alla dessa texter

Män och kvinnor

2011-08-25T00:01:00.002+02:00

... om det är nån som minns den här incidenten, eller vad man ska kalla den. Men jag tycker att jag, och Barbro Alving, fortfarande har rätt i sak.

Jag retade upp mig något alldeles överraskande på Barbro Hedvall i Dagens Nyheter när hon kommenterade Anna Sjödinbråket. Jag blev lite paff över att jag kunde irritera mig så pass på just Barbro Hedvall – för mig är hon en sån där skribent som kan bli trist av den enda anledning att jag i regel tycker i stort sett likadant (när det gäller recensenter är det inom parentes däremot väldigt praktiskt att ha några såna där som man är kalibrerad med; C-G Karlsson tycker som jag om film och Johan Croneman om tv-program). Det fungerar onekligen som någon sorts bekräftelse, men man håller sig inte arg och alert av det.

Dock: om man bara väntar länge nog så skriver till slut även den klokaste nåt som man får blodtryck av (därmed kanske inte sagt att Barbro Hedvall är ”den klokaste” alla kategorier). I kölvattnet efter ”SSU-skandalen” skrev hon en snutt som handlade om att detta är väl inte så kul för SSU som har en del att sopa upp efter medlemsregisterskandaler och bidragsfusk; det sistnämnda är i min värld för övrigt mer av en skandal utan citattecken, men den tolkningen torde vara en läggningsfråga. I sin framställning kommer Hedvall så småningom fram till ”… den nya grenen av aggressiv feminism som tycks gå ut på att dricka som en hel karl och på Grynets maner ’inte ta nån skit’ utan hellre slå till med sin styrketränade höger. Ursäkta, men jämställdheten tänkte jag mig inte så.”

Det kan möjligen också vara en läggningssak, men den snutten stör mig. Svaret på den spontana motfrågan ”men hur tänkte du dig feminismen, Barbro?” borde, som jag ser det, bli ”jo, som ett tillstånd där kvinnor har specialregler för alkoholkonsumtion, utövar vekare sporter som pianospel och broderi och i större utsträckning än män bör vara beredda på att lite skit får man ta” (och det där om att en kvinna tål mindre sprit än en man av samma kroppsstorlek är inte vad det här handlar om även om det är sant; här talar vi om moraliska specialregler).

Egentligen har jag ingen kvalificerad åsikt i Sjödin-gate; skuldfrågan undandrar sig min bedömning, som Leif G W antagligen skulle uttrycka det. Men i den mån Anna Sjödin borde veta bättre så handlar det enligt min ringa mening inte om någon som helst aspekt av feminism utan om en variant av den latinska devisen ”quod licet iovi non licet bovi” (”vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen”), fast tvärtom: även om oxen kan rulla hatt i offentligheten gör Jupiter högst antagligt bäst i att låta bli. Däremot är det tveksamt att hävda olika regler för oxar och för kor. Som jag ser bör man inte ha tilläggsklausuler till jämställdhetstanken så att kvinnor får göra allt som män gör så länge de inte är okvinnliga (typ dricker sprit och styrketränar). Att mänskligheten som sådan, inte minst klockan 04.00 runt Stureplan, kunde snygga till sig och bete sig i större utsträckning än vad som nu sker är ett ovedersägligt faktum, men om det skulle åligga kvinnorna att föregå med sorts extra gott exempel torde den uppfattningen utgå från föreställningen att fruntimmer i grundtillståndet är ”finare”och bättre människor, och det tillåter jag mig att betvivla.

Jag är rätt övertygad om att Barbro Hedvall inte egentligen tycker så , men jag är å andra sidan inte helt säker på att hon tycker som jag. Så här tycker jag: 1) Allt som karlar får göra får fruntimmer göra. 2) Det finns en del som alla bör vara restriktiva med, som att supa skallen i bitar. 3) Det finns en del som ingen får göra, som att ropa invektiver och slåss. 4) Om man frontar en organisation, en rörelse eller ett företag bör man med största sannolikhet lägga band på sig mer än en slumpvald bonne. 5) I den händelse någon gör 2) och/eller 3), eventuellt i kombination med brott mot 4), måste bedömningen vara densamma oavsett vederbörandes kön.

En klok tänkare, möjligen Barbro Alving, har sagt något som går ut på att jämställdhet har vi när vi behandlar en kvinnlig pappskalle på samma sätt som en manlig pappskalle. Och det var väl just det. Jämställdheten tänkte i alla fall jag mig så.

Älskade tv

2011-08-18T00:01:00.000+02:00

Den här har närmare ett decenniump på nacken, men goddamn, jag tycker likadant idag ...

Uj, vad mycket man tror att man tycker fast man egentligen inte tycker det. Ta till exempel det här med ”dumburken”. Faktum är att det är ett elakt och slarvigt sätt att benämna den förträffliga uppfinningen tv-apparaten.

Vad jag egentligen tycker om tv:n kom över mig när jag å yrkets vägnar redigerade ett antal argumentationsuppgifter till en svenskbok för gymnasiet (det är alltså ungefär det jag försörjer mig på, sånt här skriver jag mest för nöjes skull). En uppgift handlade om tv, och just den dagen hade jag inte ätit lunch och var blodsockerlåg och grinig. ”Barn på 2000-talet ser för mycket på tv”, började det. ”Tv:n anses passivisera barnen och ta värdefull tid från andra sysselsättningar. Argumentera för varför du tycker att barnen ska upp ur tv-soffan. Rubrik: Slå av tv:n!”

Som uppgiften var formulerad fanns det för det första inget utrymme för att tycka något annat än vad uppgiftsförfattaren tycker, och sånt slipper sällan förbi mitt elaka argusöga. Men det var inte bara det. Plötsligt blev jag bara så väldigt trött på människotypen cykelhjälmsprydd sudokolösande motionssimmande radhusboende mittemellan hyperkorrekt medelklass (ungefär som man själv alltså; det är som vanligt den sorten man retar sig sådär primitivt på). Varför är det så fruktansvärt RÄTT att självtillräckligt oreflekterat framstegsfientligt hata tv:n? Tro mig, man kan hitta mer än Paradise Hotel och Unilever-reklam i den, även om man hör till dem som kan få fram mer än SVT ur slangen i väggen.

Jag ser inte särskilt mycket på tv – vilket tar emot att erkänna, eftersom det låter som just den sortens mallaperier som jag är så less på. Men jag tycker väldigt mycket om min tv och det skulle aldrig falla mig in att ”kasta ut den” sådär fint och medvetet som en del gör. Ju mer jag tänker på det, desto mer irriterar mig folk som kastar ut tv:n och skryter om det (om den som gör det inte är rockstjärna och menar det i rent konkret bemärkelse; det känns som en fräsch kontrast till det här svampplockande naturmaterialsdiggande dubbelduktiga som för närvarande står mig upp i halsen). Visst, om man väljer bort alla sociala kontakter, all fysisk aktivitet och all stillhet till förmån för tv:n är det givetvis varken bra eller begåvat (men det är i så fall lika illa att välja bort det till förmån för Kalla fakta och Aktuellt som det är att göra det för Fame Factory och Top Model – det ligger ett inte så litet mått av moralism i tv-hatet). Men om vi förutsätter att man har ett normalt förhållande till sin tv, är den då så kass egentligen?

Jag tycker att tv är en underbar uppfinning. Det står en liten låda i mitt vardagsrum, och om jag trycker på några knappar och tittar in i den så ser jag surikaternas liv i Kalahari, ishockey, Bridget Jones, Hasse Aro, Tom & Jerry, basaren i Istanbul, midnattsmässan från Peterskyrkan, Shakespearepjäser och presidentval på andra sidan jordklotet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det skulle snäva in mitt liv och göra mig dum i huvet. I den mån nutida barn i något avseende skulle vara sämre än dom som växte upp på fyrtiotalet så tror jag att det vore en god idé att utgå från att det inte helt och hållet beror på televisionen.

Och vad skulle man egentligen göra istället för att se på tv? Väl medveten om att det ånyo osar slibbigt självsmicker vill jag hävda att jag hinner jobba, vila, umgås, tänka, träna, läsa OCH se på tv, och de flesta jag känner är ungefär likadana. Varför skulle det göra mig till en bättre människa om jag struntade i att se på tv och istället satt och spelade Avestaforsens brus på kam en stund varje kväll? Tv-hatare har en tendens att betrakta ”förr i tiden” på samma sätt som ångeststressade föräldrar med dåligt samvete gör: de lurar sig själva till att tro att folk förr satt fast på varann som havstulpaner och umgicks umgicks umgicks tills Den Genuina Livskvaliteten lackade ur porerna på dem. Jag tror inte att det nödvändigtvis vore så kul att sitta i armkrok i fotogenlampans sken och göra kor av kottar, och jag tror inte heller att det var så puttrigt dom hade det fordomdags. Jag gillar nuförtiden. Jag tycker att det borde vara tillåtet att tycka att tv är helt okej. Det var för övrigt ungefär vad jag sa till den där författaren också.

Om nån minns fågelinfluensan

2011-08-11T00:01:00.001+02:00

... har jag en text här på temat, ja.

Vissa saker man lär sig i barndomen sitter glödristade i hjärnbarken, och då menar jag inte bara Hallands floder och de tjogtals psalmverser som min årskull så vitt jag vet kan ha varit de sista i svensk historia som lärde sig. Framförallt är det sånt som man inte får göra som sitter fast; jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera med folk vilka knäppigheter av den sorten som de själva har kvar. Ajaj-faktorn är mäktig: jag vet medelålders avdelningschefer som fortfarande känner att de Inte Får luta sig ut genom ett fönster, inte ens på nedre botten och om de själva vill.

Personligen har jag stor respekt för saxar, nålar och blomgödning. Man får inte springa med saxar (lusten att göra det har kanske avtagit något sen man var i femårsåldern, medgives), man får inte dricka Blomstra (vilket jag aldrig mig veterligt har fått impulsen att göra, men jag antar att det finns en anledning till allting) och det är livsfarligt att ha nålar i munnen (man kan nämligen svälja dem och så far de ner i magen och ut i blodomloppet och sticker hål på hjärtat, jag inser att den medicinska sakkunskapen kan ha invändningar men så sa min lekisfröken). Och så får man Inte Kladda Med Sånt Som Fåglar Har Varit På.

Som jag ser det finns det två förhärskande inställningar till fågelinfluensan, båda lika fascinerande men på varsitt sätt. Det ena representeras av maken till en perifer bekant. Jag har aldrig träffat honom, alltså maken, men jag har gjort mig en mycket tydlig mental bild så jag skulle barnsligt gärna vilja göra det. Det här är nämligen en man som agerar på alla larmrapporter och gör det ackumulativt, det vill säga att när larmet om sockrets skadlighet kommer minns han fortfarande hur farligt det är med sötningsmedel och hans urval av tänkbara ickedödliga livsmedel smalnar ständigt. Han har lite problem med proteinerna nu, kan man säga, när det är Creutzfeldt-Jakob i korna och PCB i strömmingen och H5N1 i kycklingen.

Det ena sättet att tackla fågelinfluensan – som hittills, om jag är korrekt underrättad, har dödat knappt tvåhundra personer på andra sidan klotet – är alltså att sluta äta chicken mcnuggets och knappt ens våga skicka påskkort med kycklingar på om man inte först har doppat dem i penicillin. (Själv följer jag konsekvent det råd jag fick från en kåsör i en av morgontidningarna, jag tror att det kongenialt nog var Swanberg: ”om du hittar en död vigg, överös den inte med kyssar”.)

Den andra ytterligheten är dom vars mammor inte körde den där om att inte kladda med fåglar. Jag är uppväxt med att man inte ska ta upp fjädrar från marken och att det är absolut förbjudet att ta i fågelbord och talgbollar (i min värld är det fortfarande bara pappa som får göra det och då ska han ha handskar). Det här lärde jag mig trettio år före fågelinfluensan och jag har alltid sett det som en i grund och botten sund hygienfråga; fåglar är snygga på avstånd men lite sådär halvloppiga vid närkontakt och finns det inte nåt som heter papegojsjuka?

Men sådana är nu inte alla. När jag gick runt våra fågelsjöar med kåsörhunden Anton häromdagen såg jag dom som alltid, dom som står med Elliott, 3, och en barnvagn med Melissa, åtta månader, i ett veritabelt moln av lusiga änder, måsar, lommar, viggar, ejdrar, hägrar, svanar, gäss och krickor och gudvetvad – tvåhundrafemtio kilo blandad storfågel, hur som helst, som flaxar, bajsar och nyper Elliott i fingrarna när han inte fort nog släpper ifrån sig det mögliga korvbrödet. När kåsörhunden Anton närmar sig kacklar dom och flyr och luften fylls av de fjädrar som man Inte Får Plocka Upp och Elliott kuttrar glatt och stoppar en i truten (sin egen, inte den som just lyfter med en torr minibaguett).

Varför är folk så konstiga? Varför kan vi aldrig vara sådär svenskt mellanmjölkigt lagom i praktiken som vi sägs vara i teorin? Det är egentligen bara det jag skulle vilja veta. Sen är jag nöjd för i dag.

– Jag måste flytta utomlands, för nu har jag Spraydejtat alla i Stockholm, sa L.

2011-08-04T00:01:00.001+02:00

Jag blev glad när hon sa det, för jag insåg att jag hade början på den enda spalt jag någonsin kommer att skriva som kommer att ha något lite gemensamt med något som Carrie Bradshaw hade kunnat skriva i ”Sex and the City”. Och jag blev ännu gladare när hela diskussionen visade sig mynna ut i en reflektion som faktiskt håller som bärande tema för en spalt även i övrigt, nämligen en variant av den eviga frågan om manligt och kvinnligt. Nätdejting är en stor grej i Stôckhôlm, rapporteras härmed från 08-horisonten. I landet i övrigt också, men min bild av stockholmare i trettinåntingåldern är att allt färre blir ihop innan de börjar mejla varandra, om ni förstår hur jag menar.

Nätdejting är givetvis på många sätt smartare/enklare än de två andra gängse metoderna (”gå ut på stan och dricka en massa sprit och vänta på fortsättningen” alternativt ”le åt den som fixar kopieringsmaskinen på jobbet och vänta på fortsättningen”). Ändå följer en hel massa sprillans nya etikett- och förhållningsregler. Vill man ha svar ska man ha en bild, för det första – det finns forskning som styrker att Quasimodo med foto får fler svar än Jake Gyllenhaal utan, så att säga. Och det var dessa nätdejtingsajtsfoton, se där ett nyord, som samtalet med L kom att handla om. L ser nämligen stram ut på sitt foto, och det gnäller somliga över. Detta faktum hade hon diskuterat med andra nätdejtande kvinnliga kamrater, och slutsatsen av den diskussionen hade blivit något i stil med att ”dom som inte står ut med att du ser seriös ut vill du ändå inte ha”.

Och här har vi ett möjligen banalt men ändå intressant fenomen. Det är busenkelt att förstå L:s kamraters åsikt och logik. Det är nämligen med rådande sociala normer ett manligt privilegium att närma sig en okänd kvinna på lokal med den obegripliga öppningsrepliken ”vafan sitter du och ser så sur ut för?”. ”Vafan sitter du och ser så sur ut för?” är en av samtidens mest fascinerande sociala företeelser; det skulle gå att skriva minst en C-uppsats i genusvetenskap om den. Undertexten är såvitt jag begriper det ”… när det är din förbannade skyldighet att se lite pigg och glittrig ut” (alternativt Peter Dalles klassiska replik ur ”Ogifta par”). Den attityden är inte okej, jag håller med L:s kamrater, varken på krogen eller på Internet.

Men å andra sidan, om man hoppar tillbaka till nätdejtingsammanhanget: är det inte rätt naturligt för alla, oavsett kön, att tilltalas av nån som ler på bild snarare än av nån som ser ut att begrunda bruttonationalprodukten? Jag var tvungen att helt ofint fråga L och hon erkände att de killar hon hade kontaktat samtliga hade sett glada ut på sina foton. Å andra sidan menade hon att en karl som ser ut att tänka på BNP kan komma undan som ”djup” och ”spännande”. Ett fruntimmer ser bara surt ut.

Enligt L kan man som nätdejtande kvinna alltså inte vinna vare sig man ler eller inte. Det enklaste är antagligen att slippa nätdejta. Historier som L:s får mig att klamra mig fast vid den oäkta hälften med en annan klassisk filmreplik, nämligen Carrie Fishers i ”När Harry mötte Sally”: ”Tell me I’ll never have to be out there again!”

”Out there” är onekligen intressant på sitt sätt, men det verkar ju så förb*nn*t krångligt i den här nya digitaliserade verkligheten.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag är navet kring vilket hela konsumtionssamhället snurrar.

2011-07-28T00:01:00.002+02:00

Folk som är som jag är orsaken till att vi har kommit att leva i en marknadsekonomi och anledningen till att vi fortsätter att göra det. Jag ställer inte upp på Ebba-och-Sofistilen där det är normalt att ha en handväska för 15 000 och jag lever inte över mina tillgångar (det gör man inte om man dels dras med en gammaldags bondemoral, dels sällan har så mycket tillgångar att leva över att man skaffar sig några odrägliga vanor). Men kundkort, det är mitt liv det, se.

Jag är mycket för kundklubbar, och jag önskar att jag kunde säga att jag hade några rationella skäl till det. Det har jag egentligen inte – snarare retar det mig att man enkelt kan kartlägga mina inköp och vanor just genom de där korten; i vanliga fall är jag inte så rädd för Storebror men jag gillar inte att han i princip vet vilken hårinpackning jag alltid köper på H&M (jag har ingen aning om vad Han ska göra med den insikten, men det retar mig). Ändå tycks det vara nästan fysiskt omöjligt för mig att få ett ”nej” över mina läppar när den vänliga expediten frågar om jag inte är intresserad av Club Vadfansomhelst. Enda gången jag har sagt ifrån i modern tid var när jag erbjöds klippkort hos en lokal silversmed i en avkrok av stan som jag aldrig har besökt varken förr eller senare, men detta nej tog emot ända ner i mjälten.

Inte heller, tyvärr skulle jag vilja säga, är jag en sådan som sedan alltid glömmer korten hemma och låter dem förfalla och medlemskapet dö sotdöden – nej, jag är övernitisk när jag väl har ett kort. Kundkort ska alltid användas, vilket gör alla kassaköer till ett stressmoment som känns väldigt typiskt för 00-talet. Problemet är att jag är ganska 00-talsmässig också på så sätt att jag inte är en särdeles lojal konsument. Jag handlar på tusen ställen beroende på vad de rear för tillfället och ackumulerar således tusen klubbkort som vart och ett ger mig typ 0,02 % tillbaka på varje handlad krona. Klubbkort med nivåer kan vara lite farliga för mig eftersom jag blir glad som ett (materialistiskt) barn av att flyttas upp en poängnivå, men det är å andra sidan rätt riskfritt eftersom jag sällan kommer så långt att jag närmar mig en poänggräns.

Det mest påtagliga problemet med kundkort bortsett från den mentala delen, det vill säga att det är tungt att inse att man har en missbruksproblematik, är att det faktiskt rent fysiskt också börjar bli tungt. När jag plockar upp det bågnande fodral som mina kundkort bor i tänker jag inte sällan på det där man lärde sig på högstadiet om den tyska inflationen, om hur fruarna gick till marknaden med skottkärran full av pengar och tog varorna med sig hem i börsen. Ungefär så håller det på att bli för mig, men skottkärran kommer i mitt fall att vara full av ni-vet-vad.

De enda ”kundklubbar” som jag faktiskt tjänar nåt på är stämpelkorten jag har i hälsokostaffären och på mitt bästa salladsställe. Ett fullstämplat kort motsvarar 15 % rabatt, och det är onekligen en del. Det intressanta är att de korten bor hos näringsidkarna i en liten låda, det vill säga att detta är de enda kort som jag inte bär av och an i mitt bågnande fodral och de stressar mig aldrig i kassakön. Ändå är det just via dessa kort och inga andra som jag får något som skulle kunna kallas lön för mödan. Är inte det väldigt mycket världen, på nåt vis?

Froggen

2011-07-21T00:01:00.002+02:00

I dag ska ni få er till livs en vacker historia om grodor, ogräsgift och ofrivillig kognitiv beteendeterapi. (Kanske är det förresten rättare att säga att ni ska få er till livs den enda historia jag känner till med just de ingredienserna; av den där första formuleringen kan man förledas att tro att jag har ett flertal liknande i min fatabur.)

Fobiträning medelst kognitiv beteendeterapi går enkelt uttryckt ut på att man kan vänja sig vid vad som helst bara man ser till att göra det. Genom att stegvis och planmässigt utsätta sig för sina fasor slutar man förr än man anar det att vara rädd. Man har ju läst om sånt, hur ormfobiker som svimmar vid åsynen av en slingrande vattenslang sitter och klappar en boa constrictor efter fyra timmars träning, men nu vet jag att det fungerar. Och jag har inte betalt ett vitten för min fobiträning. Det är Froggen som har skött det hela på eget initiativ.

Froggen bor i trädgårn i lanthemmet och fick sitt lätt anglifierade namn utan att jag vet hur. Han liksom bara hette Froggen när han kom hoppande över gräsmattan en vacker afton. Jag skrek som en gås, oskönt och oartikulerat, för jag var vid denna tidpunkt för att tala sakprosa skiträdd för grodor. Grodrädsla är antagligen den mest meningslösa djurfobi man kan tänka sig. Ormar och råttor gör mig intet, men menlösa gift- och bakteriefria grodor fick blodet att isa sig i mina ådror – ja, imperfekt är korrekt tempus, för Froggen har genom utmattningstaktiken fått mig att stå ut med sig.

Han kommer muntert hoppande med jämna mellanrum, ibland överraskande ur en rabatt så att jag hoppar själv, men för varje gång hans lilla nylle har stuckit fram bland tulpanerna har jag skrikit mindre och mindre tills jag inte skrek alls. Faktum är att jag en dag var tvungen att gå fram och titta lite närmare på honom. Han är faktiskt riktigt snygg, smäcker och brungulfläckig med ett trevligt litet ansikte. Så länge han finns i trädgården är det dessutom antagligen ett tecken på att det inte finns alltför mycket orm där som kan bita kåsörtaxar i nosen eller oss andra i tårna. Även om man inte har fobi vill man inte direkt ha tjogvis av ormar under Baden-Badenstolarna.

Jag fann honom alltså tilltagande sympatisk, min lille fläckige terapeut. Och så kom den ruskiga dagen med ogräsgiftet. Jag nyttjar tyvärr sånt ibland; när man sköter sin trädgård intensivt en månad om året och sen inte alls måste man emellanåt ta krafttag. Hanteringen omgärdas av förhållningsregler om vindriktning, husdjur och vattendrag, så man förstår ju att det inte är alldeles hälsosamt. Jag brukar ta lite försiktigt och bara runt plattgången. Döm då om min förvåning och ångest när jag just har giftbegjutit en sällsynt envis tuss kvickrot och sedan ser Froggen kika fram mellan bladen! Det var ungefär som att ha svingat ett basebollträ och inse att man har träffat Alf Svensson över näsroten. Froggen satt blickstill och såg liksom sorgset på mig. Jag reagerade dock snabbt och rådigt: vattenslangen fanns nära till hands och strax stod jag i rabatten och sköljde en förgiftad groda, något som jag varken har gjort förr eller senare.

Jag vet inte om det var mitt ingripande eller Froggens goda grundfysik, men jag kan glädja er med att han klarade sig oskadd. Vi har nu ett band mellan oss som jag inte har till så många andra: han har hjälpt mig att växa själsligen och jag tycker om att tänka mig att jag har räddat livet på honom. Och jag är inte rädd för honom. Det är en egendomlig och vacker slags vänskap.

"Varenda människa"

2011-07-14T00:01:00.002+02:00

Undan för undan bygger man sig sin egen lilla bild av världen och människorna. Min förhoppning är att jag om sisådär en femtio–sextio år ska ha kommit till Oscar Wilde-stadiet och kan upphöra med all verksamhet utom att sitta i Chesterfieldfåtöljen och spotta ur mig spetsfundiga tvärsäkerheter om mänsklighetens beskaffenhet. Det är min fasta övertygelse att jordens befolkning i stort sett sönderfaller i säg ett trettiotal grundtyper, varav drygt hälften är irriterande.

Den första typen identifierade jag för säkert tio år sedan: den handlingskraftiga klåparen. Få människor är så destruktiva för all slags verksamhet (urtypen är Onkel Podger i ”Tre män i en båt”, om någon minns honom). Han finns i olika versioner och kan vara antingen teoretiker eller praktiker eller i svårartade fall både och. Glatt och sorglöst griper han sig verket an och fördärvar och ödelägger allt från kostnadsbudgetar till får i kål. Hans brist på förmåga går bara att jämföra med hans totala avsaknad av insikt. Klokt folk lär sig snart att sky och frukta honom, och han kan för övrigt lika gärna vara en hon.

En typ där män däremot är påtagligt överrepresenterade är så välkänd att den har ett etablerat namn: Krokodilen. Krokodilen kännetecknas som vi alla vet av en gigantisk käft och i stort sett ickexisterande öron, och har således större fallenhet för output än input. Han återfinns inte sällan på högre positioner i s.k. spetsiga organisationer, vilket är en effekt av den naturliga impulsen att knuffa undan Krokodilen till nåt ställe där han kan hålla sin älskade låda utan att störa hederligt folk. Det innebär att han skuffas uppåt och uppåt tills han så småningom blir VD eller förvaltningschef eller något annat liknande harmlöst. Eftersom ingenting i Sverige egentligen är hierarkiskt i den bemärkelsen att man kan styra genom att byta ut ett par centrala ledare (allt här styrs av omärkliga rörelser bland gräsrötterna som i själva verket gör exakt som de vill) är ledningsgrupper ett utmärkt ställe att gömma Krokodiler.

Min senast identifierade människotyp är en av de läskigaste jag hittills har ringat in: ”Varenda människa”. Det är helt enkelt de som ofta och utan att tveka börjar utsagor med det till synes odramatiska ”Det förstår väl varenda människa …”. Man kan enkelt testa om man själv ligger i riskzonen: det gör man om man utan problem hittar en handfull sätt att avsluta ovan nämnda mening (”… att tomater ska skivas på tvären”, ”att man inte kan lita på folk från Säffle”, ”att dom får skylla sig själva om dom blir överfallna när dom går ensamma på kvällen” etc.)

Felet med ”Varenda människa” – som något oftare är kvinna än man – är att de ständigt gör det logiska felslutet att 1) alla är exakt som de själva och 2) de själva alltid gör det rätta, det sanna och det sköna. De kan vara svåra att identifiera; man kan t.o.m. umgås med en ganska länge innan man inser att de anser sig själva vara alltings mått. Jag tror inte att de är överrepresenterade någonstans utom möjligen i vissa serviceyrken, där de paradoxalt nog gärna ger fritt utlopp åt sin lust att tukta sina kunder, klienter och patienter (”det förstår väl varenda människa att kön går åt vänster”).

Vilken typ man själv är bör man överlåta åt andra att bedöma. Ovanstående är bara tre slumpvalda från en rik provkarta. Jag är såvitt jag vet åtminstone inte ”Varenda människa” – jag har som sagt beslutat att det kan få dröja till framåt 2060 innan jag ska göra anspråk på att ha koll på hela sanningen om mänskligheten.

Bara en utvikning

2011-07-07T00:01:00.002+02:00

Vissa saker är så konstiga så jag … förstår dem inte. Den uppmärksamme märkte att jag letade efter en klatschig metafor där, men det blev inget. Jag är så perplex över mänskligheten.

Mänsklighetens märklighet manifesterar sig för närvarande tydligast i Vecko-Revyn. Låt mig först flika in detta: även om jag vet att det hör till god publicistisk sed att spy galla över Vecko-Revyn om man alls nämner den så är det ett faktum att jag läste i stort sett vartenda nummer under hela åttitalet utan att det skadade mig så att jag har märkt det.

Men konstigt blir det ibland. I det nummer som är det senaste när detta nedknackas gör tidningen en mycket originell insats för mångfalden (eller nåt). De viker ut åtta kvinnor som får uttala sig om hur viktigt det är att acceptera sin kropp. Det vore kanske inte så där fruktansvärt långsökt om det inte vore så att det handlade om typiskt snygga brudar av just den sorten som man är van att se halvnaken på bild, Hanna Graaf och lite så där. Jag vet inte riktigt vet vem det är tänkt att trösta när Tilde Fröling frågar sig varför hon skulle vilja ha ” en rumpa som får plats i en äggkopp”, slut citat, och hävdar att det bara är homosexuella parisare som skapar kläder och dom vet föga om hur en kvinna ser ut så det kan ju bara gå på ett sätt. (Min primära invändning mot den klyschan är att det knappast är homosexuella parisare som skapar Lindex och Kapp-Ahls kläder och jag vill vara skapt som en nors om nån människa över storlek 42 kan se klok ut i deras liksom kvadratiska kavajer som alltid, alla säsonger, slutar strax under mjälten … förlåt ett annat slags utvikning men det retar mig våldsamt).

Tilde Fröling är jättesnygg, jättemediamässig och antagligen storlek 38. Varför är jag inte imponerad av hennes utlämnande utvik? Paradise Hotel-Olinda talar vackert om sina små bröst, men det hjälps inte, för hon är jättesmal, jättesnygg och jättemediamässig. På Tjockholmen-Beatrices mage ser man en mikroskopisk bristning och hon är antagligen en 44:a, men i övrigt – ja, ni förstår. ”Att de slänger av sig kläderna är deras sätt att fungera som stöd för unga kvinnor i Sverige”, skrev Aftonbladet när de berättade om denna storstilade insats. Jamen tack.

Varför gör ingen mitt drömreportage: en rent fotografisk ”gör om mig” med folk som verkligen är ljusår från typiska fotoobjekt från början? Med lite god vilja skulle man nämligen kunna visa folk att problemet med våra självbilder är att vi aldrig ser ickemediamässiga personer plåtade som om de vore jättemediamässiga. Ta en ärligt och riktigt tjock, finnig, beige, platthårig Svensson och plåta henne glassigt och storstilat med schysst ljus och rätt ambition – det skulle bli nåt som åtminstone avlägset liknade ett stöd för unga tjejer.

Jag påminner mig att jag nånstans i höjd med ”Atomkraft – nej tack” såg en budskapsknapp med texten ”Att kriga för fred är som att nivetvad för kyskhet” (ordvalet var mer färgstarkt, men jag tar på ett finkänsligt vis hänsyn till att minderåriga kan tänkas läsa denna tidning). Formuleringen faller in i huvudet på mig hela tiden när jag studerar hur den undersköna Lucette Rådström kastar skälmska blickar över axeln där hon står i bara adamsdräkten (evadräkten?) och skyler sig med sina likaledes undersköna händer. ”Att vika ut unga skönheter för att bekämpa utseendefixeringen är som att …” – ja titta, där hängde det upp sig igen. Det har blivit stopp i metaforerna. Jag är ledsen.

Ur led är tiden.

2011-06-30T00:01:00.001+02:00

Ett inledande PS: Det måste rimligen ha gått sex j**la år sen jag skrev den här texten (och det var, som synes, t.o.m. en annan årstid). Livet haver icke blivit bättre i just detta avseende.

Jorå, och ur led var den i och för sig redan år 1600 när gamle Will gjorde konstaterandet första gången, men det har inte blivit bättre sen dess. Jag har hört en framtidsforskare konstatera att framtiden inte längre är sig lik, men det är värre än så. Det är något med själva tiden. Den går såvitt jag begriper det med samma hastighet som vanligt i kalendrar och i klockor, men ändå bara svischar den förbi just mig.

I förra veckan, den 11 april, ringde det stora trollet och tackade för julkortet som just hade kommit med posten. Julen varar som bekant ända till påska, men det kändes liksom konstigt ändå, även om tiden som bekant är relativ. Einstein påstås ha sagt ungefär att om man tror att en minut alltid är en minut så kan man söka upp en ung man som sitter bredvid en vacker flicka på en bänk och en annan ung man som står med handen på en spisplatta och fråga om de tycker att den där minuten förflyter lika fort.

Tidens flykt är alltså något komplicerat som har att göra med fysik i Nobelpristagarklass. Förvånar mig icke. På sätt och vis är det ju aplänge sen det var jul – att det stora trollet har väntat på sitt julkort i fyra månader känns som ordentligt länge för en som fortfarande tror på den där gamla skrönan om att A-post kan komma fram över natten. Men å andra sidan var det ju faktiskt jul alldeles nyss. Veckorna känns numera som ett enda måndag–fredag, måndag–fredag; först är det nyår och sen blinkar man och sen är det vecka 13.

Också årstiderna visslar förbi. Jag insåg att det fattas något i min mentala kalender när jag och den oäkte skulle nånstans och jag hade på tungan att föreslå att vi kunde gena över Brunnsviken. För detta hade krävts mirakel à la Joh 6:19: vi genar understundom över Brunnsviken när isen ligger, men när krokusen vänder sitt blålila ansikte mot vårsolens strålar och vågorna muntert klucka mot strand är det lite svårare. Det var en väldigt märklig känsla. Jag vände ryggen till för ett ögonblick och så var det vår. Minns ni den snillrika tidshoppscenen i ”Notting Hill” där Hugh Grant går förbi en gatumarknad och alla fyra årstiderna förflyter under promenaden som tar ungefär en minut i realtid? Ungefär så tycker jag att livet börjar bli.

Och det är ju likadant med åren. Apropå det stora trollet, alltså gossen som kallar den oäkta hälften för pappa: första gången jag träffade honom var han en liten rackare som räckte en till midjan, sen släppte man honom med blicken och nu är han lång som en humlestör och räknar månaderna tills han får börja övningsköra. Det är visserligen fortfarande 25 månader dit, men det är ändå direkt skakande.

Den hemskaste insikten av alla är att man själv åldras i samma hastighet. Det är kanske märkligt att använda uttrycket ”åldras” när man är 34, men jag känner det på mig: jag kommer att slappna av i uppmärksamheten för en sekund och komma till sans och vara 52. Nyss var det 1984 och man satt som bäst och lyssnade på blandband med Howard Jones och Alphaville och var på något konstigt vis exakt samma person som nu.

Jag dryftade ämnet med min kloke far för ett tag sen (för allt vad jag vet kan det ha varit förra veckan eller 1997).
– Det är åldern, sa han. Från och med ungefär nu ska du se att det bara accelererar.
Det var kanske inte exakt vad jag ville höra. Men jag tvivlar inte på att det är sant. Måndag–fredag, jul–midsommar, 1984–2005 … det bara visslar förbi. Jag vet inte om det är trösterikt eller tvärtom att det är roligt mest hela tiden.

Angående gräsänkeståndet

2011-06-23T00:01:00.004+02:00

Den oäkta hälften har nu för x:te gången packat sina väskor och dragit i österled. Jag minns inte ens vilket år i ordningen detta är, men varje gång universitetet slår igen far han till Finland och återupptar sin ojämna kamp mot de femton kasusens tungomål (f.n. lutar det åt att han kommer att gå segrande ur striden). Han är alltså borta hela sommaren utom när jag har semester, det vill säga nånstans runt tio veckor. Det bekymrar mig inte särdeles. Dagen när han åker tycker jag att allt är mäkta ensamt och ledset, men det går pinsamt kort tid innan jag blinkar nyvaket mot tillvaron och tycker att den är ganska så prima. ”När det är nån som kommer hem igen, då ska man ju erkänna att det inte är så jäkla dumt att vara ensam” som kollegan S kärnfullt har sammanfattat gräsänkeståndets princip.

Och gräsänkeståndet är intressant att reflektera över. Man får osannolikt mycket tid över, för det första. Antagligen beror det på att man inte har nån att prata med; med den oäkte babblar jag konstant med kortare pauser för andhämtning och födointag. Helgmorgontidningarna tar trekvart istället för tre timmar när innehållet inte måste ventileras vokalt. Jag pratar visserligen en del med kåsörhunden, erkännes, men han har inte så mycket att säga om trängselskatten och den finska sexköpslagen utan tittar mest på mig med ett milt distraherat ansiktsuttryck. För det andra blir det skamligt uppenbart är att jag är en hushållshaverist: varje gång jag ska vara ensam hemma måste jag först få en snabbkurs i hur disk- och tvättmaskinen körs. Att bo ihop med en student rekommenderas varmt, för även om ambitiösa studenter är sysselsatta 40+ timmar i veckan så är de oftast hemma och kan vara sysselsatta samtidigt som diskmaskinen surrar rogivande i bakgrunden. (Dammsugaren är min, men eftersom taxen betraktar den med största skepsis får den bo i sitt skåp för det allra mesta. Man måste vara rädd om de lojala familjemedlemmar som trots allt finns med en året runt.)

Och för det tredje är det fascinerande hur många som tycker direkt synd om mig. Parallellen är kanske drastisk, men jag får plötsligt en vision av hur det kanske kan vara när man är en muslimsk kvinna. Jag kan förklara tiotusen gånger att detta är mitt beslut också, men nej: folk vill trösta mig och hjälpa mig och förklara hur vi borde ordna det, jag kan ju helt enkelt inte tycka att det här är okej, inte egentligen … En del har till yttermera visso svårt att dölja att de tror att det är nåt allvarligt fel på en relation där man gör som man vill så till den grad, vilket förvånar mig. Jag älskar den oäkte mer än mig själv men jag kan ändå inte se poängen i att hindra honom från att lära sig finska.

Det oombedda klemandet med mig kulminerar inför midsommar. När det framgår att vi inte ska fira midsommar ihop ser folk på mig som om jag just har berättat att jag har fått en släng av lepra: klentroget, bestört, beklagande. De kan möjligen acceptera att man kan vara ihop och ändå isär periodvis. Däremot kan de kan inte ställa upp på att vissa tycker att midsommar bara är en vilsam långhelg, inte något Magiskt med Symbolvärde då allt ska vara Amelia-perfekt. Det är lite synd om den oäkte som inte har nån att dansa runt majstången med over there, men å andra sidan dansar han aldrig runt majstången här heller. Och inte kommer han att sitta sysslolös, han som har så mycket stadieväxling och objektsmarkering att engagera sig i. Det ska nog ordna sig det här, helt enkelt. I år med.

"Stort special om män och hur du tolkar deras öron"

2011-06-16T00:01:00.002+02:00

Det man läser på gymmet och hos frisören är inte det sämsta. På sådana ställen läser man sånt som man inte annars söker upp själv, och det är den sortens läsning som egentligen lär en någonting. Det är liksom ingen ögonöppnare för en gammal svensklärare att klämma i sig ytterligare en Eyvind Johnson även om det råkar ge fler snobbpoäng än Svensk Damtidning.

Hos frisören orienterar jag mig i Slitz och Cafés underbara värld, och om den kan man säga att det inte är så illa som folk tror men ganska jönsigt i alla fall – samt att själva utviken är intet att uppröras över jämfört med ”opp och hoppa lilla gumman”-tonen som får mig att bli dödsmördarsuffragett. (Att min frisör antagligen är övertygad om att jag tycker om kvinnor på ett annat sätt än vad jag faktiskt gör – nå, det må vara hänt.)

Gymmet svämmar över av tidningar ”för unga kvinnor”. Dessa tidningar har egentligen ingen riktig dragningskraft på mig längre, men det betyder väl att de har utvecklats i någon riktning sen 1989. I dem hittar jag mer att reta mig på än i Slitz, och det säger jag inte för att jag är en sån där patetisk blötvante som är rädd för att folk ska tro att jag är feminist.

Det kassa med tjejtidningarna är inte att de lär läsarna att ha stringtrosor, även om det ofta är där debatten landar. Dels lär sig folk sånt på egen hand, dels finns det inga underkläder som är definitionsmässigt onda. Nä, problemet är att tjejtidningar uppmuntrar nutidskvinnans kanske största fel: tolka-och-antyda-beteendet. Om fler fruntimmer sa vad de menade och frågade vad de ville veta skulle världen vara en enklare plats. Men tjejtidningarna hjälper inte direkt utvecklingen i den riktningen.

Min övertygelse är att det blir lättare att leva om man handlar rationellt. Exempel: om man vill ha reda på mer om en okänd karl är det listigaste är att tala med honom eller i andra hand med hans kamrat. ”Vad heter han, vad gör han, var kommer han ifrån” för att travestera hur det står i visan som är så klok även om den råkar vara diktad av Tomas Ledin.

Ungakvinnorblaskorna är inte mycket för det angreppssättet. De tycker att det är bättre att närma sig problemet på ett skrockfullt, sinnesförvirrat vis: titta på hans skor/öron/husdjur/vantar och läs av hurdan han är i vårt Stora Special om män och deras skor/öron etc. Det är som den gamla fina frenologin.(Jag svär på att jag har läst en artikel om hur man spår i a - - - jag menar utläser en medmänniskas karaktär genom att titta på medmänniskans rumpa.) Man kan också provlukta på hans rakvatten eller läsa hans horoskop. Om folk faktiskt beter sig som det står i dessa tidningar är det märkligt att det ännu finns människor som finner varandra.

I tjejtidningarnas värld är det helt fel att bli oreflekterat glad över en present innan man har Tolkat den. Blommor = oengagerat, choklad = klichéartat, mjukdjur = nedlåtande. Och vill man att en karl ska göra något, bjuda på restaurang eller gå ut med soporna, får man under inga omständigheter säga det. Istället ska man kasta med håret och uttrycka sig menande krypiskt symboliskt antydande. Han får ju lov att Tolka lite han med.

Vägen till den unga kvinnans hjärta var snårig och slingrande redan innan tjejtidningsmarknaden slog ut i blom. Jag är glad att jag inte är en ung heterosexuell man. Det kan inte vara lätt för en sån att lyckas socialt och erotiskt på 00-talet, och lösningen finns definitivt inte i Slitz och Café. Börja gå på gym, unge man, så lyder mitt råd. För gratisläsningens skull, alltså.

Som en tvättlapp i nacken

2011-06-09T00:01:00.002+02:00

I torsdags kom en av mina kolleger förbi och loppade lite på blommorna jag har på bokhyllan på jobbet. Det var en ren reflexhandling som jag väl känner igen – många av oss måste rycka bort vissna blad när vi ser dem, det går inte att sätta sig över impulsen. Jag tänkte inte värst på det förrän hon kom på sig själv.

– Jag vet hur irriterad jag blir när min svärmor gör så hemma hos mig, stammande hon.

Jag lugnade henne genom att förklara att det där är en universell princip. Allas svärmödrar plockar vissna blad från deras krukväxter och alla tar det som en liten mild men dock personlig förolämpning. När andra plockar vissna blad tar man det för vad det är, det vill säga något i stil med tics. När en svärmor gör det tolkas det alltid som Ack, Varför Hindrade Jag Inte Min Arma Kent (Britt-Louise) Från Att Slå Sina Påsar Ihop Med Dig?

Det är nåt knepigt med svärföräldrar, det går inte att komma ifrån. Om man vill veta hur det ligger till med något i tillvaron är ett hett tips att googla det, alltså slå in frasen ”X är” på google.com och analysera resultaten. Efter blombladsincidenten gjorde jag experimentet med ”svärmor” respektive ”svärfar”, och om dem har folk inte mycket roligt att skriva.

Det mest neutrala om svärmor är ”min svärmor är storrökare”. Sen följer ”svärmor är inte precis Åsas favoritbesökare”, ”svärmor är ovän med båda dessa två” och ”svärmor är inte speciellt välkommen på besök”. Svärfar blir också hårt åtgången på Internet: ”enligt svärfar är jag konstig” och ”svärfar är portförbjuden” är två smakprov (men jag fascinerades också av det fantasieggande ”Hälsopedagogen tog svärfars våtdräkt. Svärfar är 1.90 och ganska stor” – jag måste kolla upp den träffen någon dag).

Svärföräldraproblematiken är ändå sällan ett jätteproblem, oavsett vad googlingen antyder. De flesta jag känner tycker att deras svärföräldrar är rätt trivsamma, vilket inte är helt otippat eftersom de ju ändå med gemensamma krafter har ruvat fram den man är tillsammans med. Ändå är det något trixigt inbyggt i relationen. När folk pratar om sina svärföräldrar förmedlar de ofta en känsla som påminner om när man har en tröja med en tvättrådslapp som sticks i nacken: det är svårt att inte tänka på att det, men det är liksom inte det jobbigaste man har i livet.

Trots att mina egna svärföräldrar är förträffliga kan jag förstå ovan nämnda känsla. Svärföräldrar triggar insikten om ens egna tillkortakommanden. Det stör mig varken att jag är tämligen klåpig med allt slags handarbete eller att min svärmor är en veritabel hemslöjdsfantom, men summan av detta irriterar mig på ett märkligt vis. Det är tveksamt om den oäkta hälften skulle tycka bättre om mig om jag behärskade tuskaft och rosengång, men detta är ingen rationell känsla. Hemslöjdsfallet är könsrollsstereotypt, men jag vet en soffpotatis vars svärmor är hurtbulle och en tröstlös landkrabba vars svärfar är en salt sjöbjörn – det kan handla om vad som helst, men det handlar alltid om vad man själv inte är.

Om folk har problem med sina svärföräldrar talar mycket för att det kokar ner till två saker: a) man förutsätter att folk inklusive ens respektive älskar sina föräldrar och har dem som möjligen omedvetet med dock ideal och b) man inser alltför väl att man själv inte är fullkomlig. Säga vad man vill om svärföräldraproblematiken, men den bottnar i något ganska mänskligt och trevligt. Åtminstone i stadierna innan det har kommit dithän att man sitter och lägger ut på Internet att ”svärmor är en häxa”.

De förbannade pärmbärarna

2011-06-02T00:01:00.002+02:00

Med jämna mellanrum upptäcker man sidor hos sig själv. Det senaste jag upptäckte är något mycket konkret, nämligen att jag i min mimiska repertoar har ett ansiktsuttryck som är snipigt och storsurt och ägnat att stänga ute, skärma av och skrämma på flykten. Faktum är att det tyvärr inte skulle förvåna mig om minen utifrån ser ut som ”våga närma dig och du kommer att få emottaga en hoppspark”. Jag säger inte att det är rekommendabelt att gå och se ut sån, men så har jag inte heller sagt att det bara är fina nya sidor man hittar hos sig själv.

Lyckligtvis är det bara en specifik situation som triggar den minen. Man kan till och med gå så långt som till att hävda att dom som ådrar sig den på sätt och vis får skylla sig själva. De som drabbas är – ja, jag vet inte vad yrkeskåren heter, men jag menar människorna med skjortor i klatschiga färger och en pärm i den ena handen och en penna i den andra och en överhurtig min som närmar sig så fort man sticker näsan in i ett köpcentrum nuförtiden (grammatikaliskt känsliga får själva plocka om i föregående mening tills den utfaller till belåtenhet).

De är ofta unga och söta och har tv-sportsfrisyr om de är pojkar och skuttig hästsvans om de är flickor. Om man inte har hoppsparksminen på sig från början utan ser normalt vänlig och enfaldig ut spanar de in en på långt håll, som när en prärievarg skiljer ut den svagaste i antilopflocken. De trampar med sina små fötter, skakar lite på hästsvansen (tv-sportsfrissan), samlar ihop till ett trevligt leende och så slår de till: ”Ursäkta, får jag fråga vilket telebolag du ringer med?” Det finns alternativ, typ ”Får jag bjuda dig på en gratis månad med Fansådyrt Gold?”, men upptakten är alltid snarlik och syftet är detsamma (dvs. att sälja nånting, ofta av kontrakts- eller avtalstyp: telefoni, bredband, kontokort).

Med dessa människor vill jag inte tala. Inte, inte, inte. Köpcentrum är stressande nog i grundutförandet. Jag får tunnelseende och kan bara ta hand om mig själv. Man får 743595 sinnesintryck i minuten och översköljs av uppmaningar att välja, smaka, prova, lukta och köpa. Jag kan liksom inte hantera den där sortens personlig, offensiv marknadsföring mitt uppe i alltihop. Jag vill slippa värja mig och säga ”nej tack”. Jag vill att de inte ska prata med mig alls.

Den som konstaterar ovanstående är sammansatt och mångbottnad, medges. Det är inte det kommersiella i sig som stör mig. Jag nappar på ”erbjudanden” precis så okritiskt ofta som man bör göra för att marknadsekonomin ska gå runt, jag tycker om jippon av allehanda slag och jag älskar tanterna som står på Coop Forum och delar ut femkronorsstora papptallrikar med en kvarts köttbulle med en tandpetare tvärsigenom och Ny God Sås på. Men jag pallar inte dom där söta med pärmar. Jag känner mig antastad. Det kvittar att dom säkert är underbara människor privat, att dom bara gör ett jobb, att såna där kampanjer säkert ger rasande bra resultat för Fansådyrt Finances och att alla andra i hela Sverige säkert älskar hela grejen – jag för min personliga del blir tokig och vill skrika. Men så ont vill jag inte mina medmänniskor, inte ens om de har valt att arbeta som pärmbärare.

Alltså uppfann jag hoppsparksminen. Jag visste inte att jag gjorde det, men en dag fanns den där och tar man på den i tid slipper man tacka nej till ”billig telefoni” när man är på väg för att köpa plåster och Vademecum. Det är kanske inte en vacker min, men den får pärmbärarna att ge tappt innan dom har börjat. Det räcker för mig.

Hörni, hur vore det om vi slutade låtsas att vi är så fenomenala på engelska?

2011-05-26T00:01:00.000+02:00

Jag tror att det vore en fin idé för att inte säga alldeles förbaskat listigt.

För en gångs skull pratar jag nu inte om slöengelskan, den som gör att svarta hål uppstår i hjärnan på reklamfolk så att de lika lätt som en angorakatt gör med en hårboll hostar upp bastardordet ”ready-to-drink” istället för det tusen procent mer funktionsdugliga ”drickfärdig”. Jag pratar inte heller om fränengelskan, den som gör att man framstår som mycket mer kompetent och insatt om man säger ”yes” istället för ”jajamensan” (ett underskattat ord, för övrigt). Jag menar bara vanlig engelska, det där språket som vi tror att vi är så strålande bra på.

Det må vara hänt att svenskar möjligen är bättre på engelska än folk som talar ett världsspråk till vardags. En slumpvald yngre svensk talar kanske bättre engelska än en slumpvald yngre fransman. Men det är ett rätt långt steg från det konstaterandet till att tro att det knappt spelar nån roll vilket språk vi använder. Tendensen är helt i enighet med Teorin om den Bristande Insikten, den som säger att pappskallar generellt överskattar sin förmåga i lika stor proportion som verkligt kunniga människor underskattar sin. Om du hör någon som på allvar hävdar att det inte är någon som helst skillnad att läsa en högskolekurs på engelska kan du på goda grunder anta att vederbörande inte är tillräckligt klipsk för att inse sin begränsning.

Eftersom jag jobbar i ett s.k. multinationellt företag hampar det sig understundom att vi får engelskspråkiga enkäter med 92348 frågor om svårartat företagsekonomiska saker som ska besvaras på det att vi alla må trivas bättre eller jobba snabbare eller vad det nu kan handla om den veckan. De som först ber att få enkäterna översatta är undantagslöst de med 60 poäng engelska eller två års studier i Boston. Teorin håller alltså streck även där.

En svensk klarar sig helt enkelt inte lika bra på engelska som på svenska. Det är märkligt att man ska behöva säga det, men det behöver man. Jag är i botten, som det heter, gymnasielärare i svenska och engelska (vilket i sig inte bevisar någonting, men ändå). Jag har inga problem med att läsa i stort sett vad engelskspråkigt som helst och jag talar hygglig Filip-och-Fredrik-engelska, det vill säga att jag har flyt, hastighet och behärskar en tillräckligt stor uppsättning pausljud för att jag ska passera som skaplig framförallt bland ickeanglosaxer som inte begriper bättre. Men ska jag verkligen kommunicera något kvalificerat, i synnerhet skriftligt och formellt, är jag som Stefan Holm på kryckor. Jag kan, men jag kan inte.

Därför tycker jag att det är låt oss kalla det intressant att vi tycker att språken är utbytbara, att ytterst lite behöver översättas, att hela reklamkampanjer kan rulla på engelska, att vissa skolor finner det begåvat att förmedla grundutbildning i viktiga ämnen via snabbutbildade ”bilinguala” svenskar som står och säger ”give me the räknehäfte plis”. Jag vet en som avbröt bibliotekarieutbildningen (!) för att han inte pallade att så mycket kurslitteratur var oöversatt. Jag har läst att vissa menar att vi har sett våra sista svenska nobelpristagare helt enkelt för att naturvetenskaplig utbildning förmedlas på engelska i så stor utsträckning och från så grundläggande nivå att vi inte kommer att kunna excellera eftersom det är djävulusiskt svårt att excellera på något annat än det språk som ens hjärta, hjärna och sinne är sköljt i sedan dag 1. Jag tror, kort sagt, att vi ska insistera på att få använda svenska de gånger vi förväntas använda hjärnan fullt ut.

Exempel: ta en turk som har levt och bott och språkbadats i Sverige i tolv år. Jag garanterar att de flesta modersmålssvenskar har en tendens att underskatta hans svenska. Minsta brytning får ”mannen på gatan” att avskriva en talare som bakom flötet, oavsett allt annat. Men en svensk unge som under lika lång tid har lärt sig engelska tre timmar i veckan av en inte helt sällan outbildad svensk – ah, det är grejer, det! Om den ungen inte talar och förstår engelska bättre än George W Bush så är det väl i alla fall inte långt ifrån. Men det är förstås en helt annan sak. If you know what I mean.

Angående socialisationsprocessen på S-verket

2011-05-19T00:01:00.003+02:00

En gång fick jag en – vänlig, inte näsvis – fråga från en före detta kollega som fascinerandes över hur fort jag går och talar:

– Är det nåt förvärvat eller är det bara medfött?
Svaret är ett tveklöst ”förmodligen”, men frågan är relevant i många andra sammanhang. Jag ställer mig den rätt ofta när jag betraktar mänskligheten, möjligen för att jag läste sociologi i formbar ålder i början av 90-talet. Där fick man lära sig om något som hette socialisationsprocessen och enkelt uttryckt handlar om hur man i samspel med andra människor blir den man blir.

Den oäkte läste för inte så länge sen en bok som heter Nuclear Rights och handlar om ett antal människors utveckling från altruistiska fysiker till kärnvapenforskare. Det är inte helt oväntat en process över tid, ungefär som när folk blir vanerökare: man drar inte upp rullgardinen en vanlig torsdag och bestämmer sig för att idag ska jag allt dra i mig arton John Silver utan filter alternativt gå till jobbet och skapa ett dödligt förstörelsevapen. I båda fallen handlar det om något stegvis.

Senast jag själv tänkte på socialisationsprocessen hade jag varit i kontakt med en av de statligheter som jag inte är riktigt sams med. Jag vill inte peka ut något speciell myndighet, men jag kan säga så mycket som att vi har regelbundna mellanhavanden av kameral karaktär och de börjar på S och slutar på katteverket.

Det beror på tonen, skulle jag vilja säga. Oavsett vem det är som svarar när jag ringer så är det alltid någon som 1) talar till mig som om jag vore a) signaturen ”Sol och vår” eller någon liknande ohederlig namnkunnig karaktär och b) till yttermera visso bakom det metaforiska flötet, och 2) därefter slår mig i huvudet med N3B och K15A och säger saker som ”du förstår säkert att”. Man talar till mig som om jag vore ett knähögt barn och förutsätter samtidigt att jag på mina fem fingrar känner till den blankettbalett som innehåller sånt som ”KU16 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta sjömän”. Jag vet massor av folk som driver företag och kom från Långbortistan i förrgår – dessa människor har min ohöljda respekt; jag är född här och har VG i stilistik och begriper inte hälften av vad S-verket ber mig göra.

Jag har aldrig lagt på luren efter ett sånt där samtal utan att känna mig totalt dum i huvet, och det retar mig att just det retar mig så. En, säger en gång, har jag känt mig normalbegåvad efteråt. Då hade jag pratat med en snäll och begriplig Linda, men det måste ha varit en vikarie; hon var i alla fall bara liksom som en vacker och pastellskimrande parentes. Sen var det Gösta och Ing-Britt och dom andra muntergökarna igen.

Och här kommer alltså kopplingen till kärnvapenforskarna: förklaringen är antagligen att Linda inte var socialiserad än. Jag tror nämligen inte att den samtalsstrategi som jag numera tänker på som katteverkiska är de individuella anställdas fel, jag tror att den sitter i väggarna. Det är inte medfött, det är förvärvat. Gösta och Ing-Britt började säkert som vänligt tillmötesgående klarspråkare med den yttersta respekt för att alla inte är disputerade i Företagsekonomi med Praktisk Bokföring, men nånstans i höjd med telefonsamtal 718 gick det över.

Men för all del – man är själv givetvis minst lika irriterande i ett otal avseenden. Problemet med det man gör utan att märka det är ju liksom att man inte märker när man gör det. Si, så lurigt är det med socialisationsprocessen!

(Det verkligt intressanta med den här texten var vad som hände när den hade gått i tryck: en människa, en underbar en, som jobbade på nämnda myndighet, skrev till mig ... och sa att jag hade rätt.)

– Fan ta systrarna Voltaire, sa L.

2011-05-05T00:01:00.002+02:00

Eftersom er förtrogna sätter sanningsenligheten framför allt tvingas hon återge meningen precis sådan som den lämnade L:s läppar. L var vid tillfället lite trött på systrarna Voltaire, dom med restaurangerna och de vackra kokböckerna. Dessutom var hon trött på att vara en 2000-talsmänniska. Det hela visade sig mynna ut i ett djupt postmodernistiskt resonemang, se nedan. (För en närmare beskrivning av postmodernismen rekommenderar jag ett besök på biblioteket eller en slagning på Google; jag har bara 3500 tecken att spendera här.)

Vad hade då systrarna Voltaire gjort kamraten L, en vanligen fridsam kvinna som inte nedkallar förbannelser över folk i onödan? Inget. Deras, eller snarare kokböckernas, existens var nog.

– Det är bilderna och immitjschen, sa L och lyckades uttala lånordet ”image” precis som det förtjänar. Känner DU dig aldrig som om du befann dig i en kokbok av systrarna Voltaire?

Jag var tvungen att erkänna att jag nog hemsöks av diverse känslor, men aldrig av just den.

– När man står och gör en lagom hälsosam pizza på fredan och delar ett glas vin med sin man och barna stojar runt med sina förkläden och så plötsligt undrar man var fotografen är – man upplever inte sitt liv i första hand utan genom en kameralins.

Det här var Seriöst, förstod jag. Tanken var ny för mig, men jag begrep att resonemanget definitivt var släkt med en av mina käpphästar, nämligen den om den fiktionaliserade nutidsmänniskan. Jag hävdar bestämt att vi har läst så mycket böcker och sett så mycket film med ”början, mitt och slut”, att vi har börjat tro att själva tillvaron också är sådär snygg, ordnad och präktigt orsaksstyrd. Sen blir vi olyckliga och måste gå i terapi när det visar sig att vi i själva verket bara lever helt vanliga vilda trassliga ologiska förvirrande liv. Detta tycktes vara en variant av fiktionaliseringsgrejen, fast det hade med stillbild att göra.

– Det räcker inte med att det faktiskt ska fotograferas var sjutton man än går, sa L (som alltså ibland har förmågan att lägga band på sig språkligt). Från förlossning till begravning badas vi i blixtljus och ackompanjeras av blippandet, väsandet och det diskreta morrandet från digitalkameror i olika faser av förevigande. Men inte nog med det. Vi är så vara vid att se bilder på andra, oavsett om det är Carl Larsson eller Procter & Gamble som håller i penseln …

Jag bannade henne milt för den haltande metaforen. Hon tystade mig med en blick, som det heter i romanerna.

– … håller i penseln att vi hela tiden omedvetet tänker på Bilden Av Oss. ”Om någon tog en bild just nu, hur skulle jag då se ut?” Den frågan styr människors liv mer än man skulle önska. Man är så van vid fyrfärgsillustrationer och reklam och att allt ska förevigas och jämföras med andra bilder man har sett, så man är inte ens ifred när man inte har tänkt fotografera.

– Men varför känns det mest när du bakar pizza? undslapp jag mig.
– Bakar pizza, har picknick, seglar, whatever, sa L. När man har sådär riktigt jädrans Pripps Blå-trevligt så det knakar i sömmarna, då kommer man av sig för man vet inte om man verkligen njuter eller om man är kapitalt lurad och bara upplever ett ”Kodak-ögonblick”.
– Du menar att vi inte lever fullt ut eftersom den Universelle Fotografen alltid står i vägen, sa jag
– Just så! ropade L.
– Och det tar du ut på dom arma systrarna Voltaire? sa jag.
– Vem i helvete ska man annars ta ut det på? frågade L. (Sanningsenlighet, som sagt.)

Dialekter och andra lyten

2011-04-28T00:01:00.000+02:00

Jag vill egentligen se ”Masjävlar”, men jag vågar inte. Det kan hända att jag blir galen och går bärsärk och det passar inte ihop med min milda image och framtoning. Men krukan går så länge till brunnen att hon slutligen brister – se där ett märkligt talesätt som jag är glad att äntligen få använda – och en vacker dag kommer jag få psykbryt över stassare som skrattar åt dialekter.

Det här med dialekter är en käpphästar på vilken jag har travat runt många varv sen jag flyttade till Stôckhôlm. Med Catos envishet upprepar jag det: För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar. Tyvärr är det ingen som lyssnar på mig. Kartago kunde dom pallra sig iväg och förstöra, men härma ens tjocka L fortsätter folk att göra. Senast igår förargliggjorde sig en människa över en blå bok som jag ville ha. ”Haha, en bLå, en bLå!” tjattrade hon lyckligt. Det finns folk som gör så, jag lovar.

Eftersom jag känner mig förföljd i mitt bergslagsmål har jag börjat slå vakt om skåningar, finlandssvenskar, de arma östgötarna och alla andra. Jag blir alltså upprörd även å andras dialektala vägnar (all insikt om missförhållanden börjar med att man själv personligen blir trampad på sina egna ägandes tår). När vi såg ”Armbryterskan från Ensamheten”, dokumentären om Heidi Andersson, slutade det med att jag blev demonstrativt otrevlig mot folk. Det flabbades och härmades och fnittrades så det stod härliga till – men jag hade kanske inte sagt något om publiken inte till 97 % hade varit medelålders kulturkonsumenter med oljerock, pressveck och blårävskrage (inte samtidigt, men ni fattar). Att flabba när nån talar mål är oförlåtligt om man är äldre än tolv. För övrigt anser jag att det är fult att driva med hur folk pratar, anamma!

”Armbryterskan” var alltså en svart bioupplevelse trots att själva filmen var väldigt bra. Jag törs inte tänka på hur det låter i salongen under ”Masjävlar”. Hur det låter på duken kan jag däremot föreställa mig: filmer där lokalfärg är ett viktigt inslag brukar befolkas av scenskoleexaminerade från hela landet som har gått hos en s.k. dialektcoach och låter som Nicke Lilltroll. Alternativt gör man som i ”Populärmusik från Vittula” och åberopar fiktionen: när Matti spekulerar om något i stil med att ”vi i Tornedalen är inte riktigt svenskar och inte riktigt finnar” gör han det med klingande rikssvensk diktion som en ung Sven Jerring. Ni ser hur det har blivit. Jag irriterar mig fast jag har masfilmen komplett osedd. Förlåt, Maria Blom! Det är de okänsliga stassarnas fel.

För lite sen diskuterade jag, den oäkta hälften och svägerskan K det faktum att man inte har några riktigt bra rekylrepliker till folk som fjantar sig över ens dialekt. (En rekylreplik är vad som får ett illasinnat avfyrat uttalande att slå tillbaka i pannan på den uttalande, ungefär som ett kikarsikte på en älgstudsare i handen på en oförsiktig. Här vill jag unna mig att peta in den snyggaste rekylrepliken jag har hört på länge även om den är ovidkommande; vi låtsas att jag vill illustrera principen. Kvinna på krogen får den insinuanta frågan ”Är du gravid?” med undertexten ”jag tycker du har pösmage”. Det enkla svaret: ”Inte ett dugg, men natten är ung!”. Slut parentes.)

– Kanske nåt som anspelar på lyteskomik, funderade den oäkte.
– Nej, varför det, sa K som är en klok och redig människa. Dialekt är ju inte ett lyte.

Jag blev förvånad över att jag blev förvånad över att hon sa det. Jag har bott så länge i stan att jag var övertygad om att så var fallet.

Caesarsallad utan Caesar

2011-04-21T00:01:00.000+02:00

Vi har fått ett nytt stamlokus. Det är spännande och intressant och inte på något sätt alldeles olikt Fawlty Towers. Personalen är däremot alldeles olik Basil Fawlty, för dom är två undersköna, gracila och rådjursögda damer i diffus tjugoårsålder.

Moccachinoincidenten var ett av våra första sammanträffanden. Rådjuren har en diger kaffemeny – detta är ett sånt där ställe där personalen om man ber om kaffe svarar ”Alltså kaffe? Vanligt kaffe?”. (Lustigt nog säger såna alltid ”vanligt kaffe” fast man hör att vanligt kaffe är något av det mest exotisk-excentriska de vet.) Jag begärde no 1 på menyn, moccachino.

– Vet du vad det är i en sån? frågade rådjuret bakom disken. Det var något vädjande i tonen.

– Det var en igår som frågade och då visste vi inte heller, sa rådjur nummer två som stack ut sitt vackra huvud genom köksdörren.

Redan där hade jag hunnit ställa mig flera frågor som började med ”vore det då inte en god idé att …” men jag höll inne med dem. Rådjuren är så rara och trevliga.
Jag förklarade vad jag trodde att en moccachino var.
– Det var inte vad vi trodde, sa rådjuren beklagande.
– Jamen jag tar en kaffe istället, sa jag.
– Alltså kaffe? Vanligt kaffe? ekade rådjuren.

Halvvägs hunnen i det vanliga kaffet kom rådjur nr 2 och knackade mig blygt på axeln. Hon hade åstadkommit något inte alldeles oävet av bl.a. oboypulver. Jag tackade henne i alla tonarter. Dom är så rara.

En annan gång bad jag om vatten till maten. Något slog slint i kommunikationen där, det märkte jag. Ett kort hemskt ögonblick undrade jag om jag på något freudianskt vis hade frågat efter ”extrastarkt brännvin”.
– Va?! ropade rådjuret.
– Ja, alltså – vatten att dricka? frågade jag.
– Jahaa, log rådjuret lättat och sen var det ju inte alldeles omöjligt att få just ett glas vatten.

Det allra roligaste är ändå caesarsalladen. Jag har ätit den flera gånger. Första gången jag beställde var det för att jag gillar caesarsallad på det gamla bakåtsträvande viset: romansallad, parmesan, krutonger, caesardressing och t.ex. kyckling. Sen har jag fortsatt att beställa det bara för att se hur Caesar ska manifestera sig just den dagen.

Möjligen borde jag ha anat oråd när jag fick frågan ”ska det vara med eller utan pasta?”. En analogi för den som är obekant med Caesar: det är ungefär som ”lutfisk – ska det vara Risifrutti till det?” Nu har de slutat fråga, men Caesar fortsätter ändra skepnad: idag dök han upp som isbergssallad, tomat, gurka, lök, majs och kyckling. Varannan gång frågar de om man vill ha sötsur sås på kycklingen. Nu har jag börjat säga ja, för det är inte så tokigt även om Caesar, vem han nu är, skulle vrida sig i sin grav.

Caesardressing är också ett komplicerat kapitel av sardeller och dijonsenap etc. Det är ganska mycket dess förtjänst att caesarsallad är just caesarsallad. Så icke hos rådjuren.
– Vilken dressing vill du ha? frågar de. Vitlök, curry, rhode island?
– Är inte caesardressing en bra idé? säger jag.
– Ja, jag tänkte bara … säger rådjur 1 och försvinner in i köket.

För att fortsätta analogin skulle detta motsvara ”lutfisk med vitsås – och bearnaise till fisken, alltså?” Caesardressingen hos rådjuren är något krämaktigt med mycket och stark påsparmesan. I övrigt råder ovisshet. Det är precis exakt på pricken som när Basil Fawlty ska servera Waldorfsallad och urskuldar sig med att det precis har tagit slut på waldorf. Sallad, absolut, men caesar är tveksamt. Dom kanske har glömt beställa. Det är roligt hos rådjuren.

Typ Saida

2011-04-14T00:01:00.002+02:00

Det är inte klokt vad det är intressant att sitta och vänta i olika lärarrum. Jag gör det ibland när jag är på tjänsteförrättning. Det är lite etnografiskt fältarbete över det hela, och man hittar så många intressanta saker bara sådär i förbifarten. Senast jag väntade i lärarrum hittade jag en skoltidning som blev underlag för en lång meditation över temat ”läraren som fjärrskådare”.

Skoltidningen innehöll en intervju med en som tidigare hade gått på skolan ifråga. Hans sätt att göra anspråk på att vara hyfsad berömd (se där ett sätt att undvika det egentligen mycket klatschigare ”claim to fame”) var att han var nån sorts assistent på nån filminspelning i USA. En stor del av intervjun handlade om huruvida han hade fått revansch på dramaläraren Våfflan som hade haft osmaken att bara sätta svagt G på honom. Nja, svarade gossen, snarare hade han väl insett att Våfflan var en rätt liten människa som saknade kompetens att bedöma honom och andra som var menade för storhet. Nja, låt udda vara jämt. Mellan raderna stod tydligt att läsa att gossen var rätt nöjd med att tänka på hur Våfflan fortfarande slet sina Birkenstock i korridorerna på Snytebybruksgymnasiet medan gossen frotterade sig med dem som en gång hade klippt sig hos en som var kusin med hon som är gift med Arnold Schwarzenegger.

Gossens övergripande livssyn går att ha överseende med om man föreställer sig att den klingar av med stigande ålder, men hans sätt att se på betyg är knepigt och delas av många. Det sätts säkerligen orättvisa betyg (även om det enligt min ringa mening antagligen i praktiken betyder att många betyg är för höga), men det är inte poängen här. Vore det oförenliga fakta att 1) Våfflan faktiskt var en kompetent lärare och 2) att gossen faktiskt levde på de kunskaper han förvärvade på dramakursen trots att han ”bara” fick G? Nej. Ett betyg avser nämligen en avslutad kurs, punkt. Ett betyg blickar inte in i framtiden och ska inte göra anspråk på bedöma eventuell potential. Ett betyg vt -02 ska tala om hur eleven vt -02 lever upp till kriterierna. Våfflan ska icke sätta upp fingret i vädret och försöka känna av huruvida någon liten gosse kan tänkas komma att jobba i Hollywood år 2005. Betyg är komplicerat på många sätt, men just den här aspekten känns solklar.

Det kan mycket väl ha hänt att jag på 90-talet satte G i svenska på folk som i morgon får Albert Bonniers lyrikpris. Det bevisar inte att de borde ha haft MVG redan i gymnasiet. Folk ska inte få betyg enligt principen ”Jag Vet Att Han Kan Bättre” eller ”Oj, Vad Jag Skulle Känna Mig Flat Om Han Blev Statsminister”. Ett betyg ska tala om hur man fixade en kurs då och där. Man söker vidare på betygen, sant, men ett betyg säger fortfarande ingenting om vad man KAN bli, lära sig eller uppnå. En mäkta framgångsrik företagare med ett gammalt G i Företagsekonomi A är inte ett bevis på en värdelös lärare. Ett G i företagsekonomi är inte heller ett bevis för att man aldrig kan uppnå lysande resultat på det ekonomiska området i framtiden. Ett G är ett G är ett G. Då och där.

En av mina favoritanekdoter är den om Sibelius, som på väg till en sittning på Hotell Kämp hejdades av sin hulda maka som avkrävde honom på besked om när han tänkte återvända till hemmets härd.

– Kära Aino, jag är tonsättare, inte spåman, svarade han.

Ungefär detsamma gällde såvitt jag begriper Våfflan. Hon var dramalärare, inte sierska. Gott. Mycket kan man kräva av ungdomens danare och bildare, men det finns gränser.

"Så är det där jag kommer ifrån" (ungefär så, i alla fall)

2011-04-07T00:01:00.001+02:00

Följande lilla historia är faktiskt såsom ett uppmuntrade pyssel så här i oxveckornas början, om det slumpar sig så att du är mer språkligt allmänbildad än undertecknad och har tröttnat på sudoko. Jag skulle nämligen väldigt gärna vilja ha gåtans lösning när det gäller en anekdot som har delgivits mig av vännen K, som har en annan vän som har relaterat nedanstående scen ur verkligheten.

Det utspelar sig på en språkkurs, och det är just detta som är själva knäckpunkten; återkommer till det senare. Språkkurser är som alla vet ganska skojiga alldeles i sig själva och inte minst är det fascinerande vad man har med sig ifrån dem: jag och den oäkta hälften gick på varsin italienskkurs med samma kurslitteratur ungefär samtidigt men på olika orter för vid pass femton år sen. Vi minns fortfarande att signora Rizzi gick in i en bokhandel för att köpa ett vykort och ett frimärke och därefter är resten alldeles som ett gytter. Trevligt hade vi dock båda två på våra resp. kurser även om signora Rizzi är i stort sett det enda vi har med oss därifrån. Det är ett slags ovanligt gemensamt minne såtillvida att vi skaffade oss det långt innan vi träffades.

Den här språkkursen som K:s kompis berättade om var i alla fall nån sorts Svenska för invandrare fast på ett annat språk. På sådana kurser pratar och skriver man, har man sagt mig, inte helt sällan på temat ”så är det där jag kommer ifrån” (den oäkta hälften som har läst liknande finskkurser i Helsingfors brukar tycka att det är lagom kul att han bara kan berätta sånt trist nordligt som alla som bor i Finland redan vet, medan de övriga kursdeltagarna från platser som belyses av Södra korsets stjärnbild alltid har så mycket mer spännande att förtälja). Den här bekantens bekant, vi kan kalla henne X, var alltså svensk i ett utland och skulle därför på förekommen anledning och på främmande tungomål berätta om den typiska svenska kräftskivan. Vi har en särskild sorts fest när vi träffas och äter kräftor varje augusti, sa hon. Folk tycktes fatta ett visst intresse när hon förkunnade detta.

Det är alltid trevligt att ha intresserade åhörare, så hon kom liksom i gasen redan från start. Man kan fånga dem själv, berättade hon, men oftast köper man frysta. Kinesiska eller turkiska är rätt vanligt. Åhörarna nickade eftersinnande. Kinesiska, så pass? Om man har sån tur att man kan fånga dem själv går man ut och sätter ut stora burar, fortsatte hon skildringen. Någon i publiken dristade sig till att fråga om det var bästa sättet, men det försäkrade X att det var. Dom kan krypa in, men dom kan inte krypa ut.

Och sen tar man hem dom och kokar dom med dill, fortsatte hon. Man kokar dom levande, men det är det enda sättet. Levande, ropade en kvinna, kokar ni dom levande? Yep, sa X. Efter ett tag blir dom vackert röda och då är dom klara. Åhörarna hade slutat nicka eftersinnande och tittade nu snarare forskande. X insåg att de hade svårt att smälta dessa barbariska primitiva seder, men vad göra? ”Så går det till där jag kommer ifrån.”

Sen är det en viss ritual när man äter dem, fortsatte X oförtrutet. De flesta sparar stjärten till sist, men man får inte glömma att knapra ur det godaste ur benen och många uppskattar också klorna. Klorna? frågade ytterligare någon, denna gång en man. Ja, det är en hel del mat i dom, sa X. Många uppskattar också att doppa varje exemplar i den salta lagen och liksom sörpla i sig den från undersidan – det måste ses för att man ska förstå det. Det kan jag tro, sa mannen blekt.

Och det är en riktig fest, ska jag säga, sa X. Man har lustiga hattar och sitter tills in på nattkröken och en del entusiaster smäller i sig mängder, men på restaurang får man visst inte fler än sju i en portion. Inte fler än sju?! frågade någon gällt. X började nu på allvar tappa tråden.

Det visade sig så småningom, men förvånansvärt sent i framställningen, att hon istället för att tala om kräftor hade fått fatt i ordet för ”hare” vilket hon konsekvent hade använt under hela föredragningen.

Nu kommer vi fram till själva gåtelementet. Vet du vilket språk detta handlade om? Det visste nämligen inte K. Möjligen berodde förvirringen bara på ett vanligt hederligt hjärnsläpp, som när en amerikansk utbytesstudent i min gymnasieklass till allmän gamman slog fel på ”onion” och ”opinion” i sitt lexikon och hann lägga ut texten en god stund innan någon begrep tillräckligt mycket för att hejda honom – men det kan också bero på att det finns något för mig okänt språk där ”hare” och ”kräfta” ligger nära varann ljud- eller stavningsmässigt. I så fall skulle jag vilja veta det. Men egentligen spelar det ingen större roll. Det är hur som helst en god historia som bevisar hur trevligt det är med språkkurser.

Vi Kvinnor

2011-03-31T00:01:00.001+02:00

När jag städade skrivbordet stod jag plötsligt öga mot öga med henne, den glada omslagsflickan på den trevliga hälsotidningen som drev mig till vansinne förra hösten. Jag vet inte riktigt varför jag sparade publikationen ifråga, möjligen för att ha nåt att reta upp mig med inför olika slag förhandlingssituationer på jobbet. Jag fick den tryckt i min hand på förra årets bokmässa i Göteborg – inte i ordets Gutenbergska bemärkelse, men tidningsutdelardamen var verkligen hjärtligt handfast i sitt tidningsutdelande. När det gällde mig, vill säga. Den oäkta hälften som gick alldeles bredvid hoppade hon över med en kommentar som gick ut på att ”hihi, den här är inte till dig”. Om XXX – av någon outgrundlig anledning – skulle stå på en offentlig plats och dela ut Lektyr skulle jag förmodligen säga ungefär likadant till de förbipasserande damerna.

Denna hälsotidning riktar sig alltså primärt till kvinnor. Jag förstod först inte riktigt varför: också män har väl en hälsa, antar man. Men sen började jag fatta misstankar om vad ”könsperspektivet” beror på. Jag kommer att reta halva Mellansverige på mig när jag väl kommer till saken, men jag jobbade själv upp ett hyfsat blodtryck över det här när det begav sig så det blir bara rättvist.

Det hela började med en ledare, skriven av en karl men på det fina gamla temat ”magisk kvinnokraft”. ”…när hon är i sin feminina essens är hon som naturen” är bara ett slumpvalt nedslag. Jag är mycket, MYCKET skeptiskt till det sättet att tänka; jag vill vara skapt som en nors om ett kön är närmare naturen än det andra. Sen kommer en massa reklam, men där är ju i och för sig en ”hälsotidning” med sina preparater inte ett grand bättre än Femina med sina och ingendera kan bevisa att det annonserade har de graal-liknande egenskaper som antyds.

Sen kommer Deepak Chopra, och då börjar jag dra öronen åt mig eftersom jag tycker att han är en kvasivetenskaplig luftgubbe. Sen är det folk som ger boktips, och då talar vi om böcker ”som ser varje människa som ljusets krigare”, slut citat. Sen är det yogaövningar för olika stjärntecken. Sen måste jag lugna mig lite.

Därefter handlar det om drömterapi. Det kunde jag möjligen förlika mig med om det inte handlade om ”symboler”. ”Symboler” får mig ofelbart att tänka på Emma Thompson som den glosögda spådomsprofessorn Trelawny i Harry Potter III. Sen kommer det en insändare om ”bioresonans”. Radannonserna är sedan grädden på moset: änglar, tarot, maraboutspåmän, medier och parapsykologi. Och över alltihopa ligger så att säga ett jämnt lager av mikro-makro-vego-eko-bio-kost, men det känns verkligen som det må vara hänt i den allmänna mentala härdsmältan. Alla som verkligen tror på öronljus, själavandring och tarmrensning mer än på livet självt kan börja skicka ilskna mejl typ nu.

Även om jag är något av en skeptiker brukar jag försöka propagera för det diplomatiska förhållningssättet ”tycker du att det funkar så är det bra”(dvs. det är bra så länge folk inte offrar sin hälsa, sin själsbalans eller tokmycket pengar på alternativt vadetnuär). Vad som blev för mycket för mig denna gång var att jag förutsattes digga detta osorterade ickebevisade just i min egenskap av kvinna. Den oäkta hälften förutsattes INTE digga eftersom han är man. Dom här jobbiga fyrkantiga traditionella männen som inte är i Fas med Naturen utan envisas med att försöka tänka, kanske t.o.m. rationellt, dom förstår inte den här tidningen. Men det gör Vi Kvinnor. Hrmpf, säger jag. På mitt medfött naturliga sätt.

Att ändra sin ursprungliga åsikt

2011-03-24T00:01:00.002+01:00

... en nyårsspalt från vid pass 2005, som synes ...

Om jag är riktigt underrättad är det så här års man ska göra bokslut, också i livet och med tillvaron. Oavsett vad man tycker om de klassiska nyårslöftena ligger det något i att det är lättare att introducera vanor per 1/1. Det verkar redigt på något sätt, som något som Per Nuder skulle gilla.

Jag känner folk som planerar att börja föra olika slags dagböcker (väder-, mat- o.d.) på nyårsdagen – det låter intressant, men minst lika intressant ska bli att se hur mycket som är skrivet i dessa böcker den 31/12 2005. Mitt första nyårslöfte har också med skriverier att göra, men i betydligt mer verklighetsanpassad skala. Jag har börjat inse att varken lägenheten eller lanthemmet kommer att förändras om inte vi som bor där griper in och att få är de väggar som tapetserar sig själva på eget initiativ. Jag vågar inte formulera konkreta nyårslöften kring t.ex. den flagnande lekstugan, men jag har tänkt åstadkomma en prioriteringslista över vad som bör åtgärdas den närmaste dekaden. Så långt kan jag sträcka mig. Själva listan är mitt löfte. I övrigt – tja, Orsa kompani.

Men säga vad man vill om omålade lekstugor, människor är dom ju inte. Man får inte glömma medmänniskorna, och nyårslöfte no 2 har med dem att göra. Under 2005 har jag för avsikt att lägga mig till med en vana som jag beundrar hos medmänniskorna, framförallt hos dem som mejlar om sånt som jag skriver i mina krönikor. Det gläder mig att de är många och att de är snälla (alla tycker inte som jag men försvinnande få är ovettiga), men det jag beundrar dem för är initiativet att de faktiskt mejlar. Att vika tre minuter för att få iväg ett par rader till en okänd som har skrivit, sagt, sjungit, målat, spelat, brytt sig om eller tagit strid för något – det är något stort i detta lilla. Jag vet inte varför jag aldrig gör sånt fast jag så ofta tänker att jag skulle.

Jag har alltså en ”Sparat”-mapp full med folk som jag beundrar just för att jag har fått mejl från dem, men en av dem, X, beundrar jag ändå mer än de andra. Vi hade ett meningsutbyte i gränslandet mellan åsikt och sakfråga utifrån en krönika. X mejlade mig och sa att jag hade fel. Hon framförde en handfull stringenta argument, mycket trevligt och verserat. Jag läste och begrundade men stod fortfarande fast vid mitt ursprungliga tyck. Jag returnerade motargument plus lite kringtext (och hoppas att jag också lät trevlig och verserad).

Två dagar senare hade jag svar. ”Jag har aldrig tidigare sett dessa sidor av saken”, skrev X. ”Ingen har förklarat det på detta sätt förut, men sättet du uttrycker det på gör att jag har ändrat min ursprungliga åsikt.”

Man är ju inte en större ande än att man blir hyggligt mallig av dylikt, men när malligheten hade slagit av sig hade jag kvar något mer salongsfähigt: respekt. Mejlet från X är bevis för att det finns människor som inte bara kan ändra sig utan också tillstår det utan vidare spisning. Inte minsta lilla spetsiga adverb, inget väl inlindat tjuvnyp – bara ”jag har ändrat min ursprungliga åsikt”. Jag har mejlväxlat med den personifierade prestigelösheten. Och betänk att hon också hör till den ovannämnda människotypen som tar sig tid att reagera och höra av sig …

X är min personliga Årets svensk. För att återknyta till temat nyårslöften: jag kommer aldrig att kunna bli som hon, men jag lovar att jag gärna skulle vilja vara.

Tillåter mig att tipsa om "Goda sanningar" ...

2011-03-17T21:31:00.002+01:00

... en riktigt intressant antologi, och det säger jag inte bara för att jag har skrivit en artikel i den.

http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=266&func=show_i&product_id=4136

Kvinnor, män och matematik

2011-03-17T00:01:00.005+01:00

Månadens tema tycks vara insikten om egna tillkortakommanden. Den som läste min drapa på samma plats förra veckan fick sig till livs en portion forskning som förklarar Idol 2004-syndromet, alltså varför folk som är riktigt dåliga på något så ofta tror att de är duktiga. (Svaret är, inte alldeles överraskande, att det helt enkelt beror på att dom är så dåliga.) Och inte hann jag mer än knacka ner den sista punkten i förra spalten förrän jag kom över fler spännande upplysningar om kompetens och tillkortakommanden. Jag kan inte riktigt hålla truten om detta förrän jag har bibringat världen också dem.

Den som upplyste mig den här gången är en väldigt skojig och intressant professor som heter Kimmo Eriksson. Han kan tala om matematik så att en inbiten humanist vill avsvära sig hela sin bana, och nu har jag hört honom berätta om hur förväntningar påverkar folks prestationer.

Det handlar om män, kvinnor och matematik, ett tema som i sig är intressant eftersom så många tror att vilken slumpvald karl som helst räknar bättre än ett lika slumpvalt fruntimmer. (Nyligen hörde jag en skolforskarmänniska sucka djupt och tungt: ”Varför vill alla diskutera könsskillnaden som inte finns i matte när ingen vill lyssna när man berättar att pojkarna snart är totalt frånåkta i svenska?”) I skolan är flickorna något bättre i matte, men ju högre upp i matematiken/utbildningsväsendet man kommer desto färre kvinnor hittar man, och det tycks inte egentligen bero på kvinnors bristande begåvning. Om jag har fattat rätt finns det fler män än kvinnor som är matematiska genier och fler män än kvinnor som är direkt urusla i matematik. Skillnaden därutöver är liten.

Ändå ”vet” vi att kvinnor generellt räknar sämre än män. (Vi ”vet” så mycket nu för tiden – jag lutar mer och mer åt att de där citattecknen är samtidens största problem). Och här kommer Intressant fakta nr 1: Om man tar en könsblandad grupp mattestudenter och ger dem ett prov med instruktionen ”här har ni ett prov där män och kvinnor presterar lika” så går det ungefär lika bra för alla. Om man däremot säger att ”här har ni ett prov som kollar skillnaderna mellan mäns och kvinnors prestationer” blir kvinnorna vips sämre. Och vi talar alltså om samma prov. Det enda som skiljer är vad testledaren säger, och man behöver inte ens säga att han tror att det ska gå sämre för kvinnorna.

Sen kommer Intressant fakta nr 2: Det handlar kanske egentligen inte om manligt och kvinnligt. Det går nämligen att ta grupper med bara män och uppnå samma resultat genom att låta utsagan handla om etnicitet. Om man låter s.k. vita manliga matematiker veta att provet ska utvisa om det finns skillnader mellan dem och asiater blir de nämligen märkbart sämre – framgångsrika asiatiska matematiker är enkelt uttryckt fler och bättre.

För mig landar det här i att man blir dummare om man är rädd att bli vägd och funnen för lätt (men jag antar att professorn kan sammanfatta det elegantare). Det stämmer rätt bra överens med mina egna lekmannaobservationer. Om jag fortfarande hade varit lärare hade jag gärna velat prova att slumpvälja en ny klass och berätta för dem att jag aldrig förr hade sett en samling så intelligenta människor bara för att se hur det skulle påverka dem. Jag törs nästan lova att det hade givit resultat också åt det hållet.

Jag törs också nästan lova att jag nästa vecka ska försöka skriva något lättsamt om snöröjningen eller så. Det finns en gräns för hur mycket forskning man kan begära att medmänniskorna orkar höra om.

(Den här skrev jag för minst en handfull år sen och läste bara i förra veckan en text som refererade till prexis samma sak. Jag var tvungen att gräva fram den, helt enkelt, och den var fortfarande lika intressant. Det har dock ingenting med mig att göra.)

Ja'nte dö

2011-03-15T19:57:00.000+01:00

... som Mormor Vädervax säger (den som inte läser Terry Pratchett uppmanas att skyndsamt göra det)

Radioskuggan här har ett antal förklaringar, men samtliga är högst prosaiska saker, typ "jag blir aldrig riktigt sams med blogger-formatet och tycker det är så knöligt så det t.o.m. tar emot att uppdatera" och "detta är huvudsakligen ett textarkiv och jag börjar få ont om tillgängliga, digitala texter" för att inte tala om "eftersom det är just ett textarkiv börjar jag dessutom få svårt att hålla rätt på vilka texter jag har lagt upp tidigare".
Vem vet? Det kanske slutar med att jag får lov att börja realtidsblogga, så att säga ...

Men när jag nu väl sitter här ska jag lägga upp ett lager av torsdagar, i alla fall.

PS: Tack alla ni som har hört av er (med Siv, Skaffaren och Agne i täten; whatever would I be without you? :-)! Att någon saknar en är, sådär i allmänhet men kanske på en blogg i synnerhet, ungefär den finaste komplimang man kan få.

Barn, fåntrattar, materialister och jag (2006)

2010-12-21T00:01:00.000+01:00

På förekommen anledning skulle jag vilja tala lite med er om julklappar. Mest handlar det om att jag känner mig så ensam i mitt slag; detta är mest nån sorts terapeutiskt skrivande som ni helt enkelt bara behöver ha överseende med. Om det möjligen finns andra som har samma inställning som jag har till julklappar så läser man i alla fall aldrig om dem i tidningar och man konverserar aldrig med dem vid kaffeautomaten på jobbet.

Mänsklighetens officiella inställning till julklappar sönderfaller i två kategorier. Den ena kännetecknas av skepsis och milt avståndstagande, typ ”det är ju mest för barnens skull”. Andra populära repliker är ”vi slutade med det där för länge sen” och, kanske mest fascinerande, en som jag hörde för lite sen: ”det blir ju bara dumt” (jag skulle väldigt gärna ha velat höra den bakgrundshistorien!). Jag har förstås föga rätt att lägga mig i vilken inställning främmande och halvfrämmande människor har till att slå in en Aladdinask till faster Beda, men det är med detta som med all julskepticism: jag skulle så gärna vilja att julskeptikerna åker till Mallorca alternativt bara håller klaffen och inte förstör min och andra barns glädje genom att låta påskina att klokt folk inte äter julbord och köper julklappar.

Jag blir sur på såna. Jag har inga röda volangkantade förklädesvisioner om frostnupen Fanny och Alexander-extas och jag är gudbevaremig inte en sån som bakar struvor och stöper ljus i mitt anletes svett, men jag älskar verkligen den här oasen av ljus och samvaro mitt i vintern. Och jag älskar ävenledes att köpa julklappar. Mitt lilla problem är att jag köper julklappar året runt, när jag åker på semester eller ramlar över nåt som är särskilt passande till Eugen eller Beate-Kristin. Sålunda har jag framåt december inte sällan ett så rikhaltigt utbud av presenter att jag får spara en del till kommande födelsedagar och jubileer för att inte verka manisk. Det är något av ett problem, men ett angenämt. Eftersom jag älskar att köpa julklappar är jag glad om jag får göra det ofta.

Men – och nu kommer vi snart till den andra officiellt gångbara inställningen – jag köper inte särskilt dyra julklappar. I min idealiska värld byter man tio julklappar per person till ett sammanlagt värde av säg tvåhundra kronor. Det är själva paketen som är det roliga, inte det pekuniära värdet. Det pekuniära värdet tycks däremot vara det väsentliga för den andra delen av mänskligheten, det vill säga den som erkänner att den gillar julklappar (men som ändå inte är som jag). För nån vecka sen snackade jag julklappar med en avlägset bekant som mig veterligt är en hårt arbetande ensamföretagare som verkligen inte tar många von Anka-bad i kassavalvet. Hon skulle ge bort två mobiltelefoner och önskade sig själv en skinnsoffa (ja). Tanken svindlar. När folk får rösta om julklappar i kvällstidningarnas webbenkäter dissar dom ljudböcker och prydnadssaker men vill gärna ha en plasmateve.

Sådan ser alltså världen ut: det är okej att antingen a) inte gilla julklappar och tycka att det är lite fint att motvilligt handskas med dem med inställningen att det trots allt roar barn, fåntrattar och materialister eller b) utbyta enormt dyra kapitalvaror. Vi som bara gillar vanliga julklappar, vi finns inte riktigt. Men det är för all del som det brukar vara: dom där beigetrista töntarna i mitten är det ingen som bryr sig om. Fördelen med det är att vi oftast får vara i fred och sköta oss själva.

Nu är det jul(skyltning) igen (2007)

2010-12-12T22:17:00.000+01:00

En del av det man skriver tycks leva i människors hjärtan för evigt (det är härligt att betänka att man har detta gemensamt, om det så är det enda, med till exempel P O Enquist). Dessvärre är det sällan mina djupa tankar om tillvarons mysterier (och jag antar att det betyder att man som sagt inte alltid får till dem som till exempel P O Enquist). En drapa som folk tycks minnas är en minst tio år gammal betraktelse om julskyltningen i Örebro, som just det året nådde oanade höjder: jag kan fortfarande för min inre syn besvärja fram den lilla ängelen som med tom blick monotont vaggade en stor sladdrig limpa.

Men ni ska veta att det är inte så dumt i Helsingfors i år heller. Där finns mycket sällsamt och vackert, särskilt sällsamt. Somliga människor förstår inte alls underhållningsvärdet i varuhusfönstrens jultablåer, men jag förstår inte somliga människor så det jämnar ut sig. Jag älskar inte minst de mekaniska figurerna. I ett fönster i ett gathörn står en stor urtjusig tomte av Sankt Nikolaus-typ med vit fluffig konstsnö upp över smalbenen. Han tittar ner, tittar fram, tittar upp och kunde han tala skulle han tveklöst svära mellan tänderna över att han tappade nycklarna just där. I en närbelägen verkstad av oklar art sitter en nalle och sågar eftersinnande i en julgran (med sin andra tass hytter han för övrigt planlöst med en målarborste). Utfallet är inte till belåtenhet, så nallen skakar långsamt och lugubert på sitt luddiga huvud – och det förstår jag, för jag kan intyga att absolut inget har hänt med julgranen på åtminstone en vecka. I ett hörn bakom sitter en uggla uppspetad och rister sitt huvud lika sorgset. En katt på en sammetskudde längst fram i verkstan skakar sin lilla ludna skalle ännu långsammare: tron på kamratens hantverksskicklighet och på livet självt har helt övergivit honom. Stämningen i tavlan hjälps dock upp något av en vit kanin i vänsterkanten som faktiskt nickar uppmuntrande. Tyvärr har han ryggen vänd mot den stackars Sisyfosbjörnen, så det kanske bara är någon sorts ticks. I fönstret intill sitter två isbjörnar och vaggar och jag svär att man kan höra dem säga "vojne, vojne, vojne". Saker ser så dystra och nedslagna ut när de vaggar.

Eller när de inte vaggar. En plastkvinna i ett annat fönster är så skön och eterisk att hon har vingar, men hon har slagit sig ner på en sängkant tryckandes en storstilad kandelaber mot sitt bröst och ser ut som om hon planerar att i nästa ögonblick resa sig och gå i sjön. Kanske i så fall för att sängen är så kort: den är bred som en vanlig säng men 60 centimeter från huvudgärd till fotända. Eller också beror hennes oro och sorg på att hennes okända fiende inte bara har valt att bädda säck med själva sängen utan dessutom har stoppat den full med julgranskulor. På varuhuset Sokos råder däremot mer festivitas: där står fyra personer runt ett dukat bord, uppsluppet skrudade i röda underkläder och med pälsboa runt halsen. Scenen friskas upp att två knähöga närmast självlysande kritvita hjortar håller på att ansluta sig till kalaset. En av kvinnorna höjer en avvärjande arm och det kan ingen klandra henne för.

Bäst av allt är ändå ett par durkslag på Stockmanns. De befinner sig som "finn fem fel" fast två mitt i en helt sund och normal skyltning med husgeråd. I dessa durkslag återfinns grönkål, jordgubbar och tallkott respektive grönkål, bananchips och plommon. Om man kan man vara glad åt lite har man som bekant man mycket att vara glad åt: jag ler när jag tänker på dem.

Dagen då jag inte talade med Povel Ramel

2010-11-18T00:01:00.002+01:00

(Att denna text har ett par år på nacken torde utan vidare och av olika skäl framgå)

Man måste hitta olika sätt att hålla kontakten med sina gamla vänner, även om man får lov att stå ut med tanken på att det finns en del som man inte träffar mer än en gång om året eller i värsta fall varje decennium på såna där skolavslutningsjubileer. Vissa pratar man i telefon med någorlunda regelbundet, men med merparten kommunicerar man medelst julkort eller via enfaldiga vidarebefordrade Internetskämt. Man kunde tro att jag och O skulle träffas oftare sedan vi båda flyttade till 08-området, men så är inte fallet – istället umgås vi genom kändisspaning via sms. När vi ser en kändis av nationell dignitet messar vi varandra med namn, plats och korta fakta kring iakttagelsen, typ ”Eva Dahlgren vid Eastmaninstitutet. Ännu längre än man tror. I sällskap med okänd man.” eller ”Marie Fredriksson m. fam. på NK. Mycket makeup”. Ibland vet man inte vem man har sett, bara att man har sett (världen är full av hallåkvinnor och -män). Mitt senaste från O lydde ”Det hemska hemska burrhåret från inredningsteve med stretande barn på tunnelbanan”. Tyvärr, jag menar för burrhårets del, tror jag att jag vet vem han menar även om jag inte vet vad hon heter.

Härom veckan när jag var på konstföreningsförrättning på Östermalm (man gör så mycket konstigt här i livet) kom jag in i ett stim med Väder-Tone, Pekka Heino och Efva Attling på mycket kort tid. Jag tänkte mig att jag skulle messa denna upplysning till O när jag hade varit på förrättningen, och på galleriet samlade jag på mig ytterligare en. Det var en Lennart Jirlow-utställning och jag hade väl inte direkt gjort mig några illusioner varken om att tillhandla mig några originalverk eller att få se Lennart Jirlow i egen hög p. – men plötsligt hörde jag en människa presentera sig för galleristen som Susanna Ramel och jag kunde alltså lägga ytterligare ett exemplar till listan.

Antagligen ställer sig 99,8 % av befolkningen frågande inför Susanna Ramels kändisvärde, men för mig är hon hårdvaluta emedan hon är gift med en av mina största idoler alla kategorier. Jag kan lika gärna erkänna det på stående fot: jag älskar denna kvinnas man, jag älskar Povel Ramel. När saken Ramel för några år sen kom på tal hemma i pörtet och den oäkta hälften lät undslippa sig att ”han är väl lite onödigt putslustig ibland” blev det något av en inre kris för mig – jag utgår helt krasst ifrån att alla kloka människor dyrkar Povel Ramel och kunde inte inse att jag hade möblerna ihop med en som tyckte att han var ”onödigt putslustig ibland”. (Han, jag menar den oäkte, har trots allt andra goda sidor så jag beslöt att ändå behålla honom.)

Jag köpte den bok jag var där för att handla och gick ut från galleriet. Och bäst som jag stod där på Birger Jarlsgatan och skulle samla ihop min kändislista för att messa till O kommer han plötsligt traskande, själva Povel Ramel, och det blev alldeles förvirrat allting. Jag som har sett och messat impertinenta omdömen om vad som nu måste vara hundratals kändisar greps av ett häftigt begär att faktiskt agera och säga något, tilltala honom, meddela honom att jag har avgudat honom sen jag var åtta år och att jag, vilket faktiskt var sant, hade lyssnat på ”Funny Boy” i mp3-spelaren på väg in till stan. Jag urskilde honom i mängden, jag identifierade honom, jag såg honom nalkas, jag försökte komma på något spirituellt att säga …jag blev som ett barn framför tomten och gjorde inget mer än att stå som ett beläte och se honom gå in på galleriet som jag just kommit ut från. Sen stod jag faktiskt och lurade utanför en stund, bara en liten stund för att se om han skulle komma ut igen och om jag hade lyckats ta mod till mig då (och jodå, jag är medveten att exakt detta antagligen är första steget på vägen till att bli en fullfjädrad stalker). Det verkade som om paret Ramel hade mycket att avhandla med galleristen så jag var dessvärre tvungen att gå innan de kom ut igen.

Allt detta var alldeles för stort att processa i ett sms: lyckan, fruktan, förväntan, besvikelsen. Meddelandet till O kom att bli ett lakoniskt ”Storslam på Östermalm: Tone Bekkestad, Efva Attling, Pekka Heino samt Povel Ramel & hustru” – ett patetiskt sms som för en oinvigd kan verka som om jag sätter Pekka Heino lika högt som Povel Ramel (tchk! tchk!). Inget talar för att O, så kamrat han är, begrep vilken höjdarspaning det här var – fast det är klart att det riktigt viktiga i livet rimligtvis inte kan vara möjligt att pressa ner i ett enda sms.

Dock: det var en stor dag trots allt, den dagen då jag inte alls pratade med Povel Ramel.

Jag tycker vi slutar må dåligt

2010-11-11T00:01:00.000+01:00

De flesta ord och uttryck som faktiskt finns fyller någon sorts funktion, men jag undrar om inte världen skulle bli en bättre plats om vi kom överens om att avskaffa uttrycket ”må dåligt”. Jag propagerar nu inte för Orwellskt nyspråk och menar inte att vi ska övergå till att hävda att vi ”mår bra” istället, men det vore klädsamt om vi kunde nyansera oss en aning. Och man kanske kunde vara så djärv så man fick antyda att det är fullkomligt, absolut och 100 % normalt att ”må dåligt” emellanåt?

Jag skulle vilja påstå att vi lite till mans är nästan onödigt bra på att sträva efter ett till extas gränsande välmående. Kamraten V, som är nån sorts avdelningschef inom offentlig sektor, säger sig ha reflekterat över samma sak på förekommen anledning, och den förekomna anledningen är ett mycket ambitiöst skyddsombud som vi kan kalla S (jag vill för tydlighets skull understryka att jag i sak är helt och hållet för ambitiösa skyddsombud). S kommer med jämna mellanrum och spänner sina kornblå i V och frågar ”Vet du om att det finns folk på din avdelning som mår dåligt?”

V tog detta på stort allvar till en början, tolkade det som en antydan om att något inte stod rätt till på arbetsplatsen, och la ner avsevärd omsorg på att fiska efter orsaken till detta förmenta missförhållande vid de månatliga medarbetarsamtalen. Men tiden gick och V knäckte koden till verksamheten och inte minst till skyddsombudet ifråga, och efterhand förstod hon att vad S var ute efter inte alls var något större, bakomliggande, utan helt enkelt de små små detaljerna i vardagen: att Lottas katt var magsjuk, att Patrik hade bråkat med sambon och att Andreas oroade sig för räntorna på bostadslånen. Allt detta förutsattes V ha koll på och helst också stävja och motverka.

För all del – jag är den första att hålla med om att en chef ska ha koll på hur folk har det, och det är definitivt inte bara pest, död och kolera som är giltiga skäl till deppighet. Men jag är lite mer än lite trött på att vi är så många som är så extremt krisnära i detta land och tidevarv. Varför tror vi att det är så farligt att det tar emot ibland? Den här S hade helt rätt i att grundtrivseln på arbetsplatsen beror på hur folk mår i allmänhet och att utbrändhet oftast beror minst lika mycket på livssituation som på arbete, men hon agerade som om minsta motgång i livet var början på en resa i nedåtgående spiral med slutstation Misär. Det finns fler än hon som är sådana (för att uttrycka det återhållsamt). Jag tror att de tänker bakvänt – jag tror att sådan extremt trygghetsnarkomani är fördummande och gör livet tråkigare.

Och jag tror dessutom att det vore en bra idé att avskaffa uttrycket ”må dåligt”, till fromma för tankens skärpa och självinsiktens utvecklande. Det är helt okej att ”må dåligt” – men i högst en vecka, skulle jag vilja påstå. Sen är det nämligen ens förbaskade skyldighet att, av respekt för sig själv, sätta andra ord på det. Vilka andra ord det handlar om kan man bara komma fram till om man tänker och känner efter.

”Må dåligt” är alltid kodspråk. Det kan anspela på något av allt det som Iprenmannen sjunger om typ muskelvärk, ledvärk, tandvärk och mensvärk. Det kan avse att man inte gillar läget på grund av slentrian, tristess eller för lite inflytande. Det kan bero på att jag inte får som jag vill, på att någon på jobbet är taskig mot mig eller att jag inte begriper hur jag nånsin ska kunna få ett jobb. Det kan betyda att något är ruttet i skolan, hemma eller i bostadsrättsföreningen. Det kan ha sin rot i att jag vill flytta, byta jobb eller skiljas. Det kan härledas till lebensangst, religiösa grubblerier, ånger, osäkerhet eller livskris. Sätter vi ord på det kan vi åtminstone kanske förändra. Men vi mumlar bara diffust och ostrukturerat att vi ”mår dåligt”, också inför oss själva. Och vi vill helst slippa ”må dåligt”. Kanske finns det nån tablett man kan ta?

Samtliga tillstånd och orsaker ovan är normala mänskliga tillstånd och känslor. Sorg är ingen diagnos, ångest är helt okej, rädsla är vår arvedel, kaos är granne med Gud och ingen, säger ingen, normalt funtad person går genom livet utan smärta. Och det är just det som gör allt det andra så vackert. Jag tycker att det är tur att inga skyddsombud i världen helt och hållet kan rädda oss från konsekvenserna det får att vara född till människa.

Om den gamla konsten och den nya

2010-11-04T00:01:00.000+01:00

Jag kan ungefär lika mycket om konst som en ansjovis kan om charleston. Ändå gillar jag verkligen konst, så jag inser att liknelsen inte håller så mycket längre än just det där första. Har man schavat runt på diverse konstmuseum på diverse orter lär man sig i alla fall om inte annat ungefär vad man tycker om och inte. Av någon anledning minns man framförallt ”inte”.

Modern konst, alltså konst där konstnärerna oftast och verken alltid är yngre än man själv, har jag lärt mig frukta efter traumatiska upplevelser på Guggenheim i New York och på Kiasma i Helsingfors (= respektive stads Moderna Museum). På Guggenheim drabbades jag av en tillfällig utställning som såvitt jag förstår torde ha hetat ”Blyertsteckningar av könsdelar och olika slags stick- och skärverktyg”. Det var alltså blyerts, men till yttermera visso var det också knivar och saxar och låt oss av pietetsskäl kalla det annat. Det var inte riktigt min grej. Däremot var det inte mig det var mest synd om i lokalen. Mest synd var det om den småskolefröken som hade tänkt låta sina adepter Möta Konsten och plötsligt istället befann sig i en situation där hon skulle försöka jämka mellan tjugotre nioåringar och ”Könsdelar och vassa verktyg”. Jag strök förbi och hörde brottstycken av dialoger som samtliga började med ”Miss, what’s that?”, men ganska snart blev det alltför nervpåfrestande bara att lyssna till.

På Kiasma var det tredje konstverket jag såg en videoinstallation med en medelålders man i en potatisåker i Estland, gissningsvis i februari. Någon, förmodligen konstnären, hade bundit fast hans genitalier (för allt vad jag begriper är sådana ett obligatoriskt inslag i konsten) i ett långt rep och sen stapplade den arme runt i en cirkel och jämrade sig, vilket jag inte tycker att man kan klandra honom för. Därefter minns jag inte vad jag såg den dagen.

Som otäck reaktionär tycker jag att gammal konst är finare, särskilt gamla statyer. (Man inser inte hur moderna nya statyer är innan man har sett ”Jädrar vad märkligt, tolv gigantiska hundexkrementer håller på att krypa ner i Nybroviken!”, även kallad Raoul Wallenberg-monumentet.) Tyvärr är jag inte fullt så reaktionär att jag bara uppskattar pretentiösa ryttarstatyer av avdöda monarker, men jag gillar verkligen statyer av människor. Människor är det vackraste som finns så länge de inte tolkas i alltför stor utsträckning. Att tycka om välliknande avbildningar är antagligen inget som imponerar på konstnärstypen som tjudrar fast folk i potatisland, men det gör mig inte så mycket.

En av mina favoritstatyer är definitivt ”Tre smeder” framför Stockmans i Helsingfors. Den föreställer vad det låter som, och de är fångade mitt i arbetet med höjda släggor kring ett städ, och den är direkt vacker eftersom smederna själva är så vackra. Möjligen kunde man invända att det är udda att utöva just smedsyrket i den s.k. adamsdräkten, men vi är ju redan sedan tidigare överens om vad konsten inte väjer för att avbilda.

Häromdagen uppenbarades dock en omskakande sanning för mig. Här har jag betraktat ”Tre smeder” som en hyllning till skickliga, hårt arbetande yrkesmän – och så får jag läsa att någon njugg person har studerat statyn, räknat ut slagbanorna och konstaterat att två av tre smeder är i färd med att dra släggan i roten på sina intet ont anande kolleger. Möjligen kan man ändå utvinna någon lärdom av detta, till exempel att man inte nödvändigtvis är begåvad bara för att man är snygg. Se där, vilken vishet som kan vederfaras oss också genom den gamla konsten!

När vi var på IKEA

2010-11-01T17:00:00.001+01:00

Jag ligger dåligt i synk med torsdagarna nu. Förlåt. Det kommer ett par stycken lite tätare för att kompensera ...

A och jag har känt varandra i 32 år (iahhh – så gammal är man!). På sistone har vi talat om att vi borde göra saker tillsammans oftare. När man nånstans runt 30 dödsföraktande kastar sig in i ekorrhjulet av makar och barn och jobb och existensens alla aspekter hamnar man lätt i ett läge där man bara pratar med sina kamrater. Det är gott och väl, men risken är att man bara pratar om 1) vad man har gjort sen senast (= sprungit i nämnda ekorrhjul) och 2) om vad man gjorde på åttitalet. Det är trevligt, men ibland känns det armt. Man skaffar inga nya gemensamma minnen.

Men nu har vi gjort det. Skaffat oss ett nytt gemensamt minne. För en tid framöver kan vi tala om när vi var på Ikea.

A och E har flyttat till radhus. Man ska göra det i efter ett visst antal varv i ekorrhjulet. Det är ett trevligt radhus, men det är dubbelt så stort som tvåan som de tidigare dvaldes i, och då ekar det lite man har hunnit släpa hem kompletterande bohag. Dessutom var det ett sånt där idiothus som förutsätter att man så att säga lever i kläderna man har på kroppen – det fattades alltså en handfull garderober alldeles bortsett från ett matsalsbord, ett soffbord och ett tjugotal andra möblemangsartiklar av skiftande storlek.

A, jag och den oäkta hälften for alltså till Ikea i Kungens Kurva en fredagseftermiddag när E var hemma och vårdade sonalyckan och sin egen influensa. Ikea i Kungens Kurva är världens största och det var bra, för ibland går det åt svängrum. A hade en armslång minneslapp och vi svettades duktigt tills vi hittade en snäll man som i ett nafs gjorde en plocklista åt oss vid en snillrik dataterminal. Jag ska aldrig mer häckla folk som gör listor. Om inte E hade varit en sån som antecknad Antal, Namn och Artikelnummer hade vi antagligen fortfarande irrat runt på Tag själv-lagret som tre flygande holländare.

Tag själv-lagret var likväl en upplevelse. Nu har A och jag gjort saker tillsammans igen. Först hämtade vi matsalsbordet. Det kommer att räcka även om dom får åtta barn. Det lastade vi på. Sen lastade vi av det igen, för streckkoden kom nedåt. Sen baxade vi iväg vagnen med matsalsbordet och baxade på ett större antal jävulskt otympliga garderober (platta paket, my ass!). Bara ett paket kom fel och måste vändas p.g.a. streckkoden. Sen klämde A tummen. Sen var vagnen full. Vi hämtade en ny vagn. På den lastade vi en enorm förvaringsmöbel för hallen i 147 moduler. A såg ett anslag om en tävling för Bra Idéer och erbjöd sig att skicka in en not om att de förb. streckkoderna borde finnas på alla sidor av paketen. Sen kilade vi in ett par stolar och en spegel och några märkliga stålrör. Nu klämde jag tummen. Sen hämtade de andra en tredje vagn och en gross garderobsdörrar.

Under tiden kom två entusiaster och ville in i hyllan bakom de två lassen som jag vaktade.
– Kan du flytta lite på dig? frågade den kvinnliga entusiasten.
Hon hade lika gärna kunnat be mig flytta en folkvagnsbuss (med muskelkraft, menar jag).
Jag ryckte tag i en vagn och klev baklänges in i en stapel av ett hundratal Svepa Snapsglas. Det gick bra.

– Är det ett företagsköp? frågade kassaflickan.
Jag tolkade detta som något i stil med ”maktövertagande” och trodde att hon trodde att vi hade för avsikt att tillhandla oss hela Ikea Kungens Kurva.
– Nä, sa A mörkt. Jag betalar. Med mina pengar.
När vi kom ut sa hon en sak till. Hon sa:
– Nästa gång jag vill köpa ett helt bohag i en smäll ska du prata bestämt med mig om feng shui och hur för många ägodelar blockerar energierna. Eller slå mig på käften om jag inte lyssnar.

Men, som sagt, från och med nu kommer vi säkerligen att tala en hel del om när vi var på Ikea.

Det som kommer efter tankstrecket -- och annat jag älskar att hata (ur Språktidningen)

2010-10-14T00:01:00.005+02:00

När man frågar folk om vilka språkfel och -fenomen de retar sig på får man oftast svar från en och samma provkarta. Anledningen är något som kallas inlärd irritation och är precis vad det låter som: vi retar oss på "ejenkligen" eftersom vi vet att den irritationen är liksom insiktsfull, på samma sätt som Varje Vettig Människa ogillar sammetstapeter. Men det blir ingen riktig dynamik i diskussionen om alla kommer dragandes med självklarheter som "jätteliten" och "skitgott". Jag har valt ut tre personliga favoritirritationer och jag uppmanar, liksom givare brukar göra på insamlingsgalor, alla andra att göra likadant.

1) Folk som använder förnamn. Det kan låta märkligt men, som det heter, vänta bara tills jag har förklarat. Amerikaner må gödsla sin konversation med förnamn och det må verka trevligt och personligt, men när svenskar använder förnamn låter det som inledningen till ett förmaningstal. Försöker en svensk vara trevlig och personlig genom att börja en mening med "Men Marie …" reser jag ragg som en kolerisk foxterrier.

2) Mäklarprosa generellt och personifierandet i mäklarannonser framförallt. Det finns minsann att reta sig på i detta blomsterspråk, men om de gjorde sig av med de besjälade rummen skulle mycket vara vunnet. Får jag läsa om ännu en "välkomnande hall" eller ännu värre, "en hall som välkomnar dig till ett representativt livsstilsboende" svär jag att aldrig mer flytta. Det känns som en liten men dock hämnd på skrået.

3) Den lilla förklarande efterslängen på kvällstidningslöp. Värre än sammansättningar typ troschock och dödsorm. Det ruskigaste exemplet jag har är tragikomik i sino prydno: "Man sköt sin familj – under högmässan". Det fascinerar mig att det är mänskligt möjligt att kräkas upp det lilla tillägget efter tankstrecket utan att alls reflektera över resultatet. Mitt senaste exempel lyder "Victoria i tårar över prinsessan Lilian – på slottet". Hade det stått "– på herrtoaletten på spelklubben Oxen" hade jag varit fullkomligt överens med redigeraren om att tillägget satte piff på anrättningen.

Jag har i runda tal 78 andra favoritirritationer utöver dessa. De ryms dock inte på 2000 inklusive blanksteg.

Ondskan är granne med Svensson (2008)

2010-10-11T00:01:00.000+02:00

”Att han var så vanlig”. Det är vad folk oftast säger när de diskuterar Hagamannen och allt vad som har framkommit om honom. Polisens profiler slog alldeles fel och det visade sig att ondskan denna gång hade valt att ta sig boning i en alldeles vanlig plåtslagare, åtminstone alldeles vanlig på ytan. ”Ja, där ser man. Så kan det vara.”

Det som förvånar mig är att det trots allt förvånar så många. Jag skulle vilja påstå att ondskan ganska ofta ser ut exakt som Hagamannen – framförallt och i synnerhet som den framställs i den offentliga debatten och inte minst i fiktionen. Det som är speciellt med Hannibal Lecter är egentligen inte att han är galen och kannibal utan att han är en välanpassad sofistikerad psykiatriker och en galen kannibal. Inte minst gäller det den manliga ondskan. Om jag försöker återkalla vad jag har läst och sett i otaliga romaner och noveller och inte minst ungdomsböcker och tv-serier är det undantagslöst så att de fäder och äkta män som slår, förgriper sig och terroriserar samtidigt är otadliga på ytan. Och de är inte direkt plåtslagare heller: den manliga ondskan i populärfiktionen är oftast advokat, läkare eller företagsledare; antagligen för att skillnaden mellan yta och verklighet ska bli så kittlande som möjligt.

Det är just vår påtagliga och allestädes närvarande tendens att skildra den manliga ondskan som välartad och polerad på ytan som gör att det är så konstigt att vi förbluffas över att Hagamannen är möjlig. Det är ljusår från comme il faut att vid ett medelklassigt fikabord introducera till exempel teorin att folk med missbruksproblem skulle kunna vara överrepresenterade som hustrumisshandlare – om man för en sådan tanke på tal så invänder alltid någon att det är precis lika vanligt i fina familjer. Statistik och sunt förnuft spelar ingen roll, det är precis lika vanligt. (Den ryggmärgsreaktionen är för övrigt intressant och har förmodligen att göra med en politiskt korrekt fasa för att bli misstänkt för att hysa fördomar mot missbrukare. Fördomar, eller åtminstone misstro, mot advokater, läkare och företagsledare är liksom på något sätt vackrare.)

Uttrycket ”mäns våld mot kvinnor” är ett utslag av samma tendens. Det används på ett sätt som antyder att det är neutralt och saknar värdeladdning, men jag vet fler än en man som vänder sig mot det, just för att den obestämda formen pluralis implicit antyder att uttrycket används generiskt (smaka på ”kvinnors problem att förstå matematik” och fundera över om det är ett helt oproblematiskt sätt att uttrycka något på). En slumpvald man är en grov misshandel som väntar på att hända.

Nej, jag menar inte att män med snygga gångkläder och av god familj ska vara höjda över all misstanke, men jag menar att det finns en ganska stor poäng i att utgå från att män i allmänhet är potentiella medmänniskor, inte tickande bomber. I vems intresse ligger det att vi betraktar alla vi ser, och framförallt alla män, som potentiella våldsverkare, mördare och barnaskändare? Varför är det så viktigt att alltid, alltid framhålla att ondskan kan bo granne med mig? I ett samhälle där alla vet att man måste hålla garden uppe mot den snälle farbrorn som hjälper dina barn med cykeln finns den påtagliga risken att misstron och rädslan underminerar det sociala kitt som är avsett att hålla samman. Vi borde oftare påminna oss att det faktiskt finns många goda anledningar till tillit och tilltro.

På så vis är vår förvåning över Hagamannen ett samhälleligt hälsotecken. Vi är trots allt fortfarande inte hundraprocentigt övertygade om att ondskan alltid är välkammad med ärliga blå ögon.

Inte min grej (typ)

2010-10-07T00:01:00.002+02:00

Ett av mina medvetna livsmål är att göra mig av med typ- och facktänkandet i så många avseenden som möjligt. Det är inte lätt, men jag tror att det är värt besväret för varje gång man lyckas. Man brukar påstå att vi är snabba att placera in andra i fack, men det är platt intet jämfört med de tusentals små lådor och boxar som vi kategoriserar in oss själva i. Det intressantaste på länge på det temat kom från en i vanliga fall fullt klok bekant som under en gräsänklingsvecka inte helt överraskande hade åkt på att sköta både sina och sin hustrus hushållssysslor. ”Det är inte så mycket jag att vika tvätt”, gnällde han.

Givetvis är det varje människas fulla rätt att inte gilla att vika tvätt; inte heller jag ler vid tanken. Men det är en liten filosofisk skillnad mellan att betrakta det som att ”det är aptrist att vika tvätt” eller som ”jag är inte en person som viker tvätt”. I det första fallet är det en utsaga om tvättvikning, i det andra är det ytterligare ett litet fack som jag stoppar in mig i.

Enligt min ringa mening är vi alldeles för många som har alldeles för många föreställningar om vad som är ”mycket jag” eller ”inte alls jag”. Världen är full av människor som aldrig skulle läsa Liza Marklund eller äta middag framför teven eller köpa aktier eller ha toppluva av det enda skälet att ”jag är inte sån”. Men världen är å andra sidan också överfull av sådana som bor i villa eller alltid har slips eller förolämpar folk genom att ständigt säga sin ärliga mening med stöd av blott ett argument: ”sån är jag”. Och om man någon gång skulle tveka angående vad ”jag” ska göra, välja, tycka, köpa eller tro, så är det lätt att bara snegla på alla andra som är ungefär likadana. Vi på vår gata är ju nämligen såna som alltid hissar flaggan, aldrig går med bar mage och inte umgås med folk som är muslimer.

Och vägg i vägg med ”sån är jag” ligger typtänkandet: ”det är inte min typ av X” alternativt ”X är inte min grej”. Det är mänskligt och vanligt, men det gör att man missar mängder med bra saker. Om jag har bestämt mig för att det inte är min grej att ha en Skoda eller ett radhus i Sumpviken finns risken att jag dissar just den bil och den bostad som hade varit perfekt för mig om jag bara hade givit dem en ärlig chans utan förutfattade meningar. Ska man lyckas med manövern så förutsätter det att man sen kan sätta sig över att ingen annan på vår gata har Skoda (eller snarare att alla andra på vår gata är folk som aldrig skulle ha Skoda). Men å andra sidan har man ju kanske fått en bil som känns 100 % rätt.

Även om man inte kan göra sig av med typtänkandet i något annat avseende så är det definitivt värt ett försök när det gäller potentiella livspartners. Woody Allen har introducerat tanken att det är märkligt att inte fler är bisexuella – ”det skulle fördubbla deras chanser en vanlig lördagskväll”. Det ligger givetvis rent statistiskt något i vad han säger, men många skulle kunna uppnå en liknande effekt med en betydligt mindre livsstilsomläggning. Många skulle få väsentligen roligare om de slutade tänka ”ja, nu vore det ju kul att träffa en trevlig typ som är runt 43 och minst 1,75, har brunt hår, akademisk utbildning, inga barn, bil och sportintresse” och helt enkelt stannade efter de första elva orden. Att vänja sig av med typtänkandet är vidga horisonten och förbättra sina livslyckoodds. Jag är som sagt storbelåten varje gång jag lyckas. Snart har jag ingen aning om vad som är ”min typ” och ”mycket jag”. Det känns märkligt betryggande.

Bakom flik 2 i Filofaxen VII

2010-09-27T21:49:00.000+02:00

Detta inlägg är antingen för tidigt eller för sent, beroende på vilken vecka man utgår ifrån. Väl bekomme oavsett hur ni väljer att se på det!

Läs en tjusig tidskrift med expertråd om ett land som medföljer en dagstidning utan kostnad!

Ett litet land, antar man, som lätt går att vika in i en tabloid. Andorra?

På Järntorget i centrala Örebro blev en man attackerad av en okänd gärningsman bakifrån. Mannen fick bland annat ta emot en spark på bakbenet.
Man hade velat se en bild på åtminstone offret. Men nej, det fick man inte.

Äkta svenskt smide
Inte så humoristiskt i sig, men milt roande som beskrivning av ett servettställ i furu.

Känslan av lejonpäls väcker liv i goda minnen från X X:s barndom på en bondgård i Andersböle.
Detta handlade om någon sorts sensorisk träning för förståndshandikappade, men mest ställer man sig frågor om bondgårdarna i Andersböle.

Paret förgiftades i sommarstuga – döda i flera dagar
I det här fallet hände det alltså inget alls på den tredje dagen, men ”flera” antyder trots allt att det blev action något senare.

Hovrättsdom för snusk med munkar
Denna rubrik fick jag mig tillsänd per post alldeles lösryckt, så jag vet inte vad texten handlade om. Jag väljer att tro att det inte alls hade att göra med typ gatukök och flottyrkokare, det blir skojigare så.

I onsdagens utgåva av ”Om ett ord” förekom ett stavfel. Matjessil ska stavas med två s och inget annat.
Jo … helst med två l också.

En av systrarna hade visserligen inte glasögonen på så hon såg klart.
Frågan är varför hon någonsin väljer att ta på dem?

Man luktade sprit och körde på bil
En variant av den klassiska rubriken ”Man bet hund”, kan man säga.

Välkänt ansikte fyller 80 år
”Att även kroppen bör gratuleras denna dag ägnar man tydligen inte en tanke”, upprörs den inskickande Kalle.

Våra underleverantörer är lyckligtvis helt kapabla att klara kraven vi ställer på dem.
Detta är inte ett gapskratt, det är bara så föredömligt tillbakahållet för att vara reklam. Dom har inte ”branschens bästa underleverantörer”, dom är bara glada och lite förvånade att ha hittat nån som klarar kraven.

Obehörig sov i källarförråd
Vem utfärdar tillstånd I: … för att gå och knyta sig i källarförrådet?

Stop för rattfyllerister vid idrottsplatser
Vem utfärdar tillstånd II: … för denna ytterst olämpliga utskänkning?

Namnet primula är en ihop skrivning av de latinska orden ”herba primula veris” som betyder ”vårens första ört”.
1) Nej, det är det inte. 2) Är det för mycket begärt att folk åtminstone inte särskriver ordet ihopskrivning?

Knullborgarmärket läggs ner – Victoria tänker inte vara tyst
Jag ber om ursäkt för – tja, världen i stort; det är inte jag som har alstrat detta första ord … men detta är en tämligen intressant kombination av (av varandra egentligen helt oberoende) rubriker från en webbtidning.

Nyttiga idioter åt fullfjädrade ideologer i kulisserna
Detta är en intressant rubrik även om man inte, som jag, målar upp ett kannibaldrama för sin inre syn.

Samlandet fortsätter.

Om vikten av att vara snäll mot moderater

2010-09-16T00:01:00.000+02:00

Som trivselskribent uttalar man sig om politik oftare än man tror. Familjefrågor, skolan, trafiken – nästan allt är i någon mening realpolitik, di kallar’t, men själv undviker jag oftast att skriva om något som har en politisk färg.

Dock känner jag mig manad att så göra idag. Jag avser inte att slå fast vilken färg som är bäst (själv är jag politisk zebra rent historiskt; jag röstar inte reflexmässigt lika i riksdag/ landsting/kommun vilket innebär att jag under årens lopp har stöttat i stort sett alla tillgängliga partier) men jag läste en så intressant artikel om tv-serien Svensson, Svensson. Den serien tycker jag är småtrevlig och fyndig, men det tyckte inte skribenten. Inte direkt. Enligt denne är Svensson, Svensson ”borgerlig propaganda”, ”en subtil form av manipulation”, ”en politisk bredsida mot arbetarklassen” och ”en högervriden propagandaapparat”. Det är som man säger ord och inga visor, och det är på något sätt upplyftande att läsa sådant även om man inte håller med i sak, för ett sådant glödande engagemang är mänskligt sällsynt om det inte handlar om hockeyslutspel.

Logiken bakom resonemanget är att huvudpersonen Gustav Svensson är infantil, bakåtsträvande och arbetsskygg (skribentens ord, inte mina) och samtidigt uttalad socialdemokrat. Hans familj framställs däremot som mer duglig: hustrun är uttalad folkpartist och tar med sig pappersarbetet i sängen på kvällen, dottern ”verkar vara någon slags ljuv hemmafru” (som jag minns det är hon i och för sig veterinär, men det kan vara jag som har fel) och svärsonen ”bär upp ett gigantiskt kulturellt och ekonomiskt kapital som kompositör”. Ungefär så går argumentationen. Och även om jag alltså alltid uppskattar en god skribent i affekt måste jag komma med invändningar.

För det första: i stort sett all fiktion under Nobelpristagarklass (och en hel del i densamma) handskas med stereotyper. Det är inte alltid vackert – men det är dock inte elakare när man driver med nidbilden av en bakåtsträvande gråsosse än när man driver med en borgerlig karriärkvinna som övernitiskt går till sängs med interpellationssvaren. För det andra: vad är det som säger att svärsonen/kompositören inte är socialdemokrat? Sist jag kollade fanns det en hel del kulturarbetare i S-leden.

Men så har vi det tredje och viktigaste. Varför väcker ironi över socialdemokrater så svallande känslor när det är helt okej att driva med borgerliga? Särskilt populärt är att framställa dem som känslokalla cyniska Krösus Sorkar. Argumentet att man får driva med ”de starka” men inte med ”de svaga”, faller ju duktigt på att det finns mängder av vanligt borgerligt småfolk och dessutom svinrika principiella vänstermänniskor (Henning Mankell, anyone? Liza Marklund?). Det finns en underton i hela den svenska vardagsdebatten som utgår från att en snäll vanlig människa är socialdemokrat. Då gillar man ju ”lojalitet”, ”demokrati” och ”solidaritet” – som det finns hundratusentals borgerliga som har som kärnvärden, men det tror ingen på. De är ju samtliga rika, så de är ju samtliga onda, så dem är det bara snällt att driva med. Solidariskt, liksom.

Enligt min ringa mening får man stå ut med en del stereotypiserande i tv-komedier (och det finns ju dessutom, som man brukar påpeka i såna här sammanhang, en avstängningsknapp). Men ska man ta brösttoner om att Svensson, Svenssons förakt mot arbetarklassen så måste man också ställa upp på att man inte får vara elak mot till exempel centerpartister heller. (Nä, inte ens mot moderater. Faktiskt.)

Sminkade småtjejer

2010-09-09T23:53:00.001+02:00

Det lilla trollet är numera på det artonde. Hon hade mycket riktigt en period nånstans mitt emellan nedanstående och nu då hon också såg ut lite som My little pony.

Jag har tänkt på småflickor på sistone, möjligen för att det lilla trollet, det vill säga styvdottern, har fyllt tretton och inte är så litet som det har varit. Nutidens barn är i allmänhet inte så små som dom har varit. Gissningsvis har sminkåldern sjunkit två år sen 1985. I det lilla trollets klass har dom sminkat sig sen femman, och enligt en bekantskapskretsgallup tycks det vara ett rikssnitt.

En sorts sminkade lite större småtjejer är jag gränslöst förtjust i. Jag vet inte vad de kallas, men jag antar att de har nån sorts subkulturbenämning typ punkare, mods och grilljanne. De är nånstans mellan tretton och sjutton. De kan se väldigt olika ut, men tänk basketkängor, tajts, svart jättestor bomberjacka, sotade ögon, spikigt kolsvart hår, truligt ansikte, skär balettkjol och prinsessdiadem så förstår ni vilken typ jag menar (den populärkulturella referensen är att de ser ut som en blandning mellan My Chemical Romance och My Little Pony). Den som läser detta och inte har varit utanför Snytebybruk sen 1993 tror att jag yrar, men det här är en inte helt ovanlig tjejmodell i stadsmiljö nuförtiden. Något med det där ultrafeminina snuttepluttiga glittret och tyllen i konstrast till de sotsvarta stentuffa draåthvete-kläderna slår an en hjärtesträng hos mig. De provocerar antagligen fler än de slår an hjärtesträngar hos, men också det tycker jag om dem för. De är så rörande mycket tonåring och de är födda i slutet av ett århundrade som kvinnor inte fick rösta i början av. Jag tycker att de faktiskt nästan är viktiga.

En annan sorts sminkad småtjej bekymrar mig mer. Jag gick bakom två av den sorten igår. Visserligen hade de bara läppglans, men å andra sidan var de svårt ansatta av den och å tredje sidan såg man på dem att det bara var något enstaka år kvar tills puder, mascara, kajal och rouge skulle bryta ut. De var sisådär nio år. De gick inte alls ihop med min bild av en nioåring men som gammal pedagog och styvmor har man trots allt öga för människans åldrar. Förmodligen hette de Natalie och Isabelle, men de var klädda som om de hette Anna-Karin och Monika. De hade på intet sätt barnkläder, för det har ju inte barn numera – tajt, kort, allmänt trångt och en smula tantigt tycktes vara ledstjärnan för den som hade ekiperat dem.

Hur de såg ut spelade ändå mindre roll jämfört med hur de verkade, och de verkade komplett 100 % blasé. De släntrade planlöst gatan fram och kastade emellanåt ett och annat kolapapper (vilket jag inte bannade dem för emedan det var det enda barnaktiga beteende jag kunde urskilja hos dem) och konverserade avmätt om vad Emma och Oskar och Filip och Amanda hade sagt och gjort. Nivån på intrigerna tycktes mig tämligen hög; det är dystert att konstatera att lågstadiebarn har ett mer komplext socialt liv än man själv.

Problemet med detta är inte ungdomens förfall eller den degenererade samtiden. Problemet är att tonårstiden, den med läppglans och släntrande, inte längre bara innefattar de åldrar som slutar på -ton – nej, den har sträckts ut och omfamnar nu alla människor från pappslöjden till högskolan. Alltså ska flickstackarna gå och harva på det där sättet, i värsta fall längs exakt samma gata, i vid pass tjugo år till. De kanske sextio påföljande åren har åtminstone i bästa fall slumpmässiga inslag av kaos, passion, restskatt och livskris så att de emellanåt känner att de lever. Jag hoppas de står ut till dess.

Jag har haft massiva problem ...

2010-09-02T20:56:00.000+02:00

... med att ens komma åt kontot på sistone, och sistone har varat länge. Mest synd är det antagligen om den fantastiskt tålmodige och trevlige Skaffaren, som har fått sina kommentarer påislagda. Men nu så ...

Skaffa barn (och skaffa hund)

2010-09-02T00:01:00.001+02:00

Innan kåsörtaxen Anton kom och lyste upp våra liv genomlevde vi, inte helt överraskande, en period då vi väldigt gärna ville ha en hund. Vi ville gärna ta hand om en ”omplacering”, alltså en vuxen jycke som av någon anledning måste byta hem, så vi tog kontakt med en omplaceringshundförmedling. Där lärde vi oss den hårda vägen att om man vill ha en hund så är det viktigaste av allt att man inte erkänner det (det är nog inte så överallt, men här var det ett faktum). För att bli aktuell som omplaceringshem skulle man, insåg vi så småningom, helst vara två pensionerade friluftsfanatiker i enplansvilla med bakgrund som etolog respektive kennelföreståndare och ha haft sjutton hundar av olika raser – men utslagsfaktorn var ändå att man skulle vara helt renons på längtan efter att själv äga en hund. För att bli godkänd skulle man kunna tänka sig att ”öppna sitt hem för en hund”, det vill säga motvilligt men varmhjärtat ta emot en, helst av en ras som man inte riktigt gillar. En uppriktig önskan att få ha en egen hund går bort, för då skaffar man hund för sin egen skull, och ”för sin egen skull” är det fulaste som finns.

Parallellen haltar lite, men jag kan inte låta bli att tänka att det är ungefär likadant med barn. I en av våra morgontidningar har det gått en artikelserie om kvinnor som skaffar barn själva, alltså medelst insemination utomlands och utan en närvarande pappa. När folk diskuterar den artikelserien är det väldigt populärt att påstå att dessa mammor är själviska monster som ”skaffar barn för sin egen skull”. Resonemanget om att skaffa barn för sin egen skull förekommer inte helt sällan när det handlar om ensamma mammor, äldre föräldrar och regnbågsfamiljer, alltså familjer med samkönade föräldrar. Att jag tycker att resonemanget är så gränslöst intressant beror på att det landar i föreställningen att det finns människor som skaffar barn för någon annans skull än sin egen.

Enligt mitt förmenande kan barn komma till på ett av två sätt: av en slump eller som ett resultat av ett genomtänkt beslut av en eller två personer som av renodlat egoistiska skäl vill ha ett barn. Det fascinerande är att om de som skaffar barnet är ett heterosexuellt gift tjugofemårigt par i nymålat radhus och hon är tre år yngre och sju centimeter kortare än han så är de inte egoistiska. Då anses de på något bakvänt sätt skaffa barn för barnets skull. Man måste inte vara disputerad i praktisk logik för att inse det komplicerade i den tankemanövern. Det är ändå något filosofiskt intressant i tanken, som om alla ofödda barn vore små maskrosbollar i himlen tills någon osjälvisk människa kallade ner dem till jorden – helst motvilligt men varmhjärtat, som sagt, i en anda av det storsvenska ”nämen inte ska väl jag”.

En brysk och brutal hypotes är att man om man tycker att vissa inte borde skaffa barn ”för sin egen skull” så är det en rätt fin indikation på vilken sorts mänskliga egenskaper, i värsta fall människor, man helt enkelt inte gillar. Hur jag än vänder på det kan jag bara se att hela frågan sönderfaller i ett tvådelat svar: 1) Alla som medvetet ”skaffar” barn gör det av egoistiska skäl. 2) Det finns givetvis dåliga föräldrar, men det finns också bra folk av olika sorter och ingen sort är definitionsmässigt mindre kapabel att ta hand om barn. Det är, såvitt jag begriper, varken svårare eller enklare än så.

Angående sierskan Siochså

2010-08-26T00:01:00.001+02:00

Jag är, vilket tidigare kan ha framkommit, inte helt övertygad om att spöken, återfödelse och andeskåderi verkligen finns och fungerar. Folk får tro vad de vill för min del, men då förbehåller jag mig rätten att göra sammaledes. Något som verkligen fascinerar mig är de här veckotidningsspalterna där folk skriver till fjärrskådare för att få svar på sina frågor. Om frågorna bara handlade om "var finns min vänstra handske som jag förlorade i mars, den var en kär gåva?" så vore det inte så märkligt, även om jag personligen kanske snarare skulle vända mig till länstrafikens hittegodsavdelning. Det som verkligen är tankeväckande att så många väljer sierskan Siochså för att få råd om de djupaste, mest personliga frågor.

För så är det nämligen. "Många vill ha hjälp", står det över den sierskespalt som jag för närvarande sitter och begrundar, "men av utrymmesskäl kan sierskan Siochså inte besvara alla frågor". Och frågorna handlar sannerligen inte bara om vänsterhandskar utan framförallt om de stora frågorna: livet, kärleken, arbetet, valen, uppbrotten och försoningen. Blir vi lyckligare om vi flyttar utomlands? Ska jag lämna min fru? Kommer jag att kunna förlåta mamma? Kommer min man att supa ner sig om jag lämnar honom?

Trösterikt är ändå att just den här sierskan verkar vara klok och sund (eller också har hon väl verkligen Gåvan, det beror på hur man ser det). Signaturen Knäppisen träffade en kille för tre år sen och är beredd att släppa allt för att få honom, men vill veta vad det beror på att han inte svarar i telefon om hon inte ringer med dolt nummer. Han vill bryta kontakten, svarar den allvetande sierskan, lämna honom i fred. "Orolig änka" undrar om hon någonsin kommer att trivas i sin nya lägenhet, och sierskan ser att så kommer det att bli, men det kommer att ta lite tid. Sign. Marianne är bekymrad för att hon känner sig kvävd i sitt förhållande – sierskan siar att mer frihet och tillit vill till för att relationen ska överleva.

Man skulle alltså lite försiktigt kunna påstå att man inte måste ha siargåvan för att kunna ge de svar som sierskan Siochså ger, men man måste samtidigt komplimentera henne för att hon inte utnyttjar sitt övertag. Hon skulle antagligen kunna be folk bränna salvia och gå baklänges runt tallar i månsken men gör det inte, så mycket talar för att hon är en god människa. Samtidigt är det ju – uppenbarligen – så att vem som helst kan ge de råd hon ger. För dem som tror på det hela väger det antagligen tungt att frågornas besvarare påstås vara en välrenommerad spådam, men egentligen är det ju inte mer magiskt än att man ibland kan få de bästa livsråden av nån man träffar en enda gång i en bar i Långtbortistan. Det är antagligen smartare än man tror att fråga absoluta främlingar om råd för att få perspektiv på saker, det må sen vara sierskor, terapeuter eller främlingar vid en bardisk. Och bara för att jag vet vilket alternativ jag föredrar betyder ju inte det att inte andra kan prioritera annorlunda.

Kepsfrågor AUGUSTI

2010-08-19T00:01:00.001+02:00

Oavsett vad man sysselsätter sig med blir det något av terminsstart så här års. Semestern är slut, allt ska igång, kanske har man nya människor att jobba med och möjligen är förutsättningarna som man jobbar under annorlunda. Augusti–september tycks vara tiden för att sjösätta omorganisationer, ändra jourscheman och rent allmänt vända näsan mot nya friska vindar och sjunga hej och hå.

Augusti–september är därför också kepsfrågornas tid. I tider av omvälvning kommer kepsfrågorna. Det är mänskligt, det är allmänt förekommande och det är lite konstigt. Att jag kallar det kepsfrågor beror förstås på att jag står med en fot i skolvärlden om inte av födsel så definitivt av ohejdad vana. I skolan dyker kepsfrågorna upp så snart förändringens vindar blåser (jag hör i andanom ett blekt kollektivskratt från en kår som har omorganiserats konstant sedan 1842 års folkskolestadga). När man träffas för att diskutera nya kursplaner, betygssystem och rektorsenheter dröjer det sällan så länge som till första kafferasten innan någon låter upp sin breda näbb och säger ”och så är det ju det här med kepsarna. Får dom ha kepsarna på sig hos er?”

Repliken kommer ofta i ett sammanhang när de flesta spontant känner att det inte spelar någon roll om dom kommer i sjöstövlar, burka och hockeyhjälm bara man får verksamheten att hjälpligt hålla ihop till novemberlovet. Men för den som väcker kepsfrågan är den något att klamra sig fast vid i en föränderlig värld, något synligt, verkligt och riktigt. En töntig formsak? Kanske. En livboj i förödelsens stund? Absolut.

Om ni befinner er i en verksamhet som inte hålls med kepsar kan ni fundera på hur många frågor på era möten som handlar om kaffeautomaten. Om kolleger ska avskedas, köpstopp ska införas, avdelningar ska läggas ner och företagets framtid hänger löst kommer alltid någon att ställa en fråga som har att göra med … kaffeautomaten. Även den är gudomligt konkret när allt annat tycks rasa samman.

I den lilla människans verklighet fungerar också luddfiltret i den gemensamma tvättstugan som en existentiell snuttefilt. Man kan ha åsikter om dem som skriver anonyma lappar med invektiv till Du som inte rensade luddfiltret! men man förstår deras drivkraft. Gud är död, Marx är död, men fortfarande finns det någon som bryr sig om luddfiltret och än styr Jag över något.

Och så finns koloniträdgårdsgrinden … Ibland genar jag över ett koloniområde som omges av ett tämligen sporadiskt staket. Där gångvägen korsar är det en bit staket och en grind, men bara en bit staket. Man kan gå runt det, och det är inte jättesvårt. Men det finns alltså en grind, en rätt ful hönsnäts-. Ibland glömmer någon förbipasserande att stänga grinden – vips kommer en kolonist som en bålgeting och fixar och stänger och förmanar, om den olycklige inte har hunnit undan.

Sannerligen frågar man sig varför. Grinden är inte vacker eller pittoresk och fyller framförallt ingen som helst funktion. Inga oxar, får och svin rymmer ut om grinden står öppen. Stängd hindrar den inga slemma tjuvar från att palla morötter om de (tjuvarna) inte är extremt bakom flötet – om man tänker sig att grinden vore låst så vore det en smal sak att hoppa över, men framförallt kan man alltså gå runt den.

Säkerligen finns det någon sorts socialpsykologisk förklaring även till detta. Även den gröna grindens obligatoriska stängande är ett slags kepsfråga. Ändå är den skummare än det mesta jag känner till i den vägen.

Scener ur livet (och ur ett äktenskap med också faktiskt)

2010-08-12T00:01:00.003+02:00

För det mesta går man omkring och slötittar och tomglor, tycker jag, men ibland får man se saker som verkligen fastnar i medvetandet. Det handlar inte bara om vackra utsikter och sånt: minst lika minnesvärda är de här små scenerna som ibland bara spelas upp av en slump i gatuvimlet, de där ögonblicken när verkligheten liksom blir "bra teve". När man berättar om dem efteråt använder man ofta uttrycket "det var som på film". De är halvknepiga att förklara, märker jag, men jag antar att det inte bara är jag som drabbas av dem.

Ibland är det bara en blixtbild. Det kan bli väldigt effektfullt för oss som tar oss genom vardagen, för att inte tala om kollektivtrafiken, med musik i öronen. Ibland, enstaka lyckliga sekunder, tittar man upp och har det perfekta soundtracket till det man ser framför sig. I höstas passerade jag Karlbergs station med pendeltåget med Edith Piaf i mp3-spelaren, och så höjde jag blicken och såg, genom regndiset i ett upplyst vindsfönster, ett par som dansade inne i sin lägenhet, stilla och innerligt – till "La vie en rose" i mina hörlurar. Som på film, som sagt. En torsdag.

Men somligt klarar sig bra utan ackompanjemang. En gång för flera år sen åkte jag buss med två stycken som mycket väl kan ha skickats ut av myndigheterna för att vara ett föredömligt exempel på Det Goda Äktenskapet. De var gissningsvis åttioplus. Nuförtiden finns det åttioåringar i jeans och gympadojor och det är gott och väl, men dessa två hade paletå och hatt respektive papiljottlockar och systerskor. De – paret, inte systerskorna – var sinnebilden av den kärlek som är som en lång lugn flod, en blandning mellan självklar symbios och milt överseende. De satt bredvid varandra mitt emot mig i en kvart eller så, och det måste ha synts på mig att jag tyckte att de var underbara hela tiden (det hedrar dem för övrigt att de klarade av den insikten, jag skulle själv ha trott att jag var prillig). När de gick av bussen och han hjälpte henne med handväskan och käppen på det mest hjärtomvridande vis vände hon sig om och vinkade till mig, som Sif Ruud i en av hennes mest intagande roller. Den lilla vinkningen – ytterligare en tavla ur livet. Som på film.

En tredje tavla såg jag i morse, det vill säga att jag klev sånär rakt in i den. På väg till jobbet går jag förbi ett dagis, och i dag var jag en dryg skollinjal från att frontalkrocka med en karl som hade varit och lämnat en vid pass fyraårig Janna som uppenbarligen var sprudlande lycklig bara över att få finnas till. Lämnapådagisscener är inte alltid vackra, men den här var det. En kvalificerad gissning var att Jannas pappa var från något afrikanskt land och att hans modersmål var franska; han var mörk och ståtlig och hade en charmerande accent. Dessutom hade han löpkläder och ryggsäck och var av allt att döma den energiska typen som springer till jobbet. Han kom runt hörnet i god fart och anledningen till att våra vägar nästan korsades rent konkret och med trista påföljder var att han vände sig i språnget för att vifta åt sin dotter som stod vid dagisgrinden.

– Hej då, Janna! ropade han. Jag älskar dig!

– Vi ses, pappa! skrek Janna överförtjust och hoppade och viftade. Och vet du pappa, vet du, ja’ me’!

Ibland när man minst anar det får man plötsligt se vad livet kan vara. Det är inte bara som på film, det är så man kan få tårar i ögonen.

Modeblind (2007)

2010-08-05T00:01:00.002+02:00

En text med några år på nacken, men -- tja -- jag är det fortfarande.

Hur har ni det med era nutidsantenner? Är de kalibrerade? Fattar ni vad som rör sig? Mina antenner är halvbra, skulle jag vilja påstå. Jag förstår det mesta av det Ironiska och Postmoderna som susar runt öronen på en när man öppnar ett media (gränsen går vid Nöjesguiden: om du, käre läsare, brukar studera Stockholmsutgåvan av denna tidning och begriper den så måste du mejla mig, för av dig har jag mycket att lära). Jag kan hosta upp en hyfsad analys av ”Borat”, jag kan oftast förklara tv-reklam när fyrtiotalister frågar vad det går ut på och efter tio års tillvänjning har jag till och med börjat förstå Henrik Schyffertvarianten av humor – ge mig tio år till och jag kommer kanske att börja dra på munnen.

Men jag förstår inte vad som är snyggt eller fult. Jag är modeblind, åtminstone på ett öga (jag har fattat att det är tänkt att vi halvtöntiga halvgamla H&M- och Lindexkunder ska ha tunika och tajts i vår, så det har jag ibland för säkerhets skull). Av någon anledning tycker jag att det är rätt kul med den kolorerade kvällspressens modebilagor med Cecilia och Annika och Sofi och allt vad dom nu heter sen Ebba började på Vecko-Revyn. Jag begrundar och studerar och förundras emellanåt – men jag förstår det inte, hur jag än anstränger mig. Det är för mig en gåta hur Cecilia och Sofi förstår vad som är snyggt när det så ofta är så in till förväxling likt det som är fult.

I senaste Expressen Fredag var det som vanligt ett uppslag med veckans ”modemissar” och veckans ”bäst klädda”. Att Linda Evangelista gjorde oklokt i att svepa in sig i en bokklubbspläd och försluta det hela med ett folkdräktsspänne, alternativt lådbeslag, mitt i solar plexus inser även jag, och hon är inte helt oväntat en modemiss. Men längst till höger på uppslaget står Geri Halliwell och låser upp bilen i en urtvättad farfarströja och ett par jeans som är vidunderligt höga och slutar strax under mandlarna. Hon ser ut som det metaforiska hej-kom-och-hjälp-mig (som jag inser att jag aldrig tidigare har försökt fästa på papper, vilket är underligt med tanke på hur många som ser ut så – ska det vara bindestreck där, tror ni?). Men Expressen Fredag tycker att hon är ”chic” och ”vardagshet”. På ett annat uppslag har Cecilia ”totalt förälskat sig i”, slut citat, ett urtvättsaprikos stycke tyg med märkliga svarta löv tryckt på sig som kostar 999:-. Såvitt jag begriper det är det en förälskelse av den typen som den ansvarskännande bör kväva i dess linda. Ett par sidor senare utropas ”sååå sött!” om en gallgrön jacka med prästkragar och stora gröna knappar som är så ful så jag tycker synd om den (Bo Baldersonbeskrivningen av en svensk man i fritidskostym, ”som en färgblind luffare på väg att avlägga prov i klädsim”, kommer osökt för mig).

Vid en genombläddring av Aftonbladet Klick kan man konstatera att om jag gick ut på stan skrudad som Sofi så skulle jag bli hämtad av piketpatrullen. Hon går Ankeborg och har en rumpkort trenchcoat och inget mer sånär som på, lyckligtvis, strumpbyxor. ”Nu har jeansen blivit frånkörda”, lyder rubriken, och det är väl antagligen så (eller bortglömda). Sofi hissar en asful t-shirt modell sångare i coverband i Skarpnäck 1978 och dissar en kort läderklänning som visserligen inte är snygg men inte heller fulare. Två sidor senare berättar hon att hon vill ”visa benen i en skinnkjol”. Jag ser inte skillnaden.

Det är inte lätt att vara människa. Inte 2007. Inte när det gäller mode (heller).

En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (m.m.)

2010-07-29T23:03:00.001+02:00

Det är så sant som det är sagt: om man ser till att klamra sig hårt fast vid sin livsstil så blir man, vare sig man vill det eller inte, modern vart femtonde år. Vårt hem var modernt ett kort tag 2006, men sen gick det över. Nu är det inne med stramt, enkelt och avskalat (igen). Man kan skälla oss för mycket, men inte för att ha det så.

Den där korta sejouren 2006 inleddes av att jag läste något i morgontidningen om att det var modernt att visa att man bodde i sitt hem (jag minns inte den exakta formuleringen, men ungefär stod det faktiskt). Det var plötsligt helt okej, och till och med estetiskt tillrådligt, att ha prydnadsföremål, souvenirer och minnessaker framme till allmän beskådan. Jag läste, såg mig omkring och suckade belåtet: vart femtonde år, som sagt – nu, minsann, var vi moderna. Vi har nämligen minnessaker upp över öronen, på hyllor och skåp och bänkar och fönsterbräden. Jag kan inte räkna dem alla, men jag ska försöka: en Musse Pigg-väckarklocka i plåt, köpt i Paris. En av tidens tand vältuggad dalahäst som är ett stöd för den oäkte när längtan till hemtrakterna övermannar honom. En lykta i form av en smilande vätte som jag har fått av en före detta svägerska. En asful plastask med porträtt av en vinkande Johannes Paulus II (vi har en Ironisk Inställning till reseminnen). Några mumintroll. Ett sånt där snöflingsklot, ni vet, i form av en groda, vilket förväntas påminna oss om San Fransisco. En rätt snygg anka gjord i cernitlera av det stora trollet, jag menar styvsonen. Tjuåtta fotografier av släkt och vänner. Ett litet tittskåp med frukter i; det låter inte klokt men är skitsnyggt och imponerande nog tillverkat av kamraten M. Fem taxar i olika material och utföranden som den oäkte har fört med sig hem till undertecknad från olika resor runt om i världen. En rysk gumma. En fantastisk slidkniv som min bror har gjort åt mig. Nej, nu orkar jag som sagt inte räkna dem alla längre.

Det kanske inte är praktiskt att omge sig med alla dessa pryttlar och pinaler, men tänk att jag tycker att det är hemtrevligt. Jag minns liksom vem jag är och var jag kommer ifrån när jag tittar på dem. Andra människor blir saliga en enda perfekt limefrukt på ett enkelt blått fat från Steninge slott – jag kan bli glad av en skev trätomte, jag (det gör mig inte till en bättre människa, men det är enklare och billigare). Någonstans läste jag att den avskalade funkisstilen i viss mån är ett jämställdhetsprojekt och att det strama, rena, från gipskatter befriade hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska kunna yrkesarbeta, men det är inte riktigt sant. Jag har gipskatter både högt och lågt och yrkesarbetar i snitt femtio timmar i veckan. Det handlar om att ha ett selektivt seende när det gäller damm, det är hela saken.

Nå: vi var alltså moderna i ungefär en halvtimme, men sen gick det över. När man tittar i såna där Hemma-bilagor inser man ju att vi sedan länge är tillbaka på ruta ett, vid perfekta limefrukter, kritvitt och estetik.

Nationalmuseum har när detta nedtecknas just öppnat en utställning med överdekorerade svulstiga praktpjäser från 1800-talet, typ enorma porslinsälgar och matserviser med påmålade dalkullor. Den heter "Förfärligt härligt" och är försedd med en lakonisk varningstext vid entrén: "Minimalister kan känna ett visst obehag". Vi skulle kunna ha samma skylt på ytterdörren – och det är jag, på det hela taget, glad över.

Det vill gärna bli bra (Citronträd och motorolja)

2010-07-22T00:01:00.000+02:00

När man tänker leverera en spoiler måste man varna för det i förväg. Med ”spoiler” menar jag då inte en sån där luftvinge i plast som kan sitta bakpå mer affekterade bilmodeller utan en upplysning som förstör en filmupplevelse om man får den i förväg. Om jag upplyser om att grejen med ”Sjätte sinnet” är att Bruce Willis är död redan från början så har jag effektivt pajat hela den filmen för den som inte har sett den, bara för att ge ett exempel.

Den som tänker se ”The World’s Fastest Indian”/”Citronträd och motorolja” (titeln skiftar) kan alltså lämpligen sluta läsa här. Alldeles snart tänker jag avslöja vad den går ut på, inte av illvilja utan för att statuera ett exempel. Vi såg den häromkvällen eftersom vi gillar Anthony Hopkins och Indianmotorcyklar. Den är based on a true story, som tysken säger, och handlar om nyzeeländaren Burt Monro som tillbringade åratal med att bygga om en tjugotalsmotorcykel till ett fartvidunder. Hans livsdröm var att komma till saltöknen Bonneville i Utah i USA där man anordnar höghastighetstävlingar (och jag menar hög-: 1963 sattes det hastighetsrekord på land som fortfarande gäller när Craig Breedlove klockades på 966,9 km/h i farkosten – jag hittar inget bättre ord – Spirit of America).

Man förstår av baksidestexten att filmen handlar om att uppfylla en dröm. Med den inställningen börjar man titta, och man är helt på det klara med att det givetvis då måste Gå Illa, helt säkert i slutet och mest troligt också under resans gång. Och man blir komplett perplex när det visar sig att det inte blir så. Inte alls. Munro är en trevligt kufisk sextiofemplussare som mekar med sin hoj och sin dröm i ett skjul i Invercargill, NZ. Han har inte nog med pengar för att komma iväg till USA – men hans kompisar salar och han får låna på sitt skjul. När han ska resa iväg blir han ikappåkt av ortens hotfulla motorcykelbusar – men de vill bara önska lycka till. Han tar hyra på en lastbåt som kock och kan inte laga mat – men han lär sig. När båten kommer fram har lådan med hans motorcykel krossats – men själva hojen är i skick som ny. Precis innan han åkte diagnostiserades han med ganska besvärlig kärlkramp – men han får en alldeles utmärkt medicin.

Och sådär fortsätter det. Munro är charmig och klurig och alla konstiga människor han möter visar sig vara hjälpsamma: han får tillfälligt ihop det med en trevlig änka i sjuttioårsåldern, blir polare med en fullkomligt intagande transvestit och träffar en indian som ger honom en hemlagad prostatamedicin (som man tror ska ta kål på honom, men icke: den hjälper). Väl framme vid Bonneville får han köra trots att han inte är anmäld, han slår sitt rekord, han klarar en vurpa, ett uppbränt ben och en hjärtkänning – och eftertexterna meddelar att han återvände till Bonneville ytterligare nio gånger under sitt liv och slog flera rekord.

När jag såg ”The World’s Fastest Indian” väntade jag på minst en motgång, mest troligt en katatrof, som aldrig kom. Det gick fint mest hela tiden, alla var schyssta och det blev bra på slutet. Lärdomen man drar ur detta är att det är okej att misstänksamt vänta på att det ska skita sig kapitalt under en 130 minuter lång film – däremot är det mindre begåvat att gå genom hela livet med samma inställning, och det vet jag alldeles bestämt att det finns folk som gör. Men faktum är att tillvaron drivs av Munroprincipen: det vill gärna bli bra. Det ordnar sig i 9,5 fall av 10. Utmaningen är att lära sig leva med den insikten.

Göra val

2010-07-15T00:01:00.000+02:00

Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle vara storbelåten om jag slapp sisådär åttio procent av alla val som jag tvingas göra. När debattörer låter upp sina breda näbbar och kacklar om vikten av ökad valfrihet känner jag ibland en brinnande intensiv längtan till det gamla Sovjet där det fanns en sorts limpa och en sorts dasspapper och ingen bad en placera om PPM-pengarna en gång halvtimmen.

Lyckligtvis kan man i alla fall se tillbaka på sin barndom. Det mesta var i det närmaste diktatoriskt förutbestämt när man var omyndig på sjuttiotalet. Det fanns alltid någon annan som hade det yttersta ansvaret. Någon annan planerade semestern, gjorde ens skolschema, lade fram kläder, bestämde vad man skulle äta (fast man brukade få sina fläskkotletter utan panering så ett visst inflytande hade man). Ack, hade man denna rosenskimrande idylltillvaro åter!

Om man nu är satt att leva i valfrihetens yttersta tid kan man åtminstone vara tacksam att man hörde till den sista generationen där någon annan än barnen bestämde. Tack kära goa nån att jag inte är liten nu! Dagens föräldrar tycks inte inse att en frist från väljarhelvetet är det vackraste man kan ge sina telningar. I alla miljöer där det finns föräldrar och barn hör man den absurda valfriheten. ”Ska du sitta på vanlig stol eller i barnstolen?” ”Ska du titta på Findus eller Byggare Bob?” ”Ska du äta makaroner eller potatismos?” Tänk så osannolikt ljuvt det vore för dessa barn om någon annan bestämde, barnstol, Findus och makaroner, tjoff, tjoff, tjoff. (I de få fall när det spelar roll för ungen och ungen INTE vill göra något märker man det som regel mycket tydligt ändå; alternativet till valfrihet är ju inte direkt auktoritetens blinda tyranni.) Jag vet en ettåring som fick ta beslutet om familjen skulle flytta utomlands eller ej. Det är sant.

Jag vet inte om någon annan har tänkt på det, men i en tid där man till och med kan välja sitt fysiska utseende är vi som inte har plastikopererat oss en speciell undergrupp. Vi har ju valt att se ut som vi gör. Vi kanske inte aktivt har valt våra krumma näsor och platta bröst, men vi har valt att inte plastikoperera oss. Det kan man begrunda en stund om man verkligen vill bli snurrig; själva principen går ju att applicera på nästan allting. Om man nu hinner begrunda något alls. Man måste ju ha tid över till att välja utbildning, elbolag, frisyr, bostadsort, pensionsfond, yrke, religion, klädstil, bilmärke, organdonation, typsnitt i Word, kistbegravning eller eldbegängelse, Aktuellt eller Rapport, kokt eller grillad, Noice eller Gyllene, pest eller kolera, hit eller dit, ut eller in …

Det är helt enkelt inte lätt att leva om man är en någorlunda tänkande människa. Det handlar inte bara om Pepsodent eller Colgate. I ett sekulariserat existentialistiskt tidevarv, där gud är om inte död så åtminstone arkiverad på obestämd framtid och friheten är total, måste man varenda och vareviga morgon bestämma sig för vad man ska göra när man har stigit upp: skjuta sig en kula för pannan, göra revolt och dra till Damaskus eller gå till jobbet som alla andra dagar. Alla tre alternativen är möjliga, och det finns fler. Själv är bäste dräng, bra karl reder sig själv, människan avgör sitt eget öde … och du måste välja. Från allra första början tills du hamnar på Nora Begravningsplatsen (eller Skogskyrkogården). Det enda alternativ som egentligen inte finns är att slippa välja. Alla som tycker att det är busenkelt att vara människa räcker upp en hand.

Mixa stilar, my ass

2010-07-08T00:01:00.000+02:00

”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.

Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)

Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.

Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.

Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.

Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i ”A little of what you fancy”. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.

Angående annonser

2010-07-01T22:42:00.000+02:00

Nånstans har jag läst hur lång tid det skulle ta att läsa en riktigt tjock morgontidning från pärm till pärm. Jag minns inte exakt, men man skulle verkligen inte vara klar när nästkommande nummer damp ner i postlådan. Och faktum är att jag börjar närma mig stadiet då jag verkligen läser HELA tidningen. På sommaren läser jag hushållets samtliga tidningar enormt mycket noggrannare än vad tiden tillåter en genomsnittlig februarimorgon.

Vår familj är nästan sjukligt tidningsläsande året runt (häpp). Om du just står i begrepp att slå dig i lag med en karl bara för hans vackra ögon så lägg ner det. Vad varje tänkande kvinna behöver i sitt liv är en som är intelligent och verbal nog för att läsa alla delarna i morgontidningen och diskutera dem. Förresten, alla tänkande människor av alla kön och läggningar behöver en partner som kan läsa hela tidningen och prata om den.

Denna sommar pratar i synnerhet jag en hel del om radannonserna vilket är ett nytt inslag i morgonpladdret. Jag har blivit totalt torsk på dem. Tidigare har jag visserligen läst andra annonser med stor behållning: bostads- (för att man alltid ska ha ett avlägset mål att sträva mot och just nu är det en femma i Vasastan), kontakt- (för att jag fullt ut ska uppskatta den oäkta hälften), födelse- (för att kolla galna bebisnamn) och döds- (för att jag är sån). Men nu har jag börjat fördjupa mig i Säljes, Köpes och det där. Man blir alldeles förtrollad. Man får en ny världsbild. Uppslag till romaner rullar över en.

När jag nedtecknar detta slår jag på måfå upp en sida för att hitta något typiskt i dagens blad. Det första jag ser är ”Elektrisk samovar i nyskick, rymmer 3 liter”. Alla kanske inte är som jag, men jag finner detta synnerligen fantasieggande och gör mig bilder av såväl säljare som köpare. I fallet ”Brudklänning stl 34, aldrig använd” behöver jag kanske inte ens förtydliga.

”Billig gitarr köpes, gärna defekt, för snickeriändamål” är också intressant om än inte lika mycket som brudklänningen – eller som ”Kalsonger, tanga, string och thong, nya och nästan nya, ett hundratal par” (min tolkning är att han liksom har dragit ner på kalsongerna, från små till mindre till inga alls). Jag trodde inte att omsättningen på begagnade kalsonger var så stor, men ”ett hundratal par” … ja, vad vet man!

En tendens som är tydlig är att träningsredskap köpta på tv-shop sällan blir något som går i arv i generationer: det är en och annan Ab-flex, Body-relaxer, Air-stepper och Bull-worker som söker ett nytt hem (”pris 200:- eller högstbjudande”). Man antar att de ursprungliga ägarna redan på ett tidigt stadium erhöll den modellkropp de så hett åstundade och alltså inte längre har någon användning för dessa första klassens produkter.

Något som aldrig slutar fascinera mig är att folk inte kan lära sig att kalibrera den första felstilta raden mot den övergripande rubriken – ”Önskas hyra: Manlig läkarstuderande …” är en variant av en gammal klassiker som har härjat i spalterna sen Stilblommor och grodor gick i tryck första gången. På temat ”varför” kan man också fråga sig vadan man betalar en dryg hundring i annonskostnad för att sälja ”Affisch, icke-blommande krukväxter, 120 x 60 cm” för 20 spänn.

Skulle jag vara tvungen att ringa på något skulle jag nog ändå ta ”Vinglas på blågrön fot, från blodgivning, finns endast 1 st, Hässelby”. Detta vinglas skulle jag sedan sörpla min sluring ur medan jag fortsätter att läsa fler annonser. Och fler. Och fler. Dom är som ett gift. Tro mig.

Missssssommar

2010-06-24T00:01:00.000+02:00

Så var det midsommar, då. Åtminstone har det ganska nyss varit eller också blir det snart, helt och hållet beroende på exakt när ni sitter lutade över dessa mina anspråkslösa rader.

– Misssommar, suckar kamraten V och får det att låta ungefär som ”fotsvamp”. Helt värdelöst. Borde ställas in. Borde förbjudas.

V är en av singelkamraterna, närmare bestämt den som menar att Candace Bushnell, författaren bakom ”Sex and the City”, kommer att brinna i helvetet. V tycker nämligen att det är kass att vara singel och hävdar att Candace Bushnell har gjort så att alla tror att alla ensamstående någorlunda unga människor är strålande lyckliga enbart på grund av sitt civilstånd.

När sista ”Sex and the City” hade sänts skrevs det spaltmeter om hur förskräckligt det var att alla huvudpersonerna, f.d. tuffa singelbrudar, hade hamnat i någon sorts lycklig tvåsamhet, gav upp sin självständighet och fogade in sig i mallen.

– Självständighet, my ass, väste V. Måste man välja mellan att ha en karl och att vara självständig, o heliga enfald! Vad är det för fel på att vilja leva lycklig i alla sina dagar tillsammans med någon annan? Varför kan jag inte slippa vilja betala hela hyran och tugga mina Billys mikropizzor i ensamhet?

V tycker inte att det är det minsta coolt att vara singel. Hon vill ha en pojkvän, men eftersom hon är äldre än arton och kräver lite mer av en partner än några schyssta tatueringar tycker hon att det tar onödigt lång tid att hitta en. Det finns som sagt mycket (förutom Spray Date) som hon är väldigt trött på, och hon påminner mig om tankar som jag förmodligen aldrig vågade tänka ens när jag tänkte dem.

– För det mesta lever man utmärkt lycklig på egen hand, men det är ju väldigt ledsamt att man anses knuffa kvinnokampen hundra år tillbaka i tiden om man erkänner att man har roligare när man har en karl, morrade hon vid ett tillfälle. Man frågar sig om det hade varit mer OK om jag hade velat ha en flickvän, eller om jag hade varit en karl och hade velat ha en liten fru. Jag åberopar min medborgerliga rätt att erkänna att jag vill ha en pojkvän utan att detta enkla erkännande brännmärker mig som desperat och/eller sorgligt osjälvständig!

V har en teori om att kvinnor som är gifta sedan i snitt femton år är de som är snarast att stämpla singelkvinnor som uttryckligen vill ha en man som ”osjälvständiga”. Det är intressant, och jag tror att det stämmer.

– Och så misssommar, säger hon och suckar som en livstrött labrador. En högtid som är till för småbarn och älskande par och stillsamt nostalgiska åldringar. Möjligen också för hormonstinna tonåringar i gräsfläckiga vita jeans, eller vad dom har nuförtiden, men inte för ”singlar” över trettio. (V är en sån som kan tala med hörbara citattecken.)

Misssommar, ja – jag har försökt trösta henne med den senaste midsommarhistorien jag hörde. Den kommer ur den underbara, dikten överträffande, verkligheten och handlar om en akterseglad man som vaknade upp på en dansbana på midsommardagens morgon. Hans hår hade krympt och dieselmannen hade varit på besök och besprutat honom i gapet. Han hade aldrig tidigare i livet varit så törstig. Han var två mil hemifrån.

Det slutade med att han drack upp vattnet som var avsett för björkarna på den lövade dansbanan. Han har flickvän, men det gjorde det inte lättare för honom i just den situationen. Snarare tvärtom. När han kom hem sade hon väldigt många ord på mycket kort tid. Dom som inte är singlar har det inte alltid så roligt på misssommar dom heller.

Så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss

2010-06-17T00:01:00.000+02:00

Bäst som man schavar omkring i samtiden upptäcker man en strömning (Tryckfels-Nisse ombedes vördsammast avstå från att omvandla nyss skrivna ord till ”strömming”, det skulle påverka sammanhanget menligt även om vi kommer att röra oss inom ämnesområdet Mat och måltider). Den senaste strömningen jag upptäckte handlar om detta med matrecept. Det tycks mig som om matrecept blir dels allt mer absurt komplicerade, dels allt mer enfaldigt enkla.

För det första, har man ju förstått, hinner folk knappt äta. Jag läste nyligen en så kallad ”promotion”-text om det i ett brittiskt modemagasin (promotion betyder här ”detta är klockren reklam, men vi maskerar det lurigt med vårt eget typsnitt och sätter det som en artikel”). Avsändaren är McDonalds som vill sälja stora smörgåsar till brittiska kvinnor. ”Det är få som vill slösa bort sin tid på att göra matlådor i förväg när det finns livsnödvändiga sysslor som skoshopping och cocktaildrickande att ta itu med” påpekar McDonalds förbindligt. Ja, det förstås. Livet skulle ju i stort sett gå ihop om inte det här förbaskade cocktaildrickandet ständigt kom emellan.

Alltså: vi har så bråttom så bara McDonalds kan hjälpa oss. Sånt ÄR livet för många. Därför blir jag alltid lika förbluffad när jag slår upp en tidning och läser käcka tips på hur man motar tristessen i grind genom att fräscha upp sina tisdagslunchlådor och torsdagskvällsmiddagar med quorn, muscovado, hoki, pak soy och annat som jag inte skulle känna igen ens om det dansade naket framför mig. Där förutsätts plötsligt ingen tid fattas eller möda sparas – jag bor i 08-området men måste ändå alltid ta bussen för att komma över såna där imageingredienser när gourmetdjävulen slår sina klor i mig, och jag kan bara föreställa mig hur det är i förorter till Arjeplog. Visserligen förstår man ju att det till slut bär ur med uppfinningsrikedomen när landets alla veckotidningar, kvällstidningsbilagor, mattidningar och kundtidningar alltid och ständigt ska ha alla och samtliga nummer fyllda av nyskapande recept, men man ställer sig ändå frågor. ”Varför?”, till exempel.

Mot denna krångelströmning måste man sedan ställa en annan, diametralt motsatt. Den har jag iakttagit framförallt i de där receptfoldrarna man får i affärn. (Min affär har till och med fått en specialmaskin som bara spottar ut ”måltidstips”, och jag provkörde den en gång i juli då jag hade ledigt både från grottekvarnen och den krävande skoshoppingen och hade tid. ”Julskinka”, föreslog receptautomaten. ”Näringsvärde kolhydrater 0 gr, fibrer 0 gr, fett 0 gr, kalorier 0 gr.” Jag har icke vidare nyttjat denna apparat.)

Men såna där små foldrar i såna där små ställ plockar man ju tvångsmässigt på sig. Ibland är de riktigt bra. Trenden på senare tid är dock att de vänder sig till en specialvariant av idiot som vill TRO att han lagar mat men ändå inte GÖRA det. ”Tomatsoppa med rågbröd”, kan det stå. ”Ingredienser: Två burkar tomatsoppa. Fyra kakor rågbröd.” Detta är sant och inte ljug, som en mig närstående brukar formulera det. Titta själv i en receptbroschyr nära dig! Poängen är förstås återigen att göra reklam: det är ju alltid Bill & Bulls tomatsoppa, inte vilken tomatsoppa som helst, som man ska använda om man vill laga tomatsoppa.

Helhetsintrycket av strömningarna i samtiden blir som vanligt Komplext och Mångbottnat. Och själv står man som en fåne mitt emellan med sitt medelstressade liv och sin köttfärssås. Vad annat kan man göra?

Gångavstånd

2010-06-10T00:01:00.002+02:00

Världen är full av ämnen för vardagsmeditation. I dag måste jag ventilera detta med gångavstånd. Har ni tänkt på fenomenet gångavstånd på sistone? Det har jag.

Att gångavstånd är ett relativt begrepp förstår var och en. Jag har personligen en tendens att överskatta sträckor: om folk säger att ”det är en liten bit att gå” förutsätter jag strapatsrika timslånga vandringar medan det i själva verket oftast handlar om 850 meter på en trottoar. Hur man tolkar ”en liten bit att gå” har antagligen att göra med hur mycket man är van att gå, och den som i sin vardag varken har V70 eller S80 men ständig tillgång till ett par stadiga 41:or är härdad.

Dessutom finns det nationella skillnader. Jag har hört att genomsnittamerikanen går två kilometer i veckan, inom- och utomhus, totalt – har man någon gång provat en stegmätare förstår man hur ynkligt det är. Ingen som har besökt amerikaner i deras hemland kan undgå att reflektera över hur lite de sliter på sina fötter. Om man gör en ansats att kila bort till affären utlöses undantagslöst ett replikskifte modell

– Men ta bilen, vetja!

– Bilen? Men jag ska ju till affärn?

– Javisst, låna bilen!

– Jamen jag menar alltså affären på hörnet, den affären där borta, den som vi tittar på just nu?

– Men jag ska inte ha den just nu, inga problem!

Man förstår inte alltid varandra när man är så olika rädd om sina skosulor. Jag tror att det var Tage Danielsson som introducerade tanken på ”kentautos”, varelser som är hälften människa, hälften bil, och för allt vad jag kan begripa är de inte mer är någon generation borta i USA.

Att gångavstånd är en mer relativ sträcka än till exempel en engelsk mil eller ett maratonlopp förstår man som sagt, men det är en överraskning att en del tycker att det är så fantastiskt kort. Nyligen läste jag om en jordansk kvinna vars mått på ”gångavstånd” var 200 meter. Allt från 201 och uppåt kräver alltså transportmedel. Tydligen är gångavstånd också kortare på kontinenten än i Norden (men hoppeligen är det ändå lite längre än i Jordanien).

Om gångavstånd = 200–400 meter för i stort sett alla utom nordbor, så förklarar det i alla fall kvinnligt skomode. Jag är en stor vän av skor. Det finns en barnramsa om en tant som bodde i en sko – det är jag lite för välväxt för att kunna göra, men jag tror att jag skulle kunna åstadkomma nåt i storleksordningen friggebod om jag av någon anledning skulle försöka bygga mig en bostad av alla skor som jag har i garderober och lådor och hyllor. ”Imelda Marcos!” väser den oäkta hälften när han öppnar en skåpdörr och fem och ett halvt par dojor ramlar ut.

Ändå skulle jag kunna köpa ännu fler om det inte vore så att de flesta damskor som finns till försäljning är totalt oanvändbara. De senaste årens flipflops, uggs och mukluker – allt detta låter som något som skulle kunna stå och vinka i Svingelskogen men är fotbeklädnader – har ett gemensamt: dom duger inte att gå i. Dock: om det är så att majoriteten av västvärldens befolkning definierar gångavstånd som sträckan mellan fyra lyktstolpar så är det ju jag som har fel och alla moderna skor är jättebra även om dom skaver mellan tårna efter tre minuter och har pannkakstunna sulor. Att skor med niocentimetersklack oftast också är vrålsmala i tån eller att fordrade vinterskor kan ha stilettklack med hårdplastsula är inget problem eftersom tanken är att vi ska färdas genom livet i taxi. Givetvis är det världen som har rätt och jag som är galen. Man blir nog lyckligast om man försöker vänja sig vid den tanken.

Ironisk blinkning

2010-06-03T00:01:00.001+02:00

Denna månad har vi varit sarkastiska över begreppet ”med en ironisk blinkning”. Begreppet är inte bara är oerhört tacksamt att raljera över, det är också ett samtidsfenomen som är intressant att analysera.

Det började med att vi läste en gourmettidning på ett café, nota bene inte en matlagningstidning utan en gourmet-. Det var den största packe med snömos jag nånsin har sett på högblankt papper, och det vill inte säga lite. Dom som skrev var så coola att dom kissade iskuber. Affekterat är bara förnamnet och om malligt folk verkligen går med näsan i vädret så har dom här killarna inte sett sina egna skor sen åttitalet. Jag säger oj, jag säger uäh!, jag säger stackars människor. Särskilt en. Hela hans sätt att resonera var gick ut på att det som var nytt när tidningen gick i tryck var så bra att det inte ens måste kommenteras medan det som är passé inte bara är föråldrat utan nästan skamligt.

Med tanke på vilken omsättning det är på trender måste det bli enormt förvirrat att skriva i ett månadsmagasin med lång pressläggning. När den här killen kommer ut på krogen i augusti kommer man servilt att bjuda honom på ostronskum och limeskum och karljohanskum (det ska vara ”skum” nu, vilket innebär att man vispar mat tills den ser ut som en spottloska, jag är ledsen men det finns inget annat sätt att beskriva det på). Skum har han nämligen skrivit att han gillar … men om det var i slutet av juni som han skrev det så är det enormt ute i augusti när tidningen kommer om inte i var mans hand så i alla fall i de smärtsamt fränas händer.

Men det finns ett sätt att förhålla sig till sånt man tycker om men inte vågar erkänna att man tycker om: med en ”ironisk blinkning”. Den här nissen kunde enligt utsago tänka sig att servera plankstek eller avokado och räkor ”med en ironisk blinkning”. Du som likt undertecknad är en trött loser förstår inte riktigt – vaddå ironisk, avokado är ju smaskens och plankstek åt du med god aptit så sent som för tre veckor sen? En sak måste du förstå för att kunna begripa gourmetnissens värld: i hans värld spelar smak ingen roll (se där en paradox så god som någon). Med detta menar jag att smaklökarna får stå tillbaka för den smak som har att göra med vad (fint) folk gör och tycker just i denna nanosekund.

Det här är inget unikt för gourmetskribenter. Samma sak förekommer när det gäller heminredning, filmer, musik, resmål, vad ni vill. Terminologin varierar, men tanken är densamma: om du gillar nåt som det inte är inne att gilla kan du alltid försvara dig genom att använda rätt ord. Det här känner den medvetna nutidsmänniskan till. Låt oss kontrollera om ni vet det även om ni inte tror att ni vet det. Exempel: om man tycker att trädgårdstomtar är fina så säger man inte att dom är fina utan att dom är …? ”Kitsch”, just det. Detsamma gäller sammetsaffischer och snäcklampor. Om man tycker att Margareta med Sten & Stanley är en höjdarlåt – vilket den obestridligen är, men hallå, nu är det 2005 – kallar man den … ”kult”, jajamensan. Åsa-Nisse och Sällskapsresan är också kult. Ibland är terminologin lite svävande; här kommer en stilistiskt utmaning: även en stockholmare av vasastadstyp kan tänka sig att åka finlandsfärja …? Korrekt svar är ”för att det är kult”, men det går lika bra att säga ”för att det är så kitschigt” eller till och med ”med en ironisk blinkning”.

Vissa dagar är det så att ju mer jag tänker på folk desto klokare tycker jag att gråsparvar verkar. Lyckligtvis brukar känslan gå över efter ett tag.

Lurhatarna

2010-05-27T00:01:00.000+02:00

Hur tedde sig livet innan man kunde bära ljud med sig överallt? Ja, inte vet jag. Man är ju ändå inte äldre än att det ”alltid” har funnits bärbara musikanläggningar, även om de första freestyleapparaterna var storleksmässigt jämförbara med en Nilfiskdammsugare. Sen dess har det bara blivit bättre. Det mesta i världen blir faktiskt det, tro det eller ej.

Nån gång sent 80-tal blev freestylebandspelarna åtminstone så pass mycket mindre att man inte fick slagsida. Efter ytterligare några år kom de bärbara cd-spelarna, och om dessa kan man säga att de är dels bra, dels dåliga. En cd-skiva kan aldrig förvandlas till en imitation av en brun aggressiv clownperuk så som ett utslitet kassettband kan roa sig med att göra, men å andra sidan känner var och en som har försökt jogga med en bärbar cd-spelare till nackdelen: det så kallade skakminnet räcker bara till att parera de vibrationer som uppstår om grannens katt går oförsiktigt över parkettgolvet. Skakningar utöver det fortplantar sig till cd:n och alla ljudupptagningar, tal som sång, låter som ett rapbidrag till en talangjakt i Kårböle (tänk ”ho-ho-ho-hockeyfrilla” med De lyckliga kompisarna).

En vacker dag kommer man att fnysa föraktfullt åt nutidens mp3-spelare, men tills den vackra dagen infaller kommer jag fortsätta att älska min. Inte nog med att man kan hoppa jämfota som en dåre utan att ljudkvaliteten försämras – jag säger inte att jag gör det, jag säger att man kan – dessutom är de ju rent spöklikt rymliga. I min apparatus, stor som ett tändsticksplån, har jag för närvarande flera veckors sträcklyssning behändigt åtkomlig. Jag tänker på tavlan med snigeln som vi hade på väggen i latinsalen på min gamla skola: Omnia mea mecum porto, Allt mitt bär jag med mig. Det är som magi för en teknisk idiot.

Men allt som någon älskar finns det någon annan som hatar. Något som verkligen förmörkar tillvaron är lurhatare, alltså de som har bestämt sig för att alla människor med hörlurar är trafikfarliga och har tinnitus och ska förföljas rent allmänt. Naturligtvis finns det omdömeslösa lurmänniskor, men vi som inte är dumma i huvet vad gäller ljudvolym vill inte behöva lida på grund av dem.

Jag åkte hiss med en lurhatande granne förra veckan.

– Mäh! ropade hon (det är ett intressant språkljud, det där föraktfulla ”men” utan n). Lägg av, det hörs ju UT!

Vi åkte i den lilla hissen som är stor som en sovsäck och stod i princip kind mot kind. Mina lurar är såna där öronpluggar som det alltid läcker lite ljud ur. Jag lyssnade på Håkan Nessers ”Flugan och evigheten”, så det som sipprade ut var inte direkt Hammerfall utan snarare Torsten Wahlunds behagliga mumlande. Jag kom osökt att tänka på den av mina kamrater som lade orden i munnen på en grinig granntant och sa att ”ni låter så förfärligt så jag kan knappt sova när jag står utanför er dörr och trycker örat mot brevinkastet”.

Nej, lurhatare, ni måste låta mig lyssna. Ljudböcker är en trevlig distraktion, men musik är nödvändigt för att jag ska överleva Stockholm. Med en enkel knapptryckning trollar jag fram U2 eller Pat Metheny eller ”Allting om Kjell” med Eva Eastwood och plötsligt fixar jag till och med nervslitande miljöer som Slussen i rusning. Den musik man väljer påverkar hela miljön. Vi lurmänniskor skapar våra egna universum och det borde vara okej, åtminstone på platser som inte är mer människovänligt sociala än T-Centralen. Det vi har i öronen är, för att tala med Ebbot Lundberg, ”the soundtrack of our lives”. Unna oss det, va?

Angående Aldis

2010-05-20T00:01:00.000+02:00

Jag minns faktiskt inte hur gammal den här texten är, men minst fem år – detta var under en period av livet som inföll P.A., pre-Anton. Anton och Aldis har träffats. Den förstnämnde tolererade, men inte mer, den senare. Det kan bli lite sådär ibland; jag menar med hussar och exhussar o.d.

Den som har djur och barn saknar aldrig ämnen att kåsera över. Det är synd att säga att det alltid blir intressant och relevant, men barn- och djurinnehavare har i alla fall alltid stoffet, det måste man ge dem. Vi som inte har någondera tvingas låna ihop för att kunna hålla skrivkrampen stången. Jag brukar låna den oäkta hälftens barn och kamraters husdjur. Katten Nisse var mig till stor glädje för några år sedan och nu är det hunden Aldis som förgyller tillvaron. Jag smickrar mig ändå med att jag hann känna Aldis i två år innan det blev en spalt om honom.

Dagens tanke handlar egentligen om hundar i allmänhet, men Aldis är så trevlig att han måste presenteras innan jag börja filosofera över honom. Han tillhör kamraten L och är oerhört ädel såtillvida att han kan räkna en handfull sinsemellan olika men samtliga renrasiga hundar bland sina anfäder. Resultatet är svart och stiligt och liknar en smäckrare labrador, också mentalt, för livet tycks sällan vara vackrare för honom än när han får hämta pinnar i sjön. Som så många blandrashundar är han också fantastiskt lyhörd och klipsk och jag är så stolt över honom som vore jag någon sorts adoptivmoster.

Aldis är dessutom ett rätt käckt namn. Han är döpt efter något så intressant som en salongsberusad man från Lettland (lång historia). En vinterdag när vi lekte i parken fick jag en Upplevelse, en sån där som gör att man börjar tro att ”Andarnas värld” trots allt inte är det mest värdelösa som någonsin kräkts ut ur en reklamkanal. Jag stod och kastade pinnar med en svart hund i orange sele och ropade hans namn. Plötsligt, som genom ett trollslag, var där två svarta hundar i orange selar och två personer som ropade samma namn – om jag själv, eller åtminstone min astralkropp, hade klivit fram ur snåren hade jag blivit bara milt förvånad. Nu var det inte jag utan en annan tant och hennes labrador visade sig heta Alice, men för ett ögonblick tänkte jag verkligen ”ja, då var det klippt då, jag har blivit tokig”. Så här i efterhand var det en ganska uppfriskande känsla.

Periodvis har vi Aldis ett dygn i veckan, men sen kan det dröja rätt länge mellan varven. Det trevliga är att han inte glömmer oss och aldrig har gjort det sen första gången vi träffades. Han okejade oss dag ett och han älskar oss; i synnerhet älskar han den oäkta hälften som tar honom på fyratimmarspromenader runt Brunnsviken. Med viss rätt skulle han kunna undra varför vi ibland inte vill träffa honom på flera månader, men bara han hör den oäkta hälften i porttelefonen när han och L ringer på dörren så joddlar han av glädje.

En gång träffade oäkta hälften Aldis och L helt oförhappandes på stan. Då hade de inte träffats på två månader.

– Jag tror inte att Alf Svensson skulle ha blivit gladare om han hade mött Jesus, konstaterade den oäkte som är en sån där underbar människa som får ur sig liknelser och metaforer som andra får ur sig nysningar.

Ibland när jag får anfall av cynism brukar jag på ett svepande livstrött sätt konstatera att alla är någons hund (statens, kapitalets, idealens etc.). Även den som inte använder uttrycket förstår hur jag tänker: alla har något som de är obrottsligt lojala mot intill enfaldens oreflekterade gräns. Men det är fegt att säga så, för hundar är inte korkade. Snarare är hundar de verkligt modiga individerna, kanske de enda på Tellus som vågar befatta sig med totalt villkorslös kärlek. Sämre än hund skulle man alltså kunna vara. En gammal trött kåsör, till exempel.

Angående Timelleffekten och hur den yttrar sig hemmavid

2010-05-12T22:59:00.001+02:00

Även om jag tycker att jag är en ytterst rotad och bofast person dväljs jag för närvarande i mitt tionde hem, inräknat barndoms-. När vi flyttade in i den här lägenheten sa vi till varandra att det skulle bli annorlunda den här gången. Vi skulle omedelbart se över vad som behövde åtgärdas och skrida till verket: i alla andra hem som jag och vi tidigare har bott i har det tagit åtta månader innan man har fått upp sänglampan.

När vi kom till den här lägenheten blev vi tämligen bestörta över att köket var Miss Piggy-färgat. I ett sådant hem är det bara ett som gäller, och det är att tapetsera om innan man hinner få av sig skorna. Vardagsrummet hade en kraftig, närmast bedövande, turkos nyans – omedelbart, jag säger omedelbart, skulle detta åtgärdas. Mitt rum hade till yttermera visso blå tapeter och jag gillar inte blå sovrumstapeter, så det var nummer tre på listan (och man kunde ju då lika gärna byta ut de fula H-listerna kring dörrarna). Köket saknade dessutom diskbänk vilket först fascinerade oss väldeliga, men nu har vi förstått att rostfritt stål med sarg är tvärute och att alla människor istället har bänk av marmor eller fuskmarmor som är platt och slät så att överflödigt vatten utan problem ska kunna rinna ner på golvet och blöta ner ens strumpor. Givetvis skulle vi byta ut köksbänken också, hellre förr än senare. Det var så skönt att ha bestämt sig för att för första gången i livet verkligen se till att en lägenhet blev sådan man vill ha den.

Låt mig uttrycka det så här: i förra veckan fick den oäkta hälften upp sin sänglampa. Fram till dess hade han en provisorisk lampa på fot, en i dubbel bemärkelse udda pjäs som dels såg ut som något från en byggarbetsplats, dels fungerade riktigt bra under förutsättning att man tycker om att liksom luta ut ur sängen när man ligger och läser. Att sänglampan verkligen och så plötsligt blev uppsatt berodde på att vi hade tröttnat på att snubbla på och istället valde att sätta upp ett gäng golvlister som bara alltför länge har legat och väntat på något liknande. Då var vi tvungna att plocka fram borrmaskinen ur sitt skåp och detta sporrade oss till handling; det bara kom över oss.

När den där sänglampan väl var monterad talade vi lite om home improvements, som tysken, säger, i allmänhet. Vi tyckte båda att det var märkligt hur kökstapeten på något sätt har bleknat av sig själv sen vi flyttade in, numera har den en snygg diskret gräddrosa nyans. Vardagsrumstapeten har också spontanmuterat, liksom växt och mognat, och jag vet att jag skulle sakna färgen om vi plötsligt fick en annan. Med blå sovrumstapeter har jag lärt mig att leva, och listerna runt dörrarna – ja, den dagen, den sorgen! Diskbänken är det däremot svårare att stå ut med, hävdar den oäkte som är den som diskar och alltså oftast har blöta strumpor. Häromdagen meddelade han att han önskar sig en ny diskbänk i julklapp.

– Det ska du nog kunna få vilket år som helst, sa jag storsint.

– Det var ordet, sa den oäkte. I september har vi dragits med den här diskbänken i fyra år.

”Timelleffekten fortsätter”, står det att läsa i Aftonbladet i dag. Folk rustar sina lägenheter så det står härliga till. Som en kommentar till detta säger jag ”jasså”. Men något har vi ändå begripit rätt: när själve Timell ska ge svenska folket sina bästa tips säger han ”Låt det ta tid. Gör man det för snabbt så blir det fel.” Det var väl det vi kände på oss, antar jag.

Angående Kal fån Lene (ur Språktidningen)

2010-05-06T00:01:00.000+02:00

Med jämna mellanrum har jag nu för tiden nöjet, för att inte säga äran, att skriva i den alldeles eminenta tidningen Språktidningen. Redan första gången jag träffade chefredaktören Patrik Hadenius och tidningen bara var en glimt i sin faders öga kände jag att det var a) en fenomenal idé b) en hit som väntade på att hända. Och där hade jag onekligen rätt ... Alla som tycker att det låter som en trevlig tidning bara med ledning av titeln kommer att älska den. (Det har på intet sätt med mig att göra, men en hel del med Patrik.)

Det gör mig kanske till en självrättfärdig språkrättshaverist, men jag förbehåller mig ändå rätten att tycka att det är illa på gränsen till skandalöst att vi har slutat lära ungar stava.

Fina exempel på stavningsläget i landet får man i Catarina Grünbaums språkspalt då hon kommenterar Nutidsorienteringen, DN:s tävling i omvärldskunskap. Utifrån förra årets svarsskörd drog hon slutsatsen att man ”kan låta hoppet fara” när det gäller grundskoleelevernas förmåga att stava rätt: ”Om jag påstår att en på tusen stavar simning rätt överdriver jag inte: så gott som alla skriver simmning”. Men Nutidsorienteringen rättar ändå svaren precis som alla andra numera rättar skrivna svar, nämligen med god vilja och genom välvillig (och rikssvensk, antar man) ljudning – på en fråga får man rätt för korillor men däremot inte för skinnpannser eller arongatanger.

Givetvis är inte ungar dummare nu för tiden, men vi vuxna (som ofta, eller åtminstone oftare, kan stava) väljer att låtsas att stavning är en förlegad språklig tvångströja. Orsaken är dels en snedtänd respekt för dyslexi och dåligt ordsinne, dels föreställningen om det nya digitala kunskapssamhället. Det förstnämnda är godhjärtat men halvtänkt. Det sistämnda är bara enfaldigt. Den som ska göra ett arbete om Carl von Linné kan googla Kal fån Lene till domedags otta och kommer ändå inte att finna ett enda ”fakta”. Den som vill komma in på skornalisthögskolan har antagligen lärt sig att det kvittar hur man stavar för det finns så bra hjälpmedel, men webbsidan till institutionen ifråga kommer likväl inte att ge sig till känna. På varje person med dyslexi går tusentals ungar som har det svårare än nödvändigt för att vuxenvärlden kramar ”skrivglädje” och ”lustfyllt språkande” för hårt . För min del är jag övertygad om att vi kan ha en modern, elevaktiv, kommunikativ, kreativ, tillåtande och demokratisk skola – och svenskundervisning – som lika förbländat lär folk stava. Jag vägrar tro att jag är ensam om den övertygelsen.

http://www.språktidningen.se/

Lilla E:s första blogginlägg!

2010-05-05T20:30:00.002+02:00

... eller om det är centrallyrik eller nåt ekonomiskt ...

ncdvf56t6666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666666uyuy et, ledededededse DW# EHRBjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj b§ jjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj ,s s s s s s s s s s s a777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777777w a############################################################################################################################################ZX################################################################################hzdcw 5ecv b c v v vh k®µZM,,CGUZXXXX1aw§qa1oNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNQ bnza§cg XBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBeXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXBXµ……BXBXBXBXBXBXB N V 7W2W§

Paradoxen om Pamela Andersons man (2006)

2010-04-29T00:01:00.003+02:00

Agne! Vad gjorde jag utan dig ... Förlåt dröjsmålet!

Man plockar upp små infallsvinklar överallt ifrån och inte minst ifrån den kolorerade kvälls- och veckopressen. Häromsistens handlade det om ”Stolthet och fördom” som har filmatiserats igen, vilket inte kan ha undgått värst många i de civiliserade delarna av världen (eller jo, det kan det mycket väl, jag vill bara påpeka att jag har sett 895637 tv-inslag om denna film och snart kommer att tröttna ur innan jag ens har sett den). Jag minns inte vilken tidning det var och har inte den exakta ordalydelsen, men det handlade om Colin Firth, den slutgiltige Mr Darcy, som berättade om sin stora förvåning inför Darcyhysterin som härjade i samband med BBC-serien och av förekommen anledning drabbade mest honom.

Det hela tog antagligen sin början i en scen där dom lät en fullklädd C.F. stiga upp ur en sjö som en Venus ur havsskummet, ungefär som dom i den där gamla Dressmanreklamen men inte alls lika surrealistiskt skrämmande. Han har fått äta upp den där blöta skjortan sen dess, så att säga, och i den här intervjun berättade han om ett brev han hade fått där en karl utgöt sig över hur het hans (mannens) fru tyckte att han (Colin Firth) var i den beramade skjortan (och sjön). ”Jag fattar inte hur du bär dig åt”, skrev han. ”Om jag hoppade i sjön med kläderna på skulle min fru inte alls tycka att jag var sexig, hon skulle bli kronförbannad.”

Den mannen behöver ett par ord på vägen. Han behöver upplysas om att inte ens Colin Firths fru är gift med Colin Firth. (Vänta, förklaring följer.) Världen skulle vara en vackrare och enklare plats om fler hade pejl på denna enkla paradox. När jag utarbetade den kallade jag den ”Principen om att inte ens Tommy Lee är gift med Pamela Anderson” – jag inser att lite av logiken förtas av att han faktiskt inte är gift med henne längre, men han var det på den tiden och ni förstår principen, hoppas jag.

Människan är ovanligt förutsägbar såtillvida att hon aldrig är nöjd ens med det yttersta yppersta utan alltid vill vidare. Har man jobb och mat på bordet vill man vara Hollywoodstjärna och äta chateaubriand. Man hinner inte bo i sin nya fina lägenhet i mer än två månader förrän man önskar sig tre rum till och bubbelpool. Blir man ihop med en kille som luktar saffran och skrattar åt bröderna Marx sitter man ändå där tre år senare och tänker att ut som Colin Firth ser han ju ändå verkligen inte. Jag säger inte att det är fel även om det är halvkorkat. Det är något djupt rotat mänskligt: hade vi alla varit liknöjt beigebelåtna hade vi fortfarande gått på knogarna och kommunicerat medelst grymtningar och nacksving. Det är bra och sunt att vi vill ha det bättre och komma framåt, jodå, för oss som art och släkte.

Vad man ibland måste stanna upp och påminna sig om är att inte ens om man hade det bättre skulle man ha det så bra som man hade det då (se där en annan paradox). Inte skulle man sitta och hoppa och klappa i händerna om livet blev exakt som man ville det vore – det vill säga att man kanske skulle göra det första veckan, men efter ett tag skulle man börja vrida på sig och tänka att den här chateaubrianden som man mosar i sig dagarna i ända är väl ändå ganska trist och trådig.

Samma sak med Colin Firths fru (eller Pamela Andersons man): dom är inte ihop med Colin Firth och Pamela Anderson, dom är ihop med nåt vardagligt som är snällt mot katten men som gärna fick skölja ur badkaret efter sig och alltid lyckas få persilja mellan tänderna. Och om en sån oprovocerat kastar sig i sjön med kläderna på får man inte minsta tanke på att kasta av sig sina egna – man undrar vad som har farit i honom och ringer eventuellt till vårdcentralen, även om det skulle hampa sig så att man älskar honom på ett djupare mänskligt plan.

Så är det alltså med Paradoxen om Pamela Andersons man (eller Colin Firths fru). Den är ett annat sätt att uttrycka att ”jo, visst tusan är gräset grönare på andra sidan men det vore ju enfaldigt att förneka att gräset på den här sidan dels också är gräs, dels faktiskt är på den här sidan.”

Se där en liten verklighetsavstämning som jag tror att man mår bra av att göra emellanåt.

Vi saknar de sirapsfärgade (2006)

2010-04-22T00:01:00.000+02:00

M var i affekt när jag träffade henne i höstas. En sorts mild affekt, om sådan är möjlig, men dock. En tyst desperation, som poeten skriver.

– Jo, jag gick upp i morse, sa hon (detta var en måndag i mitten av november, så det var så att säga väldigt mycket ”morse”). Jag dräpte väckarklockan, gäspade som en orm, rullade ur sängen mirakulöst nog utan att klämma ihjäl nån unge eller hund, vacklade ut i badrummet, tände lyset, stapplade till handfatet för att våldsväcka mig med iskallt vatten, tittade upp, glodde in i spegeln och såg – morsan.

Jag, som har haft nöjet att träffa också modren ifråga, kan intyga att de båda verkligen är mycket lika och att likheten har tilltagit med åren så som barns likhet med äldre släktingar tenderar att göra. Möjligen kan också sådan likhet som sitter i anletets veck och fåror vara mer påtaglig klockan 06.15 med sexton timmars ackumulerad sömnskuld – men jag tyckte ändå inte att det var så mycket att bråka om. M tycktes däremot ha fått tag i en första kjolflik av den livskris som ständigt lurar runt hörnet. Jag förstod det inte då. Men nu. Nu förstår jag bättre hur livskriser kan utlösas av badrumspegeln. O ja.

Vi har inte haft nåt lysrör i armaturen i badrumsskåpet sen vi flyttade in för drygt två år sen. Jo, vi har alltså ljus i badrummet – mycket i livet, t.ex. makeup, skulle bli alldeles för riskfyllt och spännande om just det rummet låge försänkt i totalt mörker – men ljuset har hittills kommit från taklampan och en liten rund sak med diskret sirapsfärgad lampkupa ovanför tvättstället. Jag rekommenderar varmt det diskret sirapsfärgade, ur sådana lampkupor kommer ett varmt och förlåtande ljus.

Nu har vi satt i ett nytt lysrör. Vi hade en period av hastigt uppflammande hemförbättring i mellandagarna, och den oäkta hälften skred till verket med lysröret. Jag skickades att köpa ett nytt. 15 W stod det på det och jag minns att jag, arma kråka, funderade över om det inte var lite fnuttigt och man borde slå till på nåt kraftigare om bara apparaturen klarade av det. Tack, o makter, att jag inte agerade på den impulsen! Jag önskar att det hade varit 0,5. Detta lysrör har fått mig att se mig själv på ett helt nytt och på intet sätt bättre vis – i ett annat ljus, skulle man kunna säga. Mina morgon- och kvällsrutiner är nu vid pass åtta minuter längre vardera. ”Giv mig en kvart om dagen” och jag ska skärskåda mina rynkor, fläckar, hårstrån, hudskiftningar, fnasiga partier, blemmor, veck, porer, sår, fräknar ... det tar aldrig slut. Om ni inte på länge har nagelfarit er själva belysta på nära håll av kallt lysrörsljus – gör det för guds skull inte, för det är chockartat.

Om ni nånsin hade besökt mina vänner G & C hade ni haft en avstämningspunkt och ett jämförelseobjekt: i sin lägenhet har de en badrumsbelysning i vilken man skådar sig själv och tänker att det var väl trots allt märkligt att man inte blev gift med Jude Law. Just så enastående tvålfager känner man sig där. Detta badrumsljus (var köper man sådant?) slätar ut, rundar av, fräschar upp, jämnar till och lugnar. Man blir vacker i detta ljus, redo att möta världen.

Den absoluta antitesen till det ljuset skiner nu i vårt badrum. Det sticker en i ögonen varje morgon och det bästa man kan säga är att man i alla fall vaknar – vaknar till en ny dag som man ska möta och se ut inte som M:s mor utan till yttermera visso som Elefantmannens lillasyster. ”Plötsligt en dag framför spegelen / kommer den otäcka sanningen”, skaldar Allan Edwall. Ja, det var just det.

Om könets betydelse för uppfinnandet

2010-04-15T00:01:00.001+02:00

Om hushålleligt värdelösa saker har jag hört ondsinta tungor säga att "det måste ha varit en karl som har uppfunnit det här". Det är inte bara fruntimmer heller: de elaka tungorna har varit omväxlande manliga och kvinnliga, så att säga (vilket i och för sig inte bevisar annat än att kopplingen mellan hushåll och kvinnfolk är allmän, levande och havande hälsan).

För all del är formuleringen inte alltid komplett befängd. Inte sällan används den om sånt som har funnits i ett halvsekel utan att vara formfulländat, och eftersom arkitekter och ingenjörer nästan undantagslöst var manfolk för femti år sen så är ju utsagan så att säga statistiskt hållbar. Ändå är det, som i nästan alla fall utom prostatalidanden, inte i det biologiska könet det sitter. Problemet med grejer som "det måste ha varit en karl som har uppfunnit" har kanske en social aspekt också: om arkitekter, uppfinnare och ingenjörer själva hade tvättat och strukit etc. istället för att ha en liten människa till det, så skulle månne karlvarandet i sig ha varit av mindre betydelse?

Om den som har ritat mina föräldrars hus vet jag åtminstone en sak: densamma kan vara man eller kvinna, jude eller grek, men det är hur som helst en som aldrig har behövt bekymra sig om städning. Fönstren högst upp i trappan sitter så till att det enklaste sättet att putsa dem är att haka av köksdörren, lägga den mellan trappräcket och fönsternischen, kravla ut på den och därefter tvätta fönstren knästående två meter upp i luften. Pappa brukar göra det i sin egenskap av minst höjdrädd i familjen, vilket säger mer om oss andra än om honom (han är alltså på intet vis bara lite höjdrädd). Vi andra tar en kort promenad under tiden. När vi är tillbaka sitter alla dörrar där de ska och min far också, den senare muttrande färgstarka fraser på temat att det knappast är en hemmafru av gamla stammen som har placerat ut dom fönstren.

Den där hemmafrun som inte har placerat fönstren, hon har inte heller uppfunnit frysboxen. Den är antagligen en pre-emancipationsuppfinning med några decennier på nacken, så statiskt sett torde urprototypen till densamma vara skissad av en man. Gott. Men är det inte märkligt att inte någon – man, kvinna eller hermafrodit – har hittat på ett bättre "koncept" år 2004?

I frysboxar råder samma fysikaliska lagar som i handväskor: det man ska ha ligger alltid i botten. I en handväska må det vara hänt förutom när mobilen ringer, men i en frysbox som rymmer 368 liter är det inte ens roligt. Vem skulle köpa en byrå byggd efter samma princip: en enda djävulskt stor låda där man bara släpper ner saker allteftersom? Ett skrivbord? En verktygslåda? Ingen, givetvis. Men frysboxar fortsätter att finnas. Och det man ska ha fortsätter att slinka längst ner. Och eftersom det ligger i sakens natur att grejerna ovanpå är svinkalla så går det inte bara åt tjugo minuter utan dessutom tumvantar för att man ska hitta den där bigpackburken med hemgjord fiskbuljong som man VET att man la överst – varför skulle man INTE ha gjort det? – så sent som förra veckan.

Frysboxar är inte bara som handväskor, de är dessutom som arkeologiska utgrävningsplatser. En tur ner i bottenlagren på frysboxen är en promenad längs Minnenas Allé. Under den vilda jakten på buljongen hittade jag vinbärsgelé som den oäkta hälftens före detta oäkta hälft har kokat. De har varit separerade i tio år. Denna vinbärsgelé är kanske det slutgiltiga beviset för frysboxen är uppfunnen av … låt oss kalla det någon som inte tänker exakt som jag.

Den som (bara) har brist på kulpengar är icke fattig

2010-04-08T00:01:00.000+02:00

En av mina laster är att göra naglarna. Ungefär en gång i månaden går jag till en vänlig person som lägger på ett lager glasfiber och lackar, och understundom sätter hon dit en liten blomma eller något i den stilen. Det är något som jag ”unnar mig”, som det heter med sådant om vilket man antar att andra kan ha åsikter huruvida det är klokt eller ej.

Vad man kanske inte tror är att besöken hos nagelfixaren kan vara tillfällen att få inblickar i människornas själsliv och underlag till inlägg i samhällsdebatten. Senast var det om det här med ”ont om pengar”. Det har jag länge haft åsikter om, men jag har liksom saknat en klatschig anekdot att hänga upp resonemanget på. Det har jag nu. När man sitter hos nagelfixaren befinner man sig på rad, som kor i sina bås, och hör vad folk bredvid pratar om. Dom bredvid mig pratade om skönhetsbehandlingar. Dom unnade sig mer än bara naglarna.

– Och så ska jag gå och göra sån där spraysolbränna, sa nagelfixaren vid bordet bredvid.

– Vad kostar det? sa kunden.

– Runt fyrahundra, sa fixaren. Det sitter i knappt en vecka. Men jag får det lite billigare för jag känner hon som gör det, kanske ett par hundra.

– Det kostar ju att sola solarium också, sa kunden.

– Jo, sa fixaren.

– Det är bra när man känner nån, sa kunden. Jag fick mina extensions (= långa plasttestar som man svetsar fast i håret, förfs. anm.) för åttahundra av en polare.

– Nåt som jag inte kunde få billigare var tandblekningen, sa fixaren. Det kostar kanske bara femti kronor per gång för krämen, men skenan kostade ett par tusen. Man måste skaffa den hos tandläkarn.

– Jag har inte varit hos tandläkarn på flera år, sa kunden.

– Inte jag heller, inte hos riktiga tandläkarn, sa fixaren. Det är faktiskt fem år sen. Det går ju inte, det är ju så dyrt.

– Ja, bara för att kolla och ta lite tandsten kostar det visst sexhundra, sa kunden.

– Det är fan inte klokt, sa fixaren. Att det får vara så. Det är klart att folk inte har råd, att fattiga får kassa tänder.

Fixaren hade en tatuering runt armen. Jag skulle säga en femtusenkronors.

Replikskiftet är lätt komprimerat, men turerna och argumentationen gick exakt så här. Exakt. Beautysalon-knarkarna hade inte råd att gå till tandläkaren, för det kostade ju så mycket som kanske en tjugondel av vad de la på sin skönhetsvård på ett år. Det är ledsamt, inte bara för att skönhet enligt den här definitionen är = ”tatuerad, spraymålad och hårförlängd med en munhåla rutten som Helvetesgapet”.

Folk tycks ha problem med det där med motsatsen till kulpengar. Kulpengar går till fusknaglar, vin, semesterresor, roliga skor och onödiga prylar från Teknikmagasinet. Också mobiltelefoner går mest på kulpengar (oavsett vad de s.k. fattiga som har intervjuats i kvällspressen i sommar säger så är varken mobiltelefon eller Dieseljeans en mänsklig rättighet). Motsatsen till kulpengar är tråkpengar. Dessa måste man ut med trots att man inte får något roligt, sexigt, fränt eller ball för kosingen. Hyra, tandläkare, el, sophämtning, mycket köps för tråkpengar – men att man helst ville ha mer kulpengar över är tyvärr inte ett tecken på fattigdom och armod. Det finns folk som är fattiga och inte kan gå till tandläkaren, men det är av-se-värt mycket färre än dom som bara önskar att dom hade mer kulpengar.

PS: folk som röker får inte klaga på att något är dyrt och att de inte har råd innan de har slutat röka. Jag är ledsen, men så är det.

http://svtplay.se/v/1949513/debatt/eftersnack_1_april

2010-04-07T22:57:00.000+02:00

Gästspel i Debatt 1 april -- man kan för allan del titta på själva programmet också, fast det var egentligen i webbtvsnutten som jag riktigt fick lägga ut texten om Hjärtefrågorna (vid 7:20 ungefär).

Men 2:40 -> är också underhållande för jag svär till gud att Stephan Rössner försöker svälja ner en gelegroda medan han berättar att han inte äter godis och framförallt inte *sånt* godis :-) ...

De sista entusiasterna

2010-04-01T00:01:00.000+02:00

Jag är ganska normalt intresserad av bilar. För mig är en bil en produkt precis som en äggkokare eller en slagborrmaskin: ska jag skaffa en så ser jag till att kolla upp läget på fronten (äggkokar-, slagborrs- eller bil-) men jag skulle liksom knappast gå in i en lyktstolpe för att jag fick syn på en Volvo V50.

Därför frågar sig medmänniskorna med viss rätt varför jag inte på villkors vis vill missa Bosse Bildoktorn. Om det skulle hända skulle jag bli lika ledsen, kanske ledsnare, än vad jag blir om jag missar Plus – och jag blir ganska ledsen om jag missar Plus. Svaret är att det inte beror på att jag är extremt fascinerad av bilar eller konsumentfrågor, men jag är fascinerad av entusiaster och blådårar och sådana får man se i båda de nämnda programmen. Sverker och Bosse är om inte ”förmodligen de sista entusiasterna” så i alla fall två väldigt fina exemplar. Sverker är klart bäst när han har någon riktigt istadig pressansvarig att sätta tänderna i, när han får det där ettriga lämmelliknande över sig, men Bosse är ungefär likadan hela tiden. Jag älskar folk som verkligen kan varva upp sig över saker som engagerar dem.

Alla har säkerligen någon gång träffat en motsvarighet till Bosse i verkligheten. En av kamraterna som heter A träffade en gång på en entomolog (insektsskådare) – ”som inte ens var snygg”, tillägger hon gärna – som vallade henne flera varv runt Stora Skuggan vid Stockholms universitet och docerade om gråsuggorna och deras vänner. Det var tydligen fullkomligt intagande alltsammans just eftersom denna entomolog var en riktig sällsynt entusiast, en sån där glädjestrålande i vars värld det helt enkelt inte finns folk som inte faller i trans inför miraklet gråsuggan. Jag känner en annan som känner en som är något så alldeles fantastiskt som en entusiastisk begravningsentreprenör: han lever helt enkelt för att få göra det bästa möjliga för folk när de har det så hemskt man bara kan ha det, och han älskar sitt arbete med en entusiasts hela stilla glödande vansinne.

Men man träffar dem som sagt alltför sällan, entusiasterna. Betydligt vanligare är motsatsen, det vill säga folk som är experter och sakkunniga utan att man över huvud taget förstår vad som har drivit dem till att bli det. Det finns föreläsare som presenterar sina fackområden som erkände de att de hade syfilis, med nedslagen blick, slokande axlar och dovt mumlande stämma, och doktorer som berättar om sina avhandlingar så att man tror att de har dragit rubriken ur en tombola på institutionen och att de var de sista som fick dra den terminen. Förmodligen tror de att det är något suspekt med att verka för lycklig över vad man håller på med. Detta är ytterligare ett bevis för min teori att det är fint att lida på jobbet och att omvärlden i regel utgår från att den som trivs med sina arbetsuppgifter går på obefogat stora doser stämningshöjande.

Gissningsvis går det en verklig entusiast på femtio såna där suckande syfilitiker. Det är väl därför man blir så glad över att träffa på entusiasterna: de är en så uppfriskande kontrast till de sorgligt coola blaserade vars största uttryck för sinnesrörelse är att de kröker lite på överläppen oavsett om de har tagit hem DM i pingpong eller sett kattungar födas eller blivit utnämnda till generalkonsul. Bosse Bildoktorn kan råka i extas över en fläktrem. Jag älskar honom för det.

Angående förlikningen med halsfluss

2010-03-25T00:01:00.000+01:00

När detta nedtecknas har krönikören snuva och ont i halsen. Jag måste närma mig detta faktum försiktigt och i tredje person, för det handlar om en insikt som jag håller på att ta till mig: jag blir faktiskt sjuk ibland.

Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).

Sen dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin.)

Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.

Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.

Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.

– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.

Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.

Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.

Gregorius (2007)

2010-03-18T00:01:00.002+01:00

Nästan det bästa med julen, om man hör till sorten som kan ta ledigt när den inträffar, är att man har tid att läsa på nätterna. Nattläsning är den riktigt stora fördelen med all slags semester. Semester gör inte att man får en massa tid över på dagarna, det får man aldrig, men man kan läsa till tre för man behöver inte vara hyperskärpt dagen därpå.

Jag kommer att släpa med mig en halvmeter tjock trave mellan hållplatserna på Julexpressen, och överst i högen ligger Bengt Ohlssons Gregorius som jag har bespetsat mig på en längre tid. Fast just för att jag har gått omkring och tänkt på den boken så länge så vet jag inte om jag egentligen kommer att kunna frigöra tillräckligt mycket mental energi för nattläsning de närmaste veckorna. Jag har så mycket annat att fundera på. Eller rättare sagt ”så många andra”.

Gregorius är, som den nutidsorienterade känner till, Hjalmar Söderbergs Doktor Glas sedd ur ett annat perspektiv. Istället för doktor Glas’ synvinkel får man pastor Gregorius’, ända fram till giftpillret. En välkänd historia sedd med den andres ögon är alltid fascinerande, och tyvärr lämnar mig detta ingen ro. Jag kan inte sluta tänka på alla bifigurer, andrafioler, bad guys, sidekicks och statister som också förtjänar att få sin historia berättad. Apropå gift så blir det som ett sådant när man väl börjar fundera på dem.

För det första finns det en massa folk som inte finns men som man skulle vilja veta mer om i alla fall. Mitt käraste exempel är fru Columbus, den tåliga människa som satt i Lissabon och höll maten varm medan Christoffer jagade kors och tvärs över globen. Jag skulle också gärna lära mig mer om Kalle Ankas bror, han som är far till Knatte, Fnatte och Tjatte. Denne okände X Anka förekommer såvitt jag vet aldrig annat än som en abstraktion som hjälper oss slippa föreställa oss Kalle Anka som köttslig – men hans historia kanske vore vacker och gripande om bara någon tog sig an den?

Sen finns ju också alla dem som vi är vana vid att läsa om som en del av ett större sammanhang. Hur spännande vore det inte att läsa romanerna Tott, Bull eller Dumle utan att huvudpersonernas individualitet överskuggades av Knoll, Bill och Humle! Den minste av bröderna Dalton, den mest korkade i Björnligan, dvärgen Prosit och Annika i Pippi Långstrump har säkerligen också något att säga oss. De väntar bara på att just deras Bengt Ohlsson ska förbarma sig.

Givetvis finns det potentiellt Augustprisinbringande stoffet inte i Ankeborg utan i de tunga romanerna. Jag lobbar upp Monsieur Bovary, Pangloss och Pantlånerskan så får hugade spekulanter kasta sig över dem och börja skildra.

Men den som jag inte kan släppa, den vars historia jag helst skulle vilja skriva, hittar jag inte bland de mer borgerliga klassikerna. Jag paxar härmed handlare Sjökvist i Åsa-Nisse om jag skulle få tid över att nedteckna en historia ur den andres synvinkel. En ensamstående missförstådd entreprenör på landsbygden i efterkrigstidens Sverige, en som bedriver en ojämn kamp mot två egensinniga gubbar som lever för att göra livet surt för honom på ett planlöst och oreflekterat sätt, en man med fickorna fulla av bröllopskonfekt och själen full av ensamhet och obändig längtan bort från småländska höglandet – skulle jag skriva något skulle jag skriva Sjökvisten. Tyvärr går det väl åt en hel tjänstledighet för att få rätsida på ett sådant livsöde.

Fotnot: Denna spalt har jag diskuterat med Bengt Olsson på Bokmässan i Örebro strax innan han köpte en bok av mig. Jag försökte truga den på honom gratis, men han insisterade. Små scener ur tillvaron.

Status quo-produkter (200X)

2010-03-11T00:01:00.000+01:00

”Trading up” är ett begrepp som jag lärde mig i senaste numret av ett av mina husorgan, jag tror det var Femina. Det beskriver något som jag har iakttagit länge, nämligen det faktum att folk inte längre har grejer som visar hur mycket de tjänar. Fordom kände man igen en rik människa på deras Rolexar med rätt sorts sekundvisare. Vi fattiga kändes igen på våra bokklubbspremieklockor.

Så är det inte längre. Inte bara rika köper lyx, icke blott fattiga handlar budget. De flesta av oss, säger husorganet, blandar dyrt och billigt i en personlig och individuell mix. Typfallet är tjejen på deltidsvik på ICA som, genom att bo på arton kvadrat och leva på fotosyntes, lyckas sporta – så heter det, har jag lärt mig – en äkta Louis Vuittonväska. (Äkta Louis Vuitton-väskor är riktigt fina väskor, det. Om ni inte vet hur de ser ut så titta er omkring på stan tills ni får ögonfäste på en riktigt fruktansvärt ful väska. En sån är det. Världen är så … komplex.)

Problemet är att det, precis som frukost på sängen, låter så mycket charmigare än vad det är i verkligheten. Vi skapar ”en personlig mix mellan billigt och dyrt” – eller också är det så att även folk som inte alls har råd är tvungna att ha direkt svindyra statusgrejer nu för tiden. Förlåt, inte tvungna: jag menar att de Väljer att ha svindyra grejer, som ett Uttryck för sin Personlighet.

Det är galopperande galet när det gäller ungar. I veckan hade Cecilia Hagen på Expressen räknat ut vad det kostar att klä en unge som vill ”trada up” sig. Hon landade på i runda tal tio papp för ett enda ombyte kläder (och då hade hon inte räknat in alla underkläder, vilket kan verka försumbart tills man inser att ett par poppiskalsonger – det finns såna – kostar dryga 300:-). Jag må låta som en pensionerad överste, men när jag gick i plugget skilde det några tior mellan fräna och töntiga kläder. Märkeshysterin på 80-talet må ha varit utslag av samma galenskap som dagens, men det kostade inte närmare en månadslön att klä en modemedveten tonåring.

Mixa stilar my ass, således. Den dag när jag ser Antonia Ax:son Johnson ”sportar” en stass från Ellos – och tro mig, jag kommer att känna igen den – DÅ handlar det om personlig stil och smak. Till dess kommer jag fortsätta att tycka att trading up-fenomenet mest handlar om att vanligt folk ska lägga ännu mer av sina pengar på kortlivade konsumtionsvaror. För att glassa för andra vanligt folk, märk väl; äkta rika genomskådar en med ett getöga. ”Om folk inte var så måna om att visa att dom var rika skulle fler ha mycket pengar”, som en kamrat till mig sa en gång.

Jag minns ett annat begrepp, ett som förekommer i H E Bates Larkin-böcker, närmare bestämt i A little of what you fancy. Där talar Morsan Larkin om ”status quo-produkter”. Hon ger inte mycket för dem: pooler som man visar grannarna men aldrig badar i och så. Uttrycket kan tolkas som ett bevis för bristande bildning, men jag tycker snarare att det är en djup insikt som göms där. Status quo-produkter. Sånt som mest bidrar till att hålla folk precis lika fattiga som de alltid har varit. ”Falsk matematik”, som det heter i visan. Jag har aldrig varit mycket för Peps Persson men jag undrar om han inte har åtminstone halvrätt i vissa avseenden.

Varning för fara!

2010-03-04T00:01:00.001+01:00

Vissa saker man lär sig i barndomen sitter glödristade i hjärnbarken, och då menar jag inte bara Hallands floder och de tjogtals psalmverser som min årskull så vitt jag vet kan ha varit de sista i svensk historia som lärde sig. Framförallt är det sånt som man inte får göra som sitter fast; jag tycker att det är väldigt intressant att diskutera med folk vilka knäppigheter av den sorten som de själva har kvar. Ajaj-faktorn är mäktig: jag vet medelålders avdelningschefer som fortfarande känner att de Inte Får luta sig ut genom ett fönster, inte ens på nedre botten och om de själva vill.

Personligen har jag stor respekt för saxar, nålar och blomgödning. Man får inte springa med saxar (lusten att göra det har kanske avtagit något sen man var i femårsåldern, medgives), man får inte dricka Blomstra (vilket jag aldrig mig veterligt har fått impulsen att göra, men jag antar att det finns en anledning till allting) och det är livsfarligt att ha nålar i munnen (man kan nämligen svälja dem och så far de ner i magen och ut i blodomloppet och sticker hål på hjärtat, jag inser att den medicinska sakkunskapen kan ha invändningar men så sa min lekisfröken). Och så får man Inte Kladda Med Sånt Som Fåglar Har Varit På.

Som jag ser det finns det två förhärskande inställningar till fågelinfluensan, båda lika fascinerande men på varsitt sätt. Det ena representeras av maken till en perifer bekant. Jag har aldrig träffat honom, alltså maken, men jag har gjort mig en mycket tydlig mental bild så jag skulle barnsligt gärna vilja göra det. Det här är nämligen en man som agerar på alla larmrapporter och gör det ackumulativt, det vill säga att när larmet om sockrets skadlighet kommer minns han fortfarande hur farligt det är med sötningsmedel och hans urval av tänkbara ickedödliga livsmedel smalnar ständigt. Han har lite problem med proteinerna nu, kan man säga, när det är Creutzfeldt-Jakob i korna och PCB i strömmingen och H5N1 i kycklingen.

Det ena sättet att tackla fågelinfluensan – som hittills, om jag är korrekt underrättad, har dödat knappt tvåhundra personer på andra sidan klotet – är alltså att sluta äta chicken mcnuggets och knappt ens våga skicka påskkort med kycklingar på om man inte först har doppat dem i penicillin. (Själv följer jag konsekvent det råd jag fick från en kåsör i en av morgontidningarna, jag tror att det kongenialt nog var Swanberg: ”om du hittar en död vigg, överös den inte med kyssar”.)

Den andra ytterligheten är dom vars mammor inte körde den där om att inte kladda med fåglar. Jag är uppväxt med att man inte ska ta upp fjädrar från marken och att det är absolut förbjudet att ta i fågelbord och talgbollar (i min värld är det fortfarande bara pappa som får göra det och då ska han ha handskar). Det här lärde jag mig trettio år före fågelinfluensan och jag har alltid sett det som en i grund och botten sund hygienfråga; fåglar är snygga på avstånd men lite sådär halvloppiga vid närkontakt och finns det inte nåt som heter papegojsjuka?

Men sådana är nu inte alla. När jag gick runt våra fågelsjöar med kåsörhunden Anton häromdagen såg jag dom som alltid, dom som står med Elliott, 3, och en barnvagn med Melissa, åtta månader, i ett veritabelt moln av lusiga änder, måsar, lommar, viggar, ejdrar, hägrar, svanar, gäss och krickor och gudvetvad – tvåhundrafemtio kilo blandad storfågel, hur som helst, som flaxar, bajsar och nyper Elliott i fingrarna när han inte fort nog släpper ifrån sig det mögliga korvbrödet. När kåsörhunden Anton närmar sig kacklar dom och flyr och luften fylls av de fjädrar som man Inte Får Plocka Upp och Elliott kuttrar glatt och stoppar en i truten (sin egen, inte den som just lyfter med en torr minibaguett).

Varför är folk så konstiga? Varför kan vi aldrig vara sådär svenskt mellanmjölkigt lagom i praktiken som vi sägs vara i teorin? Det är egentligen bara det jag skulle vilja veta. Sen är jag nöjd för i dag.

Jag kommer fortfarande att tänka på det här blogginlägget ibland

2010-03-01T19:33:00.000+01:00

... fast det är mååånader sen jag läste det (första gången) och cirka en miljard bloggare etc. har kommenterat filmen ifråga sen dess. Jag inser att det egentligen inte är Alex Schulmans förtjänst utan snarare den som regisserade Fröler där på ängen (samt Skaparen, som inte riktigt gängade på skallen på'an), men det är det fortfarande inih*lv*te roligt ...

http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/10/ar-ni-relativt-nojda-eller-absolut-nojda

När jag sitter här och lägger upp torsdagstexter

2010-02-26T19:28:00.000+01:00

... till den 15 april säger plötsligt Blogger åt mig att jag försöker göra detta på ett "olagligt datum". I min kalender är den 15 april en alldeles vanlig torsdag, Olivia och Oliver har namnsdag och allt talar för att ärtsoppa kommer att serveras i lunchmatsalar riket runt och dagen därpå är det fredag den 16 april.

Men "olagligt datum", alltså. Jag ska lägga det på minnet och så får vi se vad som händer.

I en shoppinglada en lönehelg (2008)

2010-02-26T19:09:00.000+01:00

Mångt och mycket är märkligt och oförklarligt, men frågan är om inte något av det konstigaste är folk som söker sin rekreation genom att trängas i köpcentrum. Jag tänker på det varje gång jag ovillkorligen måste utföra något kommersiellt ärende, typ köpa något eller klippa mig, en lönehelg. Jag undviker annars gärna, precis som alla kloka, shoppingcentrum och liknande Mammons tempel dessa helger. Men de gånger jag av någon anledning har uträttningar på en galleria kring den 25:e blir jag förbluffad över hur många det finns som inte värderar sin sinnesfrid.

Det finns nämligen folk som frivilligt uppsöker hektiska köpcentrum, som ett nöje och för att ”koppla av”. Jo, jag har nog förstått att det är så, jag känner t.o.m. sådana människor. Jag klandrar dem inte för att de roas av att handla i den kommersiella bemärkelsen, för det gör jag också; jag menar bara att det är på gränsen till osunt att nöta galleriagolv i timmatal i värsta rusning liksom bara för att insupa atmosfären. Om man ska handla något särskilt eller bara köpa sig lycklig så där i största allmänhet gör man ju det med fördel någon tid då affärerna inte är de brusande pulserande gehennan som de är på förmiddagen lördagen den 26:e.

I en galleria en lönehelg kan jag inte vara lycklig, inte ens om de har fått in någon sorts ny elektrisk nyttopryl på Claes Ohlsson eller en ny linje nagellack på H&M (elektriska nyttoprylar och nagellack är annars mina favoritshoppingobjekt). Det blir för mycket för mig, alltihop. Det är folk överallt och alla tänker bara på sig och kör över mig med barnvagn och insisterar på att gå fyra i bredd och prejar in mig i en karusell med chinos på Dressman, och så är det alltid 27 grader varmt på alla köpcentrum överallt trots att det aldrig finns någon garderob att hänga av sig i och nerverna kryper som bekant ut på utsidan betydligt snabbare ju svettigare man är, och så är det alltid ett helvetiskt larm eftersom några slumpvis ihopfösta från Fame Factory mimar sina senaste singlar från en provisorisk scen medan högtalarsystemet brölar ut specialerbjudanden som jag inte är intresserad av och jag vet inte hur det är i era shoppingcentrum men i mitt försöker dessutom alltid några käcka Jehovas vittnen-liknande ungdomar få mig att köpa en sån där videotelefon eller att skaffa ett American Express. Lägg till detta skrikande barn, skällande hundar, tutande kölappsmaskiner och rasslande kassaapparater – jag och mina sinnen klarar helt enkelt inte helhetsintrycket. Det blir för mycket för oss.

Men det som framförallt gör att jag inte fattar hur folk kan påstå att de lördagsshoppar för att koppla av är att själva världen blir så obehagligt klar för en där och då. Efter ett par timmar i galleriamiljö där allt kan köpas för pengar och 80 % av de visuella intrycken är reklam står det ju alldeles klart för en att man är en ganska trött loser. Man är för ful och för fattig, sammanfattningsvis. Inte ser man ut som modellerna på KappAhl, inte får ens rumpa plats i kläderna på Vero Moda och inte har man råd att köpa skor av riktigt läder den här månaden heller – lite så är det. Är man på en galleria i tre timmar gör man den reflektionen uppskattningsvis femtio gånger. Man kan kalla det vad man vill, men man kan knappast kalla det avkoppling.

Jag tror att folk skulle må bättre om de gick i skogen eller strosade i parken i större utsträckning. På sig själv känner man andra.

Innan jag lägger upp dagens text måste jag bara delge er detta anslag från vårt trapphus.

2010-02-26T10:45:00.000+01:00

Mountain View, Californien ...

2010-02-23T21:10:00.000+01:00

Nån som brukar läsa bloggen sitter i Mountain View, Californien. Det finns så praktiska besöksräknarverktyg så man tror inte det är sant :-). Och de allra flesta upplysningarna om kommuner och internetleverantörer noterar man knappt, men ibland dyker det upp: "Mountain View, Californien". Det är inte utan att man understundom denna vargavinter önskar att man vore ungefär där. Jag har börjat Måla Upp Bilder av den här platsen.

Kan du inte ge dig tillkänna, du okända läsare? Fast om du gör det får du inte vara så grym att du berättar att Mountain View, Californien inte är det Samarkand jag liksom föreställer mig att det är. Jag är lyckligast om jag får leva kvar i mina fantasier ...

Varning utfärdas: börjar man sjunga den här låten slutar man aldrig.

2010-02-18T14:53:00.000+01:00

www.youtube.com/watch?v=cWgyRyhxIgg

Allas svärmor loppar krukväxter

2010-02-18T00:01:00.000+01:00

Dom har ändrat på nåt

2010-02-16T19:16:00.000+01:00

... och dom har inte berättat det för mig, och det har att göra med trafikregler.

Till yttermera visso är det en trafikregel. I min värld, jag menar i världen som jag trodde jag kände den, går man på vänster sida av vägen -- på alla vägar och i alla sammanhang och i hela Sverige. Jag väljer att själv göra det. Att sedan alla inte gör det kan ju bero på alltifrån bristande insikt till ett generellt rebelliskt sinnelag hos individen.

Till sin spets drevs det hela häromdagen när en såndär spandexfantom ni vet, en sån som är på väg hem från jobbet i 150 knyck på en aerodynamisk cykel som liksom ser ut att vara anemisk som en vinthund, prejade mig med tax och barnvagn (mina, inte hans) och gastade "Håll till höger, för helvete!"

Det kan förstås vara jag som har fel. Den tanken ska man aldrig bortse ifrån. Men i det här fallet tvivlar jag.

Dagens Aftonbladet.se

2010-02-15T23:04:00.000+01:00

"Experten: Rökning är den största luftföroreningen – sen fetma, solljus och alkohol"

Hörni, jag har räknat ut svaret:

2010-02-14T20:29:00.002+01:00

Det utgår nån sorts presstöd till alla medier som förbarmar sig över en krönika/ett pappatips/ett italienskt recept/en slumpmässig åsikt/en åsikt om alkohol/en foxtrot/en dikt/en tanke om fotboll av Marcus Birro ...

KU 16 (för utomlands bosatta sjömän)

2010-02-11T00:01:00.001+01:00

En gång fick jag en – vänlig, inte näsvis – fråga från en före detta kollega som fascinerandes över hur fort jag går och talar:

– Är det nåt förvärvat eller är det bara medfött?

Svaret är ett tveklöst ”förmodligen”, men frågan är relevant i många andra sammanhang. Jag ställer mig den rätt ofta när jag betraktar mänskligheten, möjligen för att jag läste sociologi i formbar ålder i början av 90-talet. Där fick man lära sig om något som hette socialisationsprocessen och enkelt uttryckt handlar om hur man i samspel med andra människor blir den man blir.

Den oäkte läste för inte så länge sen en bok som heter Nuclear Rights och handlar om ett antal människors utveckling från altruistiska fysiker till kärnvapenforskare. Det är inte helt oväntat en process över tid, ungefär som när folk blir vanerökare: man drar inte upp rullgardinen en vanlig torsdag och bestämmer sig för att idag ska jag allt dra i mig arton John Silver utan filter alternativt gå till jobbet och skapa ett dödligt förstörelsevapen. I båda fallen handlar det om något stegvis.

Senast jag själv tänkte på socialisationsprocessen hade jag varit i kontakt med en av de statligheter som jag inte är riktigt sams med. Jag vill inte peka ut något speciell myndighet, men jag kan säga så mycket som att vi har regelbundna mellanhavanden av kameral karaktär och de börjar på S och slutar på katteverket.

Det beror på tonen, skulle jag vilja säga. Oavsett vem det är som svarar när jag ringer så är det alltid någon som 1) talar till mig som om jag vore a) signaturen ”Sol och vår” eller någon liknande ohederlig namnkunnig karaktär och b) till yttermera visso bakom det metaforiska flötet, och 2) därefter slår mig i huvudet med N3B och K15A och säger saker som ”du förstår säkert att”. Man talar till mig som om jag vore ett knähögt barn och förutsätter samtidigt att jag på mina fem fingrar känner till den blankettbalett som innehåller sånt som ”KU16 Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta sjömän”. Jag vet massor av folk som driver företag och kom från Långbortistan i förrgår – dessa människor har min ohöljda respekt; jag är född här och har VG i stilistik och begriper inte hälften av vad S-verket ber mig göra.

Jag har aldrig lagt på luren efter ett sånt där samtal utan att känna mig totalt dum i huvet, och det retar mig att just det retar mig så. En, säger en gång, har jag känt mig normalbegåvad efteråt. Då hade jag pratat med en snäll och begriplig Linda, men det måste ha varit en vikarie; hon var i alla fall bara liksom som en vacker och pastellskimrande parentes. Sen var det Gösta och Ing-Britt och dom andra muntergökarna igen.

Och här kommer alltså kopplingen till kärnvapenforskarna: förklaringen är antagligen att Linda inte var socialiserad än. Jag tror nämligen inte att den samtalsstrategi som jag numera tänker på som katteverkiska är de individuella anställdas fel, jag tror att den sitter i väggarna. Det är inte medfött, det är förvärvat. Gösta och Ing-Britt började säkert som vänligt tillmötesgående klarspråkare med den yttersta respekt för att alla inte är disputerade i Företagsekonomi med Praktisk Bokföring, men nånstans i höjd med telefonsamtal 718 gick det över.

Men för all del – man är själv givetvis minst lika irriterande i ett otal avseenden. Problemet med det man gör utan att märka det är ju liksom att man inte märker när man gör det. Si, så lurigt är det med socialisationsprocessen!

Fotnot: Efter att detta publicerades fick jag ett långt, vänligt brev från en människa på katteverket som helt och hållet höll med mig. Jag är därför och numera mer vänligt inställd till hela myndigheten. Jag är vek i sådana avseenden.

Angående lättdemensens utbredning

2010-02-05T11:18:00.000+01:00

Nyligen läste jag en intressant artikel som förutspådde en epidemi av dåligt minne, en sorts förment lättdemens. Tidiga tecken på riktig demens är så lika vanlig mänsklig glömska att vi kommer att vara helt i klorna på det första läkemedelsbolag som kommer att börja sälja harmlös men onödig ”glömskemedicin” för att profitera på folks rädsla, menade skribenten: snart kommer vi alla att vara diagnostiserade med förstadier av Alzheimer fast vi bara är mänskliga.

Det skulle inte förvåna mig om han har rätt. Jag känner ingen som inte ibland blir allvarligt oroad för hur ruttet deras minne är. Grovt räknat sönderfaller det dåliga minnet i åtta kategorier:

1. Sällangörsvanor. Sådant som man egentligen kan men bara gör en gång om året tenderar att få en att känna sig tämligen klåpig. Var satt den där knappen som man frostar av frysen med, i vilken förbannad meny rensar man cookies från datorn och hur har jag någonsin kunnat öppna ventilen på tvättmaskinen som ska rensas efter 150 tvättar? Ja – inte vet jag. Jag har bara gjort det hundra gånger.

2. Siffror. En modern människa påstås ha i snitt 100 koder om man räknar in sådant som post- och personnummer. Förvånar mig inte. Mina anfall av ”nu är det väl ändå slut i huvet på mig” är oftast sifferrelaterade: plötsligt glömmer jag dörrkoden till jobbet eller bankomatkoden fast jag slår in dessa betydligt oftare än jag skulle vilja.

3. Handlingen i filmer och böcker. När det har gått två månader efter att jag har läst eller sett något har jag glömt allt annat än min känsla för verket ifråga. Jag skulle kunna gradera upplevelsen på en skala 1-5, men fråga mig vem mördaren var och jag kommer antagligen inte att kunna svara.

4. Namn på a) riktiga människor b) romanfigurer. Min hjärna har aldrig riktigt räckt till för de där ryska romanerna där samtliga har tre förnamn, två efternamn och en handfull spridda smeknamn där inget är ens avlägset likt någondera av de fem första. Den där listan som brukar finnas längst fram i gamla pusseldeckare borde vara obligatorisk i alla romaner. När det gäller levande människor har jag börjat anteckna dem som ringer mig på jobbet i en särskild bok. Om jag skriver upp namnet i samma sekund som de yppar det minns jag det dels så länge samtalet varar vilket annars inte är fallet, dels kanske t.o.m. nästa gång vederbörande ringer.

5. Ägodelar: böcker, skivor, kläder. Min garderob, skivsamling och bokhylla innehåller ett pinsamt stort antal dubbletter som beror blott och bart på dåligt minne.

6. Kläder i allmänhet. Kvinnfolk anses ha minne för sådant, men om jag har varit på en fest kan jag bara säga om folk har haft kläderna på sig eller ej, resten minns jag inte. (Det har de oftast.)

7. Heminredning, se ovan; jag vet inte om jag är allmänt atypisk för mitt kön. Här kommer testet: berätta utan att staka er eller tveka vad er bror har för färg i köket, hurdant badrumsgolv det är hos dina föräldrar och vilken sorts soffa er bästa vän har? Gick det? Då är vi olika i minst ett avseende.

8. Väder. Är ni sådana som på rak arm kan säga om det var snö julen 2003? Se där: olika i ännu ett avseende.

Dessa åtta glömskor lider jag av i sällskap med många, många andra människor – som inte heller behöver någon minnesmedicin. Man är skyldig sig själv att inte oroa sig i onödan. Vad man däremot kan ägna en liten stunds eftertanke är vad ens biologiska hårddisk innehåller istället för allt det ovanstående. Vad minns man egentligen? Ja, jag vet inte. Jag kommer inte ihåg.

PS: Tack Agne!

Bröllop (II) (2005)

2010-01-28T00:01:00.000+01:00

Förra veckan hotade jag på samma plats med att hosta ur mig en litania om bröllopshysterin, och jag har inte kunnat dämpa min lust att göra det. Här känner jag mig dessutom på säkrare mark än när jag kvad om min tveksamhet inför själva äktenskapet. Man kan ju tänka sig att ens gifta vänner skulle kunna ta illa upp när man kväder över äktenskapet (och det är i så fall inte roligt, för det är i mitt fall samtliga utom dom som är skilda och det par vars stundande bröllop jag precis har tackat ja till). När det gäller bröllop är det en helt annan sak, för mina gifta vänner har firat sansade bröllop. Däremot hör man talas om ett och annat ickesansat, framförallt bland stôckhôlmare i den perifera bekantskapskretsen. Man ställer sig frågor kring dessa bröllop. ”Varför?” till exempel.

Om man googlar ordet ”bröllop” får man 317 000 träffar. Gör man samma experiment med ”wedding” får man över 32 miljoner. Detta stärker mig i mina antaganden 1) att det här är något som engagerar nutidsmänniskor (mer än det gjorde dåtidsmänniskorna som 1978 knallade till rådhuset om dom prompt ville ha papper på vem det är dom har möblerna ihop med) samt 2) att det kommer från USA. Och det vore väl okej om det inte vore så ursäkta förlåt förbannat dyrt.

Det första och största jag har emot hela cirkusen är den ekonomiska aspekten. ”Den viktigaste dagen i vårt liv”, jodå, men är det rimligt att Pelle och Bettan i Grums betalar av ockerlån i fem år efter skilsmässan bara för att dom tror att dom måste gifta sig som Jennifer Lopez? Ända tills helt nyligen var det OK att planera för kläder, fest och foto, och det är asdyrt bara det. Men det räcker inte nu. Nu har vanliga svenska människor wedding planners (som i bästa fall kallas ”bröllopskonsulter”). Dom, alltså människorna, går särskilda danskurser för att kunna hasa runt i ”brudvals” två varv runt golvet. Gästerna ska ha presenter, gärna något med brudparets monogram på (sic). Morgongåva är mer regel än undantag. En del har ”rehersal dinners” (= löjligt ord som låter som om man kan vara giftasvuxen och fortfarande behöva öva på att äta middag + konstig företeelse som innebär att man har en stor middag dagen innan man har en ännu större middag, dvs. själva bröllopet). Jag har läst att det finns folk som plastikopererar sig som en del av förberedelserna, men det föredrar jag att betrakta som en kvällstidningsöverdrift, sådana förekommer visst.

Lite trött blir jag också av att höra folk kackla om ”gammal fin tradition”. Merparten av dessa ”traditioner” kommer från gamla fina filmer med Julia Roberts. Om brudens far ska leda bruden till altaret borde man vara ärlig nog att säga att det är för att det ser schysst ut på film istället för att skylla på ”gamla fina traditioner”. Den verkligt fina traditionen är väl i så fall på våra breddgrader att man och hustru går uppför altargången sida vid sida, inte att fruntimrets far lämnar över henne till nästa husbonde som om han just hade emottagit femton kameler i utbyte.

Att hela brudlopperivansinnet retar mig så hemskt beror antagligen på att det är ett utslag av den allmänna samtidstrenden att det är hippt att verka snuskigt rik även om tillvaron håller på att spricka i sömmarna och man måste finansiera sin Hollywooddröm med bostadsbidraget och Finax telefonlån. Om folk lärde sig skilja på sig själva och Paris Hilton bleve de lyckligare än vad något bröllop nånsin kan göra dem. Det kan ni skriva upp i rosa sockerkristyr och hoppa upp och sätta er på.

Så är det slut på den så kallade föräldraledigheten

2010-01-25T17:41:00.000+01:00

... och det märkliga är ju, förstås, som alltid, att efter lunch första dan kändes det som om jag aldrig hade varit borta.

Efter att man utbytt replikerna "- Jobbar du nu? - Ja. - Och hur gammal är hon nu? - Sju månader" kommer ALLTID frågan "Och är hon hemma hos sin pappa nu eller?". Jag är fruktansvärt sugen på att svara "Nej, jag lämnar in henne på thairestaurangen här snett mittemot på mornarna".

Reflektion: när kvällstidningar ...

2010-01-24T12:52:00.000+01:00

... och kvällstidningsbilagor tutar "Så har du aldrig sett NN!" (= "Här har vi minsann en s.k. kändis minst halvnaken/stajlad till tänderna and more!") så har jag i regel *aldrig* sett NN tidigare.

Bröllop (I) (2005)

2010-01-21T00:01:00.000+01:00

Mycket talar för att jag är den enda människa i de civiliserade delarna av världen som varken är gift eller hyser någon önskan att bli det. Nå, kanske inte alldeles den enda för den oäkta hälften är ett obestridligt faktum, men lite ensamt känns det även om vi nu råkar vara två. Det är för övrigt skönt att vi är två, för då kan vi i alla fall prata med varandra om bröllopshysterin som härjar som en präriebrand (jag anser att metaforen är välvald eftersom det såvitt jag begriper det började i Nordamerika). Det känns liksom lite kritiskt att tala ringaktande om bröllop med gifta människor, allra helst som man har varit på ett antal ytterst trevliga bröllop det senaste decenniet. Det var nånstans runt 17 senast jag räknade, obs äkta siffra, ej lustig överdrift.

Faktum är att jag vid snart 35 års ålder fortfarande inte riktigt har greppat äktenskapet som ”koncept”, om man nu verkligen ska ta bladet från munnen (men jag har givetvis den största respekt för alla som har en annan syn på äktenskapet; allt från ”kul grej” till heligt sakrament gills. Se där en brasklapp; man vill ju så ogärna ha bråkiga läsarmejl). Tvärtom ser jag ett visst nöje i att leva tillsammans med en man som varje morgon har den teoretiska möjligheten att resa sig upp och gå, jag menar permanent, utan att det skulle medföra någon onödig pappersexercis. Det är liksom ett spänningsmoment i tillvaron och gör att man anstränger sig för att vara trevlig och spirituell.

Jodå, jag förstår visst den juridiska aspekten (”det är alltid bättre att vara gift än sambo!”), men inte heller den får mig att dansa runt och klappa i mina små händer. Har man s.k. särkullbarn inblandade är dom den springande punkten oavsett om man är ogift, gift eller mittemellan. En fördel med att vara gift är att ens man automatiskt anses vara far till eventuella gemensamma barn medan sambor måste förhöras på socialkontoret, men jag föredrar ändå att se det som att 1949 års föräldrabalk borde fräschas upp och inte som att fler borde gifta sig. Emot själva äktenskapstanken håller jag också att den gör skillnad på folk och folk: samkönade par räknas som otillräkneliga även om de är vederbörligen registrerade (= ”gifta”). Om en kvinna i ett registrerat partnerskap föder barn och hennes hustru vill adoptera det (vilket är att anta eftersom de i regel skaffade barnet lika medvetet som många heteropar fast rent tekniskt på ett annat vis) så prövas hustrun av socialnämnden på ungefär samma sätt som om hon skulle adoptera en vilt främmande unge. I min värld går det inte riktigt ihop.

Det finns ett citat som brukar tillskrivas Oscar Wilde, precis som allt annat som är klipskt och på engelska: ”You should make a point of trying every experience once, except incest and folk dancing”. Man kan förvisso ändra sig, men i skrivande stund skulle jag gärna lägga till äktenskapet som en tredje punkt. För egen del – andra får göra vad dem lyster så länge de inte gör det på gatorna och skrämmer barn och hästar, som det heter i ett annat citat som jag tycker om att slänga mig med.

Jag tror på, och uppmuntrar gladeligen, stabila relationer men jag omfamnar liksom inte äktenskapstanken rätt upp och ner. Alltså har jag tämligen svårt att förstå att tusen sinom tusen människor inte bara önskar ingå äktenskap utan dessutom under storslagna på gränsen till vanvettiga former, läs ”fira bröllop som vore de kungliga”. Jag tror jag ska lägga ut texten lite mer om det nästa vecka. Jag kan nog inte låta bli.

Angående Aldis (2005)

2010-01-14T00:01:00.000+01:00

Den som har djur och barn saknar aldrig ämnen att kåsera över. Det är synd att säga att det alltid blir intressant och relevant, men barn- och djurinnehavare har i alla fall alltid stoffet, det måste man ge dem. Vi som inte har någondera tvingas låna ihop för att kunna hålla skrivkrampen stången. Jag brukar låna den oäkta hälftens barn och kamraters husdjur. Katten Nisse var mig till stor glädje för några år sedan och nu är det hunden Aldis som förgyller tillvaron. Jag smickrar mig ändå med att jag hann känna Aldis i två år innan det blev en spalt om honom.

Dagens tanke handlar egentligen om hundar i allmänhet, men Aldis är så trevlig att han måste presenteras innan jag börja filosofera över honom. Han tillhör kamraten L och är oerhört ädel såtillvida att han kan räkna en handfull sinsemellan olika men samtliga renrasiga hundar bland sina anfäder. Resultatet är svart och stiligt och liknar en smäckrare labrador, också mentalt, för livet tycks sällan vara vackrare för honom än när han får hämta pinnar i sjön. Som så många blandrashundar är han också fantastiskt lyhörd och klipsk och jag är så stolt över honom som vore jag någon sorts adoptivmoster.

Aldis är dessutom ett rätt käckt namn. Han är döpt efter något så intressant som en salongsberusad man från Lettland (lång historia). En vinterdag när vi lekte i parken fick jag en Upplevelse, en sån där som gör att man börjar tro att ”Andarnas värld” trots allt inte är det mest värdelösa som någonsin kräkts ut ur en reklamkanal. Jag stod och kastade pinnar med en svart hund i orange sele och ropade hans namn. Plötsligt, som genom ett trollslag, var där två svarta hundar i orange selar och två personer som ropade samma namn – om jag själv, eller åtminstone min astralkropp, hade klivit fram ur snåren hade jag blivit bara milt förvånad. Nu var det inte jag utan en annan tant och hennes labrador visade sig heta Alice, men för ett ögonblick tänkte jag verkligen ”ja, då var det klippt då, jag har blivit tokig”. Så här i efterhand var det en ganska uppfriskande känsla.

Periodvis har vi Aldis ett dygn i veckan, men sen kan det dröja rätt länge mellan varven. Det trevliga är att han inte glömmer oss och aldrig har gjort det sen första gången vi träffades. Han okejade oss dag ett och han älskar oss; i synnerhet älskar han den oäkta hälften som tar honom på fyratimmarspromenader runt Brunnsviken. Med viss rätt skulle han kunna undra varför vi ibland inte vill träffa honom på flera månader, men bara han hör den oäkta hälften i porttelefonen när han och L ringer på dörren så joddlar han av glädje.

En gång träffade oäkta hälften Aldis och L helt oförhappandes på stan. Då hade de inte träffats på två månader.

– Jag tror inte att Alf Svensson skulle ha blivit gladare om han hade mött Jesus, konstaterade den oäkte som är en sån där underbar människa som får ur sig liknelser och metaforer som andra får ur sig nysningar.

Ibland när jag får anfall av cynism brukar jag på ett svepande livstrött sätt konstatera att alla är någons hund (statens, kapitalets, idealens etc.). Även den som inte använder uttrycket förstår hur jag tänker: alla har något som de är obrottsligt lojala mot intill enfaldens oreflekterade gräns. Men det är fegt att säga så, för hundar är inte korkade. Snarare är hundar de verkligt modiga individerna, kanske de enda på Tellus som vågar befatta sig med totalt villkorslös kärlek. Sämre än hund skulle man alltså kunna vara. En gammal trött kåsör, till exempel.

Panegyrik över Bertil Monegrim (2005)

2010-01-07T00:01:00.002+01:00

Det är nyttigt att ha förebilder om man förstår att utnyttja dem riktigt. Man ska handskas med förebilder ungefär som (jag antar att man) handskas med ångvältar: rätt använda är de ett praktiskt redskap, men de kan också effektivt ödelägga och platta till – självförtroendet respektive tulipanplanteringar o.d. Att idolisera någon som gör ungefär vad man själv gör men bara så mycket bättre, är en tveksam praktik som lätt kan mynna ut i taskig självkänsla och resignation. Det finns förvånansvärt många människor som avstår från att gå en eftertraktad kvällskurs på en konstskola med ett enda argument, nämligen att de vet att de inte kommer att bli lika bra som Salvador Dalí eller ens Marie-Louise Ekman. Jag har lite svårt att tackla såna människor – det är av någon anledning en ovanligt språksam sort – eftersom jag har ett mycket genomsnittligt och representativt självförtroende: av årets 365 dagar tillbringar jag 182,5 med att tycka att jag är en tröstlös kronsopa och 182,5 med att tycka att det går ju riktigt bra i alla fall. Om en sån där självförnekare, en som som inte vill börja jogga eftersom han inte kan fördra insikten att Tim Montgomery klipper 100 meter på 9.78, pratar med mig en sopdag tror jag att det är förtäckt kritik och att vederbörande egentligen vill antyda att jag borde avstå från att lägga ut texten i pressen eftersom det en gång fanns en duktig karl som hette Olof Lagercrantz och både kunde skriva och tänka.

Men så kan man ju också ha alldeles okontroversiella allmänmänskliga förebilder. Det är såvitt jag kan begripa bara uppbyggligt; jag har i alla fall aldrig hört nån argumentera enligt principen att eftersom jag ändå aldrig kan bli lika god som Moder Teresa kan jag lika gärna gå ut och strö nubb över cykelbanan. En förebild som jag varmt rekommenderar är Bertil Monegrim, Sveriges meste insändarskribent. Sedan 1958 har han varje vecka skrivit nånstans runt tjugo insändare, varav rent förvånande många blir publicerade. Det kan möjligen bero på att han så gott som undantagslöst skriver snälla saker, och det är min själ inte vanligt i insändarskribentkretsar. Bertil Monegrim hissar vad andra dissar (”Ludmila Engquist, välkommen hem. Jag och många andra svenskar har förlåtit dig för länge sen.”) och påstår sig bara ha sågat en enda person någonsin, nämligen Bert Karlsson.

En av Monegrims insändare om att alla människor är oersättliga bitar i livets pussel och har möjligheten till en bättre morgondag fick en gång en djupt nedstämd kvinna att bestämma sig för att leva vidare. Texten är inget under av litterärt nyskapande och innehåller inga okända revolutionerande fakta betraktade ur en postmodern chockerande vinkel – den säger bara som det är. Grejen med Bertil Monegrim är att han ändå inte håller sig för god för att skriva den. Han är ett strålande föredöme helt enkelt för att han aldrig håller inne med beröm och vågar påminna om det att som får jorden att snurra är det enkla, det lilla, det glada och det trevliga: en vänlig medtrafikant, en behaglig tandläkare, en duktig programledare i ett populärt teveprogram, allt det som överförnuftigt folk kallar banalt.

Tage Danielssons sångtext ”Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar” ur revyn ”Lådan” (ni vet, ”kaffe och bullar gör mig glad”) kan om man lyssnar grovt och slarvigt tyckas handla om tröstätning, men den är i själva verket en hyllning till det Monegrimska förhållningssättet: ”Den som inte önskar ramla / i förtvivlans lömska fällor / måste alltid träget samla / på livets små små glädjekällor”. Tage Danielsson är också en utmärkt och god förebild, men han är uppenbar. Man måste inte vara nationalhelgon och stilistiskt geni för att vara en förebild. Den dag då denna text publiceras bör framgent kallas Bertil Monegrimdagen. Den högtidlighålls lämpligen med intagande av kaffe och bullar och filosoferande över hur oerhört, fantasiskt, alldeles vidunderligt mycket det finns som är skönt, fint, sant, vackert och gott i detta som vi trots allt väljer att referera till som jämmerdalen.

Fotnot: Att jag tog mig i kragen och totade ihop denna lilla panegyrik över Bertil Monegrim beror på att han ägnas ett helt avsnitt i David Batras bok VÄN AV ORDNING (Bokförlaget DN), och därifrån är detaljerna ovan hämtade. VÄN AV ORDNING rekommenderas varmt till alla som önskar fnittra åt autentiska insändare som behandlar vikten av slakteriavfall i falukorv och varför kvinnor under 35 bör förbjudas att köra bil.

Och tiden går (2004)

2009-12-31T00:01:00.000+01:00

Det är skönt att inte vara ensam om att vara i otakt med tiden. I otakt med tiden är jag nämligen, inte bara på grund av att jag envisas med såna där svarta tomteskor i mocka som var så inne 1998. Det är värre än så. Jag är kanske värst av alla – men det finns i alla fall andra som har liknande problem.

För det första finns det folk som inte kan hålla reda på vilken tid på dygnet det är. Vi har ett gäng såna som bor på vår gård. Jag skulle kunna använda uttrycket ”i husen som ligger runt vår gård”, men nu förhåller det sig så att de antagligen bor på själva gården. De blommar upp alldeles extra under de sommarveckor då hederligt folk (vilket här som i alla andra sammanhang och oavsett vem som skriver betyder ”jag själv”) arbetar. Då sitter de hela nätterna vid utegrillen och kittlar och nyper sina barn, åtminstone låter det så på barnen. På vintern sover de förmodligen i lövhögar för att likt herr igelkott titta fram igen när tjälen går ur jorden och det börjar bli dags att tända på grillen.

För det andra finns det folk som aldrig tar av sig gummistövlarna. Det kan möjligen vara ett stôckhôlmsfenomen och det kan ha något att göra med Ebba von Sydow i Expressen Fredag, hon visade några rosa stövlor i försomras och leder såvitt jag förstår det ständigt folk i modefördärvet. Den oäkta hälften kom nyligen hem efter en solskenspromenad där han hade mött en brutta i kortkort och knähöga Tretorn. Hon tillhörde alltså folkgruppen som inte hänger med i vad det är för väder.

För det tredje finns ju dom med permanent mössa. Min tes är att ju oftare folk har mössa, desto tjockare är den. Man ser på människor om de ständigt har mössan på sig, det blir något organiskt över det hela. Såna fastväxta mössor är alltid stora, loppiga, stickade och av ylle. Har man sett en sån nerdragen till ögonbrynen på en ungersven på pendeltåget i juli så vet man att det finns folk som inte känns vid årstidernas växlingar.

Sen finns för det fjärde jag. Jag har också svårt att hänga med i årstiderna, men det yttrar sig mest genom att jag aldrig kommer till köpbeslut på julgransbelysning och trädgårdsdynor. Tredje advent tänker jag att jag behöver en längre julgransbelysning. Det har jag tänkt sen första julen efter att jag flyttade hemifrån. Sen inser jag att det är smartast att köpa julgrejer på rean i januari. Sen blinkar jag till och sen är det dags att resa majstången och jag är lika utan julgransbelysning. Problemet med trädgårdsdynor är att när jag begriper att jag inte har köpt sådana är det allhelgona och man tittar konstigt på mig i butiken.

Men det senaste jag tappade kollen på är ändå åren. Jag hade födelsedag i november, och på den tiden då man ville vara så gammal som möjligt valde jag att byta ålder vid nyår fast min födelsedag då är elva månader bort. Tyvärr tänker jag fortfarande fel rätt ofta och blir så nervös av att inte veta min egen ålder att jag klipper till med ännu ett extra år. När jag nyligen filosoferade över att jag snart ska fylla 36 var det en glad överraskning att inse att jag trots allt ÄR 33. Inte blir det bättre av att budgetar o.d. på jobbet sträcker sig över flera år. Ibland sitter jag vid skrivbordet och har år 2009. Det är inte bra för mig.

Det senaste jag tappade kollen på var alltså hur åren rusar förbi, och jag hoppas vid gud att det också är det sista. Jag vill inte vara en som inte vet i vilken dekad vi lever. Man måste vara nåt i stil med Sten Broman för att komma undan med det.

PS: Jag har mycket, mycket svårt att inse och begripa att detta hägrande 2009 nu är passerat och att det bland annat innebär att jag är inte 33 utan 39. Mycket svårt. Men ett gott nytt år tycker jag att ni ska ha i alla fall :-).

Bakom flik 2 i Filofaxen VI

2009-12-24T00:01:00.000+01:00

– Sedan stenåldern finns det en genetisk skillnad. Det är inte bara tillfälligheter att tjejer är mindre motorintresserade än killar.
Kenny Bräck i Expressen. Är det bara jag som ser en logisk lucka i resonemanget? En som är större än den klassiska blinda fläcken om hästar som var ett naturligt karlgöra tills det plötsligt blev en naturlig fruntimmerssyssla?

Söker du arbete ombord på våra flyg måste du vara minst 160 cm och ha en bra balans mellan längd och höjd.
Jobbannons i DN. Min teori är att dom menade ”och du måste vara rätt smal”. Sen blev dom så nervösa att dom försökte krysta fram något om längd och bredd. Sen brann det av en säkring i skallen på copywritern och sen blev det så här.

Droger är absolut inte tillåtet.
Intressant sätt att uttrycka det. Grodsamlaren Peter A. har hittat detta i någon sorts pedagogisk skrift.

Jojo frågar: Hur väljer ni ut modeller till era bilder? Jag tycker att ni visar på ett bra ideal!
Kost & Hälsa svarar: Det beror alldeles på hur du äter när du är ledig.
Dåligt ”monitorerade” chattar uppvisar ofta den här sortens meningsutbyten. Yxskaft på dej själv, du, och gott nytt år!

Detta har lett till en myckenhet av ridande hästar och hundar.
Jag har för mig att det handlade om en indignerad insändare, och särskilt tanken på en ridande häst tilltalar mig. Bidrag från en annan framgångsrik grodsamlare, Thomas S, som också har fångat de kommande tre exemplaren.

Jag har genom bekanta hört att Lantmännen ska bugga en silo till.
Och lyssna på … tja, inte när gräset gror, men nästan.

Äkta spådam ser djupt in i framtiden, spår i kristallkula, spår genom telefon, löser ut alla problem.
Per Gessletravestier kommer för en: ”Å här kommer sen allt djävulskap på en och samma gång …”

Stussarnas utlopp i Göta Kanal
Jag tror att det var en skrift med nästan denna titel som någon försökte sälja på E-bay (och jag ska avstå från ordvitsen).

På Davidshalls torg i Malmö har Sveriges första skönhetsbutik för män öppnat. Här säljs allt från nästrimmer till smink för det manliga könet.
Det är inte mitt fel! Det är Aftonbladet.se!

Bilen har åkt fram och tillbaka och sett misstänksam ut.
sa dom på Efterlyst häromveckan. För min inre syn ser jag något väldigt besjälat, som Chitty-chitty-bang-bang (om nån mer än jag minns den) med nervöst flackande framlyktor.

Välkomna till Teklubben! Söndagskaffe med författare. Ebba Witt Brattström. Te och kaka serveras.
Denna annons innehöll mindre än 20 ord. Det är alltså inte omöjligt att bara en extra korrekturvända hade eliminerat en viss förvirring.

Victorias vågade chockstil
… var Expressens topp på löpsedeln häromdagen. Det visade sig handla om en v-ringad t-shirt. Jag önskar icke bli dragen inför tinget för majestätsbrott, men jag måste ändå utmana er, språkmänniskor av alla slag: försök skapa en tvåordsbeskrivning för vad det hade varit om kronprinsessan hade gjort som Anna Nicole Smith en gång och framträtt med bar överkropp och dekaler över bröstvårtorna.

Svag is
Dagens sista nedslag i samlingen är inte en text utan en bild. Det kan hända att ni har sett och roats av denna svag is-skylt – och jag syftar inte på det faktum att den är milt roande t.ex. i mitten av juli. Nej, jag talar om den illustrerade varianten där en ensam desperat hand sticker upp ur en isvak … som mäter ungefär 10 x 10 centimeter. Den arme drunknande måste ha legat där så länge att isen har lagt sig ovanför honom, men handen viftar lika dramatiskt, androm till varnagel. Håll ögonen öppna utmed vattendrag i din kommun. Den här skylten är sevärd.

PS: En riktigt, riktigt god jul tillönskas alla snälla alladessatexterläsare!

Trivs och mys och var som folk! (2005)

2009-12-17T00:01:00.000+01:00

Nu drar det ihop sig och julen står snart s.m.s. för dörren. Jag hoppas för er egen skull att ni tindrar åtminstone lite med ögonen eller att ni åtminstone planerar att börja göra det snart för annars är jag grinig på er, kan jag meddela. Jag är så less på julnegativister så jag kan snart inte öppna en dagstidning. Överallt lägger folk ut texten om hur stressigt, kommersiellt och vidrigt allting är så här års, och har vi tänkt tillräckligt på misär och epidemier och Ensamheten?

Förlåt, men jag tycker att det vore fint om det fick finnas ett par–tre dagar om året då det är okej att bortse från döden döden och helt enkelt bara vältra sig i skamlös trivsel. Om vi lovar att vårt samvete får gnaga på oss alla andra dagar då det hampar sig så att vi mår gott kan vi väl i alla fall undanta 24–26 december? Och vi som är gammaldags och lite töntiga, låt oss hållas ungefär under samma tidsperiod! Vi kan försöka stå ut med krystade nymodigheter utan att smäda dem under årets övriga högtider, men kanske kunde vi få vara i fred över jul?

Som jag ser det är julen antagligen trevlig var den än utspelar sig, men jag tror att den är extra viktig för oss som är satta att leva i detta planeten Tellus kylskåp som kallas Norden. För oss julentusiaster, vi som kanske inte nödvändigtvis lutar fisken själva men i alla fall stendiggar själva upplägget, är den något alldeles extra – och om man som jag dessutom är en ljusberoende vinterdeppare är julen rätt upp och ner en förutsättning för att det ska gå att ta sig genom december.

Det är naturligtvis därför jag blir arg när folk ironiserar över julen. Jag tar vid mig personligen – julen är helig för mig, så hedning jag är. Inte minst nedgörandet av julmaten ger mig nässelfeber. Jag läste nyss hur en för mig okänd kändis mallade sig med att hon skulle festa jul med starkt kryddad hawaiiansk mört eller något ditåt. Visserligen påstod hon sig vara någon sorts ”fisketarian” och hon må väl då delvis vara förlåten. Men det är ju så exceptionellt jönsigt att snobba med japanska julbord och jultapas med fänkål under utrop att ”ooo, så trött man är på den här otäcka stabbiga skinkan och syltan!” Det är helt OK att tycka det, märk väl, och de japanska restauratörerna ska väl leva i december dom också, men ack, detta tröttsamma poserande …

Några andra saker som jag undanber mig nedlåtande kommentarer om är julkort (jo, jag kommer att skicka ett trettiotal även nästa år alldeles oavsett hur många jag får tillbaka), julklappar (jajamensan, köpa julklappar är bland det roligaste jag vet och det är bara att hacka i sig om man känner mig) och Kalle Anka på tv (det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är obligatoriskt och framförallt lika roligt fast man har sett det 33 gånger).

Eftersom jag är en god och vidsynt människa kan jag gå med på att det finns tre acceptabla förhållningssätt till julen: 1) Trivs och mys och var som folk. 2) Tig och lid. 2) Lägg ner och ta en restresa. Alternativet 4), Delta i hederligt folks julfirande men klanka och gnälla oupphörligt, finns dessvärre inte att välja på.

Julen är överdådets tid, medgives – men tänk, jag tycker att det är alldeles underbart. Den är också ljusets, livsglädjens, småputtrighetens, samvarons och värmens. Nästa som ifrågasätter det så jag hör det kommer att få en dansk skalle. På ett trevligt sätt, givetvis, med tanke på årstiden.

PS: Har jag berättat vem som vann tävlingen ”Årets finaste julbelysning” på vår gård? Gissa! Ha! Jag har inte varit så lycklig sen jag tog Baddaren.

Nu tändas nivetvad (2005)

2009-12-10T00:01:00.000+01:00

Har jag nämnt vilken amerikansk film jag mest liknar så här års? ”Ett päron till farsa firar jul” – det är inte roligt men sanningen ska ju fram även i de mest obehagligt offentliga sammanhang. Det finns en scen där Chevy Chase överdoserar julbelysningen så han kortsluter och mörklägger en halv delstat, och han är tyvärr min andlige broder i detta avseende. Det minnesvärda replikskiftet ”– Håller ert hus på att brinna ner? – Nej, tant Bethany, det är julbelysningen” får mig att se fram mot den dag då jag verkligen har fått snits och fason på det hela och kommer att Vinna Tävlingen.

På vår gård är det nämligen årlig tävling om finaste julbelysningen, och det är inte alls bra för min sinnesfrid. Vi bor inte på något sätt på en liten gård med få grannar, men inte mer än kanske ett femtontal personer går verkligen in för att vinna så det känns liksom nästan uppnåeligt. (Om samtliga invånare skulle vara med och tävla kommer man att behöva återinviga Barsebäck; när jag lyfter blicken kan jag räkna till 27 x 13 = 351 fönster på huset mitt emot, och eftersom vårt hus är exakt lika stort torde det alltså finnas 702 fönster att lysa upp – varav 698 tillhör slemma konkurrenter i ljustävlingen.)

Den här fascinationen för julbelysning har tilltagit med åren. Det har till och med funnits en tid då jag tyckte att det var ganska gräsligt: jag skrev en gång en gallsprängd spalt om utejulgranar med kulörta lyktor som jag har fått äta upp ett flertal gånger (jag menar då alltså spalten och bara i bildlig bemärkelse). Nu tycker jag bara att det är fint. Jag fick en Köpenhamnsresa i födelsedagspresent mest bara så att jag skulle få titta på julbelysningen på Tivoli och det var så underbart så jag fick nästan tårar i ögonen – faktum är att jag fick tårar i ögonen, men det får finnas gränser för vilka fjollerier man kan erkänna i pressen.

Man inser sin litenhet, det gör man. Jämfört med Tivoli kommer vår balkong alltid att vara ett fnuttigt ingenting om jag så skulle arrangera tolvtusen watt runt räcken och karmar. Men jag kommer att försöka, och jag kommer att fortsätta hålla på mina principer: det ska vara vackert tindrande, inte hysteriskt blinkande, och det ska inte vara några renar och inget grönt ljus nånstans. Man måste hålla en viss stil och klass.

Det ska bli intressant att se hur det går för kåsörhunden Anton när allt är installerat. Han har visat sig vara skeptiskt inställd till ljus, åtminstone på morgonen och så här års. När vi fick honom på sensommaren var han riktigt morgonpigg och man kunde göra något festligt som jag snabbt döpte till taxväckning: man släppte helt enkelt in honom till den oäkta, slumrande hälften så att han – taxen – stormade in som en liten luden stormvind och gick till attack (attax?) med tusentals våldsamma hundpussar. Jag har alltid tyckt att det är väldigt festligt att iaktta folk som vaknar plötsligt och häftigt.

Men sen blev det mörkare och så blev det vintertid och kåsörhunden blev precis lika morgontrött som jag blir i oktober. (Om jag inte vore så nyfiken skulle jag likt mumintrollen vilja sova vintersömn mellan november och april.) När man nu försöker göra taxväckning med en liten grumsande nyväckt kåsörhund hoppar han målmedvetet upp i den oäktes säng och borrar sig ner under täcket till fotändan där han rullar ihop sig till en trött kringla. Om man lyfter på täcket utstöter han ett litet mycket specifikt mullrande som han annars bara ger ifrån sig vid ett annat tillfälle, nämligen när man tänder hallampan på morgonen och väcker honom ur hans taxsömn.

– Det där mullret betyder ”släck, för helvete”, konstaterade den oäkte, och även om det är osnyggt språk tror jag att stilvärdet är ungefär korrekt.

Men sen, när det blir ljus i vårt hus på allvar, då utgår jag från att kåsörhunden kommer att tycka att det är måttlöst vackert. Det är det nämligen tvång på att tycka i vår familj.

Unikt tillfälle att förvärva (II)...

2009-12-08T09:17:00.000+01:00

... luftigt livsstilsboende i pikant buskage i Solna. Nära kommunikationer, dvs. i stort sett mitt på Frösundaleden.

I dag skriver SvD om vädermän och klockvist

2009-12-07T11:12:00.001+01:00

... åsyftandes de företeelser vi är vana vid att annars benämna meteorologer och medurs.
Gunnar "Man ska inte använda utländska ord när vi har en inhemsk, adekvat vokabulär disponibel" Sträng roterar i sin grav.

I dag läser jag för övrigt kåserier hos STF på Kyrkbacksgården i Västerås kl. 18.30. Hoppas vi ses där :-).

Unikt tillfälle att förvärva ...

2009-12-05T08:32:00.001+01:00

... stilrent cykelskjul i Hagalund. Perfekt förstaboende eller för den lilla -- lilla! -- familjen.

Om svinpäls och andra sjukor (2003)

2009-12-03T00:01:00.001+01:00

När detta nedtecknas har krönikören snuva och ont i halsen. Jag måste närma mig detta faktum försiktigt och i tredje person, för det handlar om en insikt som jag håller på att ta till mig: jag blir faktiskt sjuk ibland.

Hittills, i stort sett tills den dag som idag är, har jag förfäktat att jag aldrig blir sjuk. Jag har inte egentligen varit mallig för det eller ens direkt stolt, för jag har aldrig betraktat min osedvanliga friskhet som produkten av Ett Sunt Leverne. (Det finns sådana människor också; de hörs ofta bra vid kaffebord på arbetsplatser och återfinns rätt högt upp på listan ”Folk jag ska bita när jag får rabies”, apropå sjukdom i allmänhet.) Det har liksom bara varit ett konstaterande och ganska praktiskt. Jag hade inte varit sjukskriven en enda timme av mitt liv förrän jag plötsligt en varm sommardag för ett par år sedan valde att äta en fesljummen dygnsgammal asiatisk buffé. Sedan var jag sjukskriven, för det var inte mycket att välja på. Det kändes i det närmaste kriminellt att ringa till jobbet och berätta att jag av olika anledningar prioriterade att ligga hemma med purjolökens friska färg på kinderna framför att sitta på redaktionen och läsa manus. Jag var övertygad om att det skulle dyka upp spioner från försäkringskassan och titta i fönstren och konstatera att jag ju tydligen orkade sitta upprätt uppemot tio minuter vid femtontiden på eftermiddagen och därefter skriva ut mig ur socialförsäkringssystemet. Första gången man gör något har man rätt vaga begrepp om hur det går till (gammalt djungelordspråk).

Den dröjde det inte mer än ett halvår förrän jag bröt ut i koppor som farbror doktorn kallade ”svinko … impetigo” och den oäkta hälften kallade ”svinpäls”. Det är tydligen vanligast bland dagisbarn, men det hindrade mig inte. Efter två dagar såg jag ut som vore jag drabbad av någon biblisk farsot och visade mig ogärna offentligt. Efter fyra dagar tystnade all konversation vid kaffeautomaten på jobbet när jag närmade mig och de mer vekhjärtade avlägsnade sig backande. Därefter sjukskrevs jag och fick penicillin. (Jag var nu dubbelt kriminell – man vet ju hur det är med den här överutskrivningen av penicillin. Om alla åt det titt som tätt vart femtonde år, då vore mördarbakterierna snart över oss.)

Förra luciahelgen fick jag vinterkräksjukan på flygbussen mellan Skavsta och Stockholm. Jag gick inte raka vägen till jobbet när jag kom hem sen, men jag sköt mig inte heller vilket jag antagligen hade gjort om vapen förelegat.

Och nu, oavsett hur jag vrider och vänder på det: jag har duktigt ont i halsen. Det susar i huvet så jag tror att det hörs ut och näsan känns som om jag hade försökt snorta havregrynsgröt. Oavsett om jag är bättre och kan jobba i morgon kan jag inte påstå att jag är direkt frisk just nu. Vilket ju är säreget med tanke på att jag aldrig är sjuk.

Men så där är det med mycket. Man är så van att tänka på sig själv på ett visst sätt att man inte inser hur verkligheten ser ut förrän den en vacker dag slår en i huvudet. Kamraten A är ett utmärkt exempel i sitt förhållande till motion.

– En dag, konstaterade hon, insåg jag att en ”flitig motionär” måste motionera mer än en gång om året.

Vid tidpunkten för yttrandet var det september och hon tänkte fortfarande på sig själv som en ganska duktigt tränande person fast det var maj föregående år när hon senast satte sin fot på Friskis&Svettis. Hon är bara ack så typisk.

Och jag ska försöka förlika mig med tanken på en halsfluss. Motvilligt, notera det.

Att ha till julguacamolen. Just så som mormor brukade göra den.

2009-12-02T16:31:00.002+01:00

Måste Komma Ihåg ...

2009-11-28T20:20:00.002+01:00

... att fixa en riktigt rutten musikfil till telefonen så man har nåt att anlägga högsta volymens moteld med när kidsen spisar påpp utan lurar på tåg o.d.

Operett känns bra i sammanhanget. Funderar på om det finns nån extra ostig inspelning av Vita Hästen.

Lönehelg, ja (2008)

2009-11-26T00:01:00.003+01:00

Det finns nämligen folk som frivilligt uppsöker hektiska köpcentrum, som ett nöje och för att ”koppla av”. Jo, jag har nog förstått att det är så, jag känner t.o.m. sådana människor. Jag klandrar dem inte för att de roas av att handla i den kommersiella bemärkelsen, för det gör jag också; jag menar bara att det är på gränsen till osunt att nöta galleriagolv i timmatal i värsta rusning liksom bara för att insupa atmosfären. Om man ska handla något särskilt eller bara köpa sig lycklig så där i största allmänhet gör man ju det med fördel någon tid då affärerna inte är de brusande pulserande gehennan som de är på förmiddagen lördagen den 26:e.

I en galleria en lönehelg kan jag inte vara lycklig, inte ens om de har fått in någon sorts ny elektrisk nyttopryl på Claes Ohlsson eller en ny linje nagellack på H&M (elektriska nyttoprylar och nagellack är annars mina favoritshoppingobjekt). Det blir för mycket för mig, alltihop. Det är folk överallt och alla tänker bara på sig och kör över mig med barnvagn och insisterar på att gå fyra i bredd och prejar in mig i en karusell med chinos på Dressman, och så är det alltid 27 grader varmt på alla köpcentrum överallt trots att det aldrig finns någon garderob att hänga av sig i och nerverna kryper som bekant ut på utsidan betydligt snabbare ju svettigare man är, och så är det alltid ett helvetiskt larm eftersom några slumpvis ihopfösta från Fame Factory mimar sina senaste singlar från en provisorisk scen medan högtalarsystemet brölar ut specialerbjudanden som jag inte är intresserad av och jag vet inte hur det är i era shoppingcentrum men i mitt försöker dessutom alltid några käcka Jehovas vittnen-liknande ungdomar få mig att köpa en sån där videotelefon eller att skaffa ett American Express.

Lägg till detta skrikande barn, skällande hundar, tutande kölappsmaskiner och rasslande kassaapparater – jag och mina sinnen klarar helt enkelt inte helhetsintrycket. Det blir för mycket för oss.

Men det som framförallt gör att jag inte fattar hur folk kan påstå att de lördagsshoppar för att koppla av är att själva världen blir så obehagligt klar för en där och då. Efter ett par timmar i galleriamiljö där allt kan köpas för pengar och 80 % av de visuella intrycken är reklam står det ju alldeles klart för en att man är en ganska trött loser. Man är för ful och för fattig, sammanfattningsvis. Inte ser man ut som modellerna på KappAhl, inte får ens rumpa plats i kläderna på Vero Moda och inte har man råd att köpa skor av riktigt läder den här månaden heller – lite så är det. Är man på en galleria i tre timmar gör man den reflektionen uppskattningsvis femtio gånger. Man kan kalla det vad man vill, men man kan knappast kalla det avkoppling.

Jag tror att folk skulle må bättre om de gick i skogen eller strosade i parken i större utsträckning. På sig själv känner man andra.

Ullared vs Torekov

2009-11-23T11:44:00.000+01:00

Briljant insändare i DN idag, tamejtusan!

Under rubriken "Sluta förfasa er över Ullaredskonsumenter" leder en åtminstone i detta avseende klok man vid namn Mats Mitsell i bevisning att vi -- enkelt uttryckt -- är precis lika töntiga allihop, det är bara så att en del är töntiga på ett socialt accepterat och applåderat sätt. Det är ballt att åka till London och shoppa upp alla sina pengar på saker man egentligen inte behöver, men det är beklagligt och lite sådär tyckesyndombakomryggen att göra detsamma på GeKås. Och det är inte, inte egentligen, nån större skillnad på att tillbringa sommaren på en camping och på att göra det i Torekov.

"/D/et är samma fenomen och samma behov som tillfredsställs. Detkostar bara lite olika mycket -- låt oss inte lägga någon värdering i detta". You can say that again, som tysken säger.

Grundprincip att hålla sig till för inläsare av ljudböcker:

2009-11-22T17:03:00.000+01:00

En universell princip är att om man är tveksam om hur ett ord uttalas så gissar man sannolikt fel. Samtliga ljudboksinläsare i riket uppmanas därför fråga en äldre kamrat när de råkar i uttalsbryderi. Sitter f.n. och retar mig på "getrams" uttalat med tryck på första stavelsen *och* med hårt g samt på "kyndelsmäss" uttalat med samma satsmelodi som "Lindesberg".

Lilla E har börjat säga ett distinkt "po!"

2009-11-21T19:55:00.003+01:00

Hennes far, den gamle brädhandlaren/fennomanen, menar att det snarare är ett "puu!" (vilket betyder "träd"). En av kamraterna S har introducerat en variant av tanken att barnet mycket riktigt är extremt tidigt språkligt utvecklat; hon menar att Lilla E har valt att börja tala engelska och på detta sätt vill dra uppmärksamheten till - ja, en sorts naturbehov, då.

Sammantaget får jag associationer till Vicar of Dibley-avsnittet där Alice exalterat berättar att baby Geraldine har börjat tala (vid tre månaders ålder). Hennes första ord var "ga", vilket hennes föräldrar efter visst bryderi och med hjälp av uppslagsverk konstaterade är "a kind of violin played in the Shetland islands". Det andra ordet, "gä", var ännu mer problematiskt men visade sig vara "guerre", det franska ordet för krig. Oh well -- det är hur som helst inte alldeles enkelt att ha exceptionellt begåvade barn ...

Våran affär (2009)

2009-11-19T00:01:00.001+01:00

Nu ska jag berätta om en affär som jag har haft mycket åsikter om på sistone. Har man en gång sett Jan Berglins skämtteckning, där en kvinna säger till en annan att ”jag skulle vilja ha en liten affär” varpå den andra undrar om hon menar med en karl eller sån där mysig med rökelse och heminredning, kan man inte riktigt göra det konstaterandet utan att göra sig lustig på samma tema … men här avses en affär med mjölk och bröd och saltgurka och dasspapper.

Denna affär kommer på en ohotad fjärdeplats bland dem vi brukar handla i – jag menar alltså att detta inte under några omständigheter är ett förstahandsalternativ. Att den finns på nån priolista överhuvudtaget beror på de tämligen generösa öppettiderna. I övrigt har den inget alls att konkurrera med. Om man vore en listig och ekonomisk kupongjagare och prispressare skulle man kanske någon enstaka vecka upptäcka att två burkar köttsoppa var fem kronor billigare än hos X-köp på Y-gatan, men det spelar liksom ingen roll. Den här affären har tappat livslusten.

Om sanningen ska fram var nämnda butiks livslust på upprinnelsen redan när vi lärde känna den för fem–sex år sen, men sen dess har den dessutom befunnit sig på det sluttande planet. Alltsammans från mejeri till kemtekniska liksom slokar. Det känns som en stilistisk snedträff att använda ordet ”besjälad” i detta sammanhang men så är det i alla fall, och här talar vi om en själ som är kantstött, less och utbränd. Om man får lov att gå omvägar runt en halvuppackad kartong med burkmajs på måndagen får man ofta göra exakt samma lov på onsdagen. Man får en känsla av ”en personal”, som det heter, som mitt i uppackningsprocessen plötsligt bara upphör med densamma och planlöst strövar iväg ut i världen, eller bortemot charkdisken till, för att kanske aldrig återvända. På samma sätt kan man ibland när man viker runt ett hörn bli anfallen av ett kvarlämnat trassel av pakettejp eller sån där plast som är runt pallar som nån bara har glömt att ta undan och som slingrar sig kärvänligt runt benen på en.

Frukten och gröntet är generellt dystra. Häromsistens när jag var i trängande behov av en gurka till nåt snitsigt recept som jag till varje pris var tvungen att prova just den kvällen fick jag lov att ta den minst klämda och ruttna av det dussintal gurkor som trängdes i lådan. Helt frisk var nämligen ingen. När jag påpekade för tjejen i kassan att detta var den finaste men att den ändå var ganska ful och att det borde företas en utrensning på gurkfronten sa hon ”jasså” och stämplade in min halvruttna ursäkt till gurka för fullpris. Lösbröd köper jag aldrig, för lådorna är flottiga och smuliga och folk tar bröd med händerna och klämmer hål i småfranskorna och i förrgår var det sockermunkar i dagens frallalåda och diskar gör dom inte för ofta.

Det finns några riktiga juveler bland de anställda, men det trista är att de späds ut i den grå pölsliknande företagskultur som råder i prio fyra-affären. Problemet är att ingen är stolt över att jobba här, och ingen har varit det på länge. När jag ser en sådan arbetsplats tycker jag mig någonstans i kulissen ana en chef som inte bryr sig om att vara chef, en som inte bryr sig om sina anställda eller sina kunder eller egentligen bryr sig om så mycket alls. Alternativt är det med den här affären som med jyrtjyrkogården i Stephen Kings roman, den är byggd på en gammal indiansk begravningsplats och förbannad. Jag skulle gärna vilja veta vilket av alternativen som är förklaringen.

PS: Ryktet har nått mig om att våran affär nu har varit nerstängd och blivit upprustad och nu har "öppnat upp" igen samt, under över alla under, faktiskt har förvandlats till ett alternativ som det går att handla i. Jag planerar att undersöka sanningshalten i denna utsaga kanske så snart som senare i eftermiddag.