givetvis finns det potentiellt Augustprisinbringande stoffet inte i Ankeborg utan i de tunga romanerna. Jag lobbar upp Monsieur Bovary, Pangloss och Pantlånerskan så får hugade spekulanter kasta sig över dem och börja skildra.


Men den som jag inte kan släppa, den vars historia jag helst skulle vilja skriva, hittar jag inte bland de mer borgerliga klassikerna. Jag paxar härmed handlare Sjökvist i Åsa-Nisse om jag skulle få tid över att nedteckna en historia ur den andres synvinkel. En ensamstående missförstådd entreprenör på landsbygden i efterkrigstidens Sverige, en som bedriver en ojämn kamp mot två egensinniga gubbar som lever för att göra livet surt för honom på ett planlöst och oreflekterat sätt, en man med fickorna fulla av bröllopskonfekt och själen full av ensamhet och obändig längtan bort från småländska höglandet – skulle jag skriva något skulle jag skriva Sjökvisten. Tyvärr går det väl åt en hel tjänstledighet för att få rätsida på ett sådant livsöde.









Fotnot: Denna spalt har jag diskuterat med Bengt Olsson på Bokmässan i Örebro strax innan han köpte en bok av mig. Jag försökte truga den på honom gratis, men han insisterade. Små scener ur tillvaron.

Status quo-produkter (200X)

”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.


Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)


Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.


Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.


Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.


Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i A little of what you fancy. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.

Varning för fara!

Vissa saker man lär sig i barndomen sitter glödristade i hjärnbarken, och då menar jag inte bara Hallands floder och de tjogtals psalmverser som min årskull så vitt jag vet kan ha varit de sista i svensk historia som lärde sig. Framförallt är det sånt som man inte får göra som sitter fast; jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera med folk vilka knäppigheter av den sorten som de själva har kvar. Ajaj-faktorn är mäktig: jag vet medelålders avdelningschefer som fortfarande känner att de Inte Får luta sig ut genom ett fönster, inte ens på nedre botten och om de själva vill.



Personligen har jag stor respekt för saxar, nålar och blomgödning. Man får inte springa med saxar (lusten att göra det har kanske avtagit något sen man var i femårsåldern, medgives), man får inte dricka Blomstra (vilket jag aldrig mig veterligt har fått impulsen att göra, men jag antar att det finns en anledning till allting) och det är livsfarligt att ha nålar i munnen (man kan nämligen svälja dem och så far de ner i magen och ut i blodomloppet och sticker hål på hjärtat, jag inser att den medicinska sakkunskapen kan ha invändningar men så sa min lekisfröken). Och så får man Inte Kladda Med Sånt Som Fåglar Har Varit På.


Som jag ser det finns det två förhärskande inställningar till fågelinfluensan, båda lika fascinerande men på varsitt sätt. Det ena representeras av maken till en perifer bekant. Jag har aldrig träffat honom, alltså maken, men jag har gjort mig en mycket tydlig mental bild så jag skulle barnsligt gärna vilja göra det. Det här är nämligen en man som agerar på alla larmrapporter och gör det ackumulativt, det vill säga att när larmet om sockrets skadlighet kommer minns han fortfarande hur farligt det är med sötningsmedel och hans urval av tänkbara ickedödliga livsmedel smalnar ständigt. Han har lite problem med proteinerna nu, kan man säga, när det är Creutzfeldt-Jakob i korna och PCB i strömmingen och H5N1 i kycklingen.


Det ena sättet att tackla fågelinfluensan – som hittills, om jag är korrekt underrättad, har dödat knappt tvåhundra personer på andra sidan klotet – är alltså att sluta äta chicken mcnuggets och knappt ens våga skicka påskkort med kycklingar på om man inte först har doppat dem i penicillin. (Själv följer jag konsekvent det råd jag fick från en kåsör i en av morgontidningarna, jag tror att det kongenialt nog var Swanberg: ”om du hittar en död vigg, överös den inte med kyssar”.)


Den andra ytterligheten är dom vars mammor inte körde den där om att inte kladda med fåglar. Jag är uppväxt med att man inte ska ta upp fjädrar från marken och att det är absolut förbjudet att ta i fågelbord och talgbollar (i min värld är det fortfarande bara pappa som får göra det och då ska han ha handskar). Det här lärde jag mig trettio år före fågelinfluensan och jag har alltid sett det som en i grund och botten sund hygienfråga; fåglar är snygga på avstånd men lite sådär halvloppiga vid närkontakt och finns det inte nåt som heter papegojsjuka?


Men sådana är nu inte alla. När jag gick runt våra fågelsjöar med kåsörhunden Anton häromdagen såg jag dom som alltid, dom som står med Elliott, 3, och en barnvagn med Melissa, åtta månader, i ett veritabelt moln av lusiga änder, måsar, lommar, viggar, ejdrar, hägrar, svanar, gäss och krickor och gudvetvad – tvåhundrafemtio kilo blandad storfågel, hur som helst, som flaxar, bajsar och nyper Elliott i fingrarna när han inte fort nog släpper ifrån sig det mögliga korvbrödet. När kåsörhunden Anton närmar sig kacklar dom och flyr och luften fylls av de fjädrar som man Inte Får Plocka Upp och Elliott kuttrar glatt och stoppar en i truten (sin egen, inte den som just lyfter med en torr minibaguett).


Varför är folk så konstiga? Varför kan vi aldrig vara sådär svenskt mellanmjölkigt lagom i praktiken som vi sägs vara i teorin? Det är egentligen bara det jag skulle vilja veta. Sen är jag nöjd för i dag.

Jag kommer fortfarande att tänka på det här blogginlägget ibland

... fast det är mååånader sen jag läste det (första gången) och cirka en miljard bloggare etc. har kommenterat filmen ifråga sen dess. Jag inser att det egentligen inte är Alex Schulmans förtjänst utan snarare den som regisserade Fröler där på ängen (samt Skaparen, som inte riktigt gängade på skallen på'an), men det är det fortfarande inih*lv*te roligt ...


http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/10/ar-ni-relativt-nojda-eller-absolut-nojda

När jag sitter här och lägger upp torsdagstexter

... till den 15 april säger plötsligt Blogger åt mig att jag försöker göra detta på ett "olagligt datum". I min kalender är den 15 april en alldeles vanlig torsdag, Olivia och Oliver har namnsdag och allt talar för att ärtsoppa kommer att serveras i lunchmatsalar riket runt och dagen därpå är det fredag den 16 april.


Men "olagligt datum", alltså. Jag ska lägga det på minnet och så får vi se vad som händer.

I en shoppinglada en lönehelg (2008)

Mångt och mycket är märkligt och oförklarligt, men frågan är om inte något av det konstigaste är folk som söker sin rekreation genom att trängas i köpcentrum. Jag tänker på det varje gång jag ovillkorligen måste utföra något kommersiellt ärende, typ köpa något eller klippa mig, en lönehelg. Jag undviker annars gärna, precis som alla kloka, shoppingcentrum och liknande Mammons tempel dessa helger. Men de gånger jag av någon anledning har uträttningar på en galleria kring den 25:e blir jag förbluffad över hur många det finns som inte värderar sin sinnesfrid.



Det finns nämligen folk som frivilligt uppsöker hektiska köpcentrum, som ett nöje och för att ”koppla av”. Jo, jag har nog förstått att det är så, jag känner t.o.m. sådana människor. Jag klandrar dem inte för att de roas av att handla i den kommersiella bemärkelsen, för det gör jag också; jag menar bara att det är på gränsen till osunt att nöta galleriagolv i timmatal i värsta rusning liksom bara för att insupa atmosfären. Om man ska handla något särskilt eller bara köpa sig lycklig så där i största allmänhet gör man ju det med fördel någon tid då affärerna inte är de brusande pulserande gehennan som de är på förmiddagen lördagen den 26:e.


I en galleria en lönehelg kan jag inte vara lycklig, inte ens om de har fått in någon sorts ny elektrisk nyttopryl på Claes Ohlsson eller en ny linje nagellack på H&M (elektriska nyttoprylar och nagellack är annars mina favoritshoppingobjekt). Det blir för mycket för mig, alltihop. Det är folk överallt och alla tänker bara på sig och kör över mig med barnvagn och insisterar på att gå fyra i bredd och prejar in mig i en karusell med chinos på Dressman, och så är det alltid 27 grader varmt på alla köpcentrum överallt trots att det aldrig finns någon garderob att hänga av sig i och nerverna kryper som bekant ut på utsidan betydligt snabbare ju svettigare man är, och så är det alltid ett helvetiskt larm eftersom några slumpvis ihopfösta från Fame Factory mimar sina senaste singlar från en provisorisk scen medan högtalarsystemet brölar ut specialerbjudanden som jag inte är intresserad av och jag vet inte hur det är i era shoppingcentrum men i mitt försöker dessutom alltid några käcka Jehovas vittnen-liknande ungdomar få mig att köpa en sån där videotelefon eller att skaffa ett American Express. Lägg till detta skrikande barn, skällande hundar, tutande kölappsmaskiner och rasslande kassaapparater – jag och mina sinnen klarar helt enkelt inte helhetsintrycket. Det blir för mycket för oss.


Men det som framförallt gör att jag inte fattar hur folk kan påstå att de lördagsshoppar för att koppla av är att själva världen blir så obehagligt klar för en där och då. Efter ett par timmar i galleriamiljö där allt kan köpas för pengar och 80 % av de visuella intrycken är reklam står det ju alldeles klart för en att man är en ganska trött loser. Man är för ful och för fattig, sammanfattningsvis. Inte ser man ut som modellerna på KappAhl, inte får ens rumpa plats i kläderna på Vero Moda och inte har man råd att köpa skor av riktigt läder den här månaden heller – lite så är det. Är man på en galleria i tre timmar gör man den reflektionen uppskattningsvis femtio gånger. Man kan kalla det vad man vill, men man kan knappast kalla det avkoppling.


Jag tror att folk skulle må bättre om de gick i skogen eller strosade i parken i större utsträckning. På sig själv känner man andra.

Innan jag lägger upp dagens text måste jag bara delge er detta anslag från vårt trapphus.

Mountain View, Californien ...

Nån som brukar läsa bloggen sitter i Mountain View, Californien. Det finns så praktiska besöksräknarverktyg så man tror inte det är sant :-). Och de allra flesta upplysningarna om kommuner och internetleverantörer noterar man knappt, men ibland dyker det upp: "Mountain View, Californien". Det är inte utan att man understundom denna vargavinter önskar att man vore ungefär där. Jag har börjat Måla Upp Bilder av den här platsen.


Kan du inte ge dig tillkänna, du okända läsare? Fast om du gör det får du inte vara så grym att du berättar att Mountain View, Californien inte är det Samarkand jag liksom föreställer mig att det är. Jag är lyckligast om jag får leva kvar i mina fantasier ...

Varning utfärdas: börjar man sjunga den här låten slutar man aldrig.

www.youtube.com/watch?v=cWgyRyhxIgg

Allas svärmor loppar krukväxter

I torsdags kom en av mina kolleger förbi och loppade lite på blommorna jag har på bokhyllan på jobbet. Det var en ren reflexhandling som jag väl känner igen – många av oss måste rycka bort vissna blad när vi ser dem, det går inte att sätta sig över impulsen. Jag tänkte inte värst på det förrän hon kom på sig själv.


– Jag vet hur irriterad jag blir när min svärmor gör så hemma hos mig, stammande hon.

Jag lugnade henne genom att förklara att det där är en universell princip. Allas svärmödrar plockar vissna blad från deras krukväxter och alla tar det som en liten mild men dock personlig förolämpning. När andra plockar vissna blad tar man det för vad det är, det vill säga något i stil med tics. När en svärmor gör det tolkas det alltid som Ack, Varför Hindrade Jag Inte Min Arma Kent (Britt-Louise) Från Att Slå Sina Påsar Ihop Med Dig?







Det är nåt knepigt med svärföräldrar, det går inte att komma ifrån. Om man vill veta hur det ligger till med något i tillvaron är ett hett tips att googla det, alltså slå in frasen ”X är” på google.com och analysera resultaten. Efter blombladsincidenten gjorde jag experimentet med ”svärmor” respektive ”svärfar”, och om dem har folk inte mycket roligt att skriva.


Det mest neutrala om svärmor är ”min svärmor är storrökare”. Sen följer ”svärmor är inte precis Åsas favoritbesökare”, ”svärmor är ovän med båda dessa två” och ”svärmor är inte speciellt välkommen på besök”. Svärfar blir också hårt åtgången på Internet: ”enligt svärfar är jag konstig” och ”svärfar är portförbjuden” är två smakprov (men jag fascinerades också av det fantasieggande ”Hälsopedagogen tog svärfars våtdräkt. Svärfar är 1.90 och ganska stor” – jag måste kolla upp den träffen någon dag).


Svärföräldraproblematiken är ändå sällan ett jätteproblem, oavsett vad googlingen antyder. De flesta jag känner tycker att deras svärföräldrar är rätt trivsamma, vilket inte är helt otippat eftersom de ju ändå med gemensamma krafter har ruvat fram den man är tillsammans med. Ändå är det något trixigt inbyggt i relationen. När folk pratar om sina svärföräldrar förmedlar de ofta en känsla som påminner om när man har en tröja med en tvättrådslapp som sticks i nacken: det är svårt att inte tänka på att det, men det är liksom inte det jobbigaste man har i livet.


Trots att mina egna svärföräldrar är förträffliga kan jag förstå ovan nämnda känsla. Svärföräldrar triggar insikten om ens egna tillkortakommanden. Det stör mig varken att jag är tämligen klåpig med allt slags handarbete eller att min svärmor är en veritabel hemslöjdsfantom, men summan av detta irriterar mig på ett märkligt vis. Det är tveksamt om den oäkta hälften skulle tycka bättre om mig om jag behärskade tuskaft och rosengång, men detta är ingen rationell känsla. Hemslöjdsfallet är könsrollsstereotypt, men jag vet en soffpotatis vars svärmor är hurtbulle och en tröstlös landkrabba vars svärfar är en salt sjöbjörn – det kan handla om vad som helst, men det handlar alltid om vad man själv inte är.


Om folk har problem med sina svärföräldrar talar mycket för att det kokar ner till två saker: a) man förutsätter att folk inklusive ens respektive älskar sina föräldrar och har dem som möjligen omedvetet med dock ideal och b) man inser alltför väl att man själv inte är fullkomlig. Säga vad man vill om svärföräldraproblematiken, men den bottnar i något ganska mänskligt och trevligt. Åtminstone i stadierna innan det har kommit dithän att man sitter och lägger ut på Internet att ”svärmor är en häxa”.

Dom har ändrat på nåt

... och dom har inte berättat det för mig, och det har att göra med trafikregler.


Till yttermera visso är det en trafikregel. I min värld, jag menar i världen som jag trodde jag kände den, går man på vänster sida av vägen -- på alla vägar och i alla sammanhang och i hela Sverige. Jag väljer att själv göra det. Att sedan alla inte gör det kan ju bero på alltifrån bristande insikt till ett generellt rebelliskt sinnelag hos individen.


Till sin spets drevs det hela häromdagen när en såndär spandexfantom ni vet, en sån som är på väg hem från jobbet i 150 knyck på en aerodynamisk cykel som liksom ser ut att vara anemisk som en vinthund, prejade mig med tax och barnvagn (mina, inte hans) och gastade "Håll till höger, för helvete!"


Det kan förstås vara jag som har fel. Den tanken ska man aldrig bortse ifrån. Men i det här fallet tvivlar jag.

Dagens Aftonbladet.se

"Experten: Rökning är den största luftföroreningen – sen fetma, solljus och alkohol"

Hörni, jag har räknat ut svaret:

Det utgår nån sorts presstöd till alla medier som förbarmar sig över en krönika/ett pappatips/ett italienskt recept/en slumpmässig åsikt/en åsikt om alkohol/en foxtrot/en dikt/en tanke om fotboll av Marcus Birro ...

KU 16 (för utomlands bosatta sjömän)

En gång fick jag en – vänlig, inte näsvis – fråga från en före detta kollega som fascinerandes över hur fort jag går och talar:



– Är det nåt förvärvat eller är det bara medfött?


Svaret är ett tveklöst ”förmodligen”, men frågan är relevant i många andra sammanhang. Jag ställer mig den rätt ofta när jag betraktar mänskligheten, möjligen för att jag läste sociologi i formbar ålder i början av 90-talet. Där fick man lära sig om något som hette socialisationsprocessen och enkelt uttryckt handlar om hur man i samspel med andra människor blir den man blir.


Den oäkte läste för inte så länge sen en bok som heter Nuclear Rights och handlar om ett antal människors utveckling från altruistiska fysiker till kärnvapenforskare. Det är inte helt oväntat en process över tid, ungefär som när folk blir vanerökare: man drar inte upp rullgardinen en vanlig torsdag och bestämmer sig för att idag ska jag allt dra i mig arton John Silver utan filter alternativt gå till jobbet och skapa ett dödligt förstörelsevapen. I båda fallen handlar det om något stegvis.


Senast jag själv tänkte på socialisationsprocessen hade jag varit i kontakt med en av de statligheter som jag inte är riktigt sams med. Jag vill inte peka ut något speciell myndighet, men jag kan säga så mycket som att vi har regelbundna mellanhavanden av kameral karaktär och de börjar på S och slutar på katteverket.


Det beror på tonen, skulle jag vilja säga. Oavsett vem det är som svarar när jag ringer så är det alltid någon som 1) talar till mig som om jag vore a) signaturen ”Sol och vår” eller någon liknande ohederlig namnkunnig karaktär och b) till yttermera visso bakom det metaforiska flötet, och 2) därefter slår mig i huvudet med N3B och K15A och säger saker som ”du förstår säkert att”. Man talar till mig som om jag vore ett knähögt barn och förutsätter samtidigt att jag på mina fem fingrar känner till den blankettbalett som innehåller sånt som ”KU16 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta sjömän”. Jag vet massor av folk som driver företag och kom från Långbortistan i förrgår – dessa människor har min ohöljda respekt; jag är född här och har VG i stilistik och begriper inte hälften av vad S-verket ber mig göra.


Jag har aldrig lagt på luren efter ett sånt där samtal utan att känna mig totalt dum i huvet, och det retar mig att just det retar mig så. En, säger en gång, har jag känt mig normalbegåvad efteråt. Då hade jag pratat med en snäll och begriplig Linda, men det måste ha varit en vikarie; hon var i alla fall bara liksom som en vacker och pastellskimrande parentes. Sen var det Gösta och Ing-Britt och dom andra muntergökarna igen.


Och här kommer alltså kopplingen till kärnvapenforskarna: förklaringen är antagligen att Linda inte var socialiserad än. Jag tror nämligen inte att den samtalsstrategi som jag numera tänker på som katteverkiska är de individuella anställdas fel, jag tror att den sitter i väggarna. Det är inte medfött, det är förvärvat. Gösta och Ing-Britt började säkert som vänligt tillmötesgående klarspråkare med den yttersta respekt för att alla inte är disputerade i Företagsekonomi med Praktisk Bokföring, men nånstans i höjd med telefonsamtal 718 gick det över.


Men för all del – man är själv givetvis minst lika irriterande i ett otal avseenden. Problemet med det man gör utan att märka det är ju liksom att man inte märker när man gör det. Si, så lurigt är det med socialisationsprocessen!


Fotnot: Efter att detta publicerades fick jag ett långt, vänligt brev från en människa på katteverket som helt och hållet höll med mig. Jag är därför och numera mer vänligt inställd till hela myndigheten. Jag är vek i sådana avseenden.

Angående lättdemensens utbredning

Nyligen läste jag en intressant artikel som förutspådde en epidemi av dåligt minne, en sorts förment lättdemens. Tidiga tecken på riktig demens är så lika vanlig mänsklig glömska att vi kommer att vara helt i klorna på det första läkemedelsbolag som kommer att börja sälja harmlös men onödig ”glömskemedicin” för att profitera på folks rädsla, menade skribenten: snart kommer vi alla att vara diagnostiserade med förstadier av Alzheimer fast vi bara är mänskliga.



Det skulle inte förvåna mig om han har rätt. Jag känner ingen som inte ibland blir allvarligt oroad för hur ruttet deras minne är. Grovt räknat sönderfaller det dåliga minnet i åtta kategorier:



1. Sällangörsvanor. Sådant som man egentligen kan men bara gör en gång om året tenderar att få en att känna sig tämligen klåpig. Var satt den där knappen som man frostar av frysen med, i vilken förbannad meny rensar man cookies från datorn och hur har jag någonsin kunnat öppna ventilen på tvättmaskinen som ska rensas efter 150 tvättar? Ja – inte vet jag. Jag har bara gjort det hundra gånger.



2. Siffror. En modern människa påstås ha i snitt 100 koder om man räknar in sådant som post- och personnummer. Förvånar mig inte. Mina anfall av ”nu är det väl ändå slut i huvet på mig” är oftast sifferrelaterade: plötsligt glömmer jag dörrkoden till jobbet eller bankomatkoden fast jag slår in dessa betydligt oftare än jag skulle vilja.



3. Handlingen i filmer och böcker. När det har gått två månader efter att jag har läst eller sett något har jag glömt allt annat än min känsla för verket ifråga. Jag skulle kunna gradera upplevelsen på en skala 1-5, men fråga mig vem mördaren var och jag kommer antagligen inte att kunna svara.



4. Namn på a) riktiga människor b) romanfigurer. Min hjärna har aldrig riktigt räckt till för de där ryska romanerna där samtliga har tre förnamn, två efternamn och en handfull spridda smeknamn där inget är ens avlägset likt någondera av de fem första. Den där listan som brukar finnas längst fram i gamla pusseldeckare borde vara obligatorisk i alla romaner. När det gäller levande människor har jag börjat anteckna dem som ringer mig på jobbet i en särskild bok. Om jag skriver upp namnet i samma sekund som de yppar det minns jag det dels så länge samtalet varar vilket annars inte är fallet, dels kanske t.o.m. nästa gång vederbörande ringer.



5. Ägodelar: böcker, skivor, kläder. Min garderob, skivsamling och bokhylla innehåller ett pinsamt stort antal dubbletter som beror blott och bart på dåligt minne.



6. Kläder i allmänhet. Kvinnfolk anses ha minne för sådant, men om jag har varit på en fest kan jag bara säga om folk har haft kläderna på sig eller ej, resten minns jag inte. (Det har de oftast.)



7. Heminredning, se ovan; jag vet inte om jag är allmänt atypisk för mitt kön. Här kommer testet: berätta utan att staka er eller tveka vad er bror har för färg i köket, hurdant badrumsgolv det är hos dina föräldrar och vilken sorts soffa er bästa vän har? Gick det? Då är vi olika i minst ett avseende.



8. Väder. Är ni sådana som på rak arm kan säga om det var snö julen 2003? Se där: olika i ännu ett avseende.



Dessa åtta glömskor lider jag av i sällskap med många, många andra människor – som inte heller behöver någon minnesmedicin. Man är skyldig sig själv att inte oroa sig i onödan. Vad man däremot kan ägna en liten stunds eftertanke är vad ens biologiska hårddisk innehåller istället för allt det ovanstående. Vad minns man egentligen? Ja, jag vet inte. Jag kommer inte ihåg.








PS: Tack Agne!

Bröllop (II) (2005)

Förra veckan hotade jag på samma plats med att hosta ur mig en litania om bröllopshysterin, och jag har inte kunnat dämpa min lust att göra det. Här känner jag mig dessutom på säkrare mark än när jag kvad om min tveksamhet inför själva äktenskapet. Man kan ju tänka sig att ens gifta vänner skulle kunna ta illa upp när man kväder över äktenskapet (och det är i så fall inte roligt, för det är i mitt fall samtliga utom dom som är skilda och det par vars stundande bröllop jag precis har tackat ja till). När det gäller bröllop är det en helt annan sak, för mina gifta vänner har firat sansade bröllop. Däremot hör man talas om ett och annat ickesansat, framförallt bland stôckhôlmare i den perifera bekantskapskretsen. Man ställer sig frågor kring dessa bröllop. ”Varför?” till exempel.


Om man googlar ordet ”bröllop” får man 317 000 träffar. Gör man samma experiment med ”wedding” får man över 32 miljoner. Detta stärker mig i mina antaganden 1) att det här är något som engagerar nutidsmänniskor (mer än det gjorde dåtidsmänniskorna som 1978 knallade till rådhuset om dom prompt ville ha papper på vem det är dom har möblerna ihop med) samt 2) att det kommer från USA. Och det vore väl okej om det inte vore så ursäkta förlåt förbannat dyrt.


Det första och största jag har emot hela cirkusen är den ekonomiska aspekten. ”Den viktigaste dagen i vårt liv”, jodå, men är det rimligt att Pelle och Bettan i Grums betalar av ockerlån i fem år efter skilsmässan bara för att dom tror att dom måste gifta sig som Jennifer Lopez? Ända tills helt nyligen var det OK att planera för kläder, fest och foto, och det är asdyrt bara det. Men det räcker inte nu. Nu har vanliga svenska människor wedding planners (som i bästa fall kallas ”bröllopskonsulter”). Dom, alltså människorna, går särskilda danskurser för att kunna hasa runt i ”brudvals” två varv runt golvet. Gästerna ska ha presenter, gärna något med brudparets monogram på (sic). Morgongåva är mer regel än undantag. En del har ”rehersal dinners” (= löjligt ord som låter som om man kan vara giftasvuxen och fortfarande behöva öva på att äta middag + konstig företeelse som innebär att man har en stor middag dagen innan man har en ännu större middag, dvs. själva bröllopet). Jag har läst att det finns folk som plastikopererar sig som en del av förberedelserna, men det föredrar jag att betrakta som en kvällstidningsöverdrift, sådana förekommer visst.


Lite trött blir jag också av att höra folk kackla om ”gammal fin tradition”. Merparten av dessa ”traditioner” kommer från gamla fina filmer med Julia Roberts. Om brudens far ska leda bruden till altaret borde man vara ärlig nog att säga att det är för att det ser schysst ut på film istället för att skylla på ”gamla fina traditioner”. Den verkligt fina traditionen är väl i så fall på våra breddgrader att man och hustru går uppför altargången sida vid sida, inte att fruntimrets far lämnar över henne till nästa husbonde som om han just hade emottagit femton kameler i utbyte.


Att hela brudlopperivansinnet retar mig så hemskt beror antagligen på att det är ett utslag av den allmänna samtidstrenden att det är hippt att verka snuskigt rik även om tillvaron håller på att spricka i sömmarna och man måste finansiera sin Hollywooddröm med bostadsbidraget och Finax telefonlån. Om folk lärde sig skilja på sig själva och Paris Hilton bleve de lyckligare än vad något bröllop nånsin kan göra dem. Det kan ni skriva upp i rosa sockerkristyr och hoppa upp och sätta er på.

Så är det slut på den så kallade föräldraledigheten

... och det märkliga är ju, förstås, som alltid, att efter lunch första dan kändes det som om jag aldrig hade varit borta.



Efter att man utbytt replikerna "- Jobbar du nu? - Ja. - Och hur gammal är hon nu? - Sju månader" kommer ALLTID frågan "Och är hon hemma hos sin pappa nu eller?". Jag är fruktansvärt sugen på att svara "Nej, jag lämnar in henne på thairestaurangen här snett mittemot på mornarna".

Reflektion: när kvällstidningar ...

... och kvällstidningsbilagor tutar "Så har du aldrig sett NN!" (= "Här har vi minsann en s.k. kändis minst halvnaken/stajlad till tänderna and more!") så har jag i regel *aldrig* sett NN tidigare.

Bröllop (I) (2005)

Mycket talar för att jag är den enda människa i de civiliserade delarna av världen som varken är gift eller hyser någon önskan att bli det. Nå, kanske inte alldeles den enda för den oäkta hälften är ett obestridligt faktum, men lite ensamt känns det även om vi nu råkar vara två. Det är för övrigt skönt att vi är två, för då kan vi i alla fall prata med varandra om bröllopshysterin som härjar som en präriebrand (jag anser att metaforen är välvald eftersom det såvitt jag begriper det började i Nordamerika). Det känns liksom lite kritiskt att tala ringaktande om bröllop med gifta människor, allra helst som man har varit på ett antal ytterst trevliga bröllop det senaste decenniet. Det var nånstans runt 17 senast jag räknade, obs äkta siffra, ej lustig överdrift.


Faktum är att jag vid snart 35 års ålder fortfarande inte riktigt har greppat äktenskapet som ”koncept”, om man nu verkligen ska ta bladet från munnen (men jag har givetvis den största respekt för alla som har en annan syn på äktenskapet; allt från ”kul grej” till heligt sakrament gills. Se där en brasklapp; man vill ju så ogärna ha bråkiga läsarmejl). Tvärtom ser jag ett visst nöje i att leva tillsammans med en man som varje morgon har den teoretiska möjligheten att resa sig upp och gå, jag menar permanent, utan att det skulle medföra någon onödig pappersexercis. Det är liksom ett spänningsmoment i tillvaron och gör att man anstränger sig för att vara trevlig och spirituell.


Jodå, jag förstår visst den juridiska aspekten (”det är alltid bättre att vara gift än sambo!”), men inte heller den får mig att dansa runt och klappa i mina små händer. Har man s.k. särkullbarn inblandade är dom den springande punkten oavsett om man är ogift, gift eller mittemellan. En fördel med att vara gift är att ens man automatiskt anses vara far till eventuella gemensamma barn medan sambor måste förhöras på socialkontoret, men jag föredrar ändå att se det som att 1949 års föräldrabalk borde fräschas upp och inte som att fler borde gifta sig. Emot själva äktenskapstanken håller jag också att den gör skillnad på folk och folk: samkönade par räknas som otillräkneliga även om de är vederbörligen registrerade (= ”gifta”). Om en kvinna i ett registrerat partnerskap föder barn och hennes hustru vill adoptera det (vilket är att anta eftersom de i regel skaffade barnet lika medvetet som många heteropar fast rent tekniskt på ett annat vis) så prövas hustrun av socialnämnden på ungefär samma sätt som om hon skulle adoptera en vilt främmande unge. I min värld går det inte riktigt ihop.


Det finns ett citat som brukar tillskrivas Oscar Wilde, precis som allt annat som är klipskt och på engelska: ”You should make a point of trying every experience once, except incest and folk dancing”. Man kan förvisso ändra sig, men i skrivande stund skulle jag gärna lägga till äktenskapet som en tredje punkt. För egen del – andra får göra vad dem lyster så länge de inte gör det på gatorna och skrämmer barn och hästar, som det heter i ett annat citat som jag tycker om att slänga mig med.


Jag tror på, och uppmuntrar gladeligen, stabila relationer men jag omfamnar liksom inte äktenskapstanken rätt upp och ner. Alltså har jag tämligen svårt att förstå att tusen sinom tusen människor inte bara önskar ingå äktenskap utan dessutom under storslagna på gränsen till vanvettiga former, läs ”fira bröllop som vore de kungliga”. Jag tror jag ska lägga ut texten lite mer om det nästa vecka. Jag kan nog inte låta bli.

Angående Aldis (2005)

Den som har djur och barn saknar aldrig ämnen att kåsera över. Det är synd att säga att det alltid blir intressant och relevant, men barn- och djurinnehavare har i alla fall alltid stoffet, det måste man ge dem. Vi som inte har någondera tvingas låna ihop för att kunna hålla skrivkrampen stången. Jag brukar låna den oäkta hälftens barn och kamraters husdjur. Katten Nisse var mig till stor glädje för några år sedan och nu är det hunden Aldis som förgyller tillvaron. Jag smickrar mig ändå med att jag hann känna Aldis i två år innan det blev en spalt om honom.


Dagens tanke handlar egentligen om hundar i allmänhet, men Aldis är så trevlig att han måste presenteras innan jag börja filosofera över honom. Han tillhör kamraten L och är oerhört ädel såtillvida att han kan räkna en handfull sinsemellan olika men samtliga renrasiga hundar bland sina anfäder. Resultatet är svart och stiligt och liknar en smäckrare labrador, också mentalt, för livet tycks sällan vara vackrare för honom än när han får hämta pinnar i sjön. Som så många blandrashundar är han också fantastiskt lyhörd och klipsk och jag är så stolt över honom som vore jag någon sorts adoptivmoster.


Aldis är dessutom ett rätt käckt namn. Han är döpt efter något så intressant som en salongsberusad man från Lettland (lång historia). En vinterdag när vi lekte i parken fick jag en Upplevelse, en sån där som gör att man börjar tro att ”Andarnas värld” trots allt inte är det mest värdelösa som någonsin kräkts ut ur en reklamkanal. Jag stod och kastade pinnar med en svart hund i orange sele och ropade hans namn. Plötsligt, som genom ett trollslag, var där två svarta hundar i orange selar och två personer som ropade samma namn – om jag själv, eller åtminstone min astralkropp, hade klivit fram ur snåren hade jag blivit bara milt förvånad. Nu var det inte jag utan en annan tant och hennes labrador visade sig heta Alice, men för ett ögonblick tänkte jag verkligen ”ja, då var det klippt då, jag har blivit tokig”. Så här i efterhand var det en ganska uppfriskande känsla.


Periodvis har vi Aldis ett dygn i veckan, men sen kan det dröja rätt länge mellan varven. Det trevliga är att han inte glömmer oss och aldrig har gjort det sen första gången vi träffades. Han okejade oss dag ett och han älskar oss; i synnerhet älskar han den oäkta hälften som tar honom på fyratimmarspromenader runt Brunnsviken. Med viss rätt skulle han kunna undra varför vi ibland inte vill träffa honom på flera månader, men bara han hör den oäkta hälften i porttelefonen när han och L ringer på dörren så joddlar han av glädje.


En gång träffade oäkta hälften Aldis och L helt oförhappandes på stan. Då hade de inte träffats på två månader.


– Jag tror inte att Alf Svensson skulle ha blivit gladare om han hade mött Jesus, konstaterade den oäkte som är en sån där underbar människa som får ur sig liknelser och metaforer som andra får ur sig nysningar.


Ibland när jag får anfall av cynism brukar jag på ett svepande livstrött sätt konstatera att alla är någons hund (statens, kapitalets, idealens etc.). Även den som inte använder uttrycket förstår hur jag tänker: alla har något som de är obrottsligt lojala mot intill enfaldens oreflekterade gräns. Men det är fegt att säga så, för hundar är inte korkade. Snarare är hundar de verkligt modiga individerna, kanske de enda på Tellus som vågar befatta sig med totalt villkorslös kärlek. Sämre än hund skulle man alltså kunna vara. En gammal trött kåsör, till exempel.

Panegyrik över Bertil Monegrim (2005)

Det är nyttigt att ha förebilder om man förstår att utnyttja dem riktigt. Man ska handskas med förebilder ungefär som (jag antar att man) handskas med ångvältar: rätt använda är de ett praktiskt redskap, men de kan också effektivt ödelägga och platta till – självförtroendet respektive tulipanplanteringar o.d. Att idolisera någon som gör ungefär vad man själv gör men bara så mycket bättre, är en tveksam praktik som lätt kan mynna ut i taskig självkänsla och resignation. Det finns förvånansvärt många människor som avstår från att gå en eftertraktad kvällskurs på en konstskola med ett enda argument, nämligen att de vet att de inte kommer att bli lika bra som Salvador Dalí eller ens Marie-Louise Ekman. Jag har lite svårt att tackla såna människor – det är av någon anledning en ovanligt språksam sort – eftersom jag har ett mycket genomsnittligt och representativt självförtroende: av årets 365 dagar tillbringar jag 182,5 med att tycka att jag är en tröstlös kronsopa och 182,5 med att tycka att det går ju riktigt bra i alla fall. Om en sån där självförnekare, en som som inte vill börja jogga eftersom han inte kan fördra insikten att Tim Montgomery klipper 100 meter på 9.78, pratar med mig en sopdag tror jag att det är förtäckt kritik och att vederbörande egentligen vill antyda att jag borde avstå från att lägga ut texten i pressen eftersom det en gång fanns en duktig karl som hette Olof Lagercrantz och både kunde skriva och tänka.



Men så kan man ju också ha alldeles okontroversiella allmänmänskliga förebilder. Det är såvitt jag kan begripa bara uppbyggligt; jag har i alla fall aldrig hört nån argumentera enligt principen att eftersom jag ändå aldrig kan bli lika god som Moder Teresa kan jag lika gärna gå ut och strö nubb över cykelbanan. En förebild som jag varmt rekommenderar är Bertil Monegrim, Sveriges meste insändarskribent. Sedan 1958 har han varje vecka skrivit nånstans runt tjugo insändare, varav rent förvånande många blir publicerade. Det kan möjligen bero på att han så gott som undantagslöst skriver snälla saker, och det är min själ inte vanligt i insändarskribentkretsar. Bertil Monegrim hissar vad andra dissar (”Ludmila Engquist, välkommen hem. Jag och många andra svenskar har förlåtit dig för länge sen.”) och påstår sig bara ha sågat en enda person någonsin, nämligen Bert Karlsson.


En av Monegrims insändare om att alla människor är oersättliga bitar i livets pussel och har möjligheten till en bättre morgondag fick en gång en djupt nedstämd kvinna att bestämma sig för att leva vidare. Texten är inget under av litterärt nyskapande och innehåller inga okända revolutionerande fakta betraktade ur en postmodern chockerande vinkel – den säger bara som det är. Grejen med Bertil Monegrim är att han ändå inte håller sig för god för att skriva den. Han är ett strålande föredöme helt enkelt för att han aldrig håller inne med beröm och vågar påminna om det att som får jorden att snurra är det enkla, det lilla, det glada och det trevliga: en vänlig medtrafikant, en behaglig tandläkare, en duktig programledare i ett populärt teveprogram, allt det som överförnuftigt folk kallar banalt.


Tage Danielssons sångtext ”Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar” ur revyn ”Lådan” (ni vet, ”kaffe och bullar gör mig glad”) kan om man lyssnar grovt och slarvigt tyckas handla om tröstätning, men den är i själva verket en hyllning till det Monegrimska förhållningssättet: ”Den som inte önskar ramla / i förtvivlans lömska fällor / måste alltid träget samla / på livets små små glädjekällor”. Tage Danielsson är också en utmärkt och god förebild, men han är uppenbar. Man måste inte vara nationalhelgon och stilistiskt geni för att vara en förebild. Den dag då denna text publiceras bör framgent kallas Bertil Monegrimdagen. Den högtidlighålls lämpligen med intagande av kaffe och bullar och filosoferande över hur oerhört, fantasiskt, alldeles vidunderligt mycket det finns som är skönt, fint, sant, vackert och gott i detta som vi trots allt väljer att referera till som jämmerdalen.


Fotnot: Att jag tog mig i kragen och totade ihop denna lilla panegyrik över Bertil Monegrim beror på att han ägnas ett helt avsnitt i David Batras bok VÄN AV ORDNING (Bokförlaget DN), och därifrån är detaljerna ovan hämtade. VÄN AV ORDNING rekommenderas varmt till alla som önskar fnittra åt autentiska insändare som behandlar vikten av slakteriavfall i falukorv och varför kvinnor under 35 bör förbjudas att köra bil.

Och tiden går (2004)

Det är skönt att inte vara ensam om att vara i otakt med tiden. I otakt med tiden är jag nämligen, inte bara på grund av att jag envisas med såna där svarta tomteskor i mocka som var så inne 1998. Det är värre än så. Jag är kanske värst av alla – men det finns i alla fall andra som har liknande problem.


För det första finns det folk som inte kan hålla reda på vilken tid på dygnet det är. Vi har ett gäng såna som bor på vår gård. Jag skulle kunna använda uttrycket ”i husen som ligger runt vår gård”, men nu förhåller det sig så att de antagligen bor på själva gården. De blommar upp alldeles extra under de sommarveckor då hederligt folk (vilket här som i alla andra sammanhang och oavsett vem som skriver betyder ”jag själv”) arbetar. Då sitter de hela nätterna vid utegrillen och kittlar och nyper sina barn, åtminstone låter det så på barnen. På vintern sover de förmodligen i lövhögar för att likt herr igelkott titta fram igen när tjälen går ur jorden och det börjar bli dags att tända på grillen.


För det andra finns det folk som aldrig tar av sig gummistövlarna. Det kan möjligen vara ett stôckhôlmsfenomen och det kan ha något att göra med Ebba von Sydow i Expressen Fredag, hon visade några rosa stövlor i försomras och leder såvitt jag förstår det ständigt folk i modefördärvet. Den oäkta hälften kom nyligen hem efter en solskenspromenad där han hade mött en brutta i kortkort och knähöga Tretorn. Hon tillhörde alltså folkgruppen som inte hänger med i vad det är för väder.


För det tredje finns ju dom med permanent mössa. Min tes är att ju oftare folk har mössa, desto tjockare är den. Man ser på människor om de ständigt har mössan på sig, det blir något organiskt över det hela. Såna fastväxta mössor är alltid stora, loppiga, stickade och av ylle. Har man sett en sån nerdragen till ögonbrynen på en ungersven på pendeltåget i juli så vet man att det finns folk som inte känns vid årstidernas växlingar.


Sen finns för det fjärde jag. Jag har också svårt att hänga med i årstiderna, men det yttrar sig mest genom att jag aldrig kommer till köpbeslut på julgransbelysning och trädgårdsdynor. Tredje advent tänker jag att jag behöver en längre julgransbelysning. Det har jag tänkt sen första julen efter att jag flyttade hemifrån. Sen inser jag att det är smartast att köpa julgrejer på rean i januari. Sen blinkar jag till och sen är det dags att resa majstången och jag är lika utan julgransbelysning. Problemet med trädgårdsdynor är att när jag begriper att jag inte har köpt sådana är det allhelgona och man tittar konstigt på mig i butiken.


Men det senaste jag tappade kollen på är ändå åren. Jag hade födelsedag i november, och på den tiden då man ville vara så gammal som möjligt valde jag att byta ålder vid nyår fast min födelsedag då är elva månader bort. Tyvärr tänker jag fortfarande fel rätt ofta och blir så nervös av att inte veta min egen ålder att jag klipper till med ännu ett extra år. När jag nyligen filosoferade över att jag snart ska fylla 36 var det en glad överraskning att inse att jag trots allt ÄR 33. Inte blir det bättre av att budgetar o.d. på jobbet sträcker sig över flera år. Ibland sitter jag vid skrivbordet och har år 2009. Det är inte bra för mig.


Det senaste jag tappade kollen på var alltså hur åren rusar förbi, och jag hoppas vid gud att det också är det sista. Jag vill inte vara en som inte vet i vilken dekad vi lever. Man måste vara nåt i stil med Sten Broman för att komma undan med det.


PS: Jag har mycket, mycket svårt att inse och begripa att detta hägrande 2009 nu är passerat och att det bland annat innebär att jag är inte 33 utan 39. Mycket svårt. Men ett gott nytt år tycker jag att ni ska ha i alla fall :-).

Bakom flik 2 i Filofaxen VI

– Sedan stenåldern finns det en genetisk skillnad. Det är inte bara tillfälligheter att tjejer är mindre motorintresserade än killar.
Kenny Bräck i Expressen. Är det bara jag som ser en logisk lucka i resonemanget? En som är större än den klassiska blinda fläcken om hästar som var ett naturligt karlgöra tills det plötsligt blev en naturlig fruntimmerssyssla?




Söker du arbete ombord på våra flyg måste du vara minst 160 cm och ha en bra balans mellan längd och höjd.
Jobbannons i DN. Min teori är att dom menade ”och du måste vara rätt smal”. Sen blev dom så nervösa att dom försökte krysta fram något om längd och bredd. Sen brann det av en säkring i skallen på copywritern och sen blev det så här.




Droger är absolut inte tillåtet.
Intressant sätt att uttrycka det. Grodsamlaren Peter A. har hittat detta i någon sorts pedagogisk skrift.




Jojo frågar: Hur väljer ni ut modeller till era bilder? Jag tycker att ni visar på ett bra ideal!
Kost & Hälsa svarar: Det beror alldeles på hur du äter när du är ledig.
Dåligt ”monitorerade” chattar uppvisar ofta den här sortens meningsutbyten. Yxskaft på dej själv, du, och gott nytt år!




Detta har lett till en myckenhet av ridande hästar och hundar.
Jag har för mig att det handlade om en indignerad insändare, och särskilt tanken på en ridande häst tilltalar mig. Bidrag från en annan framgångsrik grodsamlare, Thomas S, som också har fångat de kommande tre exemplaren.



Jag har genom bekanta hört att Lantmännen ska bugga en silo till.
Och lyssna på … tja, inte när gräset gror, men nästan.




Äkta spådam ser djupt in i framtiden, spår i kristallkula, spår genom telefon, löser ut alla problem.
Per Gessletravestier kommer för en: ”Å här kommer sen allt djävulskap på en och samma gång …”




Stussarnas utlopp i Göta Kanal
Jag tror att det var en skrift med nästan denna titel som någon försökte sälja på E-bay (och jag ska avstå från ordvitsen).




På Davidshalls torg i Malmö har Sveriges första skönhetsbutik för män öppnat. Här säljs allt från nästrimmer till smink för det manliga könet.
Det är inte mitt fel! Det är Aftonbladet.se!




Bilen har åkt fram och tillbaka och sett misstänksam ut.
sa dom på Efterlyst häromveckan. För min inre syn ser jag något väldigt besjälat, som Chitty-chitty-bang-bang (om nån mer än jag minns den) med nervöst flackande framlyktor.




Välkomna till Teklubben! Söndagskaffe med författare. Ebba Witt Brattström. Te och kaka serveras.
Denna annons innehöll mindre än 20 ord. Det är alltså inte omöjligt att bara en extra korrekturvända hade eliminerat en viss förvirring.





Victorias vågade chockstil
… var Expressens topp på löpsedeln häromdagen. Det visade sig handla om en v-ringad t-shirt. Jag önskar icke bli dragen inför tinget för majestätsbrott, men jag måste ändå utmana er, språkmänniskor av alla slag: försök skapa en tvåordsbeskrivning för vad det hade varit om kronprinsessan hade gjort som Anna Nicole Smith en gång och framträtt med bar överkropp och dekaler över bröstvårtorna.


Svag is
Dagens sista nedslag i samlingen är inte en text utan en bild. Det kan hända att ni har sett och roats av denna svag is-skylt – och jag syftar inte på det faktum att den är milt roande t.ex. i mitten av juli. Nej, jag talar om den illustrerade varianten där en ensam desperat hand sticker upp ur en isvak … som mäter ungefär 10 x 10 centimeter. Den arme drunknande måste ha legat där så länge att isen har lagt sig ovanför honom, men handen viftar lika dramatiskt, androm till varnagel. Håll ögonen öppna utmed vattendrag i din kommun. Den här skylten är sevärd.






PS: En riktigt, riktigt god jul tillönskas alla snälla alladessatexterläsare!

Trivs och mys och var som folk! (2005)

Nu drar det ihop sig och julen står snart s.m.s. för dörren. Jag hoppas för er egen skull att ni tindrar åtminstone lite med ögonen eller att ni åtminstone planerar att börja göra det snart för annars är jag grinig på er, kan jag meddela. Jag är så less på julnegativister så jag kan snart inte öppna en dagstidning. Överallt lägger folk ut texten om hur stressigt, kommersiellt och vidrigt allting är så här års, och har vi tänkt tillräckligt på misär och epidemier och Ensamheten?


Förlåt, men jag tycker att det vore fint om det fick finnas ett par–tre dagar om året då det är okej att bortse från döden döden och helt enkelt bara vältra sig i skamlös trivsel. Om vi lovar att vårt samvete får gnaga på oss alla andra dagar då det hampar sig så att vi mår gott kan vi väl i alla fall undanta 24–26 december? Och vi som är gammaldags och lite töntiga, låt oss hållas ungefär under samma tidsperiod! Vi kan försöka stå ut med krystade nymodigheter utan att smäda dem under årets övriga högtider, men kanske kunde vi få vara i fred över jul?


Som jag ser det är julen antagligen trevlig var den än utspelar sig, men jag tror att den är extra viktig för oss som är satta att leva i detta planeten Tellus kylskåp som kallas Norden. För oss julentusiaster, vi som kanske inte nödvändigtvis lutar fisken själva men i alla fall stendiggar själva upplägget, är den något alldeles extra – och om man som jag dessutom är en ljusberoende vinterdeppare är julen rätt upp och ner en förutsättning för att det ska gå att ta sig genom december.


Det är naturligtvis därför jag blir arg när folk ironiserar över julen. Jag tar vid mig personligen – julen är helig för mig, så hedning jag är. Inte minst nedgörandet av julmaten ger mig nässelfeber. Jag läste nyss hur en för mig okänd kändis mallade sig med att hon skulle festa jul med starkt kryddad hawaiiansk mört eller något ditåt. Visserligen påstod hon sig vara någon sorts ”fisketarian” och hon må väl då delvis vara förlåten. Men det är ju så exceptionellt jönsigt att snobba med japanska julbord och jultapas med fänkål under utrop att ”ooo, så trött man är på den här otäcka stabbiga skinkan och syltan!” Det är helt OK att tycka det, märk väl, och de japanska restauratörerna ska väl leva i december dom också, men ack, detta tröttsamma poserande …


Några andra saker som jag undanber mig nedlåtande kommentarer om är julkort (jo, jag kommer att skicka ett trettiotal även nästa år alldeles oavsett hur många jag får tillbaka), julklappar (jajamensan, köpa julklappar är bland det roligaste jag vet och det är bara att hacka i sig om man känner mig) och Kalle Anka på tv (det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är obligatoriskt och framförallt lika roligt fast man har sett det 33 gånger).


Eftersom jag är en god och vidsynt människa kan jag gå med på att det finns tre acceptabla förhållningssätt till julen: 1) Trivs och mys och var som folk. 2) Tig och lid. 2) Lägg ner och ta en restresa. Alternativet 4), Delta i hederligt folks julfirande men klanka och gnälla oupphörligt, finns dessvärre inte att välja på.


Julen är överdådets tid, medgives – men tänk, jag tycker att det är alldeles underbart. Den är också ljusets, livsglädjens, småputtrighetens, samvarons och värmens. Nästa som ifrågasätter det så jag hör det kommer att få en dansk skalle. På ett trevligt sätt, givetvis, med tanke på årstiden.




PS: Har jag berättat vem som vann tävlingen ”Årets finaste julbelysning” på vår gård? Gissa! Ha! Jag har inte varit så lycklig sen jag tog Baddaren.

Nu tändas nivetvad (2005)

Har jag nämnt vilken amerikansk film jag mest liknar så här års? ”Ett päron till farsa firar jul” – det är inte roligt men sanningen ska ju fram även i de mest obehagligt offentliga sammanhang. Det finns en scen där Chevy Chase överdoserar julbelysningen så han kortsluter och mörklägger en halv delstat, och han är tyvärr min andlige broder i detta avseende. Det minnesvärda replikskiftet ”– Håller ert hus på att brinna ner? – Nej, tant Bethany, det är julbelysningen” får mig att se fram mot den dag då jag verkligen har fått snits och fason på det hela och kommer att Vinna Tävlingen.



På vår gård är det nämligen årlig tävling om finaste julbelysningen, och det är inte alls bra för min sinnesfrid. Vi bor inte på något sätt på en liten gård med få grannar, men inte mer än kanske ett femtontal personer går verkligen in för att vinna så det känns liksom nästan uppnåeligt. (Om samtliga invånare skulle vara med och tävla kommer man att behöva återinviga Barsebäck; när jag lyfter blicken kan jag räkna till 27 x 13 = 351 fönster på huset mitt emot, och eftersom vårt hus är exakt lika stort torde det alltså finnas 702 fönster att lysa upp – varav 698 tillhör slemma konkurrenter i ljustävlingen.)


Den här fascinationen för julbelysning har tilltagit med åren. Det har till och med funnits en tid då jag tyckte att det var ganska gräsligt: jag skrev en gång en gallsprängd spalt om utejulgranar med kulörta lyktor som jag har fått äta upp ett flertal gånger (jag menar då alltså spalten och bara i bildlig bemärkelse). Nu tycker jag bara att det är fint. Jag fick en Köpenhamnsresa i födelsedagspresent mest bara så att jag skulle få titta på julbelysningen på Tivoli och det var så underbart så jag fick nästan tårar i ögonen – faktum är att jag fick tårar i ögonen, men det får finnas gränser för vilka fjollerier man kan erkänna i pressen.


Man inser sin litenhet, det gör man. Jämfört med Tivoli kommer vår balkong alltid att vara ett fnuttigt ingenting om jag så skulle arrangera tolvtusen watt runt räcken och karmar. Men jag kommer att försöka, och jag kommer att fortsätta hålla på mina principer: det ska vara vackert tindrande, inte hysteriskt blinkande, och det ska inte vara några renar och inget grönt ljus nånstans. Man måste hålla en viss stil och klass.


Det ska bli intressant att se hur det går för kåsörhunden Anton när allt är installerat. Han har visat sig vara skeptiskt inställd till ljus, åtminstone på morgonen och så här års. När vi fick honom på sensommaren var han riktigt morgonpigg och man kunde göra något festligt som jag snabbt döpte till taxväckning: man släppte helt enkelt in honom till den oäkta, slumrande hälften så att han – taxen – stormade in som en liten luden stormvind och gick till attack (attax?) med tusentals våldsamma hundpussar. Jag har alltid tyckt att det är väldigt festligt att iaktta folk som vaknar plötsligt och häftigt.


Men sen blev det mörkare och så blev det vintertid och kåsörhunden blev precis lika morgontrött som jag blir i oktober. (Om jag inte vore så nyfiken skulle jag likt mumintrollen vilja sova vintersömn mellan november och april.) När man nu försöker göra taxväckning med en liten grumsande nyväckt kåsörhund hoppar han målmedvetet upp i den oäktes säng och borrar sig ner under täcket till fotändan där han rullar ihop sig till en trött kringla. Om man lyfter på täcket utstöter han ett litet mycket specifikt mullrande som han annars bara ger ifrån sig vid ett annat tillfälle, nämligen när man tänder hallampan på morgonen och väcker honom ur hans taxsömn.


– Det där mullret betyder ”släck, för helvete”, konstaterade den oäkte, och även om det är osnyggt språk tror jag att stilvärdet är ungefär korrekt.


Men sen, när det blir ljus i vårt hus på allvar, då utgår jag från att kåsörhunden kommer att tycka att det är måttlöst vackert. Det är det nämligen tvång på att tycka i vår familj.

Unikt tillfälle att förvärva (II)...

... luftigt livsstilsboende i pikant buskage i Solna. Nära kommunikationer, dvs. i stort sett mitt på Frösundaleden.

I dag skriver SvD om vädermän och klockvist

... åsyftandes de företeelser vi är vana vid att annars benämna meteorologer och medurs.
Gunnar "Man ska inte använda utländska ord när vi har en inhemsk, adekvat vokabulär disponibel" Sträng roterar i sin grav.


I dag läser jag för övrigt kåserier hos STF på Kyrkbacksgården i Västerås kl. 18.30. Hoppas vi ses där :-).

Unikt tillfälle att förvärva ...

... stilrent cykelskjul i Hagalund. Perfekt förstaboende eller för den lilla -- lilla! -- familjen.

Om svinpäls och andra sjukor (2003)

När detta nedtecknas har krönikören snuva och ont i halsen. Jag måste närma mig detta faktum försiktigt och i tredje person, för det handlar om en insikt som jag håller på att ta till mig: jag blir faktiskt sjuk ibland.



Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).


Den dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin. Om alla åt det titt som tätt vart femtonde år, då vore mördarbakterierna snart över oss.)



Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.



Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.



Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.



– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.



Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.



Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.

Att ha till julguacamolen. Just så som mormor brukade göra den.

Måste Komma Ihåg ...

... att fixa en riktigt rutten musikfil till telefonen så man har nåt att anlägga högsta volymens moteld med när kidsen spisar påpp utan lurar på tåg o.d.

Operett känns bra i sammanhanget. Funderar på om det finns nån extra ostig inspelning av Vita Hästen.

Lönehelg, ja (2008)

Mångt och mycket är märkligt och oförklarligt, men frågan är om inte något
av det konstigaste är folk som söker sin rekreation genom att trängas i köpcentrum. Jag tänker på det varje gång jag ovillkorligen måste utföra något kommersiellt ärende, typ köpa något eller klippa mig, en lönehelg. Jag undviker annars gärna, precis som alla kloka, shoppingcentrum och liknande Mammons tempel dessa helger. Men de gånger jag av någon anledning har uträttningar på en galleria kring den 25:e blir jag förbluffad över hur många det finns som inte värderar sin sinnesfrid.

Det finns nämligen folk som frivilligt uppsöker hektiska köpcentrum, som ett nöje och för att ”koppla av”. Jo, jag har nog förstått att det är så, jag känner t.o.m. sådana människor. Jag klandrar dem inte för att de roas av att handla i den kommersiella bemärkelsen, för det gör jag också; jag menar bara att det är på gränsen till osunt att nöta galleriagolv i timmatal i värsta rusning liksom bara för att insupa atmosfären. Om man ska handla något särskilt eller bara köpa sig lycklig så där i största allmänhet gör man ju det med fördel någon tid då affärerna inte är de brusande pulserande gehennan som de är på förmiddagen lördagen den 26:e.

I en galleria en lönehelg kan jag inte vara lycklig, inte ens om de har fått in någon sorts ny elektrisk nyttopryl på Claes Ohlsson eller en ny linje nagellack på H&M (elektriska nyttoprylar och nagellack är annars mina favoritshoppingobjekt). Det blir för mycket för mig, alltihop. Det är folk överallt och alla tänker bara på sig och kör över mig med barnvagn och insisterar på att gå fyra i bredd och prejar in mig i en karusell med chinos på Dressman, och så är det alltid 27 grader varmt på alla köpcentrum överallt trots att det aldrig finns någon garderob att hänga av sig i och nerverna kryper som bekant ut på utsidan betydligt snabbare ju svettigare man är, och så är det alltid ett helvetiskt larm eftersom några slumpvis ihopfösta från Fame Factory mimar sina senaste singlar från en provisorisk scen medan högtalarsystemet brölar ut specialerbjudanden som jag inte är intresserad av och jag vet inte hur det är i era shoppingcentrum men i mitt försöker dessutom alltid några käcka Jehovas vittnen-liknande ungdomar få mig att köpa en sån där videotelefon eller att skaffa ett American Express.

Lägg till detta skrikande barn, skällande hundar, tutande kölappsmaskiner och rasslande kassaapparater – jag och mina sinnen klarar helt enkelt inte helhetsintrycket. Det blir för mycket för oss.

Men det som framförallt gör att jag inte fattar hur folk kan påstå att de lördagsshoppar för att koppla av är att själva världen blir så obehagligt klar för en där och då. Efter ett par timmar i galleriamiljö där allt kan köpas för pengar och 80 % av de visuella intrycken är reklam står det ju alldeles klart för en att man är en ganska trött loser. Man är för ful och för fattig, sammanfattningsvis. Inte ser man ut som modellerna på KappAhl, inte får ens rumpa plats i kläderna på Vero Moda och inte har man råd att köpa skor av riktigt läder den här månaden heller – lite så är det. Är man på en galleria i tre timmar gör man den reflektionen uppskattningsvis femtio gånger. Man kan kalla det vad man vill, men man kan knappast kalla det avkoppling.

Jag tror att folk skulle må bättre om de gick i skogen eller strosade i parken i större utsträckning. På sig själv känner man andra.

Ullared vs Torekov

Briljant insändare i DN idag, tamejtusan!

Under rubriken "Sluta förfasa er över Ullaredskonsumenter" leder en åtminstone i detta avseende klok man vid namn Mats Mitsell i bevisning att vi -- enkelt uttryckt -- är precis lika töntiga allihop, det är bara så att en del är töntiga på ett socialt accepterat och applåderat sätt. Det är ballt att åka till London och shoppa upp alla sina pengar på saker man egentligen inte behöver, men det är beklagligt och lite sådär tyckesyndombakomryggen att göra detsamma på GeKås. Och det är inte, inte egentligen, nån större skillnad på att tillbringa sommaren på en camping och på att göra det i Torekov.

"/D/et är samma fenomen och samma behov som tillfredsställs. Detkostar bara lite olika mycket -- låt oss inte lägga någon värdering i detta". You can say that again, som tysken säger.

Grundprincip att hålla sig till för inläsare av ljudböcker:

En universell princip är att om man är tveksam om hur ett ord uttalas så gissar man sannolikt fel. Samtliga ljudboksinläsare i riket uppmanas därför fråga en äldre kamrat när de råkar i uttalsbryderi. Sitter f.n. och retar mig på "getrams" uttalat med tryck på första stavelsen *och* med hårt g samt på "kyndelsmäss" uttalat med samma satsmelodi som "Lindesberg".

Lilla E har börjat säga ett distinkt "po!"

Hennes far, den gamle brädhandlaren/fennomanen, menar att det snarare är ett "puu!" (vilket betyder "träd"). En av kamraterna S har introducerat en variant av tanken att barnet mycket riktigt är extremt tidigt språkligt utvecklat; hon menar att Lilla E har valt att börja tala engelska och på detta sätt vill dra uppmärksamheten till - ja, en sorts naturbehov, då.

Sammantaget får jag associationer till Vicar of Dibley-avsnittet där Alice exalterat berättar att baby Geraldine har börjat tala (vid tre månaders ålder). Hennes första ord var "ga", vilket hennes föräldrar efter visst bryderi och med hjälp av uppslagsverk konstaterade är "a kind of violin played in the Shetland islands". Det andra ordet, "gä", var ännu mer problematiskt men visade sig vara "guerre", det franska ordet för krig. Oh well -- det är hur som helst inte alldeles enkelt att ha exceptionellt begåvade barn ...

Våran affär (2009)

Nu ska jag berätta om en affär som jag har haft mycket åsikter om på sistone. Har man en gång sett Jan Berglins skämtteckning, där en kvinna säger till en annan att ”jag skulle vilja ha en liten affär” varpå den andra undrar om hon menar med en karl eller sån där mysig med rökelse och heminredning, kan man inte riktigt göra det konstaterandet utan att göra sig lustig på samma tema … men här avses en affär med mjölk och bröd och saltgurka och dasspapper.

Denna affär kommer på en ohotad fjärdeplats bland dem vi brukar handla i – jag menar alltså att detta inte under några omständigheter är ett förstahandsalternativ. Att den finns på nån priolista överhuvudtaget beror på de tämligen generösa öppettiderna. I övrigt har den inget alls att konkurrera med. Om man vore en listig och ekonomisk kupongjagare och prispressare skulle man kanske någon enstaka vecka upptäcka att två burkar köttsoppa var fem kronor billigare än hos X-köp på Y-gatan, men det spelar liksom ingen roll. Den här affären har tappat livslusten.

Om sanningen ska fram var nämnda butiks livslust på upprinnelsen redan när vi lärde känna den för fem–sex år sen, men sen dess har den dessutom befunnit sig på det sluttande planet. Alltsammans från mejeri till kemtekniska liksom slokar. Det känns som en stilistisk snedträff att använda ordet ”besjälad” i detta sammanhang men så är det i alla fall, och här talar vi om en själ som är kantstött, less och utbränd. Om man får lov att gå omvägar runt en halvuppackad kartong med burkmajs på måndagen får man ofta göra exakt samma lov på onsdagen. Man får en känsla av ”en personal”, som det heter, som mitt i uppackningsprocessen plötsligt bara upphör med densamma och planlöst strövar iväg ut i världen, eller bortemot charkdisken till, för att kanske aldrig återvända. På samma sätt kan man ibland när man viker runt ett hörn bli anfallen av ett kvarlämnat trassel av pakettejp eller sån där plast som är runt pallar som nån bara har glömt att ta undan och som slingrar sig kärvänligt runt benen på en.

Frukten och gröntet är generellt dystra. Häromsistens när jag var i trängande behov av en gurka till nåt snitsigt recept som jag till varje pris var tvungen att prova just den kvällen fick jag lov att ta den minst klämda och ruttna av det dussintal gurkor som trängdes i lådan. Helt frisk var nämligen ingen. När jag påpekade för tjejen i kassan att detta var den finaste men att den ändå var ganska ful och att det borde företas en utrensning på gurkfronten sa hon ”jasså” och stämplade in min halvruttna ursäkt till gurka för fullpris. Lösbröd köper jag aldrig, för lådorna är flottiga och smuliga och folk tar bröd med händerna och klämmer hål i småfranskorna och i förrgår var det sockermunkar i dagens frallalåda och diskar gör dom inte för ofta.

Det finns några riktiga juveler bland de anställda, men det trista är att de späds ut i den grå pölsliknande företagskultur som råder i prio fyra-affären. Problemet är att ingen är stolt över att jobba här, och ingen har varit det på länge. När jag ser en sådan arbetsplats tycker jag mig någonstans i kulissen ana en chef som inte bryr sig om att vara chef, en som inte bryr sig om sina anställda eller sina kunder eller egentligen bryr sig om så mycket alls. Alternativt är det med den här affären som med jyrtjyrkogården i Stephen Kings roman, den är byggd på en gammal indiansk begravningsplats och förbannad. Jag skulle gärna vilja veta vilket av alternativen som är förklaringen.

PS: Ryktet har nått mig om att våran affär nu har varit nerstängd och blivit upprustad och nu har "öppnat upp" igen samt, under över alla under, faktiskt har förvandlats till ett alternativ som det går att handla i. Jag planerar att undersöka sanningshalten i denna utsaga kanske så snart som senare i eftermiddag.

Barnboksutbudet på Lågprisvaruhuset

Barnboksutbudet på Lågprisvaruhuset (= faktiskt namn, inte eufemistisk omskrivning): "Lamm", "Kyckling", "Gris" och ... "Sodom och Gomorra". OK, det fanns "Jericho" också.

November (2007)

Det är november. Säga vad man vill om november, men direkt som i juli är det inte. Livskraften drar sig tillbaka inåt och räcker bara till för kärnverksamheten: om man vore en lönn skulle man definitivt se till att fälla sina löv, för man skulle liksom inte orka med att ha dem prasslande på grenarna längre. I den mån man någonsin tänker jämförelsevis spirituella tankar tänker man dem inte i november.

Sålunda är man lite trögstartad när bekantskapskretsen har smaskiga nyheter som de tycker borde vederfaras en. Och det har de: folk känner ju folk med så rikhaltiga känsloliv. Känsloliv intresserar alltid menigheten i tredje och fjärde led – tillräckligt saltstänkta historier om snedseglingar på romantikens ocean sprider sig ofta långt bortåt bekantas bekantas bekanta, vilket är minst ett steg längre än vad till exempel en publicerad diktsamling räcker.

Från vänkretsens yttersta utmarker nådde mig nyligen på en tillställning en historia om en som efter många turer, stor ångest/vånda och flertalet krossade hjärtan flyttade ihop med sin svåger, det vill säga den man som är bror till den som hon intill alldeles för nyss har kallat älskling (jag föreställer mig att det kan bli något av en utmaning för dem att planera sitt julfirande). Berättandet av den historien utlöste en veritabel störtflod av anekdoter.

En inbegrep ett par som efter tio års sammanboende slutligen slog till med att gifta sig, varpå den nyblivna hustrun så gott som omedelbart inledde vad man i Harlekinromaner kallar en ”affär”, varpå den man som knappt hann bli make innan han blev skild uppdagade detta genom att på ett nyfiket sätt läsa sin hustrus e-post, varpå han helt sonika och under stor koncentration samlade ihop så mycket av hennes grejer som han hann med och satte fyr på dem i trädgården i ett liksom rituellt renande bål.

Temat Smygläsa väckte en annan association och upp dök en sedelärande historia om vikten av att väl utnyttja dokumentförstöraren på jobbet: nån hade städat på en avflyttad kollegas arbetsrum, hittat en skokartong full av korrespondens, läst sagda korrespondens och därefter inte kunnat vara tyst med sina nyfunna insikter, vilket resulterade i en separation som hon egentligen inte hade med att göra alldeles utöver en mindre trivsam insikt om den som hon själv för tillfället dejtade (den romantiske brevsamlaren hade haft ihop det med i stort sett alla på det kontoret vid något tillfälle). Sen bättrade nån på det med en historia om en som, under en visserligen begränsad tidsperiod men dock, hade ihop det med tre personer på samma arbetsplats samtidigt, och till yttermera visso talar vi om den arbetsplats som hon själv vid tidpunkten jobbade på.

Men, som sagt – årstiden. Inget av detta åhörda lyckades utlösa minsta spår av indignation hos mig. Man vet att det är senhöst när man lyssnar till historier om otrohet, intriger, kolsvart hat och mörkröd passion och blott en enda medveten tanke letar sig upp till ytan av ens medvetande: ”hur orkar dom?” Det var inte en tanke med någon som helst moralisk biton. Snarare känner jag en sorts perverterad avundsjuka: var, o var, får dom sin outsinliga energi ifrån? Det är november, ja. Men uppenbarligen inte för alla.

Fotnot: Detaljer i denna betraktelse har, som det heter, ändrats med hänsyn till de inblandade. Även om jag inte personligen känner någon av dem och trots att de i vissa fall rent geografiskt återfinns så långt bort som i Sydostasien tänkte jag att det var lugnast så.

Ses vi månne på Bokmässan i Örebro?

Inget boksläpp i år, men två seminarier/uppläsningar:

~ fredag 20.30-20.50 (jo, det är kvällsöppet :-) i Bernadottesalongen

~ lördag 13.30-13.50 i Drottning Blanka.

Bra program även i övrigt: se www.bokmassan.net!

BVC-tanten

undrade häromsistens om Lilla E "är ute nåt om dagarna". De två promenaderna under helgen har båda klockats till 3h45min. Frågan är snarare hur lite man kan vara inne bortsett från den tid då man äter och sover.

Dagens andra reflektion rör brevlådor. Har ni någon brevlåda kvar nära er som INTE töms "Må-fre kl. 10.00"? Om Posten håller på att avskaffa sig själv kommer de antagligen att lyckas, kanske förr än de anar.

Fotnot: Ja, jag tror att den korrekta, professionella, termen är "BVC-tant" - åtminstone känner jag ingen som inte (kärleksfullt, märk väl) säger så. Men man drar sig ju till minnes när den oäkta hälften en gång för länge sedan bad det lilla trollet, då cirka 7 år, att flytta sig och "inte gå ivägen för tanten". Denna okända tant blev tämligen ilsk. "Jag borde ha förstått att jag skulle ha kallat henne 'tjejkvinna'" summerade den oäkte - tyvärr så pass senkommet att tanten redan var långt borta.

Today's news: Lilla E har nu provat att äta gröt.

Hon ser ut som man själv skulle göra om man åt kokt toalettpapper och samtidigt försökte att verkligen komma underfund med universums oändlighet.

Den eventuellt respektlösa hanteringen av barn i kollektivtrafiken (2009)

Ska jag säga alldeles som det är så är jag inte övertygad om enkäters förträfflighet när det gäller att ge en bild av tillvaron och människorna. Om man vill veta om folk föredrar bu eller bä kan ett enkelt kryss väl ha ett värde, men det blir betydligt mer komplicerat när det handlar om Livet, och tredubbelt komplicerat när man ställer frågorna till barn.

En del av min enkätskepsis kan ha att göra med att jag har distribuerat ett antal enkäter under min lärartid, i regel såna där allmänna till intet förpliktigande formulär om psykosocial hälsa. För det första är de ofta yxigt ihoptotade, för det andra definierar de aldrig värdeord och för det tredje (förlåt, men det är sant) tas de inte helt sällan med en klackspark av deltagarna. Jag minns en kille som skulle fylla i en mobbningsenkät där det frågades efter om någon mobbade honom: ”ja/nej” och så plats för fri kommentar. Han kryssade ja och fyllde i mattelärarens namn och skrattade högt och belåtet – dock inte lika högt som när han kom på att han kunde halvsudda bort namnet så att det fortfarande gick att läsa: ”då tror dom att jag är rädd för honom också”. Sånt händer inte alltid, men det är nåt med den anonyma situationen som liksom väcker nåt i folk.

Fredrik Malmberg, barnombudsmannen, skrev häromsistens på DN Debatt om svenska barns tilltro till vuxna. Om jag inte hade haft en så skeptisk inställning till just barn och enkäter hade jag sannolikt reagerat annorlunda än jag gjorde. Innan jag vet mer, betydligt mer, kan jag helt enkelt inte förfasa mig över rubriken ”Barn respekteras inte på vårdcentralerna”. Själva frasen skapar inre bilder: i värsta fall ser man framför sig barn som hålls fast, raljeras över eller får skäll om de blir rädda – men den andra extremen skulle kunna vara att barn inte får göra exakt som de vill på vårdcentralen eller att personalen behandlar vuxna och barn på lite olika sätt. Hur har begrepp som ”respekt” och ”värde” förklarats och exemplifierats för de femte- och åttondeklassare som har svarat på frågorna? Det är möjligt att jag faktiskt är upprörd över resultaten, men jag vet inte.

En hel del av barnen i undersökningen känner sig inte bemötta med respekt i kollektivtrafiken, på biblioteket eller på vårdcentralen. Hur skulle ni själva besvara den frågan? Det är sällan jag känner mig respektlöst bemött på bussen eller biblan, men det vete katten om jag skulle säga att jag blir ”respektfullt” bemött där; jag får visioner av bugande vasaller. Men detta summeras som att ”barnen ger underbetyg åt flera offentliga verksamheter”.

Och roten till problemet anses vara att ”bara” ett av fem barn svarar att de känner till barnkonventionen (jag blir snarare imponerad av vad ungar egentligen kan, hur många vuxna gör det)? Eftersom de inte gör det ”är det svårt för dem att kräva den respekt konventionen ger till varje barn”. Ursäkta, men även om barnkonventionen är ett storartat dokument så ser jag inte riktigt hur en femteklassare ska använda den för att utkräva ”respekt” av biblantanten: fulltexten innehåller 54 paragrafer varav inte helt få handlar om verkliga kränkningar, tortyr, frihetsberövande, övergrepp och vanvård.

Det är klokt och tillrådligt att försöka skaffa sig en bild av barnens värld och det är fint att det finns en barnombudsman. Men nej, jag tror inte riktigt på enkäter – och hur hemskt det än kan låta så tror jag inte att det är ett jättestort problem att barn kryssar i rutor som indikerar att de inte behandlas tillräckligt ”respektfullt” i kollektivtrafiken.

Lilla E har en ny speldosa

Lilla E har en ny speldosa av obestämt asiatiskt ursprung (typ "Made in Hong Kong" eller vad det motsvaras av nu för tiden). Den spelar tio olika melodier varav jag har hört noll förut. Det är intressant att betänka att det rent teoretiskt kan vara dryckesvisor, burleskerier och kraftfulla politiska stycken som strömmar in i hennes små rosenöron. Men hon tycker uppenbarligen att det låter ganska vackert.

För övrigt roades jag häromdagen av Metrorubriken "Rånare dömdes att vara badvakt". Kan det vara så hemskt att vara badvakt? Och är det såpass mycket värre än att vara rånare?