torsdag 24 september 2009

Ännu lite mer om restauranger (2002)

Häromdagen var jag med vännerna G & G och åt vår årliga stôckhôlmsmiddag. Den har varit ett återkommande evenemang sedan jag flyttade till huvudstaden, det vill säga i hela två år, och vi har för närvarande ett femtioprocentigt utfall på lyckade val av lokal. I stort sett var årets ställe okej, men när tågen gick förbi -- och det gjorde de ofta -- hörde man inte vad man sa. Jag som är aningen lomhörd på ett öra fick vända andra kinden till och äta middag i profil som en egyptier, med hörörat vänt mot G &G.

Dagen därpå berättade jag om middagen, och restaurangen, för S.
- Men det var väl roligt för dig som tycker så mycket om schaviga ställen, sa S.
Vilka vanföreställningar medmänniskorna kan lida av! Jag kände mig manad att korrigera henne med en tiominuters föreläsning.

För det första tycker jag inte om "schaviga ställen", men syltor råkar vara ett av mina intressen (syltor som i "- Vad kallar ni den här syltan? - Stadshotellet, ers majestät", inte som i Mamma Scans kalv- ). För det andra är inte en sylta = ett ställe som är behäftat med någon sorts defekt. Att ligga nära stationen har aldrig gjort ett näringsställe till en sylta; gud, att man skulle behöva uppleva dagen då en av ens bästa vänner uppvisade sådana luckor i sin bildning! Att vara en sylta är liksom ett sinnestillstånd hos en restaurang. Inredning från 1986, rök, ledsna plastblommor i spruckna krus, fantasilös mat, happy hour på starkbärs, ett livstrött klientel - annars ingen sylta.

S är inte ensam om begreppsförvirringen. DN På stan hade ett specialnummer om syltor för ett tag sen, och veckan därpå påpekade en insändare att redaktionen hade missat Stockholms mest typiska sylta, på Fleminggatan siochså. Jag och den oäkta hälften såg på varann, vek ihop tidningen och for dit. Det var en gruvlig besvikelse: en liten murrig tysk restaurang med infödd Heinz i kockmössa. En sylta har aldrig någon profil, är aldrig tysk eller fransk - inte ens engelsk, även om det finns många ställen som heter The Nånting and the Nånting Annat (ofta två ihopslumpade ord ur urvalet fox, hound, badger, elephant och whistle) som skänker ut Pripps ur kran och balanserar på den fina linjen mellan kvasipub och sylta. På en sylta serveras "Plank stek 59:-" samt olika variationer på temat utbultad gris med friterade strimlor av mahognybyrå.

Varför har man då syltor som hobby? Varför samlar man på dem? avslutade jag föreläsningen på ett trevligt retoriskt vis. Jo, det är en sorts studentikos överslagsreaktion som gör det lättare att stå ut med att de är en så vanlig företeelse. Om man inte samlar på syltor blir en vanlig Dagens på shoppinggatan i Varberg, Flen eller Skruv lätt en kulinarisk besvikelse. Samlar man på syltor blir man ledsen att det inte var värre, vilket känns bättre.

- Då lunchade jag i alla fall på en sylta i förrgår, sa S. Det är ett av alla ställen där dom säger att Christer Petersson brukar hänga. Jack Vegas-maskiner längs en hel vägg.
- Gott så, nickade jag gillande.
- Där fick jag något som hette wienersnitzel men smakade som nåt man hade gjort i slöjden, sa S.
- Sy- eller trä-? sa jag.
- Trä, sa S.

En vanlig restaurang kan av misstag åstadkomma syslöjdsmässig mat - svampig, mjuk och smaklös - vid enstaka tillfällen, men för att få till det riktigt träslöjdsbetonade, så där torrt så att man får flisor i gommen, krävs övning och erfarenhet.

- Jag tror att vi talar om en sylta här, sa jag. Var ligger den?

torsdag 17 september 2009

Om man vore Krogkommissionen (2002)

Jag hemfaller emellanåt till att recensera böcker och det är mycket roligt, men jag tror att det vore ännu bättre att få recensera krogar. Krogskribent är väl ett drömyrke om något: fara runt och äta gratis trerätters och få betalt för att berätta om att man gör det ... Det är nog däremot inte alltid roligt att vara krog och bli recenserad. I förra veckan slaktade Krogkommissionen i DN På Stan ett stackars ställe så att det var en ledsam fröjd att läsa det (jag är en komplicerad personlighet som älskar en bra, det vill säga rolig, sågning men samtidigt lider som ett djur med den det drabbar). Förrätten består till exempel av vitlöksröra "med flytspackelkonsistens" och därefter "följer, dessvärre, käket".

Ändå tycker jag att ett av mina sämre restaurangbesök var värre - fast det beror förstås på hur man ser det ... Det var sommar och jag hade lurat med den oäkta hälften till ett ställe som jag hade varit på ett drygt år tidigare och hade bevarat i ljust minne; de kunde till exempel göra underverk med kål som man inte trodde var möjliga. Stället hade servering både ute och inne, och vi satte oss ute först. Personalen, en gosse, nickade så rart åt oss och sa välkomna. Sedan visade han oss menyerna på bordet. Sedan ignorerade han oss. Efter några minuter pep han in i sin restaurang som en grävling i sitt gryt och syntes därefter icke mera till.

Av någon anledning tänkte vi liksom inte så mycket på det, för vi var mitt uppe i någon animerad diskussion (vi är båda flitiga Ring P1-lyssnare och har sålunda alltid något, typ mänsklighetens ständigt accelererande vansinne, att dryfta). Men det började bli lite småhuttrigt, så vi bestämde oss för att pipa efter personalgossen in. I dörren stod ytterligare "tre personal" (som jag har läst i Språkvård att man får skriva) och log.
- Vi går dit in och sätter oss, sa vi och nickade mot ett hörn av lokalen som såg trevligt ut.
Vi satte oss. Sedan satt vi där. Igen. "Ingen kom", som det står i visan.

Jag hade lagt ut texten om det där med kål. Den oäkte ville verkligen smaka det. Efter ytterligare en stund gick han tillbaka ut till de tre personalen. En av dem stod och vaktade en låda med menyer på ett Kerberoslikt vis.
- Gör det nåt om jag tar en sån där? sa den oäkte infernaliskt vänligt.
- Nej gud nej, sa Kerberos.

Den oäkte tog en meny och kom tillbaka med den. Vi tittade i den, bestämde oss för kålgrejen som vi hade vetat att vi skulle ha sedan föregående torsdag och slog ihop menyn med en demonstrativ smäll. Ingen lyfte ett ögonbryn. Det finns gränser för vad jag kan tänka mig att göra på restaurang, och en är att gå och fysiskt hämta "en personal" (att säga "en servitör" vore ett hån mot servitörer i hela världen) för att ens få beställa. Vi gick.
- Hej hej, sa personalen när vi passerade.

Vad hade man gjort om man hade varit Krogkommissionen med en deadline och sidan 32 att fylla i DN På Stan? Man kan ju inte säga "Ursäkta, jag är Krogkommissionen", för då är ju hela uppdraget förfelat. Lämnar man en blank walkoversida med hänvisning till restaurangen ifråga? Slänger man stoltheten överbord och recenserar närmaste McDrive för att inte svälta ihjäl? "Det är, för att inte förfalla till överord, obeskrivligt äckligt", skrev Kommissionen om de limemarinerade kycklingbrösten på den stackars restaurangen i På Stan. Jaja. Kommissionen fick åtminstone mat.

fredag 11 september 2009



Man tittar plötsligt lite extra på vår trevliga grytvante med en bild av Muminmamman i syltkokandet ... och hör duschmusiken ur Psycho.

torsdag 10 september 2009

Far till sitt eget barn (2003)

Så har man återigen träffat på en kvinna som plötsligt har kommit till insikt om att hennes barn inte har någon far. Inte så länge hon inte är gift med barnafadern. Ni vet väl att man anses som i stort sett otillräknelig om man är ogift, särskilt om man får barn? En gift pappa förutsätts vara far till sin hustrus barn, men en sambopappa måste förhöras av socialnämnden. Folk som inte vet om det tror inte på det när man berättar.

Faderskapandet sker via formulär, det förenklade S-protokollet för samboende eller MF-protokollet för andra, ännu mer lösaktiga. Vilket som gäller beror på svaret på frågan ”sammanbodde ni vid tiden för konceptionen?” ”Sammanbodde”? Vafalls? Hur jag än vrider och vänder på det ser jag bara en undertext, med bismak av taliban, i den frågan: ”Vid tiden ungefär då barnet kom till, tillbringade ni då så mycket tid tillsammans att herr X skulle ha uppmärksammat om fröken Y låg med andra karlar?”. Enligt vad man lärde mig på samlevnadundervisningen i åttonde klass är det inte folkbokföringsadressen som gör att det blir barn. Jag tänker på den av mina vänner, född på tjugotalet, som är Sophiasyster och under utbildningen bodde på ett studenthem där man inte fick ha pojkar på rummet efter klockan sjutton. Hon tycker fortfarande att det är märkvärdigt att sjukvårdsutbildade människor inte visste att barn kan komma till före klockan sjutton.

Den inledningsvis nämnda kvinnan var så beklämd av hela faderskapsbekräftandet att hon var gråtfärdig efteråt, och jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Varför kan inte alla föräldrar oavsett civilstånd helt enkelt underteckna samma sorts papper, tillexempel på BB eller hos BVC om vittnen ska föreligga, men utan näsvisa frågor (jag menar, om den utpekade pappan inte anser sig kunna skriva på måste ju i vilket fall som helst en faderskapsutredning vidta)? Och om det, vilket naturligtvis inte är fallet, ligger i någons intresse att hundraprocentigt fastställa faderskap vore väl det mest begåvade att DNA-testa alla bebisar och sannolika fäder? Men sådant är förmodligen inte tänkbart, förmodligen mest för att det skulle vara kränkade för de heligt och lagligt och dubbelduktigt gifta fäderna att ifrågasättas så. Men alla andra fäder kan man kränka – för en gång skull är ordet på sin plats – hur mycket man vill.

Jag hörde dessutom om ett par som mitt i faderskapandet hos socialen fick svara på hur de träffades. Jag vet inte om den frågan hör till formulär MF eller om utredaren liksom ställde den i misshugg, men det är hur som helst högeligen slibbigt. Vad i glödheta Hälsingland har faderskap att göra med hur barnets föräldrar träffades? Är det mer troligt att man är far till sitt eget barn om man träffade barnets mor på en kvällskurs i brysselspets anordnad av Förbundet Högkyrkliga Helnykterister?

Hela intygandeproceduren känns väldigt mycket som något som har att göra med ”oäkta barn”, ett av de mest obehagliga mögliga svinaktiga uttryck som dumma människor under historiens gång har värpt ur sig. Och det osar inte heller så lite ”äktenskapsbryterska” när man rör runt i formulären.

Om den där stackars människan som jag träffade hade vägrat gå till socialnämnden och bli förhörd om sin sexualmoral (vilket var vad hon upplevde att hon blev) hade hennes barn fortfarande varit faderlöst i lagens mening. Tänk på det igen: barn till sambor är faderlösa tills föräldrarna har varit på förhör på soc. Hej, riksdagsmän – skulle ni kunna tänka er att motionera något lite kring en uppfräschning av 1949 års föräldrabalk?

torsdag 3 september 2009

Bakom flik 2 – sommarens skörd 2009

ett antal bröd, stora som förskolebarn
Inte fel, snarare utsökt – courtesy of Siv Andersson, som tysken säger. Inte allt bakom flik 2, bara kanske 98 %, är sådant som lämnar övrigt att önska


I've been skinny. It was fucking boring.
Kate Winslet. Se ovan. Utsökt, menar jag.


Blodsprängda ögon, glåmig hy och grått hår kan vara tecken på dolda sjukdomar
Ja – eller också är det bara måndag.


27 maj opererades Daniel Westling /.../. Den första att besöka honom i sjuksängen var Jonas Bergström.
Jag undrar det, jag. Fast vad vet jag om överklassens vanor?


Förstår mig inte på den som flyttar till Hudiksvall utan att ens ta avsked av flickan den legat med? /Anonym
Sms-insändare i Expressen. Jag hoppas detta är kod för ”möt mig på Centralen med en kappsäck freebasekokain”, annars är den mänskliga tragiken alltför djup.


Ögonblicket försvann för snabbt, det var ett moment jag ville ha kvar.
Linda Rosing spontantalar dåligt översatt engelska i Expressen. ”'Ja, jag gör' kommer hon att svara när det är dags för själva marriaget” kommenterade rappt kamraten L


It sounds like typewriters eating tinfoil while being kicked down the stairs.
Den alldeles, alldeles underbara komiker Dylan Moran om tyska språket. Jag säger inte att jag håller med i sak, bara att han är underbar.


Veckans lantis
Charmerande utslag/överslag av baklängesprovinsialism: när denna rubrik i DN På Stan återfanns placerad ovanför en brud som inte bor i Stockholm utan i ... Berlin.

Läkare missade Zlatans fraktur – opereras idag

Aftonbladet syftar ånyo.


-Vi skulle ha fått 38 000 i kvarskatt. Det skiter man inte ur näven, säger Morgan.
Ständigt detta Aftonblad. Skiter nån nåt ur näven? Nånsin?


Bästa tipsen: Så blir du singelmamma
Ho-hum? Behövs det mer än ett tips: 1) få barn 2) separera, alternativt om så önskas omvänt?

Sen framåt kvällen var det godisregn för de vuxna som det var likör i.
Charlotte Perrelli bloggar om intressant tillställning.


Slipp dina fotknölar
Expressen, för helvete, gör inte dom att fötterna typ sitter ihop?


Michael Jackson begravs utan hjärna
Gott så – det finns folk som styr hela nationer i samma tillstånd.


När du har ätit Milbonayoughurt i 14 dagar har det gått två veckor
Finsk reklam. Kanske onödigt lakonisk, men samtidigt lär den inte hamna hos Etiska rådet för att den är rundhänt med sanningen.