Nejmen hej :-)!
Ibland hittar man saker i cyberrymden på samma sätt som man förr i tiden hittade dom i byrålådor. Rätt som det var ramlade jag på den här gamla dammiga bloggen, som för några år sedan fungerade som en sorts metadonkur för mig under perioden efter Nerikes Allehanda och 24i, där jag skriver numera (kåsörer gotta kåsera; det är förbannat svårt att vänja sig av).
Det ni hittar här är alltså gammal skåpmat. Jag uppdaterar inte särskilt flitigt (vilket möjligen är något av ett understatement när det senaste inlägget är från 2011).
Några 24i -texter kan jag ändå kosta på mig att länka till ... och kommentera gärna texterna sådär i allmänhet nu när jag har återställt bloggerlösenordet och faktiskt kommer åt att svara!
Finskan - lättare än du tror (?)
Angående Sigvards jumperset (och hur lätt det är att inte bry sig)
Angående handklovar och svettband av aluminiumfolie
:-)M
måndag 2 mars 2015
torsdag 25 augusti 2011
Män och kvinnor
... om det är nån som minns den här incidenten, eller vad man ska kalla den. Men jag tycker att jag, och Barbro Alving, fortfarande har rätt i sak.
Jag retade upp mig något alldeles överraskande på Barbro Hedvall i Dagens Nyheter när hon kommenterade Anna Sjödinbråket. Jag blev lite paff över att jag kunde irritera mig så pass på just Barbro Hedvall – för mig är hon en sån där skribent som kan bli trist av den enda anledning att jag i regel tycker i stort sett likadant (när det gäller recensenter är det inom parentes däremot väldigt praktiskt att ha några såna där som man är kalibrerad med; C-G Karlsson tycker som jag om film och Johan Croneman om tv-program). Det fungerar onekligen som någon sorts bekräftelse, men man håller sig inte arg och alert av det.
Dock: om man bara väntar länge nog så skriver till slut även den klokaste nåt som man får blodtryck av (därmed kanske inte sagt att Barbro Hedvall är ”den klokaste” alla kategorier). I kölvattnet efter ”SSU-skandalen” skrev hon en snutt som handlade om att detta är väl inte så kul för SSU som har en del att sopa upp efter medlemsregisterskandaler och bidragsfusk; det sistnämnda är i min värld för övrigt mer av en skandal utan citattecken, men den tolkningen torde vara en läggningsfråga. I sin framställning kommer Hedvall så småningom fram till ”… den nya grenen av aggressiv feminism som tycks gå ut på att dricka som en hel karl och på Grynets maner ’inte ta nån skit’ utan hellre slå till med sin styrketränade höger. Ursäkta, men jämställdheten tänkte jag mig inte så.”
Det kan möjligen också vara en läggningssak, men den snutten stör mig. Svaret på den spontana motfrågan ”men hur tänkte du dig feminismen, Barbro?” borde, som jag ser det, bli ”jo, som ett tillstånd där kvinnor har specialregler för alkoholkonsumtion, utövar vekare sporter som pianospel och broderi och i större utsträckning än män bör vara beredda på att lite skit får man ta” (och det där om att en kvinna tål mindre sprit än en man av samma kroppsstorlek är inte vad det här handlar om även om det är sant; här talar vi om moraliska specialregler).
Egentligen har jag ingen kvalificerad åsikt i Sjödin-gate; skuldfrågan undandrar sig min bedömning, som Leif G W antagligen skulle uttrycka det. Men i den mån Anna Sjödin borde veta bättre så handlar det enligt min ringa mening inte om någon som helst aspekt av feminism utan om en variant av den latinska devisen ”quod licet iovi non licet bovi” (”vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen”), fast tvärtom: även om oxen kan rulla hatt i offentligheten gör Jupiter högst antagligt bäst i att låta bli. Däremot är det tveksamt att hävda olika regler för oxar och för kor. Som jag ser bör man inte ha tilläggsklausuler till jämställdhetstanken så att kvinnor får göra allt som män gör så länge de inte är okvinnliga (typ dricker sprit och styrketränar). Att mänskligheten som sådan, inte minst klockan 04.00 runt Stureplan, kunde snygga till sig och bete sig i större utsträckning än vad som nu sker är ett ovedersägligt faktum, men om det skulle åligga kvinnorna att föregå med sorts extra gott exempel torde den uppfattningen utgå från föreställningen att fruntimmer i grundtillståndet är ”finare”och bättre människor, och det tillåter jag mig att betvivla.
Jag är rätt övertygad om att Barbro Hedvall inte egentligen tycker så , men jag är å andra sidan inte helt säker på att hon tycker som jag. Så här tycker jag: 1) Allt som karlar får göra får fruntimmer göra. 2) Det finns en del som alla bör vara restriktiva med, som att supa skallen i bitar. 3) Det finns en del som ingen får göra, som att ropa invektiver och slåss. 4) Om man frontar en organisation, en rörelse eller ett företag bör man med största sannolikhet lägga band på sig mer än en slumpvald bonne. 5) I den händelse någon gör 2) och/eller 3), eventuellt i kombination med brott mot 4), måste bedömningen vara densamma oavsett vederbörandes kön.
En klok tänkare, möjligen Barbro Alving, har sagt något som går ut på att jämställdhet har vi när vi behandlar en kvinnlig pappskalle på samma sätt som en manlig pappskalle. Och det var väl just det. Jämställdheten tänkte i alla fall jag mig så.
Jag retade upp mig något alldeles överraskande på Barbro Hedvall i Dagens Nyheter när hon kommenterade Anna Sjödinbråket. Jag blev lite paff över att jag kunde irritera mig så pass på just Barbro Hedvall – för mig är hon en sån där skribent som kan bli trist av den enda anledning att jag i regel tycker i stort sett likadant (när det gäller recensenter är det inom parentes däremot väldigt praktiskt att ha några såna där som man är kalibrerad med; C-G Karlsson tycker som jag om film och Johan Croneman om tv-program). Det fungerar onekligen som någon sorts bekräftelse, men man håller sig inte arg och alert av det.
Dock: om man bara väntar länge nog så skriver till slut även den klokaste nåt som man får blodtryck av (därmed kanske inte sagt att Barbro Hedvall är ”den klokaste” alla kategorier). I kölvattnet efter ”SSU-skandalen” skrev hon en snutt som handlade om att detta är väl inte så kul för SSU som har en del att sopa upp efter medlemsregisterskandaler och bidragsfusk; det sistnämnda är i min värld för övrigt mer av en skandal utan citattecken, men den tolkningen torde vara en läggningsfråga. I sin framställning kommer Hedvall så småningom fram till ”… den nya grenen av aggressiv feminism som tycks gå ut på att dricka som en hel karl och på Grynets maner ’inte ta nån skit’ utan hellre slå till med sin styrketränade höger. Ursäkta, men jämställdheten tänkte jag mig inte så.”
Det kan möjligen också vara en läggningssak, men den snutten stör mig. Svaret på den spontana motfrågan ”men hur tänkte du dig feminismen, Barbro?” borde, som jag ser det, bli ”jo, som ett tillstånd där kvinnor har specialregler för alkoholkonsumtion, utövar vekare sporter som pianospel och broderi och i större utsträckning än män bör vara beredda på att lite skit får man ta” (och det där om att en kvinna tål mindre sprit än en man av samma kroppsstorlek är inte vad det här handlar om även om det är sant; här talar vi om moraliska specialregler).
Egentligen har jag ingen kvalificerad åsikt i Sjödin-gate; skuldfrågan undandrar sig min bedömning, som Leif G W antagligen skulle uttrycka det. Men i den mån Anna Sjödin borde veta bättre så handlar det enligt min ringa mening inte om någon som helst aspekt av feminism utan om en variant av den latinska devisen ”quod licet iovi non licet bovi” (”vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen”), fast tvärtom: även om oxen kan rulla hatt i offentligheten gör Jupiter högst antagligt bäst i att låta bli. Däremot är det tveksamt att hävda olika regler för oxar och för kor. Som jag ser bör man inte ha tilläggsklausuler till jämställdhetstanken så att kvinnor får göra allt som män gör så länge de inte är okvinnliga (typ dricker sprit och styrketränar). Att mänskligheten som sådan, inte minst klockan 04.00 runt Stureplan, kunde snygga till sig och bete sig i större utsträckning än vad som nu sker är ett ovedersägligt faktum, men om det skulle åligga kvinnorna att föregå med sorts extra gott exempel torde den uppfattningen utgå från föreställningen att fruntimmer i grundtillståndet är ”finare”och bättre människor, och det tillåter jag mig att betvivla.
Jag är rätt övertygad om att Barbro Hedvall inte egentligen tycker så , men jag är å andra sidan inte helt säker på att hon tycker som jag. Så här tycker jag: 1) Allt som karlar får göra får fruntimmer göra. 2) Det finns en del som alla bör vara restriktiva med, som att supa skallen i bitar. 3) Det finns en del som ingen får göra, som att ropa invektiver och slåss. 4) Om man frontar en organisation, en rörelse eller ett företag bör man med största sannolikhet lägga band på sig mer än en slumpvald bonne. 5) I den händelse någon gör 2) och/eller 3), eventuellt i kombination med brott mot 4), måste bedömningen vara densamma oavsett vederbörandes kön.
En klok tänkare, möjligen Barbro Alving, har sagt något som går ut på att jämställdhet har vi när vi behandlar en kvinnlig pappskalle på samma sätt som en manlig pappskalle. Och det var väl just det. Jämställdheten tänkte i alla fall jag mig så.
torsdag 18 augusti 2011
Älskade tv
Den här har närmare ett decenniump på nacken, men goddamn, jag tycker likadant idag ...
Uj, vad mycket man tror att man tycker fast man egentligen inte tycker det. Ta till exempel det här med ”dumburken”. Faktum är att det är ett elakt och slarvigt sätt att benämna den förträffliga uppfinningen tv-apparaten.
Vad jag egentligen tycker om tv:n kom över mig när jag å yrkets vägnar redigerade ett antal argumentationsuppgifter till en svenskbok för gymnasiet (det är alltså ungefär det jag försörjer mig på, sånt här skriver jag mest för nöjes skull). En uppgift handlade om tv, och just den dagen hade jag inte ätit lunch och var blodsockerlåg och grinig. ”Barn på 2000-talet ser för mycket på tv”, började det. ”Tv:n anses passivisera barnen och ta värdefull tid från andra sysselsättningar. Argumentera för varför du tycker att barnen ska upp ur tv-soffan. Rubrik: Slå av tv:n!”
Som uppgiften var formulerad fanns det för det första inget utrymme för att tycka något annat än vad uppgiftsförfattaren tycker, och sånt slipper sällan förbi mitt elaka argusöga. Men det var inte bara det. Plötsligt blev jag bara så väldigt trött på människotypen cykelhjälmsprydd sudokolösande motionssimmande radhusboende mittemellan hyperkorrekt medelklass (ungefär som man själv alltså; det är som vanligt den sorten man retar sig sådär primitivt på). Varför är det så fruktansvärt RÄTT att självtillräckligt oreflekterat framstegsfientligt hata tv:n? Tro mig, man kan hitta mer än Paradise Hotel och Unilever-reklam i den, även om man hör till dem som kan få fram mer än SVT ur slangen i väggen.
Jag ser inte särskilt mycket på tv – vilket tar emot att erkänna, eftersom det låter som just den sortens mallaperier som jag är så less på. Men jag tycker väldigt mycket om min tv och det skulle aldrig falla mig in att ”kasta ut den” sådär fint och medvetet som en del gör. Ju mer jag tänker på det, desto mer irriterar mig folk som kastar ut tv:n och skryter om det (om den som gör det inte är rockstjärna och menar det i rent konkret bemärkelse; det känns som en fräsch kontrast till det här svampplockande naturmaterialsdiggande dubbelduktiga som för närvarande står mig upp i halsen). Visst, om man väljer bort alla sociala kontakter, all fysisk aktivitet och all stillhet till förmån för tv:n är det givetvis varken bra eller begåvat (men det är i så fall lika illa att välja bort det till förmån för Kalla fakta och Aktuellt som det är att göra det för Fame Factory och Top Model – det ligger ett inte så litet mått av moralism i tv-hatet). Men om vi förutsätter att man har ett normalt förhållande till sin tv, är den då så kass egentligen?
Jag tycker att tv är en underbar uppfinning. Det står en liten låda i mitt vardagsrum, och om jag trycker på några knappar och tittar in i den så ser jag surikaternas liv i Kalahari, ishockey, Bridget Jones, Hasse Aro, Tom & Jerry, basaren i Istanbul, midnattsmässan från Peterskyrkan, Shakespearepjäser och presidentval på andra sidan jordklotet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det skulle snäva in mitt liv och göra mig dum i huvet. I den mån nutida barn i något avseende skulle vara sämre än dom som växte upp på fyrtiotalet så tror jag att det vore en god idé att utgå från att det inte helt och hållet beror på televisionen.
Och vad skulle man egentligen göra istället för att se på tv? Väl medveten om att det ånyo osar slibbigt självsmicker vill jag hävda att jag hinner jobba, vila, umgås, tänka, träna, läsa OCH se på tv, och de flesta jag känner är ungefär likadana. Varför skulle det göra mig till en bättre människa om jag struntade i att se på tv och istället satt och spelade Avestaforsens brus på kam en stund varje kväll? Tv-hatare har en tendens att betrakta ”förr i tiden” på samma sätt som ångeststressade föräldrar med dåligt samvete gör: de lurar sig själva till att tro att folk förr satt fast på varann som havstulpaner och umgicks umgicks umgicks tills Den Genuina Livskvaliteten lackade ur porerna på dem. Jag tror inte att det nödvändigtvis vore så kul att sitta i armkrok i fotogenlampans sken och göra kor av kottar, och jag tror inte heller att det var så puttrigt dom hade det fordomdags. Jag gillar nuförtiden. Jag tycker att det borde vara tillåtet att tycka att tv är helt okej. Det var för övrigt ungefär vad jag sa till den där författaren också.
Uj, vad mycket man tror att man tycker fast man egentligen inte tycker det. Ta till exempel det här med ”dumburken”. Faktum är att det är ett elakt och slarvigt sätt att benämna den förträffliga uppfinningen tv-apparaten.
Vad jag egentligen tycker om tv:n kom över mig när jag å yrkets vägnar redigerade ett antal argumentationsuppgifter till en svenskbok för gymnasiet (det är alltså ungefär det jag försörjer mig på, sånt här skriver jag mest för nöjes skull). En uppgift handlade om tv, och just den dagen hade jag inte ätit lunch och var blodsockerlåg och grinig. ”Barn på 2000-talet ser för mycket på tv”, började det. ”Tv:n anses passivisera barnen och ta värdefull tid från andra sysselsättningar. Argumentera för varför du tycker att barnen ska upp ur tv-soffan. Rubrik: Slå av tv:n!”
Som uppgiften var formulerad fanns det för det första inget utrymme för att tycka något annat än vad uppgiftsförfattaren tycker, och sånt slipper sällan förbi mitt elaka argusöga. Men det var inte bara det. Plötsligt blev jag bara så väldigt trött på människotypen cykelhjälmsprydd sudokolösande motionssimmande radhusboende mittemellan hyperkorrekt medelklass (ungefär som man själv alltså; det är som vanligt den sorten man retar sig sådär primitivt på). Varför är det så fruktansvärt RÄTT att självtillräckligt oreflekterat framstegsfientligt hata tv:n? Tro mig, man kan hitta mer än Paradise Hotel och Unilever-reklam i den, även om man hör till dem som kan få fram mer än SVT ur slangen i väggen.
Jag ser inte särskilt mycket på tv – vilket tar emot att erkänna, eftersom det låter som just den sortens mallaperier som jag är så less på. Men jag tycker väldigt mycket om min tv och det skulle aldrig falla mig in att ”kasta ut den” sådär fint och medvetet som en del gör. Ju mer jag tänker på det, desto mer irriterar mig folk som kastar ut tv:n och skryter om det (om den som gör det inte är rockstjärna och menar det i rent konkret bemärkelse; det känns som en fräsch kontrast till det här svampplockande naturmaterialsdiggande dubbelduktiga som för närvarande står mig upp i halsen). Visst, om man väljer bort alla sociala kontakter, all fysisk aktivitet och all stillhet till förmån för tv:n är det givetvis varken bra eller begåvat (men det är i så fall lika illa att välja bort det till förmån för Kalla fakta och Aktuellt som det är att göra det för Fame Factory och Top Model – det ligger ett inte så litet mått av moralism i tv-hatet). Men om vi förutsätter att man har ett normalt förhållande till sin tv, är den då så kass egentligen?
Jag tycker att tv är en underbar uppfinning. Det står en liten låda i mitt vardagsrum, och om jag trycker på några knappar och tittar in i den så ser jag surikaternas liv i Kalahari, ishockey, Bridget Jones, Hasse Aro, Tom & Jerry, basaren i Istanbul, midnattsmässan från Peterskyrkan, Shakespearepjäser och presidentval på andra sidan jordklotet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det skulle snäva in mitt liv och göra mig dum i huvet. I den mån nutida barn i något avseende skulle vara sämre än dom som växte upp på fyrtiotalet så tror jag att det vore en god idé att utgå från att det inte helt och hållet beror på televisionen.
Och vad skulle man egentligen göra istället för att se på tv? Väl medveten om att det ånyo osar slibbigt självsmicker vill jag hävda att jag hinner jobba, vila, umgås, tänka, träna, läsa OCH se på tv, och de flesta jag känner är ungefär likadana. Varför skulle det göra mig till en bättre människa om jag struntade i att se på tv och istället satt och spelade Avestaforsens brus på kam en stund varje kväll? Tv-hatare har en tendens att betrakta ”förr i tiden” på samma sätt som ångeststressade föräldrar med dåligt samvete gör: de lurar sig själva till att tro att folk förr satt fast på varann som havstulpaner och umgicks umgicks umgicks tills Den Genuina Livskvaliteten lackade ur porerna på dem. Jag tror inte att det nödvändigtvis vore så kul att sitta i armkrok i fotogenlampans sken och göra kor av kottar, och jag tror inte heller att det var så puttrigt dom hade det fordomdags. Jag gillar nuförtiden. Jag tycker att det borde vara tillåtet att tycka att tv är helt okej. Det var för övrigt ungefär vad jag sa till den där författaren också.
torsdag 11 augusti 2011
Om nån minns fågelinfluensan
... har jag en text här på temat, ja.
Vissa saker man lär sig i barndomen sitter glödristade i hjärnbarken, och då menar jag inte bara Hallands floder och de tjogtals psalmverser som min årskull så vitt jag vet kan ha varit de sista i svensk historia som lärde sig. Framförallt är det sånt som man inte får göra som sitter fast; jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera med folk vilka knäppigheter av den sorten som de själva har kvar. Ajaj-faktorn är mäktig: jag vet medelålders avdelningschefer som fortfarande känner att de Inte Får luta sig ut genom ett fönster, inte ens på nedre botten och om de själva vill.
Personligen har jag stor respekt för saxar, nålar och blomgödning. Man får inte springa med saxar (lusten att göra det har kanske avtagit något sen man var i femårsåldern, medgives), man får inte dricka Blomstra (vilket jag aldrig mig veterligt har fått impulsen att göra, men jag antar att det finns en anledning till allting) och det är livsfarligt att ha nålar i munnen (man kan nämligen svälja dem och så far de ner i magen och ut i blodomloppet och sticker hål på hjärtat, jag inser att den medicinska sakkunskapen kan ha invändningar men så sa min lekisfröken). Och så får man Inte Kladda Med Sånt Som Fåglar Har Varit På.
Som jag ser det finns det två förhärskande inställningar till fågelinfluensan, båda lika fascinerande men på varsitt sätt. Det ena representeras av maken till en perifer bekant. Jag har aldrig träffat honom, alltså maken, men jag har gjort mig en mycket tydlig mental bild så jag skulle barnsligt gärna vilja göra det. Det här är nämligen en man som agerar på alla larmrapporter och gör det ackumulativt, det vill säga att när larmet om sockrets skadlighet kommer minns han fortfarande hur farligt det är med sötningsmedel och hans urval av tänkbara ickedödliga livsmedel smalnar ständigt. Han har lite problem med proteinerna nu, kan man säga, när det är Creutzfeldt-Jakob i korna och PCB i strömmingen och H5N1 i kycklingen.
Det ena sättet att tackla fågelinfluensan – som hittills, om jag är korrekt underrättad, har dödat knappt tvåhundra personer på andra sidan klotet – är alltså att sluta äta chicken mcnuggets och knappt ens våga skicka påskkort med kycklingar på om man inte först har doppat dem i penicillin. (Själv följer jag konsekvent det råd jag fick från en kåsör i en av morgontidningarna, jag tror att det kongenialt nog var Swanberg: ”om du hittar en död vigg, överös den inte med kyssar”.)
Den andra ytterligheten är dom vars mammor inte körde den där om att inte kladda med fåglar. Jag är uppväxt med att man inte ska ta upp fjädrar från marken och att det är absolut förbjudet att ta i fågelbord och talgbollar (i min värld är det fortfarande bara pappa som får göra det och då ska han ha handskar). Det här lärde jag mig trettio år före fågelinfluensan och jag har alltid sett det som en i grund och botten sund hygienfråga; fåglar är snygga på avstånd men lite sådär halvloppiga vid närkontakt och finns det inte nåt som heter papegojsjuka?
Men sådana är nu inte alla. När jag gick runt våra fågelsjöar med kåsörhunden Anton häromdagen såg jag dom som alltid, dom som står med Elliott, 3, och en barnvagn med Melissa, åtta månader, i ett veritabelt moln av lusiga änder, måsar, lommar, viggar, ejdrar, hägrar, svanar, gäss och krickor och gudvetvad – tvåhundrafemtio kilo blandad storfågel, hur som helst, som flaxar, bajsar och nyper Elliott i fingrarna när han inte fort nog släpper ifrån sig det mögliga korvbrödet. När kåsörhunden Anton närmar sig kacklar dom och flyr och luften fylls av de fjädrar som man Inte Får Plocka Upp och Elliott kuttrar glatt och stoppar en i truten (sin egen, inte den som just lyfter med en torr minibaguett).
Varför är folk så konstiga? Varför kan vi aldrig vara sådär svenskt mellanmjölkigt lagom i praktiken som vi sägs vara i teorin? Det är egentligen bara det jag skulle vilja veta. Sen är jag nöjd för i dag.
Vissa saker man lär sig i barndomen sitter glödristade i hjärnbarken, och då menar jag inte bara Hallands floder och de tjogtals psalmverser som min årskull så vitt jag vet kan ha varit de sista i svensk historia som lärde sig. Framförallt är det sånt som man inte får göra som sitter fast; jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera med folk vilka knäppigheter av den sorten som de själva har kvar. Ajaj-faktorn är mäktig: jag vet medelålders avdelningschefer som fortfarande känner att de Inte Får luta sig ut genom ett fönster, inte ens på nedre botten och om de själva vill.
Personligen har jag stor respekt för saxar, nålar och blomgödning. Man får inte springa med saxar (lusten att göra det har kanske avtagit något sen man var i femårsåldern, medgives), man får inte dricka Blomstra (vilket jag aldrig mig veterligt har fått impulsen att göra, men jag antar att det finns en anledning till allting) och det är livsfarligt att ha nålar i munnen (man kan nämligen svälja dem och så far de ner i magen och ut i blodomloppet och sticker hål på hjärtat, jag inser att den medicinska sakkunskapen kan ha invändningar men så sa min lekisfröken). Och så får man Inte Kladda Med Sånt Som Fåglar Har Varit På.
Som jag ser det finns det två förhärskande inställningar till fågelinfluensan, båda lika fascinerande men på varsitt sätt. Det ena representeras av maken till en perifer bekant. Jag har aldrig träffat honom, alltså maken, men jag har gjort mig en mycket tydlig mental bild så jag skulle barnsligt gärna vilja göra det. Det här är nämligen en man som agerar på alla larmrapporter och gör det ackumulativt, det vill säga att när larmet om sockrets skadlighet kommer minns han fortfarande hur farligt det är med sötningsmedel och hans urval av tänkbara ickedödliga livsmedel smalnar ständigt. Han har lite problem med proteinerna nu, kan man säga, när det är Creutzfeldt-Jakob i korna och PCB i strömmingen och H5N1 i kycklingen.
Det ena sättet att tackla fågelinfluensan – som hittills, om jag är korrekt underrättad, har dödat knappt tvåhundra personer på andra sidan klotet – är alltså att sluta äta chicken mcnuggets och knappt ens våga skicka påskkort med kycklingar på om man inte först har doppat dem i penicillin. (Själv följer jag konsekvent det råd jag fick från en kåsör i en av morgontidningarna, jag tror att det kongenialt nog var Swanberg: ”om du hittar en död vigg, överös den inte med kyssar”.)
Den andra ytterligheten är dom vars mammor inte körde den där om att inte kladda med fåglar. Jag är uppväxt med att man inte ska ta upp fjädrar från marken och att det är absolut förbjudet att ta i fågelbord och talgbollar (i min värld är det fortfarande bara pappa som får göra det och då ska han ha handskar). Det här lärde jag mig trettio år före fågelinfluensan och jag har alltid sett det som en i grund och botten sund hygienfråga; fåglar är snygga på avstånd men lite sådär halvloppiga vid närkontakt och finns det inte nåt som heter papegojsjuka?
Men sådana är nu inte alla. När jag gick runt våra fågelsjöar med kåsörhunden Anton häromdagen såg jag dom som alltid, dom som står med Elliott, 3, och en barnvagn med Melissa, åtta månader, i ett veritabelt moln av lusiga änder, måsar, lommar, viggar, ejdrar, hägrar, svanar, gäss och krickor och gudvetvad – tvåhundrafemtio kilo blandad storfågel, hur som helst, som flaxar, bajsar och nyper Elliott i fingrarna när han inte fort nog släpper ifrån sig det mögliga korvbrödet. När kåsörhunden Anton närmar sig kacklar dom och flyr och luften fylls av de fjädrar som man Inte Får Plocka Upp och Elliott kuttrar glatt och stoppar en i truten (sin egen, inte den som just lyfter med en torr minibaguett).
Varför är folk så konstiga? Varför kan vi aldrig vara sådär svenskt mellanmjölkigt lagom i praktiken som vi sägs vara i teorin? Det är egentligen bara det jag skulle vilja veta. Sen är jag nöjd för i dag.
torsdag 4 augusti 2011
– Jag måste flytta utomlands, för nu har jag Spraydejtat alla i Stockholm, sa L.
Jag blev glad när hon sa det, för jag insåg att jag hade början på den enda spalt jag någonsin kommer att skriva som kommer att ha något lite gemensamt med något som Carrie Bradshaw hade kunnat skriva i ”Sex and the City”. Och jag blev ännu gladare när hela diskussionen visade sig mynna ut i en reflektion som faktiskt håller som bärande tema för en spalt även i övrigt, nämligen en variant av den eviga frågan om manligt och kvinnligt. Nätdejting är en stor grej i Stôckhôlm, rapporteras härmed från 08-horisonten. I landet i övrigt också, men min bild av stockholmare i trettinåntingåldern är att allt färre blir ihop innan de börjar mejla varandra, om ni förstår hur jag menar.
Nätdejting är givetvis på många sätt smartare/enklare än de två andra gängse metoderna (”gå ut på stan och dricka en massa sprit och vänta på fortsättningen” alternativt ”le åt den som fixar kopieringsmaskinen på jobbet och vänta på fortsättningen”). Ändå följer en hel massa sprillans nya etikett- och förhållningsregler. Vill man ha svar ska man ha en bild, för det första – det finns forskning som styrker att Quasimodo med foto får fler svar än Jake Gyllenhaal utan, så att säga. Och det var dessa nätdejtingsajtsfoton, se där ett nyord, som samtalet med L kom att handla om. L ser nämligen stram ut på sitt foto, och det gnäller somliga över. Detta faktum hade hon diskuterat med andra nätdejtande kvinnliga kamrater, och slutsatsen av den diskussionen hade blivit något i stil med att ”dom som inte står ut med att du ser seriös ut vill du ändå inte ha”.
Och här har vi ett möjligen banalt men ändå intressant fenomen. Det är busenkelt att förstå L:s kamraters åsikt och logik. Det är nämligen med rådande sociala normer ett manligt privilegium att närma sig en okänd kvinna på lokal med den obegripliga öppningsrepliken ”vafan sitter du och ser så sur ut för?”. ”Vafan sitter du och ser så sur ut för?” är en av samtidens mest fascinerande sociala företeelser; det skulle gå att skriva minst en C-uppsats i genusvetenskap om den. Undertexten är såvitt jag begriper det ”… när det är din förbannade skyldighet att se lite pigg och glittrig ut” (alternativt Peter Dalles klassiska replik ur ”Ogifta par”). Den attityden är inte okej, jag håller med L:s kamrater, varken på krogen eller på Internet.
Men å andra sidan, om man hoppar tillbaka till nätdejtingsammanhanget: är det inte rätt naturligt för alla, oavsett kön, att tilltalas av nån som ler på bild snarare än av nån som ser ut att begrunda bruttonationalprodukten? Jag var tvungen att helt ofint fråga L och hon erkände att de killar hon hade kontaktat samtliga hade sett glada ut på sina foton. Å andra sidan menade hon att en karl som ser ut att tänka på BNP kan komma undan som ”djup” och ”spännande”. Ett fruntimmer ser bara surt ut.
Enligt L kan man som nätdejtande kvinna alltså inte vinna vare sig man ler eller inte. Det enklaste är antagligen att slippa nätdejta. Historier som L:s får mig att klamra mig fast vid den oäkta hälften med en annan klassisk filmreplik, nämligen Carrie Fishers i ”När Harry mötte Sally”: ”Tell me I’ll never have to be out there again!”
”Out there” är onekligen intressant på sitt sätt, men det verkar ju så förb*nn*t krångligt i den här nya digitaliserade verkligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)